För den som i vanliga fall lever ett stillsamt och tämligen inrutat liv, så blir uppstigning vid femtiden och två timmar senare en biltur till Hässleholm, ja, det blir som ett mindre äventyr!
Fint väder på ditvägen och medan hästhagar och byar med krumeluriga namn passeras, försöker jag räkna ut hur många gånger jag kört just den vägen? Det är sju år (den nittonde november 2009) sedan jag fick min första knäprotes - just i Hässleholm - och onekligen har det blivit många återbesök.
Den här gången är det sagt att jag skulle få träffa den kirurg som en gång höll i skalpellen, men se ..., han visar sig bli upptagen av fyra akutfall och efter sedvanlig röntgen (vilket sjå den arma sköterskan hade att få bra bilder!!) , så blir det i stället undersökning av forskningskoordinatorn som berättar att herr Kirurgen har tittat på röntgenbilderna och menar att en operation - av något slag - är det enda tänkbara. Antingen byts plasten på protesen ut, eller så blir det ny protes.
Så blir det då bestämt just detta.
Kallelse kommer vad det lider .,. och då blir det allt det vanliga - träff med narkosläkare etc -.
Ett par månaders väntan i den långa kön, men det kan jag ta.
 |
| Totalt kanske trettiofem mil blir det ... |
Från Hässleholm (där jag nu hittar utan problem) bestämmer jag mig för att "tvärtitta" in hos min rödvitrandiga syster som bor på landet, nån mil söder om Hörby.
Om ni har vägarna förbi någon gång, så sväng in i Hörby och fascineras av torget och det vackra Stora Hotellet och kyrkan! När man kommer från Hässleholm, då liksom omfamnas man av torget; det är ungefär som att komma in i ett torg i något medelhavsland!
I Hörby kan man se stora traktorer på Icas parkering och Ica Kvantum är den enda livsmedelsbutik jag har besökt där man tar en kölapp när det är dags för betalning. Det är genialiskt! Inga långa köer att stå i .., där finns en bänk att sitta på för den som vill vila sina ben .., och framför allt tror jag att butiken vinner på det; ja, ser man att det är några nummer före kan man lätt lämna kön och se sig omkring bland andra varor i butiken, i alla fall dom som finns i närheten.
 |
Själv frågar jag om hon möjligen kan bjuda på en kopp kaffe?
Jodå, när då?
Ja, om tio sekunder ungefär .., säger jag och det är väl ungefär då som jag parkerar på infarten.
Harry har fått göra mig sällskap och han blir alltid fullkomligt galen av glädje när vi kör in på gården där min syster bor. Och där är ju Tara - hennes dalmatiner - och åååå, så dom brukar jaga varandra ute på den jättelika tomten!
Men se Tara har blivit opererad i ena örat och har av veterinären fått stränga order att inte busa med andra hundar, så harry han springer runt-runt-runt på gården och undrar var bästa kompisen nu håller hus och varför kommer hon inte ut??
Tara är så underbart mjuk och fin .., och bäst man sitter på en stol i köket har man hennes lena nos i sin hand!
Under åren i Skåne har det funnits tre dalmatiner i familjen.
Först Perdita - det var tiden i Lund - sedan Mizz som var den underligaste hund jag har varit med om och så, nu då, denna ljuvliga Tara.
Så blir det då kaffe och gott fika (på Ica har jag köpt honunsglacerade kamben ...) vid matbordet ..., ja, i det där rummet där vi brukar äta stekt gås och där har vi också har ätit julmiddagar. Huset är gammalt med lågt i tak och i fönstren mot söder står dom absolut största pelargonior jag någonsin skådat!
Och så blir det lite småprat .., mest om knäet, men också om eländet med att installera den av pv nyinköpta tv:n (tanken var att vi skulle köpa ny fjärrkontroll ...) och krånglet med att få igång alla kanalerna och väldigt mycket prat blir det om allehanda manualer som man råkar få ..., ja, lite sånt.
Sen hemåt.
Innan jag ens kommit till Ängelholm känner jag mig aningen yr och framför allt vanvettigt trött, så jag stannar vid en p-plats och vilar nån halvtimme, allt medan bilar och långtradare dundrar förbi. Och så kommer regnet.
Och jag tänker att måhända är det all spänning som nu kastas överbord .., och detta att äntligen, äntligen få ett besked .., ja, som orsakar all denna trötthet? Jag hämtar upp pv från studiedagen på skolan .., svänger in på Elgiganten och väl hemma stupar jag på soffan Ektorp och vilar rakt av i två timmar.
Herr pv .., han målar väggarna i hallen och sätter två degar som senare ska bli matbröd, respektive kanelbullar.
Jag tänkte förut att min mamma nog var en av de mest effektiva människor jag träffat, men frågan är om inte den småländske pensionatsvärden spelar i samma division. Han är makalös!
Nu är det i alla fall tisdag och den sista arbetsdagen för den här veckan.
I morgon är det ledig dag och på torsdag bär det iväg västerut.
Det blåser friska vindar .., jag har gett småfåglarna mat och ska nu ta hundarna på promenad.
(Och apropå kartan: härifrån till Hässleholm är det knappt 13 mil. Från Hässleholm till min syster är det 5 mil .., sen blev det inte direkt raka spåret hem ...).
4 kommentarer:
Nu blev jag nyfiken. Du skriver att det bär iväg västerut på torsdag! Hmmm, är det inte bara öppna havet då eller mednar du att du tar en promenad ner till stranden?
Eftersom jag följt ditt knäelände från start och ibland ganska intensivt blir du väl kanske inte flrvånad när jag nu säger ÄNTLIGEN! Att man efter så här många år nu tar sig an denna gigantiska felbehandling är ju en nåd att stilla bedja om. Har förstås att göra med att forskningsprojektet nu avslutas och resultat ska läggas fram.
Att kirurgen inte bevärdigat dig ett möte när du kör som du gör är lika skandalöst det. Från mitt utländska perspektiv med en fungerande vård och där man blir korrekt, snabbt och effektivt omhändertagen blir jag mörkrädd av din - och för den delen andras - historia. Vi som själva nu är allvarligt sjukdomsdrabbade ska så småningom flytta tillbaka till Sverige. Och mötas av detta? Och månader av väntan för dig igen? För mig är det ofattbart att du accepterar det men man vänjer sig väl. Lycka till iallafall och grattis att något äntligen görs!
gunnar i Vaplan: vi åker till Danmark, en natt i Odense på Fyn och två i Skagen. Ska bli sååå härligt!
Monet: ja, det är klart att det kändes lite snopet, men jag tänkte så här: jag har ju träffat honom tidigare i år och då kom vi överens om att jag skulle höra av mig om det blev värre - då skulle han kunna öppna och se hur det ser ut -. Nu har det ju blivit så hemskt mycket värre och om han såg röntgenbilderna och OM han fått se filmen jag skickade till sköterskan där man hör hur det knarrar som gångjärnen i en dörr som måste smörjas, då behövde han väl inte mera för att besluta sig?
I den sista enkäten som jag fyllde i, svarade jag på x-frågorna, men skrev sen egna tillägg och förklarade.
Och jag tyckte så synd om sköterskan som nog tyckte att det var aningen pinsamt. Hon är så vänlig och gjorde så gott hon kunde, det kan inte vara alldeles lätt när chefen gör si eller så och så måste hon delge beslutet (att han var upptagen).
Så jag tänkte att det är okej .., det viktiga är att få det gjort.
Forskningsstudien fortsätter i ytterligare tre år, tio allt som allt.
Jag frågade om jag hade fått nån annorlunda protes?
Nej, en helt vanlig standardmodell, samma som den jag fick i Halmstad.Nu hoppas jag att det blir bra, eller i alla fall bättre.
Hu så mycket resor o tålamod!
Men nuska ni på nöjesresa i alla fall. Hoppas ni slipper snö!
Härligt med Pv som är så effektiv! Men nu är ju hjärtat ok!
Ha det så bra på resan o kör försiktigt!
Kramar från Eva o Ulf
Skicka en kommentar