Elisabet

Idag i Skallkroken .... 

Eller rättare sagt, ikväll i Skallkroken. Klockan närmade sig sju och det var då som båten med de två hummerfiskarna kom och lastade av hummertinorna vid kajen och sedan iväg till ordinarie båtplats. 

Alldeles tomt var det i burarna, icke ett liv! 

För den som har vuxit upp i inlandet, är detta med hummerfiske något väldigt annorlunda och exotiskt. Och hemskt. Det finns inte på kartan att jag skulle kunna koka humrar/kräftor/krabbor levande, jag får ångest enbart vid tanken, men det kanske har med ens uppväxt att göra? 

I unga år fick jag göra pappa sällskap i skogen för att vara med på harjakt. Det blev första och enda gången, kan jag säga. S o m  jag grät när den lilla harpalten föll död till marken, allt på grund av ett skott från pappas gevär. Men ett skott och pang - död, det kan jag ändå ta .., men att kokas levande, nej, hu, så hemskt!

Har jag då aldrig ätit hummer eller kräftor? Jodå, så det är dubbelmoralen i ett nötskal.

Frånsett detta med humrarna, så blev det två dopp i havet. Kanske var det sexton grader? Om det finns ETT enda ord som beskriver hur det är att bada när vattnet blir svalare, så är det ordet LIVGIVANDE. 

Efteråt satt jag länge i vindskyddet med solen i ansiktet och bara tog in allt det fina. 

Klappade en stor, grå pudel som visade sig heta August och höll honom i kopplet medan hans matte tog ett dopp i bara mässingen. Ja, hon tog också två dopp, bara för att det var så skönt och ofta är ju det andra doppet skönare än det första.

Sista timmen tillbringade jag i klubbstugan där pv och kvällens hamnvakt (den senare börjar när hamnvärden går hem, dvs kl.19.00 och blir där till 02.00 på natten) språkade om eventuella gästbåtar eller om det hänt något särskilt, vilket det i n t e  hade gjort. Alla tio ställplatser var bokade och upptagna; alla svenskregistrerade.