Fjärde dagen ..., på väg mot Poolewe.

På puben kvällen innan säger Dale att om vi vill se nånting fantastiskt, då ska vi köra någon mil bort bara, till Plockton. Han påstår att det är som ett microklimat där, nästan tropiskt.

Så det gör vi.

Är vägarna slingriga i vanliga fall, är dom nu än mer krumeluriga. 

När vi till sist kommer ner till själva byn som ligger i som en gryta, bara gapar vi!
Så fint!!

Och vi går ner till stranden och har picknick, sittandes mot en mur.
Andra väntar på en båt.
Hummertinor väntar på att slängas i havet.
Och det är förstås lågvatten som alltid när vi är ute dagtid.

En vallhund leker på stranden .., och när hon ser att vi plockar upp lunchen, lägger hon sig platt.
Just det beteendet har även harry, men bara när vi möter andra hundar, ja, hans mamma är vallhund och såg ut ungefär så här.

Och jodå, vi får lite mer närgånget besök ..., men inte länge, för sen upptäcker hon några småttingar och ger sig iväg, för se, hummus på en brödbit tycker hon ändå inte är någon höjdare för en hund.

I ett fönster upptäcker jag ett pussel.




Och det är här, i Plockton, som jag träffar den underbare Danny McFee.
Sen åker vi norrut .., femton, sexton mil kanske.
Stannar till där det är vackert eller finns en liten affär.

Liten rast.
Jag tittar in i en pyttebutik där det säljs allt från fiskedrag till prydnadssaker.
Bakom disken promenerar en hund som heter Molly.
Och pv köper glass.

Utsikten från hotellrummet.

Fjärde övernattningen - det blir alltså i Poolewe - på nåt som heter Corriness House.
Ett toppenboende och lätt att hitta, men den som söker uteliv får välja nånting annat ..., en enda pub finns där vi bor och där äter vi middag.

Läser på Wikipedia att i Poolewe råder tempererat klimat, med en årsmedeltemperatur på plus fem grader. Den varmaste månaden är augusti, med ett snitt på plus tio. Ja, det låter ju härligt ,-)

Under resans gång har jag frågat kanske tio, elva personer om dom kan tänka sig att prata in grattishälsning till Anders och när vi går ut från puben där vi ätit middag, upptäcker jag den här polisen. Jag plockar upp lite mod och frågar om han tid nån minut?
Jo, det har han.
Och så förklarar jag.

Med vissa människor är det så att man genast märker vilken inre trygghet dom har .., den här glade konstapeln, han bara babblar på och gör det med ett så varmt leende. (Dessutom påminner han om en annan polis som under sin skoltid gick i Malå, nämligen Börje Öhman från Adak).

Så trygg verkar han vara!
Han avslutar med att önska Anders "happy return" och jag tänker att nu har han missuppfattat det hela, han tror att Anders ska komma till England och bara är i Sverige på visit.
Så är det inte alls och det får jag veta från Monet, som har koll. 
Tack som berättade!
  

Oj, oj, oj ..., nu får bettankax blunda .., det här var frukosten och den var så himla god!
Vem hade kunnat drömma om att en skiva blodpudding skulle smaka så ljuvligt? Ja, inte jag.
Och jysses, vad man stod sig på den frukosten!

Nästkommande dag tar vi sikte på lilla byn Rafford - egentligen rakt österut - och det blir minsann ett äventyr som heter duga.
Vi hittar inte stället.

Dagens fönster ....

Kerstin i Trelleborg har varit - eller är ännu - på vift i Danmark.
På Fyn, närmare bestämt.

Och det var  där, i "Den Fynske Landsby" i Odense, ett friluftsmuseum med gamla byggnader som flyttats dit och byggts upp, som hon tog fram håven.

Tack snälla Kerstin!

Nu har vi fått veta!

Det vi så naivt trodde var ginst i Skottland - det som växte precis överallt - det heter Ärttörne.

Och dom här otroligt vackra buskarna som fanns nära golfbanan i S:t Andrews, det är "Blå säckbuske" (Ceanothus thyrsiflorus .., ceanothus, kan det ha cyanotisk att göra .., nja, kanske inte?).

Den skönheten kan man läsa om här. 

Tack till dig som berättade!

Dag 3 ...  Kyle of Lochalsh ...

Då lämnar vi halvön Ardgour/Corran och ger oss av mer norrut, men inte så värst långt bort.
Vi ska till Kyle of Lochalsh (som jag aldrig lär mig att uttala) och det ska visa sig att det boendet, det blir det klart sämsta under hela resan.

Hotellet ligger i centrum; det är lätt att bära in väskorna och personalen är vänlig, men det är väl också allt. Det  s t i n k e r  mögel i rummet och jag ställer upp fönstret så mycket det går ..., wifi fungerar bara i en slags danslokal där stolar står längs väggen och på det hela taget är det ingen höjdare.

På kvällen går vi ner till puben i samma hus för att äta middag och vi hittar ett bord i ena hörnet och där sitter Scott och hans pappa Dale; dom har seglat hit (och säg var Dale  i n t e  har seglat!) och det är pratglada herrar som bjuder oss på var sin drink och morgonen därpå går vi ner till hamnen och ser deras båt och lite senare, när vi ger oss av, är båten borta.

Scott bor i Aberdeen och pappan i Inverness och det blir en trivsam kväll där tillsammans.

På morgonen beslutar vi oss för att åka över bron till ön Skye.
Lite tidigare har jag ringt till Bert i Luleå - har fått för mig att han rekommenderat ett särskilt bageri i Kyle, men så var det inte alls - och på Skye tar superlativen slut, ja, några ligger väl och skräpar längst ner i superlativhögen.

Bilderna tas i farten, vägarna är så smala att man kan inte stanna så där hur som helst och ge sig ut och fotografera ... och på var femtionde meter finns små luckor vid sidan om, så där så att man kan mötas, om än inte alldeles smidigt.

Kunde n ä s t a n  ha varit hemma i Västerbotten.

Det här var en stor ..., ja, nästan som en rastplats intill ett hotell och vi såg människor trava iväg med stavar och rejäla skor på fötterna och det var bara såååå fint! 

Stenmurar överallt!
På så sätt kände vi oss hemma.

Och skiffertak på alla hus - även på dom nya -!
Såååå vackert!

Frukosten består alltid av samma sak: äggröra eller stekta ägg, bacon av julskinke-tjocklek, nån slags himla god liten korv, en bit blodpudding (jättesmarrig!), stekta tomater och så bönor i sås.
Gissa, om man står sig länge!
Ja, sen finns ju förstås rostat bröd och kaffe/te.

När pv inför resan packade ner termosen och torrkaffe, log jag.
Men oj, så bra det visade sig vara!
På varje rum finns vattenkokare och så var det bara att ta fram termosen så där vid tvåtiden och bröd köpte vi och hummus som jag ju älskar och så grönsaker ovanpå.

Och detta hade vi som mellanmål.
Bra mycket billigare än i Sverige och så fräscha frukter och bär!

Oj, jag glömde ju dom här ...

Vallmo såg vi överallt .., ibland hela fält eller ängar med röda vallmo!
Underbart var det!

Brev från Viktväktarna ..

Eller från en mig närstående madame i Upplands Väsby.

Så här är det: under resans gång i Skottland och Cornwall fanns på somliga hotell något så osympatiskt som helfigursspeglar. Tänk efter, hur roligt är det att kliva direkt ut ur duschkabinen och det första man då skådar är sin egen lekamen.

Jag kan säga så här: det finns angenämare saker att vila ögonen på och man kan få en chock för mindre.

Så jag beslöt mig för att nu fick det vara nog och sa till äldsta dottern att nä, nu blir det Viktväktarna där jag en gång för länge sedan debuterade och raskt tappade omkring femton kilo. Det var till och med så att jag upptäckte att jag faktiskt var innehavare av något som kallas revben! Och midja! Halleluja, vilken lycka.

Och så plingade det till i mobilen i morse och så här stod det:

"Välkommen som medlem i Viktväktarna! Vi önskar dig all lycka till.
Här kommer dagens program.

Frukost: havregrynsgröt med 3-procentig mjölk, 1 kokt ägg och 2 st av pv:s gifflar.
Träning: promenad med Nelly, cirka 30 meter.
Efter träningspasset är det viktigt med återhämtning.
Vila på soffan, alternativt fika tillsammans med friherrinnan.

Lunch: pv:s fläskpannkaka med smör och hjortronsylt.
Träningspass: hämta in posten.

Middag: räkgryta med vitlöksbröd.
Kvällsfika: pv:s gifflar och kaffe, gärna ett glas rödvin.

Summa: 4500 kalorier, vilket innebär vatten och sallad resten av veckan."

Skrivet av någon som känner sina får på gången.

Människor som man kommer att minnas ...



På väg hem från Stockholm där vi hämtat bil och hundar, pratar vi om vad vi kommer att minnas allra mest från den här resan.

Efter en stunds betänketid säger pv att det var nog besöket i lilla Plockton, bara någon slingrig mil från Kyle of Lochalsh .., den där oerhörda överraskningen att komma till som ett helt annat klimat - ett annat land, nästan -.

Och jag säger Danny Mc Fee.
Det var också i Plockton, där vägen tog slut .., pv gick för att titta på havet eller om det var båtar och i ett slags skjul ser jag en skäggig man prata med en lite luggsliten herre och jag tänkte att den där skäggige figuren, ååå, så vänlig han tycktes vara!

Redan innan vi åkte på semester, hade jag föresatt mig att spela in grattishälsningar till Anders, han som då skulle fylla trettio under vår frånvaro. Ni må tro att jag tyckte att detta var roligt! Tanken var att han skulle få ett mms en gång i timmen, alternativt att jag skulle lägga in det på hans facebooksida, men se det gick inte, för alltid under dagarna hade vi ju noll anslutning till internet och att skicka mms ville sig aldrig!

Det fick bli på Instagram (där susade mängder med följare iväg :), men för mig var det så viktigt.

Och efter att ha suttit en stund i bilen och  t v e k a t .., vågade jag mig fram till den skäggige mannen och förklarade hur det låg till och han sa att "javisst, inga problem!"

Den som vill lyssna till härlig skotsk dialekt: varsågoda, här är Danny Mc Fee.

Och överallt blommor ....!

Tänk, jag kommer ihåg nästan var varenda bild är tagen, just när det gäller blommorna!
Dom här illandes blå sakerna (påminner nästan om fjärilsbuskar, men blomklasarna var tjockare, som syréner nästan) fanns alldeles i närheten av golfbanan i S:t Andrews.
(Får veta att den heter Blå Säckbuske! Tack!)

Just utanför den femhundraåriga kvarnen där vi bodde dom sista dagarna, där växte sånt här i muren.
Eller: hade planterats. Och tänk, rödblära som jag brukade plocka och sätta i en liten vas i min lekstuga - hemma i Malå - fanns där också!

I Bodmin besökte vi ett gammalt fängelse.
Där utanför såg det ut så här.

Och i själva centrum av Millbrook växte knallblå - nästan lila - lavendel under ett fikonträd!

Första kvällen i Old Struan.
Vi går på liten promenad längs grusvägen och ser miljoner prästkragar.

Cornwall ..., överallt sitter olika blomlådor!

Millbrook, hos grannen vid det lilla båtvarvet.

Utanför hotellet The Boltons i London ...

Aldrig har jag sett så många begonior i uterabatter som här och i Cornwall!

Nejlikor i en rabatt, nej, det har jag nog aldrig sett förut!
Och jag åkte handlöst bakåt i tiden, till sextiotal och Malå Blomsterhandel på Storgatan .., plinget i dörrklockan när den öppnades eller stängdes och i rostfria vaser stod mängder med nejlikor, som för mig är mer som en kistdekoration - eller i alla fall  v a r -.

Och jag minns doften av gul eller vit fresia ..., eller mimosa ..., jo, åsynen av den här rabatten skickade mig bums minst femtio år bakåt i tiden!

Nåt annat som slår mig är att alla rabatter var upphöjda.
Himla snyggt! Och praktiskt, för den som har ont i ryggen!

Untaför Coop i Kyle of Lochalsh såldes fucsia i hinkar. Jättefint!
Där såldes också mindre buskar, sånt som vi oftast hittar på plantskolor, åtminstone här i Halland.

Brant nerförsbacke i nån liten pytteby som man bara borde besöka, jo, nu kommer jag ihåg det, i Polperro! Det tipset hade jag fått av en kund i affären - en engelsman -.
Vill ni skåda nåt vackert, så klicka på den här länken.

Skottland!
Överallt såg vi blommande digitalis!!
Underbart vackert och hela tiden kallade jag dem för lupiner ,-)

I den lite bohemiska trädgården i Millbrook, såg det ut så här.

Skottland igen.
Var det inte digitalisblommor (Anna i Sheffield säger fingerborgsblomma och det kan man ju också säga) så var det mängder med ginst  Ärttörne!  M ä n g d e r! (Tack anonym som rättade!)
Och ormbunkar i ofattbara mängder och daggkåpor!

Men nu ska jag - som har blivit vrålförkyld - gå ut i solskenet och hänga upp tvätt!

Två måndagsfönster från Höga Kusten  ...

"Vi är på Högbonden. Bor i rummet Biträdet i två nätter".

//Så skriver Cecilia N och så kommer ännu en bild.

"Det här berättar lite mer om utsikten från Högbondens vandrarhem.
Frånlandsvind så det är smult vatten".

Tack snälla, rara! säger jag.

Dag 2 ... från Old Struan till Ardgour

Vi har kört mot nordväst, lämnat inlandet och kommer till kusten, parkerar i Fort William och köper strong-pills - så strong som dom nu är, för pv har ont i ryggen - och så blir det färja över till halvön Ardgour.

Eva på Frösön hade skrivit om det här boendet för något eller några år sedan .., hon beskrev utsikten genom fönstret och jag tänkte att åååå, så ljuvligt!

Precis så var det också.
Vi fick rum på övervåningen med utsikt över vattnet.

Under vår vecka i Skottland ändras vädret - hela tiden - från den ena stunden till den andra.
Här är vi ute på promenad längs gatan som går vid hotellet .., det hinner bli solsken, regn och solsken igen. Och lite mulet.

Överallt ser vi lupiner, digitalis/fingerborgsblommor!
Och nästan alla har den här färgen!
Det är fullkomligt underbart!
(Tack Anna i Sheffield som rättade mig ..).

Och vi möter Johnny som berättar att han har gått i pension trots att han är betydligt yngre än vi (å, det låter helt fel .., jag vill skriva "oss") - många har nog gjort pengar på oljeplattformsjobb - och så får vi ett tips om att besöka den lilla, lilla kyrkan och skriva i gästboken där.
"Det tycker jag att ni ska göra ...", säger Johnny som har en alldeles ljuvlig dialekt.
Så det gör vi, går till kyrkan.
Och Johnny pratar in en grattishälsning till Anders, som några dagar senare ska fylla trettio.

Jo, jag tycker verkligen att engelsmän - nu kallar jag dem alla för det - är så omåttligt artiga och vänliga och om detta pratar vi ofta under semesterns gång.
Är det en generationsfråga?
Kommer dagens ungdomar att vara likadana?
Kommer det så småningom att plana ut ..?

Om jag skulle tvingas emigrera, då skulle jag kunna tänka mig att bo i ett litet samhälle i någonstans i England/Skottland, ja, det är ju det jag känner till.
Småhejandet när man möts ute .., ja, jag tycker verkligen om det, även om jag också tycker att människor här på västkusten och i Skåne är ungefär lika öppna och pratiga.

När vi är på rummet på kvällen, hör vi plötsligt ett klapprande utanför på gatan.
Men se där .., där kommer ju en hel hop med får och några små lamm och spankulerar och några av fåren - som dom två längst till vänster - passar på att gnugga rumporna mot såväl ett elskåp som en lyktstolpe.

Som jag letar efter lysknappen till badrummet!!
Men hoppsan, där finns ingen .., där är i stället en stropp som man drar i och jag tycker att det är bra mycket trevligare än själva lysknappen!

I Ardgour postar jag några vykort.
Det är numera tunnsått med den varan .., jag som en gång var nästan världsmästare i den grenen.
(Jodå, jag skickade 99 vykort under fjorton dagar i Grekland .., det var första charterresan och förmodligen var det nåt sjukligt).

Nästa dag ska vi åka ännu längre norrut, till Kyle of Lochalsh.

Det är mycket man inte vet ..

Bunten med Dagens Nyheter ligger som en ännu inte öppnad present på köksbordet.
Vilken lycka!
Och jag tar mig an dem, en efter en.

På sid 24 i kulturdelen från den 26:e juni, får jag veta följande: jo, att i Örebro län fanns på 1940-talet 122 av Sveriges totalt 249 skofabriker!

Etthundratjugotvå skofabriker enbart i Örebro län!!

Man dånar.

Hemma igen ...

Och nu säger jag det på en gång; här kommer det att vimla av bilder från Skottland och Cornwall!
Under resans gång - med enbart tillgång till min mobilkamera - laddade jag ner bilderna på Instagram, men det här är ju min egen "dagbok", här blir bilderna större och jag kan gå tillbaka och titta.

Nu är ni varnade.

Där inne står även fyra män från Östhammar.

Dag 1. 
Vi landar i Edinburgh vid tiotiden på morgonen, hämtar ut bilen hos en till synes skruttig biluthyrningsfirma alldeles i närheten av flygplatsen; en firma där internetanslutningen inte fungerar och kösystemet är lika med noll. När vi äntligen får vår bil, drar vi djuuuuupa andetag ..., stannar till vid en Shellstation och köper världens största karta över Skottland (det kommer att ta många mil innan vi lär oss att vika ihop den till vettig storlek) .., och vi blir stående på bensinstationen och försöker lirka ut hur vi ska ta oss igenom den där enorma rondellen där bilar kommer sprutande från alla håll. Jag känner flyktbeteende .., vill på nåt vis ta mig därifrån och det fort!
Pv är lugnare och säger att det nog ska gå bra.
"Nu ska vi se .., var har vi solen ...? Ja, då ska vi i alla fall åka åt det hållet ...", säger han.

Men tänk, vi tar oss ut från stan ..., stannar till i lilla Kinross och äter lunch.
Tittar på kartan. (Men bilden visar menyn).
Småfåglar kvittrar .., servitrisen är ett under av vänlighet (det hade inte behövts mycket för att någon skulle få det epitetet .., jag kände mig så otrygg!) och jag äter en grekisk sallad som mest består av sallad och oliver. Jo, några små fetaostbitar finns där också.

Åååå, så ovant det är att sitta på vänster sida av bilen och än mer ovant förstås för den som plötsligt har växelspaken på "fel sida", men man vänjer sig snabbt!
Vi betalade dyrt för gps när vi hyrde bilen, men skippade den helt och gick enbart efter den jättelika kartan. Det gick bra det med och så får man liksom större överblick.

Mer som är bakvänt: snabbgående trafik håller till höger.
Ja, vi var på vänstersidan.

Sen rakt österut till S:t Andrews och den berömda golfbanan som är mer som en heltäckningsmatta.
Havet intill.
Åååå, då har det mesta av spänningen släppt! 
Vi tittar in i golfklubbens butik och pv prövar en keps.
Nja, för dyr, tycker han och inte kommer väl han att använda en sådan ..?

Kör vidare, men nu norrut - mot Pitlorchy-  och någon mil därifrån ska vårt första boende ligga, i Old Struan. Vi kör längs en liten väg som den på bilden och plötsligt känner jag igen huset, den som läst här vet att jag har haft den bilden som längtansmorot!

Vi knackar på dörren och se, där står Jill och Stephen och tar emot med öppna armar!
Vilket hem!
Vilken omgivning! (Ja, det vill säga om man tycker om det här med lantlig idyll; nöjeslivet är lika med noll). Får och lamm finns i hagen intill ..., hönsen bara en bit bort.

Det här är framsidan av huset - det som egentligen tillhör slottet Blair Atholl - och som nu hyrs och har renoverats av värdparet. Vi får titta på före-och-efter-bilder och bara gapar!

Nästa dag ska vi komma att titta in i en liten presentbutik i Blair Atholl och då säger ägaren till affären, Karen, att Jill är nog den mest multitalangfulla människa hon känner; hon kan i princip allting. (Jill har arbetat inom marinkåren .., och som nån slags alltiallo på slottet,hon har varit ägare av den lilla butiken som Karen nu driver och ja, hon tycks ha hunnit med det mesta. Hon är lång och kraftull och påminner lite om friherrinnan).

Av alla ställen vi ska komma att bo på, känner vi oss mest välkomna just här.
Vårt rum är på övervåningen .., (bilden längst ner till höger) och här visar Stephen - som är fotograf - hur själva renoveringen har gått till.
På väggen hänger tavlor - oljor och akvareller - som Stephens far har målat.
I hallen finns hans fotografier.

Kanske hundra meter från huset ligger den gamla kyrkan som bara används några gånger per år.
Vi hör en tupp gala.

Och vi visas runt och intill den här muren står ett trädgårdsbord med fyra stolar.
"Här brukar vi sitta och vinka till dem som inte har gått i pension och ska åka till jobbet .., vi säger ha en bra dag, ja, vägen går där på andra sidan fälten ...", säger Stephen och skrattar gott.

Överallt växer nävor, stormhatt, daggkåpa .., ja, i princip alla blommor som växer här hemma.

Själva boendet hade jag hittat på Airbnb:s hemsida.
Det som ser ut som en utdragen tand, är själva logotypen för Airbnb ,-)
Frukost ingick i priset .,. vi fick sitta i köket för oss själva och allt hade Jill tillagat.

I nästan varje rum står Moraklockor!
Ja, inte riktiga såna, utan kopior på såna.
Underbart fina!

Och i hallen finns en fullt fungerande bakelittelefon.
Jag ler för mig själv och minns när jag som lillflicka hälsade på hos mamma på sjukstugan hemma i Malå. Där fanns just såna här telefoner med knappar upptill; två stycken, till och med. Hemma hade vi då telefoner utan snurrskiva och ååå, så roligt det var att få låtsas ringa från en sån här modern grej!

Ja, så där är vår första kväll i Old Struan i Skottland.
Vi är överlyckliga över att allt har gått så bra ....,sover gott i säng med Ikeamadrass (skönaste sängen under resans gång) och nästa dag ska vi åka västerut, till halvön Ardgour och det lilla hotellet Inn at Ardgour, det som jag såg på Eva på Frösöns blogg och blev så förtjust i.