Alla tre barnen, inklusive deras mamma som ju är jag, har fått självlockigt hår.
I tonåren hade jag nog kunnat begå brott om plattänger hade funnits och jag inte fått tillgång till en dylik. Som jag kämpade med tejp och dammsugare och strykjärn, allt för att få rakt hår.
Sonens hår, ja, det tackade för sig för flera år sedan, men vi andra, vi kämpar på för att få ordning på lockarna; det vill säga, att dom inte ska finnas.
Ikväll kom den här bilden.
I Orsa upptäckte nån nämligen att hårborsten - och förmodligen även plattången - blev kvar hemma.
Och tänk, att när andra har lockigt hår, tycker jag att det är så fint, men inte på mig själv!
3 kommentarer:
Kontrast! Jag som har mjukt och absolut spikrakt hår blir glad om några hårstrån böjer sig i alla fall lite grann. Ingen idé använda en lockbortse eeler dylikt för det raknar lika fort igen.
Vi kanske skulle enas att vi båda kunde fått lite mitt i mellan?
Turtlan: problemet med självlockigt hår är ju att det inte lockar sig där man har tänkt sig ,-) Och att ha lugg (som jag själv) och bo i ett landskap där det är såväl fuktigt som blåsigt, ja, det är ju dömt att misslyckas ,-)
Så vackert hår hon har dottern! ellem
Skicka en kommentar