Elisabet

Utflykt med förhinder ...

Besök i Chania i något slags underligt format.

Busstur i 40 minuter. 

Absolut fullsatt buss; inte en centimeter av ledigt utrymme. 

Billigt. En resa kostar ungefär 25:-/person. 

Från busstationen blir det promenad rakt ner längs gågatan, mot hamnen till. 

Passerar rådhuset där är en nioårig Emma och jag själv stod och tittade på ett brudpar med följe. 

Emma var döless; jag tyckte att det var underbart. Kan det ha varit 2005, eller året därpå. 

Överallt butiker, butiker, butiker. 

Väskor, sandaler, karameller, silver och guld, kretensiskt hantverk, super-markets modell mindre, granatäpplen .., och nere vid hamnen restauranger på löpande band. 

Vi slår oss ned nära vattnet och väljer var sin pita-gyro som är ljuvligt god. 

Framför oss, i vattnet, ligger utflyktsbåtar. En av dem lockar med solnedgång ute till havs. 

Mera promenad. 

Pv köper något  som liknar Sachertårta, fast i bakelseformat (att ta hem), jag stannar till vid ett vykortsställ men tänker att nej, jag kan skicka postens vykort i stället, så där som jag brukar göra. 

Vi är verkligen världens sämsta shoppare .., inte i endaste butik tittar vi in, jo, i en livsmedelsaffär där blå vindruvor och Emmentalerost får göra oss sällskap hem och så bageriet då. Ååå, så förfärligt trista vi är! 

Passerar en park där miljoner småfåglar kvittrar i kör; aldrig i hela mitt liv har jag hört dess like! 

På en fontän eller något liknande har någon skrivit i blått: "Free Palestine!"

Möter mängder med svartklädda unga män - helt svartklädda -. 

Ser inte en enda katt, men däremot en svart hund. 

I väntan på bussen upptäcker pv att hans mobil är försvunnen. PANIK. Han skyndar sig ner till restaurangen och där, på bordet där vi satt, ligger mobilen så fint och väntar på husse. 

Glad pv kommer tillbaka. 

Vi hoppar på bussen till Gerani. 

Då .., halvvägs hemma, upptäcker jag att min fina cashmere-sjal som jag haft i tygväskan är försvunnen! Hjälp!

Vi hoppar av bussen i någon av alla små hotell-förorter .., haffar en ny buss som tar god tid på sig att komma till Chania. Jag kollar busstationen där jag väntade på pv .., pv återvänder till restaurangen och visar bilden av min sjal och kollar där vi satt i godan ro .., men icke, sa Nicke. 

Det hela är så totalt galet, så vi kan inte annat än sucka och jag säger att det var ledsamt, men inte det värsta som kan hända här i världen, tur att jag har en likadan med mig - i reserv - om jag skulle smutsa ner den andra, den nyare. Men ändå. Den var dyr och innerligt älskad. 

Tar ny buss hem och pv säger att det är GARANTERAT minst hundra personer ombord. De som inte får sittplats, står trångt i mittgången. De flesta stiger av i Platanias, Stalos, Agia Marina och så i Gerani, men bussen går vidare till Kolombari, ännu längre västerut. Vi trängs bland norrmän, danskar och svenskar och en grekisk kvinna med namnskylt på bröstet. Kanske arbetar hon inom hemtjänsten, tänker jag. 

Kommer hem till underbara lugnet i Gerani. Hör en tupp gala. En liten katt kommer och möter oss. 

"Hej du lilla vän, är du här .., var det kanske du som fick lite kött av Elisabet ..?" säger han och stryker katten över huvudet. 

I restaurangen som delvis är belägen under tak, övriga bord står i ute det fria .. sitter ett danskt sällskap. 

"Kalinichta!" ropar kvinnan i baren och jag stannar till, tvekar ett ögonblick och beställer en Gin & Tonic till oss båda .., vi får ta med oss var sitt glas "hem" och nu lyssnar vi till fotbollsmatchen mellan Sverige och Kosovo. Heja, heja Sverige! säger jag, men Kosovo leder med 1-0. Det fattades ju bara det också. 

Ajöken, sa fröken.