På vift ....

Ibland har man tur.

Igårkväll bestämde jag mig för att ta ett tidigare tåg än vad som var bestämt, jag tänkte på alla förseningar som varit och struntade i att sträckan Halmstad - Göteborg redan var betald, det fick bära eller brista.

Det visar sig att tåget från Köpenhamn är 20 minuter försenat och hade jag inte bytt, så hade jag missat tåget till Stockholm.

Lugnt och skönt blir det.

Jag har fönsterplats och mitt emot mig sitter en man i min ålder och han somnar nästa genast .., i Skövde går han av och i hans ställe slår sig en ung flicka ner och hon ser så rar ut och ringer till sin pappa och påminner honom om att utfodra hästarna.

"Lunchpåsen står utanför boxen ..", säger hon.

Och till höger om mig sitter ett ungt par från Göteborg (men ursprungligen från Sundsvall) med sitt första barn; en pojke som heter Karl Bastian och är åtta veckor ung.

Någonstans i trakten av Katrineholm somnar hela familjen .., lille pojken vilar sitt huvud mot sin pappas axel och allt andas ..., nån slags frid.



Väl framme i Stockholm baxar jag in bagaget i en förvaringsbox och ger mig ut på vift.

Vilken outsäglig lycka!

Så många människor att titta på .., så mycken vänlighet .., och så vackert det är med all snön och allt som glimmar och glittrar!

I en liten, liten, liten (men av varor sprängfylld ...) butik på Västerlånggatan upptäcker jag en inramad affisch med åttionio drag och en fisk som får mig att le.

Å, den skulle jag gärna ha!



Och jag tittar in i en alldeles ljuvlig liten affär på Österlånggatan och fångar ägarens vänsterhand och får höra historien om hur hon som väverska åker till Tyskland på en mässa och där träffar en kvinna från Japan som faller pladask för allt det så annorlunda vävda (handdukar i linne .., kuddar, allt!) och kvinnan frågar om hon får bli agent för den japanska marknaden och så blir det.

Och jag fångar butikinnehavarens (tillika väverskan)vänsterhand (hon har höger tumme upp!) och får veta att hon är storasyster, Oxe, äldst av fyra och har vävda alster i Särdals kvarn, inte långt från Stensjö i landet Halland.

Sååå trevligt!

När jag sen vandrar hemåt - totalt slut på - känner jag mig återigen som den lyckligaste människan på jorden.

Dag 10 .. "Vad jag har på mig idag"

Stackars er som ska läsa detta .., den här rubriken återkommer dessutom.

Finns det nånting som jag bryr mig väldigt lite om, så är det kläder.

Eller egentligen inte; det är mer så här att jag är så tvärsäker på vad jag tycker om.

Jo, jag vet precis vad jag i n t e vill ha och tvärtom.

Så här, t.ex.

Jag bär aldrig mönstrade kläder .. (men tycker att det är snyggt på andra), alltid linne, bomull eller ylle .., har aldrig burit en långklänning och aldrig högklackade skor (jo, en gång, när mellandottern gifte sig, men efter några glas vin åkte skorna av ...) .., bär aldrig t-shirt (kanske någon gång i min ungdom), kvävs av kläder som sitter åt i halsen (läs: vill ha båtringat eller knappar hela vägen), ja, jag är förfärligt enjängd och det är ett smärre mirakel att någon man har velat ha mig vid sin sida.

(Å andra sidan är pv nästan snäppet värre, men bara nästan).

När ni läser det här, sitter jag förhoppningsvis på tåget, på väg till Göteborg.
Där blir det raskt byte till Stockholmståget.

Och då är detta, med största säkerhet, vad jag har på mig.

Svarta byxor, en tröja .., älsklingskappan och halsduken.

Svarta skor.

På söndag är rubriken densamma.

Då är jag i England.

Förmodligen klädd precis likadant.

Hejåhå!

Dagens fönster ....

I januari år 2008 tillbringade jag en weekend i Köpenhamn.

Jag bodde på Frälsningsarméns hotell, beläget alldeles vid järnvägsstationen.

Ett hotell som inte är vinstdrivande, men där eventuellt överskott går till hjälpverksamhet för hemlösa.
Tänk, att sånt finns!
Blir man inte glad, så säg!

Några meter utanför hotelldörren stod galanta damer från världens alla hörn och erbjöd sina tjänster och lite längre upp längs gatan fanns den ena butiken efter den tredje och alla sålde dom attiraljer för att ..., så att säga .., pigga upp kärlekslivet.

(Där bodde jag även med en sjuårig kapten Lintott .. jag kan lova er att vi promenerade väldigt raskt i omgivningarna, men den lille gossen, han hoppade och skuttade så lyckligt på trottaren och brydde sig föga i vad som visades i skyltfönstren.)

Om jag säger som så .., så kände jag mig aningen bortkommen.

Nåja, hotellet i sig var trivsamt, även om enkelrummet mest liknande en garderob.

På lördagen blev det till att promenera hit och dit .., mest dit.

Ett av utflyktsmålen var det relativt nya och helt sanslöst vackra Operahuset.

Det är där jag står och tar bilden, in mot foajén och med vattnet bakom mig.


//Arkitekt var Henning Larsen och den här fantastiska byggnaden invigdes för övrigt på min födelsedag, den 15:e januari, ja, år 2005.
Jag hoppas att intresseföreningen har noterat allt detta ,-)

Sömnproblem ...

Kvällen innan jag ska ut på vift i vida världen, får jag svårt att somna.

Mest hela tiden ligger jag och tänker på älgen.

Ty när pv vid niotiden på kvällen är på väg hem från körsången och har kommit ungefär till Gullbrandstorp, hamnar han bakom fem bilar som står i kö och där längst framme på vägen, står en älg med ett brutet framben.

"Å, så hemskt det var! Benet var av och den stackaren försökte ta sig därifrån´, men ramlade hela tiden .., ja, till slut tog den sig till diket och snubblade in i mörkret ...", berättar pv, som genast när han kommer hem och får tillgång till telefon, ringer och meddelar 020 - 9 99 4 44, som i sin tur lovar att meddela polisen.

Älgen måste förstås avlivas.

Och hela tiden medan jag vänder mig av och an i sängen .., tänker jag på den stackars älgen.

Hur rädd den ska vara!

Och hur ont den ska ha!

Nån slags insikt ...

Ni minns väl min ångest inför dom blommiga gardinerna ...?

Ja, när jag i somras skulle flytta hit.

Gardinerna som har funnits här hur länge som helst.

Och papperspåsarna som alltid står nedanför spisen, ja, dom som pv slänger ihopskrynklade pappersbollar i .., kuvert och sånt .., han sitter på köksstolen och försöker pricka påsöppningen.

Aldrig hade jag väl skådat nånting så fånigt!

Och den där "äkta mattan" i vardagsrummet.

Kommer ni ihåg den?


Text från Anita Nilssons underbara bok "All denna pussbrist".
Har ni missat den?
Ååå, här har ni chansen!


Men visst är det underligt .., att nu har jag vant mig.

Allt är kvar.

Det är nästan så att jag tycker om gardinerna.

Ja, nästan, alltså.

Och då, apropå återvinningspåsarna, svarar vännen Gunnar i Jämtland så här:



"Hej på er där i det gula huset på kullen.

Det där med papperspåssystemet är ett alldeles utmärkt system...

Så här funkar det hos mig (se bif bild):
Från vänster:
Fågelfrö, går åt en hiskelig massa kg/säsong.
Returburkar + flaskor, sorteras innan pantningen.
Papper, allt papper (utom kuvert som hamnar i soporna).
Förpackningar/Kartong.
Plast, perfekt att hårdplast och mjukplast kan hamna i samma binge.
Glas/Metall, sorteras innan det slängs.
Miljöfarligt, hamnar hos kommunens återvinning.

PS! När det gäller dom blommiga gardinerna så är det en del av husets
själ, det är i alla fall vad jag tycker.

/ sköt om er - kram från gunnar /"


Men Gunnar, sånt system har vi också, i tvättstugan.

Dom här papperspåsarna jag pratar om, det är t.ex. tomma vetemjölspåsar, lösviktsgodispåsar .., mm. Ibland har han fyra påsar samtidgt ståendes vid väggen ,-))

Denna ....

... ska jag ge mig själv i present.

I morgon.

Halmstad tur och retur ...

Och så, vid halv tolv, tar jag bussen in till stan.

Promenerar i snö--regn-glopp och får vänta i tretton minuter innan bussen kommer.

Det känns som det dubbla.

Köper ett mini-kort för 290 kr, vilket berättigar till 24 resor.

Perfekt!

En äldre kvinna slår sig ner snett framför mig.

Hon är liten och späd och tar genast av sig kappa, lång stickekofta med skärp, mössa, vantar och tjocksockar .., och allt utom koftan och kappan, läggs på ett finurligt sätt längs med det lilla elementet nära golvet.

Hela tiden sitter kvinnan och plockar ludd från koftan eller vantarna och så reser hon sig upp och slänger prydligt luddet i den lilla blå papperskorgen.

Fram och tillbaka går hon ., ibland ler hon lite mot mig.

"Ja, jag stod och väntade på bussen i Skipås och blev så våt ...", förklarar hon.

Hon ser snäll och rar ut.



På Brogatan kliver jag av .., skyndar mig att handla .., upptäcker att Lundbergs Handskar & Väskor har skinn skodda vantar och jag ler för mig själv och grunnar lite över när detta med
sär skrivning blev så vanligt?

Vad beror det på?

Inom loppet av en dryg timme är jag klar .., letar upp Norra Station och tar bussen hemåt.

Ute faller regnet.

Det är en kvinnlig busschaufför och hon kör så mjukt och fint och jag tänker att det finns verkligen yrkesgrupper som jag beundrar mer än andra; busschaufförer är en av dem.
(Allra helst busschaufför i Grekland, som tar sig fram på smala och slingriga bergsvägar inte bredare än några meter och där bilar står parkerade lite hött som bött!)

Flygledare en annan.

Sitter man högre än i en vanlig personbil, blir utsikten annorlunda.

Vid ett hus vid sidan av vägen upptäcker jag tre vita skyltar nere vid marken.

"Nej tack, ingen hundskit här!" står det skrivet med stora bokstäver.

Man kanske kan anta att det är på förekommen anledning.

Och så framme i Skipås.

"Det tar bara femton minuter hem därifrån ...", säger pv.

Plus tre extra för min del.



Svänger in på Ejdervägen och konstaterar att huset som nu varit till salu i mer än ett års tid, ännu inte har fått någon köpare!

(På mäklarsidan ser man huset först i vitt .., då är det mycket vackrare, tycker jag!)

Det är stort och i mina ögon helt malplacerat!

Att bland små, pyttiga trähus bygga såna här schabrak i helt annan stil, nä, jag förstår inte!



Och här från annan vinkel.

Någon som vill bli granne med oss ..?

Slå till!

Ni kan säkert pruta.


På andra sidan vägen ser det ut så här.

Först grannens vita längor .., såååå fina bara .., och så skymtar det gula huset på kullen en bit bort.

Och nu är jag dödens slut på, ty datorn har krånglat .., Anitha i Adak har hjälpt mig att få igång den, men jag får upp kusliga meddelanden nere till höger och får nog ringa henne igen.

Halleluja för datakunniga vänner!

Livet med min cyklamen ...

Medvetslöshet har inträtt.

Snart stundar begravning.


Ps. En annan, mer upprättstående variant av denna blomma, kan skådas här. Ds.

Dag 9 ... "Min tro".

Min tro är ...

• att människor kan uträtta så oändligt mycket mer än vad dom någonsin föreställer sig
• att vi alla har oceaner av kraft inom oss och vad det handlar om är att hitta nyckeln
• att människor växer av uppmuntran - det är ingen tro - det är en vetskap
• att chefer borde vara betydligt mer generösa med just den biten
• att min tro är rätt krånglig
  
• - när jag ska opereras och sövas - tror jag på en varm och snäll Gud som ska sitta vid huvudänden och hjälpa mig igenom alltsammans
• men när jag tittar på naturprogram som handlar om babianer, susar tron all världens väg
• men återkommer när jag en dag i maj ser vitsipporna översvämma slänten
• min tro är att min mamma under hela sitt vuxna liv bar på ett dåligt samvete för sin blinde brors öde och att det var - åtminstone delvis - därför hon kom att ägna tjugo år i Sydamerika
• min tro är att orsak och verkan sannerligen hör ihop
  
• min tro är också att högsta vinsten på Lotto per automatik inte skänker lycka - däremot god nattsömn -
  
• är att det viktigaste ändå är att känna sig behövd
  
• och älskad
• om det så bara är av en katt, ett litet marsvin, eller en kvittrande undulat
  
• det är väl ungefär vad jag tror

Bilden: Mamma i Bolivia .., å, så hon trivdes bland småttingar!

Mycket lägligt ...

... ja, dagen innan jag ska sätta mig på tåget till Hufvudstaden, för vidare befordran till England och London och en helg tillsammans med "dr Böhlander", hennes väninna och väninnans mamma, så passar min dator på att tacka för sig.

Det är tur att där finns en bärbar variant (pv:s) som går att använda.

På agendan idag står en bussresa till Halmstad .., ett besök på biblioteket .., och lite annat smått och gott.

Men nu stundar frukost och fortsatt eldande.

sigge nilsson har tittat in och ätit frukost, men när inte pv är hemma, då ids han inte stanna kvar, utan hoppar glatt ut till den inglasade altanen igen. (via ett öppet fönster).

Ajöken, sa fröken.

Tisdagsfönstret ...

.... kommer susande genom rymden via Staffanstorp i Skåne och sedan raka spåret till landet Halland, till det gula huset på kullen, till min dator.

Det är vännen Torun som varit framme med fönsterhåven.

"Bifogar en fönsterbild tagen för några veckor sedan i Lund.

Bara en vanlig bild, men det röda ramverket gör sig riktigt bra mot väggen!

Ha en bra dag i Halland!

Kramiz!

Torun."

På torsdagar ...

... är det Kinas Mat.

Måndagkvällar viks åt Våra Vänners Liv.

Så bra!

Och bäst är mannen längst till höger i soffan.

Dagens inköpslista ...

Tro inte att jag har slutat leta inköpslistor, bara för att jag inte längre arbetar i butik!

Nej, nej.

Var gång vi besöker Ica Maxi eller Coop Forum tittar jag lite extra bland kundkorgarna .., och i varuvagnen kanske där finns något .., och i hyllorna närmast kassalinjen!

Det är ungefär då - när jag står där och rotar lite - som pv skyndar sig in i affären.

Den här är så skrynklig, så rent hopplöst är det med skärpan.

Nåja.

Den får duga.

pElle på äventyr ...

Idag har jag fått följa matte på utflykt.

Egentligen får katter inte sitta så här, man ska vara i bur, men om man nu för en gångs skull får göra matte sällskap ut i vida världen - eller i alla fall till Getinge -, så vill man ju få se nånting!

Sånt förstår min matte och det tycker jag är bra.

Det är då jag sitter här uppe och kikar ut genom bakrutan.



Efter en stund hoppar jag ner och sitter intill matte.
Visst är jag rätt stilig för att vara en så gammal katt?
Ser ni mina långa morrhår .., nej, dom går inte av för hackor!



Getinge ligger inte mer än lite drygt en mil från Stensjö.

Först parkerar matte vid Konsum där hon handlar middagsmat.

Sen svänger hon förbi Statoil och köper godis, sånt som inte finns på Konsum.

Genom bilrutan ser jag två män som står och pratar med varandra.

Först tänker jag att det kanske är pv .., men det är det inte.



Och så åker vi hemåt igen.

Ni anar inte så spännande det är!

Ibland ser vi får och ibland hästar!



I Steninge kyrkby ropar matte till!

Det är inte långt ifrån att jag blir rädd .., det här är vad vi såg!



När vi är nästan hemma, känner jag igen mig.

Då sätter jag mig upp och liksom tittar ut .. kanske kommer jag att se sigge?


Nu är vi nästan-nästan hemma.

Bara att svänga vänster och så uppför backen.

Vi bor i ett gult hus på en kulle.



Så snart matte har öppnat dörren, blir hon stående och tittar upp mot himlen.

Jag känner ju matte, så jag vet att dom här ljuden alltid gör henne så glad.

"Glad-vemodig", kallar hon det.



Knappt har vi kommit in, förrän matte springer och hämtar kameran!

"Ahaaa .., nu förstår jag varför alla äpplen har försvunnit från trädet!" säger hon.

Men hon låter väldigt glad.

Här och nu ...

i det självvalda Utanförskapets Land

sitter jag vid fönstret

och tittar ut

på småfåglar som äter frukost

och flyger hit och dit

mitt blodtryck är lägre än någonsin

adieu good bye farewell auf wiederzehn

till lozartan, cozaar och ramipril

och själen

ligger hopkurad

och mår som bäst

så där som en stövarvalp

i hundkorgen

Dag 8 ... "Ett ögonblick" ..

Ögonblick 1.

En kvinna i sängen intill min, får besök av herr ortopedläkaren.

Det är rond.

Fort-fort går det!

Inte hinner man prata så mycket.

Och inte fråga heller.

Ett litet, litet ögonblick av uppmärksamhet blir det.

Det är allt.


På perrongen i Ystad.
Vi väntar på Öresundståget.


Ögonblick nr 2.

Vi är på väg till Grekland, kapten Lintott och jag själv.

Till Samos, till lilla staden Kokkari och vi ska dela rum i en veckas tid.

Lintotten är sju år och medan vi väntar på tåget som ska ta oss till Köpenhamn, får han ringa till sin mamma.

"Aaaa .. mormor står här intill .., tåget kommer snart .., hälsa till pappa!" säger han.

Alldeles förfärligt spännande är det, och säkert - men det vill han inte erkänna just då -, ångrar han sig nog lite, lite.

Och hon som är mormor, hon står intill och lyssnar till pratet och blir varm i hjärtat.

Förtroende ...

Medan jag fixar frukost, lyssnar jag till gomorron-tv.

Sportpanelen diskuterar framgången för svenske fotbollsspelaren Johan Elmander som ligger på andra plats i Premier Leagues skyttetabell.

Hur kan han plötsligt ha blivit sååå bra?

"Ja, men så här var det, Johan Elmanders tränare sade till honom att det spelar ingen roll om du gör tio dåliga matcher på raken, du kommer ändå att få spela och jag kommer att tro på dig ändå ....", berättar en av panelmedlemmarna som vet.

Vilken lycka!

Att ge någon ett sånt totalt förtroende.

Vilken trygghet.

Tänk, om alla hade en sådan arbetsgivare!

Det kanske är genetiskt ...

Ingen som läser här, kan väl ha undgått att Emma befinner sig i Madrid på fotbollsläger.

Lyckan är fullkomlig!

Häromkvällen fick alla ungdomarna gå på fotbollsmatch och se Real Madrid mot Bilbao på ett fullsatt Santiago Bernabeustadion .., med långt över 80 000 åskådare!

Och nu på morgonen läser jag ett mail från hennes mamma.

Så här står det:

Maria Böhlander Eikedahlden 22 november 2010 kl. 07:18

Subject: Emma

Frågade Emma hur roligt hon hade på en skala 1-10?

Tillbaka fick jag " nu ställer du mormor-frågor"

Men 10,blev svaret..;-)

Måndagsfönstret ...

Bilden kommer från Anita och så här skriver hon:

Ibland är det irriterande när nån tittar in när man arbetar som bäst.

Ibland gör det då rakt ingenting! ;)

PS.
Katten var min en gång för länge sedan och hette Micke.
Platsen är min altandörr till min lägenhet i Stockholm.
Fotografen är min gode vän Josef Benkovic.
Året är nån gång i slutet av 1980.

Kram, Anita

Gröna fingrar ...?

Inte när det gäller Cyklamen.

Två veckor max.

Sen återstår döden.

För blomman.

Dagens inköpslistor ...

När jag besökte affären för en månad sedan eller mera, fick jag av den rara Hanna Carlén en binge med inköpslistor som hon hade sparat.

"Bettan! Här, titta vad jag har samlat till dig!" sa hon leende.

Det kallar jag att vara en sann kamrat!

Dom här två, det ser jag direkt, är nog skrivna av f.d. chefens fru.

Här ska lilla Hilda och Ella ha egna handlingslappar.

Söndagsfönstret ...

... kommer från det gula huset på kullen.

Katten är förstås pElle och någon av er känner kanske igen bilden.

Ja, det får bli en i repris.

Dag 7 ..."Min bästa vän", eller spåren av densamme.

Martina Eikedahl, Göteborg.


Tommy Göransson.
Ett naturbarn.


Lilla Vera Hansson, Köpingebro.


Hans Petré, f.d. jägmästare i Malå och därmed också min pappas chef.
Den förste vuxne man som tog mig - som nybliven tonåring - på allvar.
Som pratade till/med mig som en vuxen människa till en annan.


AP.
Mellanbarn.
På fötterna har hon gummistövlar.


En yster liten ättapjött till havs, sommaren 1992.
Bilden fångad av en äldre modell av Canon, en systemkamera inköpt år 1973.
Samma eftermiddag åker en 16-årig AP och jag själv till England.


Kapten Lintott plockar stenar och fjädrar och lägger i mormors knä.
Jag är ensamseglare .., allt är nytt och ovant.
På stranden finns även en husletarman som om några dagar ska finna just det hus han söker.


En pensionatsvärd på semester i Grekland.
Själv har jag just då förfärlig tandvärk och äter Strong Pills i parti och minut.


Mycket Bestämda fröken Alva Hansson, Köpingebro.
Dotter till min f.d. arbetskamrat Maria.
En så rar tös som när hon är yngre kallar mig för "Tettan".


Leah från Göteborg.
Sex år.
Barnbarn till min före detta svåger Leif.


Och fina nymålade naglar har hon också.
Bilden tas under Gothia Cup-dagarna i Göteborg.


Hunden Frida från Halmstad.


En liten "dr Böhlander", fångad med hjälp av en Kodak Instamatic.
Året är 1972 .., hon ligger på golvet i sin morfar och mormors kök i Malå.
Intill henne stövartiken Tina.


Nelly plumsar i vattnet i landet Halland.
Himla spännande är det.
Undrar just om där finns nånting man kan fånga ...?


Storebror Göransson - i vanliga fall en enormt energisk man - i för honom typiskt viloläge.
En ny släkt att lära känna.
Väldigt mycket värme.


Samlad Tropp, midsommarafton 2008.
Halva släkten Göransson samlad.
Första gången för mig.
Jag är spysjuk av nervositet.


Min allra bästa vän - borde förstås vara pv -men han har en mycket stark konkurrent, ja, själv skulle han nog påstå att han - pv -kommer som klar tvåa.

Vem det är?

Jo, det är min kamera, den inte längre så unge herr Canon Ixus 82 IS.

Ett faktum är att jag går inte en meter utan att herr Canon vilar i min ficka.

Och utan kameran hade jag aldrig kommit i kontakt med så många underbara människor .., jag hade aldrig kunnat fånga så många vänsterhänder .,. aldrig kunnat sitta och glädjas åt alla småbarnsleenden och knubbiga småfingrar .., jag hade aldrig kunnat fästa alla ljuvliga minnen på pränt, inte på det sätt som man faktiskt kan göra med hjälp av en kamera.

Utan kameran inga bilder på Vera, Alva, Leah, Hans, Anders, AP, pv, storebrorsan .., inga bilder på innerligt älskade barnbarn .., inga bilder på hur kräkas-av-nervositet-känslor kan te sig.

Utan min gamla Kodak Instamatic - inga bilder på min pappa och mamma som just då ser så lyckliga ut -.

Utan sjuttitalets systemkamera .. inga bilder på töserna i deras yngsta år.

Bilderna här ovan visar bara en bråkdel av all den glädjen som kameran skänker mig.

Ja, helt ärligt kan jag nog säga att min allra bästa vän, det är min kamera.

Men sen ..., kommer minsann pv.