annann i Porto berättar om förluster ...
Många många djur har försvunnit ur mitt liv, framför allt när jag var
yngre och bodde hemma. Ändå har jag nästan aldrig varit med, och aldrig
behövt fatta beslutet. Med hästarna har det i regel varit så att de
börjat få svårt att resa sig och efter en eller två gånger som man har
behövt baxa dem runt och hjälpa dem och dra så har pappa bestämt att det
får räcka. En häst väger ju 500 kg och att lägga sig och resa sig är
inte alldeles enkelt, och när de börjar bli stela och skröppliga så har
det varit där som det inte längre gått. Få hästar har dött på annat
sätt.
Pappas allra första häst som jag lärde mig rida på, hon slutade
bara att äta en vårvinterdag när hon var 26 år (mycket för en häst). Hon
avlivades en dag senare. Jag grät mycket över henne, det var min första
riktiga förlust av någon jag tyckte mycket, mycket om. Så hennes sista
dotter, som pappa hade kvar till för några år sedan. Hon var också 25
eller 26 år gammal. Hon kom in en kväll och åt sitt kraftfoder och så
dog hon rakt upp och ner. Det kändes som en lättnad att hon dog
fridfullt av hög ålder.
Fast jag arbetar med de här frågorna i
teorin har jag inte mycket kontakt med dem för egen del, vilket är
konstigt. Jag skulle egentligen vilja bo på landet med många djur. Nu
bor jag i stan, med ett enda djur, katten M. Nästan var dag när hon
kommer in med svansen i vädret tänker jag på att en dag kommer hon inte.
Det är klart att våra djur som är familjemedlemmar under lång
tid blir viktiga för oss, och det är inget att skammas för eller
förringa.
När jag har varit med M på djursjukhuset (P arbetar på
veterinärfakulteten så det är där vi går) i vinter så har jag sluppit
se sorgliga scener. Men jag såg en fin som visade på hur viktiga djuren
är. Det var en ung familj, mamma och pappa och en pojke på kanske sju år
som hämtade sin hund som blivit opererad. Man såg så tydligt hur de var
oroliga och engagerade och undrande om hur de skulle bäst ta hand om
henne. Och veterinären förklarade så noga och utförligt och talade också
om för pojken hur han skulle vara med hunden de första dagarna.
Jag
har träffat tre olika veterinärer och ett antal veterinärstudenter och
de har alla varit helt fantastiska mot oss och katten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar