måndag 25 juni 2018

Slut i rutan ...


Jo, men det var en märklig känsla det här att veta att nu är det den sista ordinarie arbetsdagen i ens yrkesliv. Fyrtiosju år i butik. Många frågar vad jag ska göra? Det är som att man måste ha ett schema; en planläggning för framtiden. Men helt ärligt är jag så trött efter dom här stressiga åren, att jag tänker ägna första tiden åt att bara  n j u t a.

Sitta ute och titta på familjen Skata som har så roligt i solstolen och åker kana upp och ner .., åka till stranden i Särdal och simma länge i havet, utan att behöva titta på mobilen för att se hur mycket klockar är .., är det snart dags att åka hem och göra sig klar för ett kvällspass?
Sånt.

Och det blir en fin dag på jobbet, den där sista ordinarie.
Kunder kommer och kramar och säger tack för dom här åren ., en kollega till pv som skojat om att han minsann ska komma med en blåsorkester och med plakat och han ska skandera "Vi vill ha, Bettan kvar! Vi vill ha, Bettan kvar!", han dyker upp senare på eftermiddagen när jag redan har gått med och har med sig en fin orkidé och en avlång lapp där det står att någon banderoll blev det inte, men väl detta.
Så underbart snällt och roligt!
Och påhittigt.
(Lika många tänker nog precis tvärtom, för så är det, att man kan aldrig vara alla till lags).
Det absolut sista jag gör på jobbet ä ratt diska tången till wienerbröd och munkar och annat smått och gott.


Sen kommer fina Cornelia och säger att nu måste jag gå ut på lagret och där står Madde och Annika och överräcker den bästa av presenter (jo, jag hade gett dem en liten hint ifall det skulle bli insamling, så som det alltid blir när någon slutar) och jag blev så innerligt glad och tacksam .., nu har det pytsats iväg mer än två tusen kronor till barnhemmet i Ghana, vilket ska bli till inköp av nya lakan, myggnät och till cykelreparationer!
Mitt favoritläppstift följde också med i presenteriet och jag log .., dom kommer förstås ihåg hur ofta jag har sprungit och letat mitt läppstift som ofta lagts lite här och där. 


Och så var det då över.
Pv kom och hämtade utanför jobbet och tillsammans med Sonja och friherrinnan samlades vi på Göstas Café i Steninge, där pv generöst bjöd oss alla lunch/middag. Solen flödade. Där var mängder med människor och livet kändes så härligt.


Och presenter även på Göstas. 
Rara ord och välkommen-till-det-ljuva-livet + bidrag till barnhemmet från Friherrinnan och Sonja har slagit in ett vackert kort i folie och knutit en rosett om och på kortet står det att hon bjuder oss på räkfrossa på Skepparstugan när det passar och om hon får, så vill hon gärna göra oss sällskap.
Vänskap. 
Så mycket känslor! 



Och Sonja slår följe med oss hem .., sitter nån timme i uterummet och vi pratar om allt möjligt och jag säger att jag så våldsamt ångrar köpet av den så kallade lounge-möbeln, framför allt soffan, den som är så stel och obekväm så det är inte sant! Ja, fåtöljerna är väl inte heller något under av bekvämlighet. 

När Sonja har åkt hem till Harplinge, får jag ett sms i mobilen.
Det är min chefs fru (som har hand om schemat) som nu är i nästan-panik och undrar om jag möjligen kan tänka mig att arbeta ett pass idag, från halv tre till kvart över nio. 
Nej, jag vill inte. 
Jag vill verkligen inte .., men säger att jag kan ta halv tre till halv sju, men inte längre.
Tack och lov löser det sig; den som skulle vara hemma och vabba, ber sin mamma att ställa upp och jag drar en lättnadens suck. 
Ååå, så skönt att det ordnade sig! 


Går och lägger mig. 
Lyssnar till Bianca Ingrosso som sommarpratar och berättar om sin något stökiga uppväxt, om föräldrarnas skilsmässa och allt hat ., om bulimi och dålig självkänsla .., ja, det är ingen trevlig historia och att ha kända föräldrar eller själv bli kändis är uppenbarligen inget att stå efter. 
Somnar ifrån. 


Vaknar som vanligt vid halv fem. 
Harry vid mina fötter. 
Lyssnar till fågelkvitter (men nu är det inte mycket till sång) och ser hur solen lyser på eken. 
Väljer att lyssna till Ingmar Bergmans "Laterna magica", i uppläsning av Sten Ljunggren, men I.B. skriver så nedlåtande om kollegor - inte dom mest kända - men såna som ändå behövs för att det ska bli bra teater och dom är "inkompetenta" och allmänt odugliga och jag tycker att det hela är olustigt och har ingen lust att lyssna mera. Och ingen chans att försvara sig har dom heller. 
Slutar att lyssna. 
Tänker att Ingmar Bergman mellan varven är en sprätt. 
En översittare.

Foto: T. Eikedahl

Och så har dagen gått, denna den första helt lediga måndagen på länge. 
Pv har ägnat timmar åt att packa och göra i ordning båten .., och ikväll vid halv åtta gav sig så mina barns pappa och pv sig iväg .., ut ur hamnen och med kompassen inställd på ön Anholt, ute i Kattegatt. 
Om kritvita stränder och hur underbart där är, har pv vittnat om flera gånger. 
Han verkar omåttligt lycklig!
Båda två vinkar glatt .. hejdå .., hälsa alla! hojtar dom. 


Nu väntar nattsegling; totalt femton timmar räknar dom med att det tar, om vindarna står dem bi.
Man får sova i omgångar; en vid rodret, den andre sover. (Tommy tog bilden).

Ååå, lycka till pv och Tommy! säger jag och känner sån värme över deras glädje.

Nu ligger Meja (deras labrador) och Harry i var sin del av soffan Ektorp .., jag har klippt mig rejält och fått slingor i håret (blev bra, tycker jag själv) och ska snart lägga mig och lyssna klart till Kaj Linna som var dagens sommarpratare, han som satt i många, många år i fängelse, oskyldigt dömd dessutom. Hörde spridda delar av programmet när jag körde hem från bilverkstan i Falkenberg och det var intressant.



Här en film från hamnen i Anholt.

6 kommentarer:

Turtlan sa...

Ser ju verkligen fint ut där på Anholt! Jag tittade också intresserar på hur de la till om bojen med hjälp av mannen i lilla gummibåten (... lite miljöförstörd....)

Kaj Linna var bra! Bra att prata, berätta och lyssna på! Tänk att sitta där i 13 år....!
Bianca tröttnade jag på att höra men på samma gång så har hon nog inte haft det lätt.

Cecilia N sa...

Jag antar att de inte gått ut i kraftig västlig vind, sån som vi har här.

Grattis till pensionen!

Bert Bodin sa...

"Vad gör du hela dagarna?"

Det är den fråga som är absolut vanligast nuförtiden.

"Det finns ett liv utanför jobbet", svarar jag. "Du skulle bara veta!"

Ja, ibland ser mina dagar ut som den där dagen du haft.

Elisabet. sa...

Turtlan: det kan du tro att jag också tittade på ,-)

Cecilia N: nej, det var väldigt lugnt igårkväll, men skulle bli bättre fart på vindarna ju närmre Anholt dom kom, sa pv innan dom åkte.

Bert Bodin: jag har verkligen älskat mitt arbete, men jag har ingen agenda för hur framtiden ska se ut. Jag tar det som det kommer. Pv och jag har, under större delen av året, träffats kanske tre timmar per dag. Han cyklar iväg vid sex, jag kommer halv nio och under sommaren halv tio. Bara detta att kunna gå på bio en kväll utan alltför mycket planering! Bara en sån sak!

Cecilia i Houston sa...

Grattis till pensionen!

Elisabet. sa...

Cecilia i Houston: tack snälla!!