Torsdag i september ...
Underliga drömmar natten mot idag.
Jag är som vanligt hemma i Malå och befinner mig någonstans mellan Karlssons Livs och Folkes kiosk och där kommer bettankax gående och vi pratar en stund och att bettan, som i vanliga fall bor i Lund - är i Malå - finner jag inte det minsta underligt. I drömmens värld är allt möjligt.
Lämnar sängen vid 7-tiden. Allt är förberett för frukosten ., det gjordes igårkväll och när pv och Harry kommer in efter morgonrundan, är det mesta färdigt, förutom pv:s tevatten.
Vi pratar om helgen som kommer och besöket hos min syster i Skåne. Deras stora åkgräsklippare är trasig och pv googlar på ordet "lie", ja, som en första början, ty gräset är på tok för högt för en vanlig gräsklippare.
Det dagliga mejlet från Australien har kommit, men lite senare än vanligt. Vi bekymrar oss för den äldsta av oss systrar, men är jag enveten, är det en västanfläkt i jämförelse med den äldsta.
Och jo, hon kom hem och allt hon hade med sig var en liten svart handväska. Efter tjugo år i Sydamerika .., var det allt. Mina barns pappa mötte henne på Kastrups flygplats och berättade att han rördes till tårar när han såg henne komma gående emot honom. Så liten hon hade blivit och med handväskan som enda bagage.
När jag om kvällarna kom hem från arbetet, satt hon ofta rödgråten i soffan, men försökte dölja det hela. Allt hade jag tagit ifrån henne. Livet bland bolivianarna och från lille Ezra som hade blivit som hennes barnbarn och inget förstod hon.
Och efter tre veckor blev det minnestest på geriatriken och förnedring och dåligt resultat - men i omvänd ordning - och så småningom, efter ett år, nytt boende på Ejdern.
Men en gång i livet var allt som vanligt, som då, när hon tittade på våra diabilder från resan till Argentina. (Tapeten var grön. Hennes klänning blå med vita prickar.)
Allt det tänker jag på när jag läser mejlet från min syster.
Och nu. Nyheter från SVT. Polen slutar att skicka vapen till Ukraina, "Daniel omskars utan bedövning" och älgarna plågas av älgflugor. I gästrummet övar pv på någon sång (flera konserter innan jul, musik från 1500-talet bland annat) .., väggklockan tickar och har nyss slagit jämnt klockslag utan att jag ens har märkt det.
13 kommentarer:
Hur menar du att det blev förnedring för din mamma? Fick ni inte någon bra uppföljning efter demensbeskedet? Idag är det Alzheimerdagen så mycket intresse kring sjukdomen just idag. Mycket har trots allt hänt senare år…
Jag blir så berörd av din berättelse om din mamma.
Denna handlingskraftiga kvinna, full av kraft och framåtanda, som återvände, fråntagen delar av sin personlighet av vad som tidigare varit självklarheter.
Denna känsla av förnedring när man inte minns och inte riktigt kan ta vara på sig själv.
Jag får minnesbilder av min Mors blick när hon hängde i en sänglift, på väg från säng till toalett.
Den blicken glömmer jag aldrig. Hennes känsla av förnedring av att inte klara ett toalettbesök.
Hon sa, "Elisabeth, detta är inget liv att hänga på ett spett som en kyckling som ska grillas."
Känslan av hennes maktlöshet och förnedring var outsägligt sorgligt.
Hemskt är vad det är. Jag säger det förbjudna, att jag hoppas att pappa dör innan han kommer dit. Det vet jag att han också hoppas. / Annannan
Fin och sorglig berättelse om din mamma.
Jag minns när min svärmor började bli dement ,svårt att ta på kom väldigt smygande .Hon kände sig förnedrad över den hjälp hon behövde ,dusch matlagning etc Vissa stunder var hon ju klar.Det var väl det du menade med förnedring Elisabet?Minnestesten klarade hon relativt bra men var väldigt omdömeslös..Det tog 9 veckor på utredningsavdelning där man efter PET röntgen konstaterade pannlobsdemens.
Blir också berörd av berättelsen om din mamma, hennes sjukdom och återkomst till Sverige med enbart en handväska. Det är så fint skrivet.
Monet: Förnedringen fanns där under lång tid. Först detta att jag fick vara med när hon gjorde minnestestet och där satt mamma .., denna starka, självständiga kvinna och så skärpt ., och så mycket som blev fel. (Det enda som blev rätt, var när hon skulle skriva en valfri mening. "Ja, så här illa ställt är det med min hjärnkapacitet", undertecknad Ann-Gerd Nilsson). Och så detta att utan att begripa varför, hamna på ett gruppboende .., att bli matad och så småningom, få blöjor. Allt det hon hade fasat för som frisk. Någon uppföljning från geriatriken var det inte, ja, hon medicin förstås. Och läkaren tyckte att hon, som inte visste vilken veckodag det var, skulle ha dosett för sina piller. T.om jag, som inte ens har tagit studenten, begrep ju att det var helt galet.
Bettan: Precis så. Och att dag ut och dag in få titta på "Pippi Långstrump på de sju haven" i dagrummets tv (särskilt sommartid med vikarier på plats), eller sättet hon behandlades av läkaren på akuten i Ystad och detta att tappa all självständighet. Jag förstår din mamma till fullo!
annannan: Det borde inte vara Det Förbjudna att tänka så, det borde vara det mest logiska. Inte vill man sina föräldrar så illa. Inte vill man väl själv hamna i den sitsen?
Att demensboenden förändrats och är bättre nu och att det finns bättre medicinering .., jo, det är klart, men ändå. Jag själv vill inte. Inte på något vis i världen.
Babsan: P r e c i s. Första åren var ju mamma tämligen klar, men ändå inte. Minns hur hon - när jag skulle åka hem från gruppboendet - sprang ikapp mig och viskade "Eliza, Eliza .., lämna mig inte här!" Hon upplevde det som ett fängelse. Så ångestfyllt. Att s m y g a sig ut, ungefär som när man lämnar småttingar på förskolan.
Gunnel och Tony: t a c k!
Eller som när jag under en kort period arbetade på ett äldreboende med demenssjuka och MTV-kanalen på Tv:n stod på dygnet runt. När jag påtalade detta fick jag till svar, " men det är för personalens skull".
bettan: ja, så var det hemma i Malå också! Hemskt!
Skicka en kommentar