Elisabet

Tremastarblomman ...

Glädje är det över den här lilla skönheten - Tremastarblomma heter den - och sån tur att jag inte ryckte upp bladen tidigare i vår, ty jag hade helt glömt att den fanns. 

Dessutom fick jag den som liten planta av alltid så rara grannen Birgitta, då är det ju ännu roligare! 

Nu är den frodig och fin ., bladen har ingen ordning alls på hur dom växer, men det gör inget. Det är ungefär som när pappa ständigt klagade över att jag var så rufsig i håret, då när jag var mindre. Ja, ja, men här får den rufsa sig bäst den kan och vill.

Vi har tillbringat någon dryg timme hos friherrinnan, där pv varit henne behjälplig med att sätta upp andra gardinstänger och vackra linnegardiner. A-M:s stora svarta plastbox (där hon ställer in sin rullator när det regnar) som blåste iväg för någon tid sedan och där ena dörren tappat sitt fäste i underkanten, den kom också på plats och lagades. 

Efteråt bjöds vi på jättegoda rabarbermuffins med glass och kaffe. 

Det är förunderligt hur olika man uppfattar kyla, respektive värme. Friherrinnan gick omkring barmärmad och jag satt i klänning och sticketröja och frös om tårna. 

"Hjälp, vad du har golvkallt!" sa jag och det höll hon med om, men se om armar och händer var hon hur varm som helst. 

Nu är vi hemma och tittar på dels fotboll och dels sändningen från Elitloppet på Solvalla. Det är inte mycket som slår Elitloppssändningen. Vilket tempo! Vilken känsla! Så himla mäktigt, hälsar hon som aldrig spelar på hästar, men tycker detta är gåshudsframkallande.

Ösregn ute. Och blåst.