Idag ...
.jpg)
Ingen märkvärdig bild, men i alla fall en liten krokus. Tidigare idag var det ett helt sällskap - alla lilafärgade - i rabatten och helt utslagna.
Nu, när jag kom dit, hade flera tråcklat in sig igen .. , endast den här, som fortfarande hade några solstrålar på sig, var helt öppen.
Satt länge i trädgårdsstolen och tittade på småfåglarna. Räknade till tre rödhakar och flera bofinkar .., en grönfink också. Och så alla de andra, dom vanliga.
Herr Kråka längst uppe i boken, spanandes ner mot slänten .,. nu och då några skator och så ekorren. Allt är som vanligt och ändå inte.
Frågar pv om han hört kattugglorna nyligen? Jo, när han var ute kvällstid med Harry. Men jag brukar ju höra dem även om jag är inomhus .., men det har varit så tyst.
"Kanske skulle vi sätta upp några kattuggleholkar ...?" föreslår jag.
"Kanske det ..." säger pv.
.jpg)
Han som i vår fyller femton år .., tillbringar den allra mesta tiden på soffan Ektorp. I gropen. På köksbordet står den vita papplådan med Harrys aska. Kanske hittar jag en fin låda att lägga askan i. Ibland vill jag ta lådan och hålla den i famnen .., säga förlåt lille Harry om vi inte förstod hur sjuk du var .. , det är det som är det svåraste.
Men du var ju som vanligt fram till några dagar innan det tog slut .., och tumörerna kan ju inte bara ha ploppat upp från ingenstans ., dom måste ju ha funnits där ett tag?
Förlåt, förlåt!
Och jag sväljer så det känns som om strupen och halsen ska brista.
Det går ändå bättre nu, men fy, så ledsamt det är.
Ja, det är ingen uppbygglig läsning det här, men det är så det känns.
Beställde igår en förstoring av den här bilden och några andra.
Tänk, att vi fick ha en sån underbart fin och snäll hund. Vilken gåva.
2 kommentarer:
Eftersom jag redan berättat att jag varit med om EXAKT samma sak när det gällde vår 13-åriga labrador Puck vill jag säga: det är klart att tumörerna inte kommer över natt. Och det är självklart när man ser tillbaka att hunden blivit allt tröttare, mera påverkad och inte fungerat som förut. Det märkte ju vi och det har också du beskrivit ganska länge med Harry.
Men det är det där att förstå: nu är det verkligen illa. Nu måste vi göra något. Vi anade och såg men blev hemmablinda. Det var sonen på besök som verkligen såg att hon var döende och hade varit ett bra tag. Veterinären sade att hon när som helst hade kunnat dö i sin korg hemma flera månader tidigare, så liten andningskapacitet hade hon kvar. Och vi trodde att det var allmän ålderdomssvaghet hos en gammal hund som gjorde att hon bara orkade gå en liten bit och blev andfådd för minsta lilla.
Man kan inte förebrå sig. Man gör så gott man kan och utifrån det man förstår i stunden. Och vissa hundar är så modiga, så trogna och så osjälviska att de håller i och håller ut så länge det går för att inte lämna oss i den förödande sorgen. Så tänker jag på vår Puck. Och att hon aldrig, om hon hade haft den möjligheten att tänka så, hade förebrått oss för att vi inte hjälpte henne över gränsen tidigare. Allt sker som det är tänkt att ske…
Monet: Tack som berättade. Pv resonerar på samma sätt; att vi inte kan gå omkring och förebrå oss, vi gjorde ju så gott vi kunde. Han hade ju tacklat av så mycket det sista året, så jag tänkte väl .., ja, att det var det. Inte förrän på söndagen då jag pratade med hedgrenskan, hajade jag till när han hoppade upp i soffan och var lite vinglig.
Jag försöker verkligen att förlåta mig själv (oss själva). Igårkväll när jag gick i säng, sträckte jag ut min ena arm och strök den över det täcke han legat på intill mig. "Förlååååt Harry! Förlååååt att vi inte förstod!"sa jag och hoppades att han på något obegripligt vis skulle höra mig, men det gör han förstås inte. Nåja, det hjälper inte att älta detta. Tack ändå!
Skicka en kommentar