"I en trappuppgång belägen i centrala Örnsköldsvik kan man råka på detta falska fönster."
Så skriver Cecilia N ..., visst är det fantastiskt?
Tack snälla!
torsdag 11 maj 2017
onsdag 10 maj 2017
Onsdag ....
En lugn förmiddag.
Lyssnar till nån slags coffeetable-jazz som passar mig alldeles utmärkt.
Åker till affären .., handlar .., tittar in på lagret men där är bara en massa varor som ska plockas upp och i charken står Anne-Marie och gör i ordning sextiofyra beställda mackor ..., i kassan är Malin upptagen med ett postärende och Hampus har kassa två och en äldre dam har bråttom och tycker att ännu en kassörska borde ställa upp och ta postkassan.
När jag är nästan klar, upptäcker jag Ulrika som väntar på sin tur ., jo, nu kommer hennes varor på bandet och jag frågar hur hon har det och hon ser trött ut och säger att det är väl så där, för hennes pappa har gått bort, ja, bara alldeles häromdagen.
Jag funderar på att säga att jag beklagar, men det låter så ..., futtigt, så jag packar i hennes varor i stället och ställer dem i vagnen och så blir vi stående i foajén och pratar en stund och hon berättar om sin pappa som hette Edvin och blev åttionio år och bodde i Österbotten, i Finland.
Edvin.
Han hade arbetat som sadelmakare och varit sjuk i många år och jag frågar hur han var och hon berättar med sån värme i rösten om en man fylld av energi, då, när han var kry och hon berättar också om sorgen att hon inte hann hem, men där finns inget ouppklarat mellan far och dotter, nej, det är inte det, men ändå .., den är mer den där känslan att hon hade velat vara med till slutet.
Och nu är såväl hennes mamma som pappa borta.
Efter pratet handlar jag lite av fiskhandlaren .,. en stor, härlig makrill till friherrinnan till exempel och en stund senare bjuder hon på kaffe i vackraste porslinet och där är nybakat vetebröd och bondkakor och vi sitter i hennes vardagsrum och småpratar lite .., och sen hemöver (då har jag med mig färskt vetebröd och kakor till kvällskaffet, nu blir pv lycklig!) och i morgon blir det lamm-middag här i det gula huset.
Och från Spanien kommer en bild med fyra handavtryck i sanden och jag gissar att handen längst till höger tillhör hon som fyller år idag - AP - , möjligen att det kan vara den tredje från vänster, nej, det tror jag inte.
Ungefär så har den här dagen tett sig, fram till nu.
En hullerombullerdag.
Någon har förlorat sin pappa .., någon annan är på semester .., andra har återvänt från semester i Ungern .., en är överlycklig över sin hundvalp .., det är kyligt ute och det är den tionde maj.
Det är väl det är som är livet.
Förstås.
 |
| Edvins dotter. |
En lugn förmiddag.
Lyssnar till nån slags coffeetable-jazz som passar mig alldeles utmärkt.
Åker till affären .., handlar .., tittar in på lagret men där är bara en massa varor som ska plockas upp och i charken står Anne-Marie och gör i ordning sextiofyra beställda mackor ..., i kassan är Malin upptagen med ett postärende och Hampus har kassa två och en äldre dam har bråttom och tycker att ännu en kassörska borde ställa upp och ta postkassan.
När jag är nästan klar, upptäcker jag Ulrika som väntar på sin tur ., jo, nu kommer hennes varor på bandet och jag frågar hur hon har det och hon ser trött ut och säger att det är väl så där, för hennes pappa har gått bort, ja, bara alldeles häromdagen.
Jag funderar på att säga att jag beklagar, men det låter så ..., futtigt, så jag packar i hennes varor i stället och ställer dem i vagnen och så blir vi stående i foajén och pratar en stund och hon berättar om sin pappa som hette Edvin och blev åttionio år och bodde i Österbotten, i Finland.
Edvin.
Han hade arbetat som sadelmakare och varit sjuk i många år och jag frågar hur han var och hon berättar med sån värme i rösten om en man fylld av energi, då, när han var kry och hon berättar också om sorgen att hon inte hann hem, men där finns inget ouppklarat mellan far och dotter, nej, det är inte det, men ändå .., den är mer den där känslan att hon hade velat vara med till slutet.
Och nu är såväl hennes mamma som pappa borta.
Efter pratet handlar jag lite av fiskhandlaren .,. en stor, härlig makrill till friherrinnan till exempel och en stund senare bjuder hon på kaffe i vackraste porslinet och där är nybakat vetebröd och bondkakor och vi sitter i hennes vardagsrum och småpratar lite .., och sen hemöver (då har jag med mig färskt vetebröd och kakor till kvällskaffet, nu blir pv lycklig!) och i morgon blir det lamm-middag här i det gula huset.
Och från Spanien kommer en bild med fyra handavtryck i sanden och jag gissar att handen längst till höger tillhör hon som fyller år idag - AP - , möjligen att det kan vara den tredje från vänster, nej, det tror jag inte.
Ungefär så har den här dagen tett sig, fram till nu.
En hullerombullerdag.
Någon har förlorat sin pappa .., någon annan är på semester .., andra har återvänt från semester i Ungern .., en är överlycklig över sin hundvalp .., det är kyligt ute och det är den tionde maj.
Det är väl det är som är livet.
Förstås.
Dagens fönster ...
... fångades högt uppe i skyn, i ett flygplan på väg till några dagars efterlängtad ledighet,
långt hemifrån.
Och hon som sitter där vid fönstret .., hon fyller 41 år idag.
Så många gånger har jag skrivit och berättat om den dagen på Karolinska i Solna ., då, när kastanjerna slog ut och det blev sommar nästan på en gång och jag hade blivit tvåbarnsmamma vid tjugotvå års ålder.
Det gick det med.
Grattis finaste Anna!
... fångades högt uppe i skyn, i ett flygplan på väg till några dagars efterlängtad ledighet,
långt hemifrån.
Och hon som sitter där vid fönstret .., hon fyller 41 år idag.
Så många gånger har jag skrivit och berättat om den dagen på Karolinska i Solna ., då, när kastanjerna slog ut och det blev sommar nästan på en gång och jag hade blivit tvåbarnsmamma vid tjugotvå års ålder.
Det gick det med.
Grattis finaste Anna!
tisdag 9 maj 2017
Tisdag och nästan som höst ....
Det blir en mittemellandag det här.
Ömsom är det isande kyligt ute och sen, på eftermiddan när friherrinnan åkt hem, kommer solen och jag tar hundarna och går ner till havet. Nu blommar trift och styvmorsviol. Och slån!
Syrénerna har svällande knoppar.
Harry hämtar pinnar som jag kastar ut i havet, allt medan Nelly springer hit och dit, snavar över stenar och snubblar över sjok av tångruskor. Så glad hon är!
Tidigare idag har jag varit till Matöppet i Slöinge och hämtat ut paketet från Adlibris.
Vilken outsäglig glädje!
Det är boken "Myran" av Bisse Falk och illustrerad av Henning Trollbäck; ni vet, han som gjorde dom här ljuvliga retro-frimärkena! Det är på denne Hennings sida jag sett att han varit med om den här boken och redan då, vid anblicken av hans sätt att illustrera, föll jag pladask!
Boken handlar om en liten myra som hittar en bladlus som han ska ta hem till stacken och det blir ett äventyr för sig. Ack, att man inte har småttingar i sin närhet! Vad tror du mossfolk .., är den här alldeles för enkel för er storebror ...? I så fall kan jag jag lägga den på brevlådan, för nu har jag ju läst den och jag älskar den!
En annan bok som kom förra veckan, läser jag just nu och mest hela tiden har jag ont i själen.
Författarens namn är Ingrid Hedström.
"Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land.
Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde hafått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor."
Så skrev recensenten Monika Tunbäck - Hansson i GP.
Varför gör det så ont?
Jo, för att min morbror Ivan Bernhard, han som var såväl blind som epileptiker, han hamnade på Umedalens sinnesjukhus och där dog han också - för mig oklart av vad - och jag tänker ofta på denne Ivan som liksom bara försvann från familjen i Dikanäs och hamnade långt hemifrån.
Jag vet när han föddes, men inte när han dog, men jag tror att det var vid 21 års ålder.
Det boken berättar om, kunde lika gärna ha handlat om honom.
Så fasansfullt hemskt människor behandlades .., vare sig dom var förståndshandikappade, hade fysiska defekter, var epileptiker ..., ja, allt sånt. En sån skamfläck för vårt land!
Såna barn och vuxna skulle helt enkelt gömmas bort och helst försvinna från jordelivet så raskt som möjligt, ja, sedan dom kommit till dessa anstalter!
Numera sköter vi ju det hela betydligt elegantare; nu har vi fosterdiagnostik och möjlighet till abort.
Jodå.
Det gäller att vi föder perfekta barn.
Sånt kan man fundera över.
Från det ena till det andra .,. så kan jag nu berätta att stugan i Sälen är tingad för sjunde gången, men inte på raken - när Anna och Micke var i Ghana blev det inget med Dalarna -.
Det här blir då sista gången jag behöver lägga in om ledighet den veckan, för 2018 är mitt sista år i affären. Otroligt.
Ja, det blev ett långt inlägg som vanligt, så blir det när man är hemma på rehab.
Ni har väl tilldelats så många medaljer redan, ni som till äventyrs tittar in här, men jag kan pytsa virtuella såna! Ha det så gott, vänner!
Det blir en mittemellandag det här.
Ömsom är det isande kyligt ute och sen, på eftermiddan när friherrinnan åkt hem, kommer solen och jag tar hundarna och går ner till havet. Nu blommar trift och styvmorsviol. Och slån!
Syrénerna har svällande knoppar.
Harry hämtar pinnar som jag kastar ut i havet, allt medan Nelly springer hit och dit, snavar över stenar och snubblar över sjok av tångruskor. Så glad hon är!
Tidigare idag har jag varit till Matöppet i Slöinge och hämtat ut paketet från Adlibris.
Vilken outsäglig glädje!
Det är boken "Myran" av Bisse Falk och illustrerad av Henning Trollbäck; ni vet, han som gjorde dom här ljuvliga retro-frimärkena! Det är på denne Hennings sida jag sett att han varit med om den här boken och redan då, vid anblicken av hans sätt att illustrera, föll jag pladask!
Boken handlar om en liten myra som hittar en bladlus som han ska ta hem till stacken och det blir ett äventyr för sig. Ack, att man inte har småttingar i sin närhet! Vad tror du mossfolk .., är den här alldeles för enkel för er storebror ...? I så fall kan jag jag lägga den på brevlådan, för nu har jag ju läst den och jag älskar den!
En annan bok som kom förra veckan, läser jag just nu och mest hela tiden har jag ont i själen.
Författarens namn är Ingrid Hedström.
"Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land.
Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde hafått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor."
Så skrev recensenten Monika Tunbäck - Hansson i GP.
 |
| Ivan .., Ivan .., vad hände med dig? |
Varför gör det så ont?
Jo, för att min morbror Ivan Bernhard, han som var såväl blind som epileptiker, han hamnade på Umedalens sinnesjukhus och där dog han också - för mig oklart av vad - och jag tänker ofta på denne Ivan som liksom bara försvann från familjen i Dikanäs och hamnade långt hemifrån.
Jag vet när han föddes, men inte när han dog, men jag tror att det var vid 21 års ålder.
Det boken berättar om, kunde lika gärna ha handlat om honom.
Så fasansfullt hemskt människor behandlades .., vare sig dom var förståndshandikappade, hade fysiska defekter, var epileptiker ..., ja, allt sånt. En sån skamfläck för vårt land!
Såna barn och vuxna skulle helt enkelt gömmas bort och helst försvinna från jordelivet så raskt som möjligt, ja, sedan dom kommit till dessa anstalter!
Numera sköter vi ju det hela betydligt elegantare; nu har vi fosterdiagnostik och möjlighet till abort.
Jodå.
Det gäller att vi föder perfekta barn.
Sånt kan man fundera över.
Från det ena till det andra .,. så kan jag nu berätta att stugan i Sälen är tingad för sjunde gången, men inte på raken - när Anna och Micke var i Ghana blev det inget med Dalarna -.
Det här blir då sista gången jag behöver lägga in om ledighet den veckan, för 2018 är mitt sista år i affären. Otroligt.
Ja, det blev ett långt inlägg som vanligt, så blir det när man är hemma på rehab.
Ni har väl tilldelats så många medaljer redan, ni som till äventyrs tittar in här, men jag kan pytsa virtuella såna! Ha det så gott, vänner!
Tisdagsfönstret ....
"Häromantten var jag uppe och möttes av något vackert utanför köksfönstret ....", skriver Cecilia N.
Vilken tur att du hade håven med dig!
Tack!!
"Häromantten var jag uppe och möttes av något vackert utanför köksfönstret ....", skriver Cecilia N.
Vilken tur att du hade håven med dig!
Tack!!
måndag 8 maj 2017
Vardag igen ...
Högsommarvärmen tackade för sig och det var i och för sig skönt.
Jo, jag älskar ju att tillbringa några timmar nere på stranden, men är för övrigt nöjd med lagom-temperaturer, så där så man kan ha en tunn bomullskofta över klänningen.
Tog i morse Harry och gick lillrundan och då hade man behövt toppluva, så kylig var vinden!
På ömse sidor om grusvägen finns rapsfält och nu är det inte långt borta innan dom börjar blomma. Ååå, vilken ljuvlig doft det är!
Hos Ecke ser det ut så här.
Bäcken som rinner hitom husen är så uttorkad, ja, knappt att vattnet rinner.
Tar en sväng i skogen, den som löper alldeles intill bäcken.
Där finns mängder med nedfallna grenar - helt översållade av mossa! - och jättbalsamin växer så det knakar ..., och tittar man nedåt är detta vad man ser. Nu har jag av rara vänner på Instagram fått namnet på såväl balsamin som harsyra (bilden), det tackar jag för.
Så vacker den är harsyran!
Åker sedan och handlar.
Tittar in på lagret .., pratar med rara kunder .., tankar bilen ..., och sedan bär det av hemåt.
Lyssnar till Nordegren & Epstein, mycket om Monsieur Macron .., skrollar runt på sociala medier ., sätter mig på stentrappan (som jag kallar "bron") och upptäcker att den här fågeln har anlänt och det gör mig sååå glad!
Den brukar sätta sig på nånting som står upprätt, typ en spade med skaft eller nåt sånt, nu satte den sig på en gren i äppelträdet och darrrrrrade så där karakterisktiskt på stjärten-
Nu väntar köttfärssåsen på att pv ska komma hem, men det torde dröja till halv sju, trodde han.
Senare ikväll Line of Duty .., näst sista avsnittet, tror jag ..., ååå, hur ska det sluta!
Högsommarvärmen tackade för sig och det var i och för sig skönt.
Jo, jag älskar ju att tillbringa några timmar nere på stranden, men är för övrigt nöjd med lagom-temperaturer, så där så man kan ha en tunn bomullskofta över klänningen.
Tog i morse Harry och gick lillrundan och då hade man behövt toppluva, så kylig var vinden!
På ömse sidor om grusvägen finns rapsfält och nu är det inte långt borta innan dom börjar blomma. Ååå, vilken ljuvlig doft det är!
Hos Ecke ser det ut så här.
Bäcken som rinner hitom husen är så uttorkad, ja, knappt att vattnet rinner.
Tar en sväng i skogen, den som löper alldeles intill bäcken.
Där finns mängder med nedfallna grenar - helt översållade av mossa! - och jättbalsamin växer så det knakar ..., och tittar man nedåt är detta vad man ser. Nu har jag av rara vänner på Instagram fått namnet på såväl balsamin som harsyra (bilden), det tackar jag för.
Så vacker den är harsyran!
 |
| Hittar en älskad ljusblå skjorta och blir lycklig! |
Åker sedan och handlar.
Tittar in på lagret .., pratar med rara kunder .., tankar bilen ..., och sedan bär det av hemåt.
Lyssnar till Nordegren & Epstein, mycket om Monsieur Macron .., skrollar runt på sociala medier ., sätter mig på stentrappan (som jag kallar "bron") och upptäcker att den här fågeln har anlänt och det gör mig sååå glad!
Den brukar sätta sig på nånting som står upprätt, typ en spade med skaft eller nåt sånt, nu satte den sig på en gren i äppelträdet och darrrrrrade så där karakterisktiskt på stjärten-
Nu väntar köttfärssåsen på att pv ska komma hem, men det torde dröja till halv sju, trodde han.
Senare ikväll Line of Duty .., näst sista avsnittet, tror jag ..., ååå, hur ska det sluta!
Glädje och lättnad - allt i ett -!
Ja, det är den känslan jag själv känner efter resultatet av det franska valet.
När jag igår tittade på svt-play och programmet om Marie Le Pen och framför allt: hennes gelikar i partiet, hade jag blivit djupt deprimerad om hon vunnit. Det var hemskt. Vilka råbarkade typer (män) hon omger sig med!
Nu återstår att se vad denne 39-årige Macron kan åstadkomma. Lätt lär det inte bli, men ändå .., det känns hoppfullt.Och sååå snygg hans fru blev när hon satte upp håret, fast det hör ju inte hit och det viktigaste i livet är sannerligen inte att vara "snygg", men en reflektion var det.
Lycka till herr Macron! vill jag utbrista, ja, från hjärtat, stort lycka till!
Ja, det är den känslan jag själv känner efter resultatet av det franska valet.
När jag igår tittade på svt-play och programmet om Marie Le Pen och framför allt: hennes gelikar i partiet, hade jag blivit djupt deprimerad om hon vunnit. Det var hemskt. Vilka råbarkade typer (män) hon omger sig med!
Nu återstår att se vad denne 39-årige Macron kan åstadkomma. Lätt lär det inte bli, men ändå .., det känns hoppfullt.Och sååå snygg hans fru blev när hon satte upp håret, fast det hör ju inte hit och det viktigaste i livet är sannerligen inte att vara "snygg", men en reflektion var det.
Lycka till herr Macron! vill jag utbrista, ja, från hjärtat, stort lycka till!
söndag 7 maj 2017
Måndagsfönstret ...
Ja, vad handlar nu detta om, kanske ni undrar?
Ulrika vet. Hon har suttit i rallybil i helgen och är då lyckligare än någonsin!
Så här skriver hon:
Ja, vad handlar nu detta om, kanske ni undrar?
Ulrika vet. Hon har suttit i rallybil i helgen och är då lyckligare än någonsin!
Så här skriver hon:
"Del av resultatlistan, som fylls i allt eftersom bilarna går i mål, för dagens tävling och ett av ladans vackra fönster. (Startnr 6 är Marcus och jag.)"
// Och nu kom det in för tidigt .., samtidigt som jag lade in fönstret, lyssnade jag till direktsändningen av det franska valet - eller resultatet av detsamma -, nåja, det får ligga kvar ändå.
Tack Ulrika!
Och tack Frankrike som valde Macron.
Jag har idag tittat på två dokumentärer i SVT; det ena handlade om Macron, det andra om Le Pen och det kan jag säga, att efter att ha sett det senare programmet, var jag kallsvettig enbart inför tanken på att den blonda madamen skulle segra.
// Och nu kom det in för tidigt .., samtidigt som jag lade in fönstret, lyssnade jag till direktsändningen av det franska valet - eller resultatet av detsamma -, nåja, det får ligga kvar ändå.
Tack Ulrika!
Och tack Frankrike som valde Macron.
Jag har idag tittat på två dokumentärer i SVT; det ena handlade om Macron, det andra om Le Pen och det kan jag säga, att efter att ha sett det senare programmet, var jag kallsvettig enbart inför tanken på att den blonda madamen skulle segra.
Heja pv!
Den här bilden togs när vi under fjolårets semester i Skottland hade irrat runt, runt utan att hitta till det Airbnb-ställe där vi skulle övernatta och så - till slut - kom hyresvärden oss till mötes och då, när vi installerat oss i det trivsamma rummet (fönstret på glänt .., en bäck rann där utanför, porlet hördes in till oss och man blev konstant kissnödig!), då såg det ut så här.
En avslappnad pv som kurade på sin sida av sängen .., kollandes på sin laptop och med den relativt nyinköpta kepsen på huvudet.
Ungefär så nöjd, om inte ännu mera, var han när jag igår hämtade honom vid järnvägsstationen i Halmstad.
Toughest-tävlingen i Malmö hade gått över förväntan!
Av mer än fyrtio hinder hade han skippat sju, åtta stycken och då fått göra straffrundor (ungefär 2x250 meter löpning) och när han nu på morgonen kollade resultatlistan kom han nia av femtio i sin åldersklass! Heja pv!
På väg hem (bilden är slumpvis vald) ringde friherrinnan och frågade om vi ville ha kvällsmiddag; hon hade rester över av kyckling och pommes frites och det ville vi.
Så underbart att slå sig ned vid dukat bord!
Och så blev det morgon och värken från helvetet kom på besök; det var knappt att jag tog mig upp ur sängen och att gå tio meter .., det var en särdeles prövning. Inte förrän klockan 11.00 fick sängen vara ifred .., och nu har - för första gången på länge - ett Strong Pill fått göra verkan.
Kanske ..., kanske .., att det beror på väderomslaget?
Flera gånger jag har nog skrivit och berättat om min glädje över dom olika SR-poddarna.
Igår reprislyssnade jag till USA-podden som började långt innan valet i USA skulle avgöras och därefter har hållit på och analyserat hur det blev.
Det finns inte ord för hur intressant den här podden är!
Programledare är Sara Stenholm Pihl och medverkande i det här avsnittet var Leif Pagrodtsky, fullständigt suveräna Ginna Lindberg (Ekots utrikeschef), Fernando Arias (Sveriges Radios New York-korrespondent), samt artisten Eva Dahgren som tidvis bor i New York.
Programmet är lättsamt, men oj, vad jag tycker att man lär sig mycket!
Här finns en länk om någon vill lyssna.
Jag brukar sitta i solstolen och njuta av deras diskussioner och intervjuer med olika människor.
Lika intressant är Europa-podden där Johar Bendjelloul är programledare.
Där togs först valet i Nederländerna upp och nu är det Frankrikes tur.
Från hjärtat vill jag säga t a c k till Sveriges Radio som bjuder på sånt här!!
Nu börjar tabletten göra verkan .., nu ska jag lägga mig på soffan Ektorp och följa med i det franska valet.
Den här bilden togs när vi under fjolårets semester i Skottland hade irrat runt, runt utan att hitta till det Airbnb-ställe där vi skulle övernatta och så - till slut - kom hyresvärden oss till mötes och då, när vi installerat oss i det trivsamma rummet (fönstret på glänt .., en bäck rann där utanför, porlet hördes in till oss och man blev konstant kissnödig!), då såg det ut så här.
En avslappnad pv som kurade på sin sida av sängen .., kollandes på sin laptop och med den relativt nyinköpta kepsen på huvudet.
Ungefär så nöjd, om inte ännu mera, var han när jag igår hämtade honom vid järnvägsstationen i Halmstad.
Toughest-tävlingen i Malmö hade gått över förväntan!
Av mer än fyrtio hinder hade han skippat sju, åtta stycken och då fått göra straffrundor (ungefär 2x250 meter löpning) och när han nu på morgonen kollade resultatlistan kom han nia av femtio i sin åldersklass! Heja pv!
På väg hem (bilden är slumpvis vald) ringde friherrinnan och frågade om vi ville ha kvällsmiddag; hon hade rester över av kyckling och pommes frites och det ville vi.
Så underbart att slå sig ned vid dukat bord!
Och så blev det morgon och värken från helvetet kom på besök; det var knappt att jag tog mig upp ur sängen och att gå tio meter .., det var en särdeles prövning. Inte förrän klockan 11.00 fick sängen vara ifred .., och nu har - för första gången på länge - ett Strong Pill fått göra verkan.
Kanske ..., kanske .., att det beror på väderomslaget?
Flera gånger jag har nog skrivit och berättat om min glädje över dom olika SR-poddarna.
Igår reprislyssnade jag till USA-podden som började långt innan valet i USA skulle avgöras och därefter har hållit på och analyserat hur det blev.
Det finns inte ord för hur intressant den här podden är!
Programledare är Sara Stenholm Pihl och medverkande i det här avsnittet var Leif Pagrodtsky, fullständigt suveräna Ginna Lindberg (Ekots utrikeschef), Fernando Arias (Sveriges Radios New York-korrespondent), samt artisten Eva Dahgren som tidvis bor i New York.
Programmet är lättsamt, men oj, vad jag tycker att man lär sig mycket!
Här finns en länk om någon vill lyssna.
Jag brukar sitta i solstolen och njuta av deras diskussioner och intervjuer med olika människor.
Lika intressant är Europa-podden där Johar Bendjelloul är programledare.
Där togs först valet i Nederländerna upp och nu är det Frankrikes tur.
Från hjärtat vill jag säga t a c k till Sveriges Radio som bjuder på sånt här!!
Nu börjar tabletten göra verkan .., nu ska jag lägga mig på soffan Ektorp och följa med i det franska valet.
Dagens fönster ...
Är inte det här ett alldeles övermåttan ljuvligt fönster?
Och ännu mera härligt blir det ju, ja, när man vet vem som fångat det!
Jo, det var stickmadamen i Härnösand, hon med fenomenala minnet, Cecilia N.
Egentligen var det inte alla fönster som intresserade fotografen, nej, det var tröjans yta som var det viktiga.
Tack snälla, rara! säger jag.
Är inte det här ett alldeles övermåttan ljuvligt fönster?
Och ännu mera härligt blir det ju, ja, när man vet vem som fångat det!
Jo, det var stickmadamen i Härnösand, hon med fenomenala minnet, Cecilia N.
Egentligen var det inte alla fönster som intresserade fotografen, nej, det var tröjans yta som var det viktiga.
Tack snälla, rara! säger jag.
lördag 6 maj 2017
Lördag .., tuff dag för pv.
När detta skrivs är klockan snart 14.00 och om fyrtiofem minuter ska pv, tillsammans med en hel drös andra människor - många från Gripen Crossfit i Malmö - kasta sig ut i en tävling som åtminstone jag aldrig i livet hade klarat, eller ens tänkt på.
Allt började med att han såg hur Anders på sin facebooksida skrivit att han anmält sig till Toughest i Malmö (som för övrigt arrangeras av Anders ungdomskompis, en kreativ kille, ursprungligen från Härnösand) och då skrev/kommenterade pv att det skulle han kanske också göra.
Och så gjorde han det.
Fyrtio hinder ska klaras av, därefter tänker han cykla till kompisen Tompe som han övernattat hos, duscha och sen iväg med tåget till Halmstad.
För en stund sedan ringde pv .., då satt han och åt fish ´n chips, ja, hans brorson Hannes med flickvän finns på området med sin vagn Fisky Business.
Känner jag pv rätt, bestod förmodligen frukosten av bröd, ost och marmelad och lite te.
Ja, ja.
Jag är i alla fall fylld av beundran över att han vågar sig i kast med nåt sånt här.
Lycka till! säger jag.
Och här kan man se vad som väntar ...
När detta skrivs är klockan snart 14.00 och om fyrtiofem minuter ska pv, tillsammans med en hel drös andra människor - många från Gripen Crossfit i Malmö - kasta sig ut i en tävling som åtminstone jag aldrig i livet hade klarat, eller ens tänkt på.
Allt började med att han såg hur Anders på sin facebooksida skrivit att han anmält sig till Toughest i Malmö (som för övrigt arrangeras av Anders ungdomskompis, en kreativ kille, ursprungligen från Härnösand) och då skrev/kommenterade pv att det skulle han kanske också göra.
Och så gjorde han det.
Fyrtio hinder ska klaras av, därefter tänker han cykla till kompisen Tompe som han övernattat hos, duscha och sen iväg med tåget till Halmstad.
För en stund sedan ringde pv .., då satt han och åt fish ´n chips, ja, hans brorson Hannes med flickvän finns på området med sin vagn Fisky Business.
Känner jag pv rätt, bestod förmodligen frukosten av bröd, ost och marmelad och lite te.
Ja, ja.
Jag är i alla fall fylld av beundran över att han vågar sig i kast med nåt sånt här.
Lycka till! säger jag.
Och här kan man se vad som väntar ...
fredag 5 maj 2017
Någon vacker dag i maj ....
.. så blir det stranden i Steninge.
Det är friherrinnan och jag själv, för övrigt är stranden tom.
Aldrig att jag begriper detta!
Ser ni henne?
Hon står där uppe vid kanten och fixar med solstolen (den som ska gå sönder innan vi tackar för oss).
Och så här ser det ut mot havet till.
Så otroligt lågt vattenstånd!
Åååå, så vackert det var idag!
Iskallt i vattnet, så vi bara blaskade av oss - friherrinnan mer än undertecknad -.
Den här passar väl som bäst ...?
När vi varit där i två timmar drar vi oss hemöver och då börjar den sedvanliga proceduren .., var har friherrinnan sina nycklar, alternativt glasögon ,-)
Så beslutar jag mig för att ta cykeln och köra till affären i Haverdal och handla.
Pv har satt sig på tåget till Malmö där han ska övernatta hos goda vänner, för att i morgon delta i en Toughest-tävling i samma stad.
Halvvägs till Haverdal trillar den vänstra pedalen i gatan och efter mycket bök och stök får jag den på plats. Hinner inte så långt, så händer samma sak igen .., sätter fast den provisoriskt och klarar mig i alla fall till affären.
Där blir det det vanliga .., lite småprat med arbetskamraterna .., om semesteräventyr ., om Rhodos ., och om allehanda förvecklingar.
Bodil - chefens fru - kommer ut på lagret; hon har nya glasögon och har slingat håret och är så himla fin i detta nya!
När jag handlat klart blir det ännu mera prat, nu utanför affären.
Somliga frågar om jag har semester .., nej, just ja, jag har haft krångel med protesen, ja, nu kommer dom ihåg och en kvinna - som kanske är sjukgymnast - hör att jag har problem med att sitta på en stol och lyfta det nyopererade benet i rät vinkel uppåt och så förklarar hon ..., säger att jag MÅSTE verkligen försöka, annars kommer det inte att bli bra.
Rara människor allesammans!
Och så cyklar jag iväg.
Vid Särdal tutar en kund som kör förbi .., och i en gammal halländsk länga står en kvinna i fönstret och vinkar glatt när jag passerar. Ååå, hjärtat blir mer än varmt .., det känns som om det ska gå sönder! Det här att vara en del av ett samhällspussel, betyder så oändligt mycket!
Just när jag har rullat i vådlig nerför sista backen och kommer till Steninge, ett par hundra meter från friherrinnans hus, lossnar pedalen igen!
Nu är det stört omöjligt att få den plats och medan jag står där och kämpar och blir svart om händerna, kommer en kund från affären - mannen på bilden - och frågar vad som hänt?
Han är ute och rastar sin danska gårdshund, hon heter Alice och är en glatt svansviftande liten madame.
Jo, men jag förklarar det här med pedalen och mannen gör några försök att få den på plats, men icke .., och så säger han att jag kan följa honom upp till huset där han bor, där har han en skiftnyckel ., ja, han bor bara en liten bit därifrån, så det gör jag och efter en stund är pedalen på plats.
Vilken ängel!
Vilken glädje!
Lasse Bengtsson heter den här vardagshjälten!
Nu är det kväller och harry funderar vart husse har tagit vägen?
Kommer han inte hem snart?
Nej, så blir det inte.
Ikväll är det bara vi som är hemma.
Harry, Nelly och jag själv.
Sigge är ute på vift och kommer inte hem förrän tidiga morgnar.
En trevlig fredagkväll önskar jag den som eventuellt tittar in här!
.. så blir det stranden i Steninge.
Det är friherrinnan och jag själv, för övrigt är stranden tom.
Aldrig att jag begriper detta!
Ser ni henne?
Hon står där uppe vid kanten och fixar med solstolen (den som ska gå sönder innan vi tackar för oss).
Och så här ser det ut mot havet till.
Så otroligt lågt vattenstånd!
Åååå, så vackert det var idag!
Iskallt i vattnet, så vi bara blaskade av oss - friherrinnan mer än undertecknad -.
Den här passar väl som bäst ...?
När vi varit där i två timmar drar vi oss hemöver och då börjar den sedvanliga proceduren .., var har friherrinnan sina nycklar, alternativt glasögon ,-)
 |
| Åt andra hållet .., mot söder. |
Så beslutar jag mig för att ta cykeln och köra till affären i Haverdal och handla.
Pv har satt sig på tåget till Malmö där han ska övernatta hos goda vänner, för att i morgon delta i en Toughest-tävling i samma stad.
Halvvägs till Haverdal trillar den vänstra pedalen i gatan och efter mycket bök och stök får jag den på plats. Hinner inte så långt, så händer samma sak igen .., sätter fast den provisoriskt och klarar mig i alla fall till affären.
Där blir det det vanliga .., lite småprat med arbetskamraterna .., om semesteräventyr ., om Rhodos ., och om allehanda förvecklingar.
Bodil - chefens fru - kommer ut på lagret; hon har nya glasögon och har slingat håret och är så himla fin i detta nya!
När jag handlat klart blir det ännu mera prat, nu utanför affären.
Somliga frågar om jag har semester .., nej, just ja, jag har haft krångel med protesen, ja, nu kommer dom ihåg och en kvinna - som kanske är sjukgymnast - hör att jag har problem med att sitta på en stol och lyfta det nyopererade benet i rät vinkel uppåt och så förklarar hon ..., säger att jag MÅSTE verkligen försöka, annars kommer det inte att bli bra.
Rara människor allesammans!
Och så cyklar jag iväg.
Vid Särdal tutar en kund som kör förbi .., och i en gammal halländsk länga står en kvinna i fönstret och vinkar glatt när jag passerar. Ååå, hjärtat blir mer än varmt .., det känns som om det ska gå sönder! Det här att vara en del av ett samhällspussel, betyder så oändligt mycket!
Just när jag har rullat i vådlig nerför sista backen och kommer till Steninge, ett par hundra meter från friherrinnans hus, lossnar pedalen igen!
Nu är det stört omöjligt att få den plats och medan jag står där och kämpar och blir svart om händerna, kommer en kund från affären - mannen på bilden - och frågar vad som hänt?
Han är ute och rastar sin danska gårdshund, hon heter Alice och är en glatt svansviftande liten madame.
Jo, men jag förklarar det här med pedalen och mannen gör några försök att få den på plats, men icke .., och så säger han att jag kan följa honom upp till huset där han bor, där har han en skiftnyckel ., ja, han bor bara en liten bit därifrån, så det gör jag och efter en stund är pedalen på plats.
Vilken ängel!
Vilken glädje!
Lasse Bengtsson heter den här vardagshjälten!
Nu är det kväller och harry funderar vart husse har tagit vägen?
Kommer han inte hem snart?
Nej, så blir det inte.
Ikväll är det bara vi som är hemma.
Harry, Nelly och jag själv.
Sigge är ute på vift och kommer inte hem förrän tidiga morgnar.
En trevlig fredagkväll önskar jag den som eventuellt tittar in här!
Dagens fönster ...
Från Ungern och Budapest kommer den här bilden, fångad av Karin, gift med mina barns pappa.
Tack snälla! säger jag.
Så omtänksamt!
Här en något pratig liten film som två ungdomar gjort med tips om saker att göra i Budapest.
Och här en film där man får förslag på ungerska delikatesser.
(På familjechatten berättar Tommy om hur billigt det är att äta på restaurang, ja, där alltså).
Man kan besöka marknaden också.
Själv har jag aldrig varit i vare sig Ungern eller Budapest, men onekligen så lockar det.
Från Ungern och Budapest kommer den här bilden, fångad av Karin, gift med mina barns pappa.
Tack snälla! säger jag.
Så omtänksamt!
Här en något pratig liten film som två ungdomar gjort med tips om saker att göra i Budapest.
Och här en film där man får förslag på ungerska delikatesser.
(På familjechatten berättar Tommy om hur billigt det är att äta på restaurang, ja, där alltså).
Man kan besöka marknaden också.
Själv har jag aldrig varit i vare sig Ungern eller Budapest, men onekligen så lockar det.
torsdag 4 maj 2017
Summering ...
Ja, vad blev det av den här dagen?
Jo, det blev frukost/brunch tillsammans med friherrinnan. Inte på stranden som det var tänkt,
men i vårt växthus, där det var lä och skönt och gott att vara!
Och två hundar och en katt gjorde oss sällskap och vi pratade om allt möjligt; bland annat om att jag borde lobotomeras, för jag KAN verkligen inte släppa tankarna på jobbet fast jag är ledig.
När jag tittar in i affären tänker jag ibland .."oj, har dom inte gjort fint i fruktdisken ännu?" eller "är det slut med frontningen?" och det är ju fullkomligt vansinnigt, dessutom ska jag om ett och ett halvt år träda in i pensionärernas skara och innan dess m å s t e jag ha lärt mig att koppla bort jobbet.
Friherrinnan skrattar gott åt detta mitt bekymmer.
Hon tillhörde den lyckliga skaran som - i samma stund hon stämplade ut - tänkte på annat än jobbet.
Ja, så var det i alla fall när hon arbetade och för att må bra, så är det väl så det ska fungera också,
men så här har det alltid varit för mig.
Nåväl.
När friherrinnan tackat för sig, tog jag mig an växthuset.
Planterade sticklingar i större krukor, sopade golvet och röjde lite allmänt .., jo, det kändes bra.
Stöp som vanligt vid ettiden .., samma procedur dag efter dag, men piggnar till några timmar senare.
Påskduken får ligga kvar på bordet så länge och i bakgrunden skymtar grannen Ingers sommarhus.
Här, där vi bor, finns inte många året-runt-boende och det är inte många bilar per dag som passerar längs vägen, som för övrigt är en återvändsgata.
Men idag .., eller ikväll .., kom trettioen mullrande motorcyklar och körde ner mot havet till, där det blev fika på hällarna!
Det finns fyra byggnader på grannens tomt. Först själva boningshuset, så två mindre (dom på bilden) och så ett avlångt som kanske en gång varit stall och så finns förstås den där mossbelupna jordkällaren som är så fin!
Och vinkrankan har vaknat till liv!
Mera?
Ja, jag körde till Slöinge och hämtade ut ett Adlibris-paket i matbutiken och inte långt därifrån ligger Sia-glassbutiken (och fabriken) och eftersom pv är en stor glassälskare (inte jag) blev jag ombedd att köpa hem andrasorterings-varianter som säljs till halva priset.
På väg ut ur butiken låg självaste frestaren och lurade och jodå, jag åkte dit och köpte mig ett rån med två kulor lemoncurd. God, men vansinnigt söt! Flera gånger på väg hem tänkte jag slänga ut glassen genom fönstret, in i skogen, men jag hade en bil bakom mig och nja, glassen fick ätas upp.
Vad var det då för bok jag hämtat ut?
Jo, den här.
Det var nämligen så att jag i ett inlägg berättade om min morbror Ivan Westerlund i Dikanäs, han som var blind och drabbad av epilepsi och så småningom hamnade på Umedalens sinnessjukhus och där dog han, bara knappt tjugo år.
Om denne Ivan vet jag egentligen nästan ingenting, annat än små fragment som mamma berättat när jag var yngre och hon ännu levde.
Att Ivan alltid grät när han skulle sättas på bussen till Umeå .., att han ibland gick vilse när han besökt utedasset i lagården och hur dom hittade honom gråtande i någon snödriva.
Denne Ivan som syns på olika svartvita fotografier och som alltid tittar åt fel håll, eller åt ett annat håll än alla dom andra.
Här står han i mitten i den översta raden.
Denne unge man som jag inte vet just nånting om och det gör mig så ont .., det är som om han inte har funnits.
Ivan .., Ivan Bernhard .., vad tänkte och kände du?
Hur ensamt blev ditt liv på Umedalens sjukhus?
Vad dog du av?
Ingenting vet jag och boken som jag nu har liggande här på bordet, den tar upp just det här .., alla barn som hamnade på sinnesslöanstalter som det då hette.
Och den som tipsade om boken, det var Rexxie och till dig säger jag: stort tack!
Nu blir det bingen och i morgonkväll åker pv tåg till Skåne för att övernatta hos goda vänner och på lördag väntar toughest-tävlingen, med start 14.45 för hans del. Fyrtio hinder ska han ta sig över.
Ajöken, sa fröken.
Jo, det blev frukost/brunch tillsammans med friherrinnan. Inte på stranden som det var tänkt,
men i vårt växthus, där det var lä och skönt och gott att vara!
Och två hundar och en katt gjorde oss sällskap och vi pratade om allt möjligt; bland annat om att jag borde lobotomeras, för jag KAN verkligen inte släppa tankarna på jobbet fast jag är ledig.
När jag tittar in i affären tänker jag ibland .."oj, har dom inte gjort fint i fruktdisken ännu?" eller "är det slut med frontningen?" och det är ju fullkomligt vansinnigt, dessutom ska jag om ett och ett halvt år träda in i pensionärernas skara och innan dess m å s t e jag ha lärt mig att koppla bort jobbet.
Friherrinnan skrattar gott åt detta mitt bekymmer.
Hon tillhörde den lyckliga skaran som - i samma stund hon stämplade ut - tänkte på annat än jobbet.
Ja, så var det i alla fall när hon arbetade och för att må bra, så är det väl så det ska fungera också,
men så här har det alltid varit för mig.
Nåväl.
När friherrinnan tackat för sig, tog jag mig an växthuset.
Planterade sticklingar i större krukor, sopade golvet och röjde lite allmänt .., jo, det kändes bra.
Stöp som vanligt vid ettiden .., samma procedur dag efter dag, men piggnar till några timmar senare.
Påskduken får ligga kvar på bordet så länge och i bakgrunden skymtar grannen Ingers sommarhus.
Här, där vi bor, finns inte många året-runt-boende och det är inte många bilar per dag som passerar längs vägen, som för övrigt är en återvändsgata.
Men idag .., eller ikväll .., kom trettioen mullrande motorcyklar och körde ner mot havet till, där det blev fika på hällarna!
Det finns fyra byggnader på grannens tomt. Först själva boningshuset, så två mindre (dom på bilden) och så ett avlångt som kanske en gång varit stall och så finns förstås den där mossbelupna jordkällaren som är så fin!
Och vinkrankan har vaknat till liv!
Mera?
Ja, jag körde till Slöinge och hämtade ut ett Adlibris-paket i matbutiken och inte långt därifrån ligger Sia-glassbutiken (och fabriken) och eftersom pv är en stor glassälskare (inte jag) blev jag ombedd att köpa hem andrasorterings-varianter som säljs till halva priset.
På väg ut ur butiken låg självaste frestaren och lurade och jodå, jag åkte dit och köpte mig ett rån med två kulor lemoncurd. God, men vansinnigt söt! Flera gånger på väg hem tänkte jag slänga ut glassen genom fönstret, in i skogen, men jag hade en bil bakom mig och nja, glassen fick ätas upp.
Jo, den här.
Det var nämligen så att jag i ett inlägg berättade om min morbror Ivan Westerlund i Dikanäs, han som var blind och drabbad av epilepsi och så småningom hamnade på Umedalens sinnessjukhus och där dog han, bara knappt tjugo år.
Om denne Ivan vet jag egentligen nästan ingenting, annat än små fragment som mamma berättat när jag var yngre och hon ännu levde.
Att Ivan alltid grät när han skulle sättas på bussen till Umeå .., att han ibland gick vilse när han besökt utedasset i lagården och hur dom hittade honom gråtande i någon snödriva.
Denne Ivan som syns på olika svartvita fotografier och som alltid tittar åt fel håll, eller åt ett annat håll än alla dom andra.
Här står han i mitten i den översta raden.
Denne unge man som jag inte vet just nånting om och det gör mig så ont .., det är som om han inte har funnits.
Ivan .., Ivan Bernhard .., vad tänkte och kände du?
Hur ensamt blev ditt liv på Umedalens sjukhus?
Vad dog du av?
Ingenting vet jag och boken som jag nu har liggande här på bordet, den tar upp just det här .., alla barn som hamnade på sinnesslöanstalter som det då hette.
Och den som tipsade om boken, det var Rexxie och till dig säger jag: stort tack!
Nu blir det bingen och i morgonkväll åker pv tåg till Skåne för att övernatta hos goda vänner och på lördag väntar toughest-tävlingen, med start 14.45 för hans del. Fyrtio hinder ska han ta sig över.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ....
Så här skriver Annica i Värmland - i Karlstad - om fönsterbilderna som hon skickade igår.
Underbara bilder!! Tack snälla, rara!
"Hej!
I den delen av sjukhuset som jag arbetar finns ett trapphus upp till våning sex. Där mellan femte och sjätte våningen har en duva byggt sig ett bo och ligger nu och ruvar.
På något sätt så märkte hon inte att vi stod nära fönstret på insidan. Hur hönsnätet hamnat där så perfekt är också ett mysterium men det ger ett bra stöd för boet
.
Gick sen ner en våning och fotade från ett annat fönster. Duvan låg kvar så lugnt och fönstret speglar henne. Så vi har vårt eget lilla fågelbo på mitt arbete. Vi får hålla span och se om det blir några duvungar.
Annica / Turtlan"
Så här skriver Annica i Värmland - i Karlstad - om fönsterbilderna som hon skickade igår.
Underbara bilder!! Tack snälla, rara!
"Hej!
I den delen av sjukhuset som jag arbetar finns ett trapphus upp till våning sex. Där mellan femte och sjätte våningen har en duva byggt sig ett bo och ligger nu och ruvar.
På något sätt så märkte hon inte att vi stod nära fönstret på insidan. Hur hönsnätet hamnat där så perfekt är också ett mysterium men det ger ett bra stöd för boet
.
Gick sen ner en våning och fotade från ett annat fönster. Duvan låg kvar så lugnt och fönstret speglar henne. Så vi har vårt eget lilla fågelbo på mitt arbete. Vi får hålla span och se om det blir några duvungar.
Annica / Turtlan"
onsdag 3 maj 2017
Onsdag i början av maj ....
Och nu har poppeln fått blad och ni anar inte - eller kanske att ni gör - hur ljuvligt det doftar!
Jag smider planer på att gräva upp några rotskott att plantera i vår backe, eller nere mot vägen till, men när jag sedan läser på olika sidor om vilka förfärliga utlöpare poppeln skickar iväg och hur rötterna saboterar nedgrävda rör .., nja, då vet jag inte.
Men kanske uppe i slänten?
Nu sjunger vitsipporna på sista versen!
Egentligen har jag svårt för det här med En Skapare, men om nu allt bara är en slump .., ja, men hur kan nånting bli så vanvettigt vackert?!
Nere vid vägen, alldeles intill segelbåten (som i vår ska flytta till en riktig hamn och få en riktig båtplats)har boken ändrat färg.
Och på andra sidan bäcken, den som mynnar ut i havet, ser det ut så här.
Det lilla huset som snart tippar omkull (och som vi tror en gång har varit en kvarn) kallar jag numera för Rexxies hus. Han drömde ju om att få ta hand om det här och tänk, så trevligt det hade varit!
Uppe på berghällen till höger om huset, har jag sett en stor råbock som står där så majestätiskt och spanar ut över världen.
Vänder man ansiktet uppåt, är detta vad man ser ....
Och detta!
I flera dagar, ja, säkert en veckas tid, har jag sett hur herr Duva enträget uppvaktat sin käresta, men utan resultat. Nej, så snart hon kommit för nära och fastän han vippat på stjärten upp och ner och upp och ner, har hon bara puttat iväg honom. Men inte idag! Idag satt dom på en gren uppe i den gamla björken till vänster på bilden och det vänslades alldeles omåttligt!
Senare på eftermiddagen, när friherrinnan kommit tillbaka från läkarbesöket (mycket nöjd och belåten, alla värden var bra!) stämde vi träff nere på stranden i Steninge.
Jodå, jag hade baddräkten med mig, men tappade sugen när det visade sig att piren var nycementerad och avstängd (alltså inget dopp från stegen), nej, man skulle gå ut i det långgrunda vattnet och där, halvvägs till Danmark, nedsänka sin lekamen.
Det gjorde jag inte.
Men friherrinan tog ett hastigt dopp och kom upp och sa som alltid att det var såååå skönt i vattnet.
(Jag brukar säga att det är skönt efteråt ...).
Lite senare anslöt två andra kvinnor, varav den ena nog är halländsk mästarinna i att vara friskus när det gäller iskalla bad. Vi såg henne vinterbada en gång .., hon låg i och simmade som vore hon i det allra varmaste Medelhav!
Efteråt blev det prat om allt möjligt och eftersom friherrinan - som vanligt - inte hittade sina glasögon (det brukar vara bilnycklarna), handlade det mesta om vårt bristande närminne, ja, alla fyra hade vi samma bekymmer. Många skratt blev det om just detta.
Och jo, glasögonen fanns såklart i friherrinnans ryggsäck.
Hur prydligt som helst instoppade i ett elegant fack.
Nu är det eftermiddag, nästan kväll .., och jag ska ordna med middag till herr pv och i morgon har vi stämt träff igen, på stranden. Då ska nog även jag ta mig ett dopp.
Och nu har poppeln fått blad och ni anar inte - eller kanske att ni gör - hur ljuvligt det doftar!
Jag smider planer på att gräva upp några rotskott att plantera i vår backe, eller nere mot vägen till, men när jag sedan läser på olika sidor om vilka förfärliga utlöpare poppeln skickar iväg och hur rötterna saboterar nedgrävda rör .., nja, då vet jag inte.
Men kanske uppe i slänten?
Nu sjunger vitsipporna på sista versen!
Egentligen har jag svårt för det här med En Skapare, men om nu allt bara är en slump .., ja, men hur kan nånting bli så vanvettigt vackert?!
Nere vid vägen, alldeles intill segelbåten (som i vår ska flytta till en riktig hamn och få en riktig båtplats)har boken ändrat färg.
Och på andra sidan bäcken, den som mynnar ut i havet, ser det ut så här.
Det lilla huset som snart tippar omkull (och som vi tror en gång har varit en kvarn) kallar jag numera för Rexxies hus. Han drömde ju om att få ta hand om det här och tänk, så trevligt det hade varit!
Uppe på berghällen till höger om huset, har jag sett en stor råbock som står där så majestätiskt och spanar ut över världen.
Vänder man ansiktet uppåt, är detta vad man ser ....
Och detta!
I flera dagar, ja, säkert en veckas tid, har jag sett hur herr Duva enträget uppvaktat sin käresta, men utan resultat. Nej, så snart hon kommit för nära och fastän han vippat på stjärten upp och ner och upp och ner, har hon bara puttat iväg honom. Men inte idag! Idag satt dom på en gren uppe i den gamla björken till vänster på bilden och det vänslades alldeles omåttligt!
Senare på eftermiddagen, när friherrinnan kommit tillbaka från läkarbesöket (mycket nöjd och belåten, alla värden var bra!) stämde vi träff nere på stranden i Steninge.
Jodå, jag hade baddräkten med mig, men tappade sugen när det visade sig att piren var nycementerad och avstängd (alltså inget dopp från stegen), nej, man skulle gå ut i det långgrunda vattnet och där, halvvägs till Danmark, nedsänka sin lekamen.
Det gjorde jag inte.
Men friherrinan tog ett hastigt dopp och kom upp och sa som alltid att det var såååå skönt i vattnet.
(Jag brukar säga att det är skönt efteråt ...).
Lite senare anslöt två andra kvinnor, varav den ena nog är halländsk mästarinna i att vara friskus när det gäller iskalla bad. Vi såg henne vinterbada en gång .., hon låg i och simmade som vore hon i det allra varmaste Medelhav!
Efteråt blev det prat om allt möjligt och eftersom friherrinan - som vanligt - inte hittade sina glasögon (det brukar vara bilnycklarna), handlade det mesta om vårt bristande närminne, ja, alla fyra hade vi samma bekymmer. Många skratt blev det om just detta.
Och jo, glasögonen fanns såklart i friherrinnans ryggsäck.
Hur prydligt som helst instoppade i ett elegant fack.
Nu är det eftermiddag, nästan kväll .., och jag ska ordna med middag till herr pv och i morgon har vi stämt träff igen, på stranden. Då ska nog även jag ta mig ett dopp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)