måndag 11 juni 2018

Nån slags resumé ....

Emil och Emma.

Hej å hå vilken studentfest vi har varit med om!
Om jag säger att familjens hela  bekantskapskrets och därtill deras ungdomar och så släkten då, ja, alla var dom där och det var jättegod mat och det var enorma skålar med sallad och röror och full fart precis hela tiden, i alla fall efter maten.
Emils farmor hade bakat två jättestora tårtor, typ som en ugnsplåt stor och ja, det var så trevligt.

Vi som inte höll igång så mycket, vad gjorde vi?
Jo, vi satt och pratade och pratade och pratade.
Om vad?
Om förhållanden .., om detta om man pratar med varandra - sin partner, alltså - och om inte .., vad gör man då?
Måste man prata med varandra?
Och vi pratade likheter och olikheter och vad man tycker om hos sin partner.
Om folkdräkter pratade vi också ..,och om civilkurage och mobbning i skolan.., ja, lite så.


Med på festen var Emils farmors bror - han heter Stig och bor i  Luleå - och sedan han blev änkeman, ja, då har han träffat rara och fina Lisbeth, även hon från Luleå. Och änka.
Tidigare på dagen hade dom varit på Skansen där Gammelstads manskör fick en flagga av självaste kungen och Stigs "fjälla" (som han uttryckte det), hon var iklädd Norrbottensdräkten; den här varianten från Luleå.

"Du kan aldrig tro hur fotograferade vi blev av turisterna, ja, särskilt japanerna och där var polska kvinnor som bar sina dräkter och dom ville känna på allt i dräkten, t.om agrafferna!" sa Lisbeth och log.


För femtio år sedan bodde dom på samma gata, men var gifta på var sitt håll.
Tänk, att det kan bli så bra! sa som unisont.
Det formligen strålade kärlek om dem!
Och här kan man lyssna till manskören som sjunger lämplig sång till de nyförälskade.


Ååå, Lisbet var fin i sin folkdräkt och så rar och trevlig!
Om henne kan man bland annat berätta följande: hon är mellanbarn (en yngre och en äldre bror) och är född i Kräftans tecken.

Meja, kanske 11 år, från Ystad .., på studentfest. Kanske sista sommaren för hennes del?

Pv var den som gick i säng först av alla - han hade en ytterst viktig golfmatch dagen därpå - och sen var det väl i åldersordning som vi stöp. Ungdomarna och många av deras föräldrar höll igång till långt in på natten.

Vid halv två på söndagen var det så dags för golfrundan som skulle gå av stapeln på Väsby golfklubb. 
Jag gjorde herrarna sällskap (herrarna = dotterns svärfar Berra, pv och så Peter, min svärson). 
Ett rejält spann åldersmässigt alltså. 
En på 46, en snart 77 och så pv på 62.

Fine Berra som kört lastbil i hela sitt liv.

"Ge mig den farsan ska jag hjälpa dig ...!" Jo, jo. Det gick inte.

På det sjunde hålet (av nio) slog Berra en "birdie", alltså ett under banans idealslag på just det hålet och det skulle firas med whisky och whiskypluntan hade han i golfbagen, ja, hade haft den där länge .., utifall att! Nu kom den fram, men ack, korken hade väl rostat igen så herrarna bara låtsades och Berra var så glad och uppåt, föryngrades nog minst tio år på den där rundan!




Söndag tackade vi för oss och susade mot Skåne.
I bilen fanns då även min australiensyster Birgitta som satt i framsätet hos pv och tänk, så mycket vi hann prata om! Det är ett suveränt sätt att komma nära varandra; eller i alla fall närmare. Utrymmet är begränsat och man har gott om tid.

Det blev kaffepaus på Ekerö där vi fick träffa Annas häst Gabbe.

Och jag hade med mig morötter och kliade honom på pannan och blev själv kliad minsann .., ja, han liksom tuggade på min axel och det killade så det var inte klokt och han var bara så fin, så fin!






Jodå, pv fick också ge Gabbe morötter ....


Döttrarna må vara hur tjusiga som helst i festklänningar, men allra finast är dom naturella.
Så här. Kanske för att dom då ser så lyckliga ut.



Sist av allt raka spåret till Skåne, till min störstasyster.
Birgitta åkte med oss och jag tänkte på hur bra det är att åka bil tillsammans .., det blir intimt och många frågor och svar och prat om förr .., om pappa och mamma och om hon minns när hennes mamma gick bort - då var Birgitta bara fem år - ja, sånt.
Och vi äter Ahlgrens bilar (både sura och vanliga) och dricker från vattenflaskor som legat i frysen hela natten.
I Skåne kommer regnet och vi jublar av glädje!
Så skönt!
Trettioen graders värme är säkert underbart för många, men inte för mig.
Idag är det mulet och helt ljuvligt!

Och det var inte så att jag tänkte sluta helt att blogga - Ulrika vet i alla fall att så var det inte - jag ville inte skriva ut precis att vi lämnat huset och allt.
Men tanken på att sluta finns verkligen. Allt blir ett enda upprepande. Jobb, promenader, mat.
Ungefär så ,-)

Och så är det ju det där med medaljutdelning och så .., ja, ni vet.


10 kommentarer:

  1. Du får inte sluta som jag saknat dina små berättelser🤗🤗🤗

    SvaraRadera
  2. Det ska naturligtvis vara roligt att blogga, men du ska veta att det inte är det minsta tjatigt att läsa dina berättelser om bad, djur och människor du möter. ����

    SvaraRadera
  3. Du må IKKE slutte å blogge .... Det er dagens højdare for en som stort sett tilbringer tiden i senga eller på sofaen .

    I låv ju .Kraaaaaaaaaaaaam

    SvaraRadera
  4. varje morgon går jag in och läser din blogg, inte de minsta tjatiga är dina berättelser. Det är inte alltid jag svara men känner mig nöjd när jag har fått en dos Elisabet på morgonen. Sen kan dagen få börja.

    SvaraRadera
  5. Babsan, Evas blogg, Anna-Lena och Bente: det här är ju verkligen min dagbok, men man tänker ändå att "herrremin så tjatigt att läsa om allt detta!" Nåväl. Det är ju i allra högsta grad frivilligt ,-)

    SvaraRadera
  6. Vad är det där för fula tankar? Sluta? Sluta!

    SvaraRadera
  7. Det var en intressant diskussion om förhållanden :) nog måste man prata med sin partner, men jag som haft vissa kulturmöten på den fronten kan ändå tycka att så himla skönt det är ibland att kunna sitta tyst, bekvämt tyst, med en människa, vilket är rätt svenskt tror jag.

    SvaraRadera
  8. Det var då för väl att du bara gjord en kort paus.
    Så nu är ordningen återställd och alla vi som älskar att läsa din blogg varje dag kan vara lyckliga och nöjda.
    Tack du snälla, rara.
    Anne i Mantorp

    SvaraRadera
  9. Steel City Anna: ja, jag surrar så mycket på jobbet och tycker att det är himla skönt att kunna sitta tysta tillsammans. Jag skulle inte uthärda ett evigt malande.

    Anne i Mantorp: jag är övertygad om att det finns människor som nu tänker ... jaha, nu ville hon ha snällord där dom ber att hon ska fortsätta, men så var det verkligen inte!!

    Bert Bodin: vi är inte så många kvar nu ..., det känns lite tomt och ensamt ibland.

    Bente: ,-)

    SvaraRadera
  10. Din blogg är den bästa!
    Jag älskar dina bilder och målande berättelser <3

    Kraaam!

    SvaraRadera

Å, så glad man blir över kommentarer! Det är liksom det bästa av allt när det gäller bloggandet,- utbytet av tankar -.
Har du inte en egen blogg, kan du, lätt som en plätt, kommentera ändå. X:a bara i rutan "Anonym" eller "Namn/URL" och skriv vad du har på hjärtat.
Elisabet.