2025 ... Oktober. 

I oktober kör vi bil till Landvetter (blir stoppade av polis vid tretiden på natten och pv får blåsa - allt är dock grönt -!) och därefter blir det flyg till Chania på Kreta .., samt någon timmes busstur till samhället Gerani, några kilometer från där vi bodde förra året - hela familjen -. 

Denna den första kvällen går vi ut och äter på restaurang - ja, det gör vi varje kväll -. I sju dagar ska vi vara där .., hotellet, som heter Proimos, har vi  bott på tidigare, tillsammans med en då trettonårig Emil. 

Vårt rum ligger alldeles vid receptionen och det kommer att bli sju totalt helt ljuvliga dagar. I poolen är jag i det närmaste alltid helt ensam och jag försöker att simma tusen meter per dag. Det går långt bättre än jag hade förväntat mig.

En natt vaknar jag och upptäcker en liten kattunge som ligger på soffan i vårt rum. 

"Men oj, har vi fått besök i natt, du var mig en fin liten krabat!" säger jag och blir alldeles varm i hjärtat.

Och ja, vi sover alltid med öppen balkongdörr och det är genom balkongräcket katterna kommer in och hälsar på. 

I alla fall kattungarna. På balkongen brukar jag ställa ett fat med lite grekisk yoghurt, vilket tycks uppskattas av såväl kattmamman som hennes telningar.

Intill hotellet finns en stor trädgård och bakom där jag står och tar bilden, finns poolen och en barservering, vilken sköts av två kvinnor i 30-årsåldern. Oftast sitter dessa och surfar på sina mobiler - eller som under sista dagen - bråkar högljutt! 

I oktober - då är vi hemma igen - är vi i Bunkeflo och en dag tar Maja och pojkarna oss till Malmö Museum och det är där som Elliot tappar sitt halva vänsterben. (Eller får protes, som ellem sa).

En härlig illustration i DN - av Mia Nilsson  - sparar jag också i oktober.

Och hemma i landet Halland sitter pv och surfar runt och säger ..."Elisabet .., har du hört ordet färst tidigare; alltså få, färre och så färst?" 

Jag säger att det har jag inte, men många andra har. 

Ungefär så blev oktober. Vi säger ofta att ..., ja, men oktober var ju den bästa tiden att åka till varmare länder, detta - eller kanske på våren -. 

Men så är det ju det här med att man gärna vill bada i ett varmt hav. I alla fall ett ljummet hav.

Det var oktober det.

Hur det nu blir ....

Det var länge sedan jag blev så vansinnigt glad, som när Mjällby igårkväll blev svenska mästare i fotboll. En sån här lillebrorsdröm .., att vinna över alla stora lagen med miljoner på bankkontot, ja, det var i alla fall precis en sån nyhet som fick mitt hjärta att bli varmt. Grattis Mjällby!

Regn och rusk idag, men också ., ett spännande samtal som kan förändra vår tillvaro under flera månaders tid. Allt hänger i luften, så vi får se vad det blir av det hela.

Och hur lycklig blir man inte när man i blomlådan upptäcker små, små penséer som tittat upp och förgyller all ljung som kommit på plats!

Och tänk, vad lite murgröna kan göra skillnad ...! 

Idag ska vi rensa i växthuset .., ställa in några utemöbler .., och jag funderar på att titta på någon film. 

För övrigt lugnt och fridfullt. Saknar småkatterna från Gerani. Saknar att ge någon mat.

"Men skaffa er en katt då!" tänker väl någon. 

Ja, det skulle vi kunna göra, men då sitter vi fast i att vi inte har någon kattvakt när vi inte är hemmavid. Friherrinnan har ju tidigare varit en klippa, tillsammans med vänliga grannar och även pv:s kusin Maria. 

Men nu är läget ett annat. 

Ser ni hålen i balkongen? Det var där katterna hoppade in och satte sig och väntade - alternativt hoppades - på mat, ja, under semestern. Ett askfat förvandlades till vattenskål och oj, så populärt det blev.

Fredag i landet Halland ...

Från +17 på morgnarna till + 4 idag vid sjutiden. Det går det med. 

Hur ljuvligt det än är att tillbringa dagarna vid havet eller uppleva spänning i kubik - som i onsdags när vi hyrde bil och körde uppe i bergen och detta att vara omåttligt rädd när det bara är någon halvmeter till stupet på passagerarsidan och att då upptäcka getter med killingar som ligger och gonar sig - som om dom njöt av vyn - endast någon ynka decimeter från det nämnda stupet - så är det skönt att komma hem.

Det blev en fin vecka. Jag som inte varit så sugen på att resa; det var ju bara en dryg månad sedan vi kom hem från resan norröver .., tyckte mig ändå ha hamnat i närapå paradiset. 

Och jag lärde mig hur ett mullbärsträd ser ut, bara en sån sak. Vi var på väg till middag längre ner i byn och alldeles intill ett hus, vid staketet mot gatan, där stod trädet och jag upptäckte då en äldre kvinna som satt på en bänk vid sin ytterdörr och jag frågade henne vad detta var för träd? Jodå, det visste hon. "Morea"..., sa kvinnan, det lät mer som "moora". Googlade bilden av bladet .., aha, det handlade om mullbär! Kvinnan såg så glad och snäll ut och kanske var det hennes kvällsnöje, att sitta där i lugn och ro och se människor passera? 

Och detta att småprata med vänliga människor som visade sig komma från Ronneby i Blekinge (man och kvinna som ägnade dagarna åt att läsa vid poolen .., stillsamma, rara), eller paret/rumsgrannarna från Rättvik (som ville bjuda in oss till kortspel eller backgammon - av detta blev intet - och tur var det, då båda insjuknade!) .., eller den där blonda kvinnan med make, hon som var så tjusig och alltid valde samma bord på lunchen (satt nära poolen) .., eller mannen och kvinnan från Gävle som vi träffade på stranden några hundra meter från hotellet. Mannen hade varit ungdomstränare i hockey i Brynäs och båda var pratglada och trivsamma. Det var dagen efter den nesliga förlusten för fotbollslandslaget. 

Eller den unga mamman och hennes son August, 2 år, som var så duktig på att plocka ihop alla sina leksaker när det var dags för lunch .., och hans rara mormor som jag trodde var pedagog, nej, hon var chef för LSS-omsorgen i den stad där dom bodde. Och August, han längtade minsann efter morfar, berättade han. 

Eller ..., det tyska paret som låg nära oss på samma strand, hemmastad var Buchholtz .., eller den danska kvinnan från Köge på Själland som vittnade om lyckan i att nu ha sagt upp sig från sitt arbete - nu skulle hon bli pensionär och känna sig fri -! 

Varma leenden och good-morning-hälsning bjöd även städpersonalen på, då, när vi dukade upp frukosten på balkongen och såg dem sitta med var sin kopp kaffe lite snett nedanför oss, i en skuggig del av innergården. 

Det är ju så det är .., det är alla vänliga människor som man träffat, som fastnar i minnet. 

Men oj, så exploaterat det ändå är på ön! Ändå räckte det med att åka någon bil västerut från Gerani så kom vi till mer lantliga/genuina byar, där det verkligen gällde för pv att hålla tungan rätt i munnen när vi körde längs smala gator där djungelns lag gällde.  STOPP-plikt, vad är det? Ja, inget för äldre grekiska herrar, i alla fall. 

På hemväg stannade stannade vi till i en bergsby med den mest fantastiska utsikt .., beställde vår första pizza, hade två katter under bordet ., och i ett av restaurangens rum, hängde fotbollströjor i parti och minut. Ägaren berättade att det var fotbollslaget P.A.E.Chanias  tröjor. 

Men nu är vi hemma. Till Nyhetsmorgon och nyheten att "Greken är förd till Sverige" .., och vi kom hem till pension som idag kommit in på kontot .., till DN och sport på tv och Anna-Karin Hatt som tackat för sig. Blandad kompott. Och upptäcker nu att småfåglarna registrerat att fröautomaten är påfylld - härligt -! Tack, vill jag säga, att jag fick vara med om allt detta.

Utflykt med förhinder ...

Besök i Chania i något slags underligt format.

Busstur i 40 minuter. 

Absolut fullsatt buss; inte en centimeter av ledigt utrymme. 

Billigt. En resa kostar ungefär 25:-/person. 

Från busstationen blir det promenad rakt ner längs gågatan, mot hamnen till. 

Passerar rådhuset där är en nioårig Emma och jag själv stod och tittade på ett brudpar med följe. 

Emma var döless; jag tyckte att det var underbart. Kan det ha varit 2005, eller året därpå. 

Överallt butiker, butiker, butiker. 

Väskor, sandaler, karameller, silver och guld, kretensiskt hantverk, super-markets modell mindre, granatäpplen .., och nere vid hamnen restauranger på löpande band. 

Vi slår oss ned nära vattnet och väljer var sin pita-gyro som är ljuvligt god. 

Framför oss, i vattnet, ligger utflyktsbåtar. En av dem lockar med solnedgång ute till havs. 

Mera promenad. 

Pv köper något  som liknar Sachertårta, fast i bakelseformat (att ta hem), jag stannar till vid ett vykortsställ men tänker att nej, jag kan skicka postens vykort i stället, så där som jag brukar göra. 

Vi är verkligen världens sämsta shoppare .., inte i endaste butik tittar vi in, jo, i en livsmedelsaffär där blå vindruvor och Emmentalerost får göra oss sällskap hem och så bageriet då. Ååå, så förfärligt trista vi är! 

Passerar en park där miljoner småfåglar kvittrar i kör; aldrig i hela mitt liv har jag hört dess like! 

På en fontän eller något liknande har någon skrivit i blått: "Free Palestine!"

Möter mängder med svartklädda unga män - helt svartklädda -. 

Ser inte en enda katt, men däremot en svart hund. 

I väntan på bussen upptäcker pv att hans mobil är försvunnen. PANIK. Han skyndar sig ner till restaurangen och där, på bordet där vi satt, ligger mobilen så fint och väntar på husse. 

Glad pv kommer tillbaka. 

Vi hoppar på bussen till Gerani. 

Då .., halvvägs hemma, upptäcker jag att min fina cashmere-sjal som jag haft i tygväskan är försvunnen! Hjälp!

Vi hoppar av bussen i någon av alla små hotell-förorter .., haffar en ny buss som tar god tid på sig att komma till Chania. Jag kollar busstationen där jag väntade på pv .., pv återvänder till restaurangen och visar bilden av min sjal och kollar där vi satt i godan ro .., men icke, sa Nicke. 

Det hela är så totalt galet, så vi kan inte annat än sucka och jag säger att det var ledsamt, men inte det värsta som kan hända här i världen, tur att jag har en likadan med mig - i reserv - om jag skulle smutsa ner den andra, den nyare. Men ändå. Den var dyr och innerligt älskad. 

Tar ny buss hem och pv säger att det är GARANTERAT minst hundra personer ombord. De som inte får sittplats, står trångt i mittgången. De flesta stiger av i Platanias, Stalos, Agia Marina och så i Gerani, men bussen går vidare till Kolombari, ännu längre västerut. Vi trängs bland norrmän, danskar och svenskar och en grekisk kvinna med namnskylt på bröstet. Kanske arbetar hon inom hemtjänsten, tänker jag. 

Kommer hem till underbara lugnet i Gerani. Hör en tupp gala. En liten katt kommer och möter oss. 

"Hej du lilla vän, är du här .., var det kanske du som fick lite kött av Elisabet ..?" säger han och stryker katten över huvudet. 

I restaurangen som delvis är belägen under tak, övriga bord står i ute det fria .. sitter ett danskt sällskap. 

"Kalinichta!" ropar kvinnan i baren och jag stannar till, tvekar ett ögonblick och beställer en Gin & Tonic till oss båda .., vi får ta med oss var sitt glas "hem" och nu lyssnar vi till fotbollsmatchen mellan Sverige och Kosovo. Heja, heja Sverige! säger jag, men Kosovo leder med 1-0. Det fattades ju bara det också. 

Ajöken, sa fröken.

Dag 2 i Grekland ...

Vaknade till solsken och värme! Vid tiotiden promenerade vi ner till stranden och plötsligt var det som om minnet från resan med Emil här i Gerani vaknade till liv .., doften när vi gick bland höööögt gräs som kanske var bambu och sanden som är krånglig att gå på och hur stenigt det är när man går ut i havet och rädslan för att ramla. 

Allt kom åter! Det är så fascierande hur minnets arkiv fungerar! 

För 6 euro hyrde vi två solstolar med litet bord och parasoll till och vi badade i omgångar och jag kom ihåg att mer som glida in mot stranden - liksom över stenarna som inte var vassa - och så på något giraffliknande sätt ta mig upp. Vilken lättnad att även se unga män och kvinnor vingla omkring på samma sätt (minus giraffandet ...). 

Många timmar senare hade vinden friskat i och när jag simmade längs med stranden, kändes det som om jag inte kom någonstans. Nästan som om man stod stilla i vattnet. 

Åt lunch på närliggande café/restaurang. Vi tog var sin omelett (en med fyllning, en utan) plus en grekisk sallad att dela på, men nu vet vi att det räcker mer än väl med en enda omelett - dom är så stora och tjocka och himla goda -! 

Medan jag tog ideliga bad, låg pv på solstolen och läste den här boken som han tyckte så mycket om. Väl hemma beslöt han sig för att löpträna; det blev 3 kilometer, allt medan jag simmade så många längder som jag orkade i poolen och därefter halvsatt och kelade med den katt som tillbringat natten hos oss - på helt eget bevåg -. Å, så den kurrade! Å, så jag kände mig lycklig! 

Längst bort, med solen mot oss, låg ett svenskt par på var sin solsäng. Det tog inte lång tid förrän mannen somnade och började snarka och jag log för mig själv. Hans hustru simmade som en säl i poolen; eller hon var mer som skjuten ur en kanon när hon drog iväg från den ena sidan till den andra!

Pv på väg hem till hotellet efter löprundan. Så vackert lagd stengång .., och så gott om solstolar placerade här och där i trädgården. Inte mycket till fågelkvitter, mest duvor som skrikflyger. Och pv som låg i sin säng och högläste lite av det avslutande kapitlet.

En så fin dag blev det idag.

Kalimera!

Så kom vi då fram till lilla byn Gerani vid 1-tiden igår och den rara värdinnan (äger tydligen hotellet, kanske änka, ett inramat fotografi av en stilig herre står på receptionsdisken ...) tog emot och sa att "ja, hon hade fått mitt mail om  önskemål inte så högt upp och här har ni ert rum!" sa hon och pekade leenden mot dörren intill receptionen. 

Det visade sig vara ett STOOORT rum med dubbelsäng (som glider isär, men det gör inget) och en soffa där jag nu sitter och skriver och hör tuppar gala .., ett pentry med köksutrustning (saknar diskbortste och diskpropp och äggen fick vi koka i en 5-literskastrull), därtill ännu en soffa eller mer som bänk med tre dynor .., och så förstås ett badrum och två balkonger. En med morgonsol en med kvällssol. 

Balkongen på bilden är den senare och vetter mot en apelsinlund. Torrt, torrt, torrt. 

Den andra balkongen vetter mot innergården och är så fin, med större bord och tre stolar. Genom hålen i balkongräcket kryper katter in och gör mig lycklig. 

Så här ser det ut ..., det var på bänken som ni ser på bilden, som en liten kisse låg och sov i natt. Eftersom vi bor på 1:a våningen med trappa till receptionen intill, kan små och stora kissar krypa in genom hålrummen i balkongen och när vi dessutom har båda balkongdörrarna öppna (hade vi även i natt), så .., ja, då får man räkna med besök. 

Vi var totalt slut på efter att ha varit vakna i ett dygn .., åt tidig middag på spartansk restaurang ..., badade i poolen dessförinnan, pv somnade på solstolen .., och gick i säng tidigt och slocknade på direkten. 

Vaknade klockan fyra av tuppar som gol. Galer en, galer flera ,-) Sånt tycker jag om, på riktigt. 

Vad har vi på programmet idag, tro? Inget planerat. Bad i havet vill jag i alla fall ha. Det lär vara tjugofem grader i vattnet. 

Pratade med en äldre dansk herre igår som skulle åka hem i morgon, lördag. Han hade under sin vecka här haft skyfall, vanligt regn och två dagar med sol. Har han tur får han en fin avslutning i alla fall. Den mannen bor i Ålborg på Jylland och en annan man, betydligt yngre (sade sig skulle fylla 50, men jag gissade på 39!!, han sa att jag därmed förgyllt hans semester med den gissningen, nej, nu skulle hans kone minsann få veta detta ,-), dom hade haft lika otur. Ändå, minst 2.5 mil per dag brukade han och hustrun promenera  här i omgivningarna och han var ivrig att ge mig tips, kanske tyckte den danske herrn att jag såg så otroligt sportig och smidig ut, haha. Pv däremot, som kom först på slutet, förklarade att hans sambo, dvs jag, lider av dålig syn. Själv höll jag god min och tackade för promenadtipsen. 

Allt är sig likt från när vi var här senast i Gerani, det är ju många år sedan. Nej, inte riktigt förstås .., man ser fler "fina hus", men i stort sett så. Mötte en vilsen kalkon på väg hem från restaurangen ..., stackars krake så den tycktes leta efter sina släktingar! 

Lite fågelkvitter hörs, men inte mycket .., däremot skator, kråkor och smalare duvor än vi har hemma. 

Mycket håller på att stängas inför vintern .., Supermarketen (som är liten) var på väg att sätta ned priserna, ville väl bli av med så mycket som möjligt. Sommaren hade varit si-så-där, varken dålig eller riktigt bra, sa ägaren, som längtade efter ledighet. 

Ja, så har vi haft det dag 1. Nu på morgonen frukost på balkongen. Två kvinnor (städerskor) satt i skuggan under en jättelik buske Nerium och jag sa till dem att "ni behöver inte städa vårt rum idag", vilket jag senare ångrade, jag hade helt glömt bort det här toalettsystemet med att inte spola ned papperet. Nåja. Vi överlever nog. 

Duschen fungerar jättebra, däremot inte min syn. Jag hade köpt "strong" balsam i stället för hårschampo, förpackat i en illgrön flaska som kunde ha varit något helt annat också. Inga äggkoppar finns, men däremot askfat i glas, ja, men det gick ju bra som äggkopp, inga problem. 

Tv finns också på rummet med många kanaler, dock endast grekiska, så det blir en vecka utan nyheter via tv-skärmen, vilket säkert är helande för ens mentala tillstånd. Nu ska jag i alla fall göra DN:s fredagsquiz .., (kan säkerligen förändra tillståndet) .., pv är puttrig, hade 6 rätt av 10 på nyhetsgrejen och 9 av 12 på ordkunskapen. Återkommer senare.

Omstart ...

Fredagmorgon vid tjugo i nio och Bertil från Vislanda ska strax skrapa Trisslott i tv-4-studion. Bertil har en mörkgrön stickad tröja och läsglasögonen hänger i V-ringningen vid halsen. Vi får veta att alla fyra barnbarnen alldeles säkert sitter hemma och tittar på när farfar (eller morfar, eller både-och) ska skrapa fram vinsten. När det hela är överstökat, tar Bertil från Vislanda i hand, bugar lite och tackar för hundratusen kronor.

Pv har kört iväg för att först handla buntband på Biltema (prisskillnaden mellan byggbutiken i Halmstad och Biltema på just buntband blev ungefär 100 kronor!) och därefter ska han agera färdtjänst till friherrinnan som vid tiotiden får lämna korttidsboendet och komma hem. 

Den här hösten har hos ursprungsfamiljen varit så  turbulent; ja, det har ibland känts som om hela havet stormar. Och så detta med friherrinnans fall och oro för hur det skulle gå för henne .., och bilnyckeln som försvann, ja, det är som om man råkat stöta till ett pussel och alla bitar ramlat på golvet och nu plockas bit efter bit upp igen.

Måhända var det efter allt detta som pv för kanske en vecka sedan föreslog att vi väl kunde leta efter en restresa, bara för att ....? 

Efter sjutton år tillsammans var detta första gången som pv föreslagit en utlandsresa; det har alltid varit jag som kommit med förslag och det ska sägas att han aldrig sagt nej, utan glatt hakat på och så var det även med exet.

Men att ge sig av nu .., i oktober? Och jag tyckte att vi hade ju nyss kommit hem från den där tre veckor långa resan norröver och så hem igen. Trehundrafemtio mil inalles. 

Nåja, efter att ha surfat runt lite på nätet, upptäckte vi en billig resa till lilla samhället Gerani på Kreta, med rum/lägenhet på hotell Proimos, samma hotell som vi bodde på i slutet av juni 2013, då gjorde Emil oss sällskap; han hade nyss fyllt 14 år. Således bokade jag nu ett rum/lägenhet och om en vecka precis är vi nog på plats, eller i alla fall bara någon timme från att landa på flygplatsen i Chania.

Kanske hade jag nu vid bokningen glömt bort att vi då, förra gången, fick lägenhet på andra våningen och dit var det tjugoåtta trappsteg rakt upp .., och året därpå fick jag ny knäled; alltså måste jag ha haft ont om kvällarna efter alla promenader upp och ner till lägenheten. 

Jo, minsann .., och nu är jag tolv år äldre .., undrar var vi hamnar den här gången? På markplanet eller där uppe ...?

Kanske får vi skyfall i sju dagar, eller så kanske vi får sol åtminstone halva tiden .., ja, det får bli som det blir. Böcker, spelkort och yatzy får följa med .., om utifall att. 

Ja, ja. Så är det i alla fall. Den här gången flyger vi från Landvetter, det var länge sedan sist. 

Och den där underbare lintotten som då gjorde oss sällskap och spelade plump med oss varje kväll .., han och Emma är nu på besök hos Maria i Malå och han är precis lika underbar nu som då - så mjuk och go - precis som sin syster - och ser ut så här. 

Det var allt för den här morgonen. Tänkte skriva "den här dagen", men det vet man ju hur det blir. 

DN:s quiz gick idag käpprätt åt skogen. Sju rätt för pv, sex för mig. 

Ajöken, sa fröken.

Grekland, dag 3 ...

Mycket handlar om stranden och bad och ännu mer bad!

På kvällen middag och igår blev det en restaurang som inte ligger direkt längs "Storgatan", utan mera uppöver. 

Det var som en liten park - en oas - med olivträd .., en lekhörna och grekisk musik som spelas lagom högt och långbord för tio personer. Intill oss ett holländskt par som tycktes följa med i vårt surr och skratt. 

Vi gick hem vid tiosnåret och då hade Viggo somnat i vagnen sedan ett bra tag tillbaka. 

Elliot övernattade hos Anna och Micke och sov länge. 

Idag onsdag .., lika hett som igår, men oj, vad det har blåst! Simmade ut till gula bojen, men hade det närapå svårt att ta mig hem igen. Inte för att det var strömt, men för att vågorna blev höga. Därefter blev det till att hålla sig på grundare vatten. 

En stor glädjekälla under dagarna är alla småkatter som finns här i närheten. Högbenta och magra. Den här har nog ungar, eller har nyss haft och hon kommer alltid jamande så snart någon närmar sig. Viggo har lärt sig att vara försiktig med djur och klappade så försiktigt. Så här såg det ut i morse när vi var på väg till frukostserveringen. Såväl Viggo som Anders hälsade på den fina kissen. Älskar att ens barn och barnbarn är djurvänner!

Senare idag. Anna, Micke, Anders, Maja och pojkarna tar taxi in till Chania. Vi blir kvar här på stranden. Då upptäcker vi hur de tryker lite från Platanias - det är dit som delar av familjen ägnar sig åt powerwalks - och efter en stund blir det allt mera rök och så kommer en helikopter och vattenbombar och vi hör siréner från brandbilar .., det börjar kännas olustigt. Många ligger och halvsover .., andra bryr sig inte alls .., men exet säger. "Hör ni, har vi någon strategi ...?" Jag tar i alla fall mina saker och går upp till lägenheten .., då har det börjat lukta rök och man vet ju hur snabbt en skogs/gräsbrand kan sprida sig, allra helst som det blåser förfärligt mycket. 

Efter ett tag plingade det till i allas mobiltelefoner och det visade sig vara ett typ grekiskt VMA - viktigt meddelande till allmänheten - där de som befann sig  närhetena av branden, ombads åka västerut - mot Gerani - (där jag och emil bodde på hotell för tolv år sedan ...). 

Kanske tog det två timmar innan elden tycktes ha släckts ordentligt?  

Stannar till och pratar lite med en finsk familj från Ekenäs utanför Helsingfors .., det känns skönt .., tänkte att så kanske det blir, att om det blir oroligt, så håller man sig till de man kan prata med?

Nu är det kväll. Vi fyra över femtio har ätit gott - återigen - på restaurang Petra och när vi kom hem och satt alla fyra på vår balkong en stund, ser vi hur någon tanklös människa skjuter upp ett fyrverkeri mitt emot hotellet. Å, så smart .., när det är kruttorrt ute!!

I morgon tar jag sikte på kyrkogården här i Aghia Marina. Det besöket ställde jag in, då, när brandbilarna kom med siréner. 

För övrigt kan jag meddela att danska turister på stranden, de som hyr solsängar och beställer snacks och annat från den lilla baren här intill, är urdåliga  på att ta med sig skräpet. Lämnar bara allt rakt av och tackar för sig och detta när det blåser så mycket. Önskar att jag hade tagit med mig plasthandskar, så skulle jag ha plockat upp även annat, papper och sånt som ligger i sanden. 

Så har det varit. Nu lugnt och fridfullt. Ajöken, sa fröken. 

Ps. Mitt emot vår lägenhet huserar en familj från Själland. Deras två pojkar vill alltid hälsa på Viggo som ju är betydligt yngre, men är en gosse med god självkänsla.

"Haj Viggo! Haj Viggo!" ropar pojkarna så fort de ser honom och idag vid frukosten hörde vi Viggo svara dem på samma vis. "Haj!" Vi loooog så här mycket. Ds.

Dagens fönster ....

... fångades för nio år sedan i Gerani på Kreta. 

Det var där vi var; pv, Emil och jag själv och vi bodde på det allra ljuvligaste lilla hotell, med två balkonger i lägenheten - en med morgonsol och en med kvällssol -. 

Utanför den ena kunde vi se stora fält där det odlades apelsiner .., och fågelkvittret var som en storslagen orkester. 

På den andra balkongen satt vi om kvällarna och spelade Plump. Jag kallade det för "Grekiska mästerskapet" och det var vansinnigt spännande och till slut vann Emil med en enda poäng!

Vilken härlig resa det var!

Och vi hyrde var sin moped och körde runt på den kretenska landsbygden och åt grekisk sallad till lunch. 

Tänk, så mycket glädje man har haft av dessa resor tillsammans med Emil eller Emma! Det var det enda jag sparade till. 

Pensionen ...? Nej, nej, den tänkte jag inte på och det kan ju tyckas oansvarigt och dumdristigt. 

Ångrar jag mig? Inte det minsta!

Det bästa för mig ...

Det var den där dagen när vi körde moped från lilla Gerani till västra sidan av Kreta, till Elafonissi, den där stranden som enligt många sägs vara en av Europas vackraste.

Men det var inte just DET som var det bästa .. det där vackra ., nej, det var att jag satt på stranden och såg pv och Emil kasta boll till varandra ute i vattnet och inte långt därifrån - men inte på bilden - stojade en italiensk familj .., det var en pappa och fyra småttingar och som han lekte med barnen!

Han gjorde grimaser och sprang undan .., lät sig infångas .., sjöng .., och barnen var som klasar runt benen på honom och det var så oändligt mycket glädje just där och då!

Efter en stund, en halvtimme kanske, anslöt ytterligare en man i samma ålder som pappan (en farbror kanske ..?) och en kvinna som nog var mamman (så vacker!) och leken och stojet fortsatte.

Vi var många som satt på stranden och loooooog.

Har jag sagt det förut? Jo, det har jag.

Glädje smittar.

En dag ...

... hyr vi var sin moped och ger oss av västerut.

Västerut och söderut.

Vi har bestämt oss för att besöka det som i broschyren kallas för "En av Europas vackraste stränder", nämligen Elafonissi.

Det där med "vackraste stranden", det tar jag inte så allvarligt.
I Turkiet fanns också en sån .., och jag minns att jag frågade guiden om hon någonsin hade vandrat längs stranden i Sandhammaren i Skåne och nej, det hade hon inte och då förstod jag ju.

Nu är vi i Grekland.

Jag är till en början vettskrämd av att ens ta mig från mopeduthyrarfirman som ligger mitt i centrum av Agia Marina och där bilar kör som vore det rally mest hela tiden och det tutas och där är turistbussar och störst-går-först och jag blir kräksjuk och ber pv att vi tar några mindre vägar först och det gör vi.

Morgonen därpå startar vi resan söderut.

Efter ett par mil på behagliga vägar, viker vi av från allfartsvägen och snirklar oss ner mot havet.
Vi är nästan ensamma på stranden, där är bara en äldre brunbränd herre och så vi.
Där är gott om stickiga sjöborrar på botten och vi tar oss försiktigt ut ..., Emil snorklar lite .., solen bränner.

Och så fortsätter vi.



(Den som orkar avsätta tre minuter kan få en uppfattning om hur det ser ut ..., ja, på filmen).
 
Nu bär det av rakt upp i snirkliga bergen .., tänk er stup på flera hundra meter (somliga toppar är långt mer än tusen meter höga!) och decimeterhöga hönsnät (mer som avfartsramper) och på vissa ställen får jag nästan-panik och tänker att detta kommer jag aldrig att överleva och efteråt, när vi väl snirklat oss ner från bergstopparna (det är inte så värst mycket enklare att köra moped i kraftig nerförslutning, om nu någon trodde det ..., tänk er 90-graderskurvor och hur brant som helst!) och jag har fått en blåsa i vänstra handen som mest ligger på bromshandtaget .., kommer vi då äntligen fram till Elafonissi och där är havet inte blått, utan turkosfärgat, man kan faktiskt tro att man har hamnat på en strand i Söderhavet.

Det är långgrunt och känns helt overkligt nästan .., sanden är nästan rosafärgad och överallt syns skyltar med text att vi ska hålla rent och det gör vi.

Och jag oroar mig hela tiden för hemfärden.

Det visar sig att vägen är avstängd och ingen förstår varför.
Jo, att där pågår något slags arbete och där är män som sitter i en slags kranlyft .., men till sist kommer vi att prata med en norrman som hyrt den cabriolet som skytmtar till vänster i bilden .., han berättar att biluthyraren förvarnat att vägen kanske skulle stängas och vi meddelar det holländska paret som har den svarta bilen och så vänder vi alla och åker åt andra hållet.

Pv väljer väg .., vi hamnar i nån slags bedårande dalgång där det är grönt och frodigt och fast jag har hjälm .., hörs fågelkvittret tydligt.
Och syrsorna, förstås.

Det kan se ut så här.

Och så här.

Just här stannar jag till och pv och Emil bara susar vidare .. men nu har jag bestämt mig för att fånga dom här vita blommorna på bild!

Nästan  högst uppe i bergen tar vi paus och i en pytteliten by blir det lunch.
Omelett och grekisk sallad.

Det är så gott, så gott och aldrig blir man less.
Varje dag äter vi detta, till lunch och middag.
Och nej, vi tröttnar inte.

Sen ytterligare någon eller ett par timmars körande och nu är jag inte längre lika rädd och bergen är fortfarande höga, men jag tittar på pv och ser hur han gasar på i kurvorna, särskilt i uppförsbackarna och även om jag känner en slags oro, så   v å g a r   jag och tänker att den där Dagab-ordern som ska iväg på onsdag till veckan, den är väl ändå en baggis i det hela, för har jag klarat detta, då behöver jag inte vara rädd mera .., höga höjder är för mig det värsta av det värsta.

Vid åttatiden är vi hemma.
Återlämnar mopederna .., tar taxi från Agia Marina till Gerani .., badar i poolen .., spelar kort .., och jag känner mig som den lyckligaste männniskan i världen, ja, bara detta att vi överlevde!



Och detta är vad Emil gör.

Intill poolen finns en bar och det är Kriztina (ursprungligen högutbildad ekonom från Ungern) och hennes man Mikaelis som driver det hela och när filmen tas dukar hon bordet; det ska bli BBQ för femton personer ..., alla är skandinaver och vi kommer - men det vet vi inte då - att hamna intill tre vänliga töser från Osby och Älmhult och en av flickorna är en avbild av Helena Bergström (skådespelerskan) och jag säger ..."du måste vara Lejon?" och det är precis vad hon är.

En härlig kväll blir det.

Och han räknar och räknar ...

Under oss bor Pernille och Ada med sina mammor. Från Norge är dom.

Kreta.

Till vår lägenhet i Gerani är det tjugoåtta trappsteg - det är pv som håller reda på den saken; han vet också att på hans arbetsplats; Sturegymnasiet i Halmstad, är det sjuttiotvå trappsteg från entrén till mattesalen ..., och såklart vet han att i gula huset är det sjutton trappsteg upp till sängkammaren .. -, och vid första anblicken på den ganska branta grekiska trappan tänker jag att ... "hjäälp, hur ska det gå med mitt onda knä!?"

Halvvägs uppe upptäcker Emil katten Gulli. Varje dag får Gulli mat av Pernille.

Det visar sig gå hur bra som helst. 

I sju dagar blir vi borta och inte en enda gång har jag problem med knäet eller benet.

Vilken outsäglig glädje.

Och jag tänker att förmodligen är det mitt jobb som är orsaken till det hela.

I väntan på ...

.... att min hjärna - eller kanske ännu mera hjärtat - ska klara av att sortera alla intryck som liksom tumlar runt likt höstlöv i häftig storm .., så lägger jag in en liten filmsnutt, så där så ni kanske förstår.

Det är den sista kvällen i den lilla bondbyn Gerani på norra delen av Kreta.

På balkongen - den mot öster som har morgonsol - sitter pv och Emil och spelar backgammon.

Själv har jag slagit mig ner på soffan i allrummet .., jag sitter där och tänker på hur ljuvlig den här semestern har varit och så ofattbart avkopplande .., allt medan gardinen (den jag tycker är så vacker) fladdrar lite i vinddraget.

En bit i filmen hörs en man skratta.

Det är vår lägenhetsgranne, han som är gift med kvinnan som jag till en början tror är hans mamma.

Senare ska jag förstå att detta är nog världens lyckligaste äkta par.

I alla fall Sveriges.

Lite senare ska jag berätta mera.

En längtansmorot som dinglar framför näsan ...

Tre gånger har Emma rest med sin mormor utomlands.

Kreta, Kefalonia och London.

En gång har Emil gjort samma sak; det var till Samos och då var snälle Kent från Småland med, men bodde på ett annat (superhett, han höll på att försmäkta) hotell.

Har man - under årens lopp - lagt alla sina besparingar på resor, så blir det sällan nånting över till annat.

Och nu är vi där igen.

För några minuter sedan klickade vi på "betala anmälningsavgift" för sommarens resa.

Emil, pv och jag själv .., till Gerani på Kreta.

En vecka i slutet av juni .., vi bor då i ett litet lägenhetshotell.

Och tänk, i den här poolen ska vi bada, om allt går som det är tänkt.

L y c k a!