Tack Rexxie!
Det allra bästa med att vara pensionär, det är att man själv styr sin tid.
Ja, det är ju ingen sensationell nyhet, men likväl är den känslan så stark och nästan varje dag tänker jag att vilken lycka det är .., detta att inte vara styrd av ett schema. Ändå tyckte jag ju så mycket om mitt arbete.
Igår tipsade Rexxie om en japansk film - "Under körsbärsträden" - som han trodde att jag skulle tycka om. Det visade sig att jag redan sett den, förmodligen genom Halmstad Filmstudio eller möjligen via Triart.se .., och jag föll pladask för den då. (Finns på SVT.play.)
Nu tittar jag på den än en gång och har samma känsla.
"Filmen, i regi av Naomi Kawasi, f.1969, (kom 2015) handlar om en japansk man - Sentaro - som driver ett litet gatukök i utkanten av Tokyo där han säljer japanska pannkakor fyllda med söt bönpasta.
Sentaros liv förändras när den 75-åriga kvinnan Tokue erbjuder sig att hjälpa till. Hennes hemliga recpet på hemgjord bönpasta får rörelsen att blomstra och en djup vänskap uppstår.
Efter hand uppenbaras dock Tokues smärtsamma livshistoria och hennes bakgrund som före detta patient på en koloni för spetälska."
Den här filmen - som inte är någon actionvariant, tvärtom - är närapå 2 timmar lång, lika lång som den film vi har valt att avstå från hos filmstudion ikväll, då jag får så ont i benen och höften av att sitta stilla så länge. Här hemma kan jag göra paus och ta mig kaffe och ändra ställning i soffan.
För mig får "Under körsbärsträden" högsta betyg.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar