En torsdag ...
... kommer man till jobbet och är skrudad i nya hemköpsdressen och nu är vi inte längre röda, utan mer orangefärgade och det går väl det med.
Men ååå, lyckliga alla som får vara på jobbet i sina egna kläder!
På kragens insida står visdomsord.
Ja, så är det verkligen, alla är vi viktiga, vad vi nu än sysslar med här i livet och just det tänkte jag på igår när vi hälsat på friherrinan på sjukhuset och där, på ett våningsplan, stod två kvinnor med var sin städvagn .., tänk, vilket alldeles
oerhört viktigt arbete dom har!
 |
| Envisa mamma längst till höger. |
Och jag log vid tanken på mamma som
vägrade gå i strejk för att sjuksköterskor skulle ha högre lön, aldrig i livet .., hon tyckte att först skulle städpersonalen få löneförhöjning, ja, förresten kunde väl alla ha samma lön? tyckte hon.
Det var hon ensam om.
"Men tänk på vårt ansvar Ann-Gerd, tänk på ansvaret!" sa en av sköterskorna som satt vid köksbordet hemma i Malå och försökte övertala mamma ..., och pappa, trogen socialdemokrat sedan han börjat rösta, han skämdes över sin fru som var så illojal mot sina kollegor ..., men mamma stod på sig.
"Ansvar .., ja, men hela sjukstugan ramlar ju ihop om där inte är duktiga städerskor, tala om
ansvar!" sa mamma.
Det blev aldrig någon strejk, men jag är helt förvissad om att hon hade följt hjärtats röst.
Nåja.
Nu är mamma stoft och aska och det är ett annat liv.
Hemköpslivet.
Varannan torsdag är det bröd, - och mejeridag och lite annat, ja, för mig, alltså.
Tungt, men roligt.
Och ännu roligare att ta emot sin egen beställning, den som skickades in tisdagftermiddag.
Alldeles enkelt är det inte att beräkna hur mycket som ska gå åt, ja, två dagar framåt.
Idag kändes det bra;
nästan allt gick in i hyllorna på en gång.
Sånt är härligt!
Fyllde sedan på med Pro Viva och olika yoghurtar .., frontade och gjorde fint ., kollade datum ..,
halvaprisetsänkte det som närmade sig bäst-före-dag ..., bakade bröd .., roligast är att pudra florsocker på perfekt gräddade vaniljhjärtan ..., å, dom blir så vackra!
Avlöstes av arbetskamraten som är mejeriansvarig.
Idag får hennes man en ny höftled .., ja, det är i den åldern vi är, några av oss.
Och friherrinnan får lämna sjukhuset, men lät trött och slut på.
Och jag är hemma vid halv två.
Tar hundarna på lång promenad .., ger dem var sin korvbit .., hör sigge jaaaaama och tar in honom i pannrummet (Shejken är inte nån större fantast av främmande katter ..) och sigge kollar noga om dörren är stängd .., öronen bakåtstrukna .., redo att fly!
Och nu - efter kaffe och salamimacka -, översköljs jag av nån underlig trötthet.
Lyssnar till Tony Benett och på soffan sover en liten lurvig krabat i den där gropen som ser så skön ut .., och harry har sitt hörn och jag tror att jag ska göra dem sällskap?
Ser ni orkidéen som blommar lite försiktigt längst till höger i fönstret?
Den fick pv av sina arbetskamrater när hans far Viking dog för många år sedan.
Flera gånger har jag föreslagit att vi ska slänga den .., men det är som ett mirakel .., från att ha sett helt anskrämlig ut och med ett rotsystem som slingrar sig utanför krukan, börjar den blomma så där utan vidare!
Ja, ja.
Den får vara kvar.
Det är väl meningen, förstås.
