Elisabet

Fredag i landet Halland ...

Från +17 på morgnarna till + 4 idag vid sjutiden. Det går det med. 

Hur ljuvligt det än är att tillbringa dagarna vid havet eller uppleva spänning i kubik - som i onsdags när vi hyrde bil och körde uppe i bergen och detta att vara omåttligt rädd när det bara är någon halvmeter till stupet på passagerarsidan och att då upptäcka getter med killingar som ligger och gonar sig - som njöt dom av vyn - endast någon ynka decimeter från det nämnda stupet - så är det skönt att komma hem.

Det blev en fin vecka. Jag som inte varit så sugen på att resa, bara en dryg månad bara sedan vi kom hem från resan norröver .., tyckte mig ändå ha hamnat i närapå paradiset. 

Jag lärde mig hur ett mullbärsträd ser ut, bara en sån sak. Vi var på väg till middag längre ner i byn och alldeles intill ett hus, vid staketet mot gatan, där stod trädet och jag upptäckte en äldre kvinna som satt på en bänk på tomten och jag frågade henne vad detta var för träd? Jodå, det visste hon. "Morea"..., sa kvinnan, det lät mer som "moora". Googlade bilden av bladet .., aha, det handlade om mullbär!

Och detta att småprata med vänliga människor som visade sig komma från Ronneby i Blekinge (man och kvinna som ägnade dagarna åt att läsa vid poolen .., stillsamma, rara), eller paret/rumsgrannarna från Rättvik (som ville bjuda in oss till kortspel - av detta blev intet - och tur var det, då båda insjuknade!) .., eller den där blonda kvinnan med make, hon som var så tjusig och alltid valde samma bord på lunchen (satt nära poolen) .., eller mannen och kvinnan från Gävle som vi träffade på stranden några hundra meter från hotellet. Mannen hade varit ungdomstränare i hockey i Brynäs och båda var pratglada och trivsamma. Det var dagen efter den nesliga förlusten för fotbollslandslaget. Eller den unga mamman och hennes son August, 2 år, som var så duktig på att plocka ihop alla sina leksaker när det var dags för lunch .., och hans rara mormor som jag trodde var pedagog, nej, hon var chef för LSS-omsorgen i den stad där dom bodde. Och August, han längtade minsann efter morfar, berättade han. 

Eller ..., det tyska paret som låg nära oss på samma strand, hemmastad var Buchholtz .., eller den danska kvinnan från Köge på Själland som vittnade om lyckan i att nu ha sagt upp sig från sitt arbete - nu skulle hon bli pensionär och känna sig fri -! 

Varma leenden bjöd även städpersonalen på var morgon, då, när vi dukade upp frukosten på balkongen och såg dem sitta med var sin kopp kaffe lite snett nedanför oss, i en skuggig del av innergården. 

Det är ju så det är .., det är alla vänliga människor som man mött, som fastnar i minnet. 

Men oj, så exploaterat det ändå är på ön! Ändå räckte det med att åka någon bil västerut från Gerani så kom vi till mer lantliga/genuina byar, där det verkligen gällde för pv att hålla tungan rätt i munnen när vi körde längs smala gator där djungelns lag gällde och STOPP-plikt, vad är det? 

På hemväg stannade stannade vi till i en bergsby med den mest fantastiska utsikt .., beställde vår första pizza, hade två katter under bordet ., och i ett av restaurangens rum, hängde fotbollströjor i parti och minut. 

Ägaren berättade att det var fotbollslaget P.A.E.Chanias  tröjor. 

Men nu är vi hemma. Till Nyhetsmorgon och nyheten att "Greken är förd till Sverige" .., hemkommen till pension som kommit in på kontot .., till DN och sport på tv och Anna-Karin Hatt som tackat för sig. Blandad kompott. Och upptäcker nu att småfåglarna registrerat att fröautomaten är påfylld - härligt -! Tack, vill jag säga, att jag fick vara med om allt detta.