Dagens fönster ....

... fångades av mig själv. Det var många år sedan, men jag hade nog stannat till vid det även idag. 

Tack Elisabet, säger jag.

Läsvärt ....

Såååå fint han skriver om vardagligheter och våren och alla fåglar och fjärilar. 

Bilden visar en björktrast ., målad av denne man som har sån fin hand med bokstäverna. 

Tavlan hänger nu inramad i vår trappa till övervåningen. Belyst så vackert. 

Här kan man ta del av konstnärens senaste inlägg, det som bland annat handlar om just björktrasten och regnet.

Finalen ...

Medan pv hade den unga flickan D här (matte-träning), tittade jag på finalen av Demenskören. Det var nu de skulle uppträda på Södra Teatern i Stockholm och Drottning Silvia fanns på plats och det tycktes vara hur mycket publik som helst. 

Jag vill inte spoila om någon ännu inte har tittat på programmet, men kan ju säga som så .., att har du lätt för att bli gråtmild/rörd (som pv, t.ex som alltid får torka tårarna när han tittar på Barnmorskorna i East End i London), då är det läge att ta fram en handduk eller hushållspapper och ha i beredskap innan programmet tar sin början. 

Tidigare på eftermiddagen hade vi spontant besök av Eva och Ulf. Det var väl mest den senare som var intresserad av hur det går med cementgolvet i uterummet och efter titt där inne (eller utifrån), blev det kaffe med gott fikabröd från Börjes Konditori i Harplinge och prat om precis allt möjligt. 

Ulf har såväl forskat som undervisat på KTH i kemi och kom nu att ta upp detta med hur det forskas om hur man  separerar koldioxid från luften (till intresseföreningen kan sägas att han tittade inte på mig när frågan kom upp) och själv vittnade jag om den häpnad jag kände, då, i min ungdom .., när jag insåg att det vatten vi dricker är samma vatten som funnits på jorden i miljarder år, det vill säga, att inte vattnet kom uppifrån bara, om och om igen. Ja, just det, så lite förstod jag då. 

Då tänker jag på besöket hos frisören, t.ex, där det färgas hår och allt färgmedel som spolas ut i avloppet  - tänk, all världens frisörbesök och hårfärg som ska renas - för att inte tala om hur många miljarder människor som äter blodtrycksmedicin och därefter kissar ut resterna av detta! Allt detta och mycket mera tänker jag på var gång jag borstar tänderna och jag önskar sååå att jag inte visste hur det går till, detta med att vi dricker det vatten som varit med om så mycket. Hu!

Vi kom även att prata om Ernst Thiel och Thielska Gallerit på Djurgården i Stockholm. Eva hade under en period i sitt yrkesliv arbetat i Hassela och då fick ungdomarna/eleverna någon gång besöka Thielska Galleriet och om detta berättade hon livfullt. Själv googlade jag herr Thiels namn och oj, vilket liv den mannen hade levt. Nu måste jag försöka hitta en biografi om honom. 

Numera är Eva rejält handikappad av sin reumatism och hon är den som förr i tiden var den som lagade vansinnigt goda middagar. Sedan något år eller två tillbaka är hon så förvärkt, hennes högra hand fungerar ytterst dåligt och då blev det maken som tog vid vad gäller matlagning. 

"Ni skulle bara veta vilken underbar vitvinssås han gör när vi har fisk till middag!" brukar hon säga lyriskt. 

Och nu går han inte längre enbart efter recept, utan vågar sig på att laga mat lite mera på känn. Tänk, så bra .., en man född 1944 som gör karriär i hemmets vrå!

Bilden här ovanför hittade jag på nätet och nu kommer jag inte ihåg  v a r? Om ni känner igen den och vet som målat detta, hojta gärna!

Plötsligt händer det ...

Så blev det då äntligen dags för att få det som ska bli grunden för golvet på plats. Cementen, alltså. 

Här står Mattias, sommarhusgranne men bor uppe på åsen sett från oss och denne vänlige man är byggare (född 1974 och mellanbarn) och väntar på att allt ska sätta igång. 

Det var Mattias som skötte detta att fösa cementen på plats. 

Nere på vägen stod cementbilen och själva slangen drogs via hydraulisk kran ovanför ekens topp och in i det som ska bli ett slags vardagsrum. 

Mattias i arbetstagen. Han har egen byggfirma och efteråt satt vi i uterummet och han berättade om när han i 20-årsåldern var klar med sin snickarutbildning, ja, då blev det tvärstopp och var hopplöst med jobb (däremot, när han började utb., då var det helt annorlunda!), men nu är han alltså helt sin egen.

Mannen som körde cementbilen stod med själva "styrpaketet" (heter såklart något annat) och jag tänkte att det påminde om när Elliot håller i sin handkontroll. 

Vi fick veta att han (inte Elliot) t.om kör till Köpenhamn och arbetar med detta! 

På skalan från 1 - 10 hur  bra han trivs med jobbet, svarade han (efter en stunds tvekan) nio. Inte illa. 

Pv:s fina arbetsskor fick en egen plats där ute. Den till vänster saknar sula. 

"Jaaaa, jag ska köpa nya ., dom finns på Lantmännen i Harplinge!" säger han. 

Nu ska cementen (blev mycket cement här i inlägget) vila i 6 timmar, så kommer Mattias med slipmaskinen. Värmeslingor under. Därefter blir det någon form av trägolv. Inte laminat, bara.

Oj, så skönt när detta blir klart .., alltsammans alltså. Och nej, ingen dörr ut blir det. I det här huset vimlar det av dörrar (enbart i hallen SEX dörrar!!) så jag sa att aldrig i livet .., det blir en enda dörr in till köket och lillhallen, fast i omvänd ordning. 

Dagens fönster ...

"Godmorgon! 

Framför mig på flyget igår satt den här bedårande pojken som tittade så förundrad när vi landade. 

Fönstret blev skarpt, han blev suddig, och det var ju faktiskt bra."

Så skrev annannan och jag säger  t a c k  snälla! 

(Minns glädjen när vi - hela familjen - reste till Kreta för två år sedan och Elliot frågade om han fick sitta intill mig, vid fönstret. Det fick han.)

Dagens fönster ...

I mitten av april 2012 kom det här fönstret susande till min dator. Avsändare var min kusin Barbro, som då hade bloggen "Mellansystern" (det var hon också, hon var nr 2 av 4 syskon). 

Det var Barbro som var så vanvettigt energisk. Hon tycktes aldrig vara stilla .., vävde mattor, gardiner, plockade bär, odlade .., och studerade långt upp i åren, bara för att det var så roligt! 

Tyvärr drabbades Barbro av demens och dog på tok för tidigt, det var i januari 2023 som hon dog. 

Om det här fönstret skrev hon så här: "Hej här kommer två fönster (samma fönster, ut och insida), från Birgers stuga som ligger vid gammelgården, ca 3 km från Bojtiken vid Virisens strand i Västerbottens fjällen, nära norska gränsen.Skötsamma personer kan få hyra stugan, vilket jag gärna skulle göra under hösten då jag brukar plocka gula kantareller i området."

Här en stolsdyna som hon vävt i fina färger.  

Och här en disktrasa som Barbro såklart vävt. Den gick som vinst i Det-bästa-lotteriet. 

Och hemvävda gardiner, förstås. Ja, så blev det då två fönster från henne idag. Tack Barbro .., kanske du  befinner dig någonstans där allt är uppenbarat, även blogginlägg från en kusin i Halland!

Skillnader ... 

Tänk, att man glömma så lätt! Igårkväll när vi satt och tittade på nyheterna, kom de här bilderna från Maria. 

"Oj, så vackert och så ljust ute!" sa jag. 

Sen tittade jag lite mer noga på bilderna .., men oj, dom var tagna efter klockan 21.00 och här hos oss, ja, här var det becksvart ute!

Den här bilden är tagen precis nedanför mitt barndomshem. Eller kanske mitt för hundgården, den som fanns där då. 

Färgerna påminner lite om dessa ranor vilka hängde på väggarna norröver, ja, på 70-talet, kanske?

+ 7 ute nu på morgonen, gråmulet och ingen sol.

Måndag ... 

Idag, på väg hem från Biltema där pv köpt något till elinstallationen i det nya ute/innerummet, upptäckte vi vitsippor precis i korsningen mellan Ejder, - och Kustvägen. På exakt samma ställe som alltid om våren. Det är därifrån bilden är tagen, men inte idag, utan för några år sedan. 

Och pv som kånkat hem ved på skottkärran, hade upptäckt blåsippor på marken nedanför Eckes syrénhäck. Man brukar se förbipasserande som liksom böjer sig ner för att titta om sipporna tittat fram bland löv och annat .., det är liksom ett stadigt blåsippeställe. 

Så .., det tar sig. Återstår nu lilla sädesärlan, den har vi inte sett skymten av ännu. 

Vaknade vid två-tre tiden natten mot idag och upptäckte då att valet i Ungern var avgjort. Orban förlorade och den unge Péter Magyar (född 1981) med sitt parti Tisza Party hade vunnit! Senare på morgonen kunde vi i tv:s nyheter se jublande ungrare (mest ungdomar) och det var så underbart, befriande, härligt och glädjande .., så där så man (jag) nästan ville gråta! 

T ä n k .., tänk att nånting här i världen går åt rätt håll! 

Och ja, det återstår ju att se hur denne Péter M (med lite underlig röst) tar sig an korruption och redan instiftade lagar och allt som hör till, men hoppas kan man ju. Nu kan jag verkligen tänka mig att besöka Budapest! Lycka till alla glada ungrare!

Dagens fönster ...

.... fångades av mig under ett besök i London. Det här var i stadsdelen Kensington.

Nästan så man känner sig lurad ..

För någon tid sedan beställde jag en klänning från nätet. 

Jag hade sett bilden på instagram och där såg den så fin ut. Billig också. 

Kontrollerade att där var returrätt, jo, då. 

Fick paketet. Blev otroligt besviken. 

Mejlade genast firman (Lintico) och frågade om dom kunde skicka retursedel, för såklart fanns vare sig en sådan eller någon kontaktadress till företaget. Ingen kundtjänst heller, förstås.

En Herr Nånting erbjöd mig då 125:- kronor i ersättning, så kunde jag behålla klänningen, men självklart skulle jag betala den ursrpungliga summan. 

Tackade nej, skrev att den dealen gynnar ju endast företaget. 

Har ännu inte fått något svar.

Går in på företagets sida och läser recensioner. Jag tycks vara den enda som är missnöjd. Förutom K Cunningham som skriver så här. 

Do not purchase. Horrible return policy. Poor quality merchandise.

Product was cheap, strange construction and fit. Does not fit to size guidelines. Expensive and now am forced to keep product due to very poor return policy. Highly encourage potential shoppers to purchase elsewhere. Couldn’t be more unsatisfied.

Victorias hjärta ....

Tittade igårkväll på alla tre avsnitt av SVT-dokumentären med samma titel som rubriken på det här inlägget. Victoria Dyring .., då tänker jag på Vetenskapens Värld i tv, men även olika intervjuer med nobelpristagare. Nu handlade de tre avsnitten om hennes egen upplevelse, då, när hon fick en ny hjärtklaff .., men också om vägen  d i t  och hur det blev efteråt.

I september 2021 fick jag, efter ett ganska ordinärt besök på Vårdcentralen i Slöinge (då jag för den kvinnliga läkaren i min ålder berättat om hur trött jag var .., hur tungt det var att promenera ner till havet etc), ett telefonsamtal från läkaren som uppmanade mig att omedelbart bege till hjärtakuten. 

Telefonsamtalet kom kanske 1 timme efter besöket på VC och jag förstod ingenting. 

Jo, visst hade jag en längre tid känt hur kraften tröt, mest när det blåste och det hände att jag då tänkte på min pappa Ivar som när vi t.ex gjorde sällskap till kiosken för att köpa kvällstidningen, hur han liksom i smyg smusslade in en Nitroglycerintablett under tungan. Han orkade inte heller. Inte riktigt. 

Nåväl. Besöket (efter att först ha tagit ett dopp i havet) på hjärtakuten resulterade i att jag blev kvar där och dagen därpå fick jag två stents inopererade och tillbringade väl kanske en dryg vecka på hjärtavdelningen. 

(Tavlan - bara så underbar - på bilden hängde där på väggen. Konstnär var Anita Carlsson Crantz.) 

Vistelsen på sjukhuset bland andra hjärtpatienter, kom länge - väldigt länge - att påverka mitt liv. Aldrig hade jag känt mig så levande, men även så  s k ö r, framför allt mentalt. 

Minns hur jag började gråta när jag i sjukhuskorridoren upptäckte min f.d. arbetskamrat Lina (bakom covidmask och sjukhuskläder, hon praktiserade då på hjärtavdelningen). Och långt senare satt den där skörheten i.

(Bilden här t.v. visar dagen då denna Lina slutade på Hemköp för att börja läsa till läkare. Nu arbetar hon på VC i Steninge och friherrinnan är så nöjd när hon träffat henne där.)

Om bland annat detta, men också om hur hjärtoperationer rent fysiskt går till och om mycket annat, handlar tv-dokumentären "Victorias hjärta" om. Så naket och så ärligt. Och med Victoria Dyring som vittnar om sin hjärtresa och en betydligt yngre Johanna som vittnar om  s i n  upplevelse. En så bra dokmentär, tyckte såväl pv som jag själv. Helt klart sevärd.

Här en länk om någon är intresserad. Programmet kan ses i hela världen. 

Söndagsfönstret ...

.... just det, finns här i det gula huset på kullen. 

På bordet: Lilla Paddan.

Helg ...

I orostider, så där som när jag låg på sjukhuset i covid, lyssnade jag via hörlurar på reprisen av Naturmorgon, om och om igen. 

Orostider är det väl nu också .., med allt elände i Mellanöstern, USA och det ungerska valet .., tänk, om Orban blir omvald! Hu, så hemskt.

Då blir P1:s Naturmorgon ett sätt att mentalt jorda sig. 

Programmet har ett lugnt tempo och handlar om det är som jordnära. 

Eller som idag: Strandnära. Om Kärrsnäppor och Skärfläckor, till exempel. (Bilden - en målning av Lars Jonsson - visar just skärfläckor; denna så vackra vadarfågel! 

Tack Naturmorgonredaktionen, vill jag säga!

Medan detta skrivs, råkar jag titta på Nyhetsmorgon i fyran och ett inslag som handlar om intarsia. En ung kvinna (det går ju inte att spola tillbaka, så jag vet inte hennes namn) visar upp några av sina alster och det är så vackert så det är inte sant! 

Nu ska jag ut och titta på pv som är på taket. Måtte han inte dråsa i backen!

Lördagsfönstret ...

Ja, det finns här i det gula huset och som ni ser har jag nu snöat in på amplar och detta är väl bara början. Det är inte första gången i mitt liv som det blir så här .., kanske var det på 70, - eller 80-talet som jag också hade det så här.

Och detta att jag aldrig lyckas ha likadana ytterkrukor .., ja, det struntar jag snart i.

Här och nu ....

Fredagmorgon. Eld i kaminen. Verkar bli en fin dag. 

Vid 5-tiden i morse hörde jag en fågel kvittra på ett helt annorlunda vis .., nu får jag försöka spela in lätet för att - om möjligt - få veta vad det handlade om för fågel. 

Något helt annat. När vi i förrgår hade besök av Eva från Tyresö med familj, berättade hon och maken lyriskt om SVT-dokumentären "Demenskören". 

Igår gick jag in på play och såg några avsnitt och det kan jag säga, att det var helt totalt underbart och så befriande! 

Jo, dessa modiga människor vilka drabbats av olika former av demens och som ändå ställer upp för att sjunga i kör, med allt vad det kan innebära med att lära sig texter och hur musiken ska låta .., ja, jag var så fylld av beundran!

Men inte enbart för att dom vågar ge sig på detta, nej, mest för att deras sjukdom inte smusslas undan .., och detta att offentligt våga berätta om hur svårt det kan bli .., om rädslan att bli dumförklarad .., och att sakta glida bort till en annan verklighet. 

V i l k e t  program! Och Anders Bagge och den kvinnliga körledaren Sofia Lilja, ja, men sååå mycket mänsklig värme dom har och delar med sig av! (Trist att programmen enbart kan ses av oss som bor i Sverige! Bente, du får nog flytta över gränsen!)

Dagens fönster ...

"Anders, du kan väl fånga något fönster nu när du ska tillbringa några dagar i Warszawa ...?" bad jag sonen i förrgår. 

Igår kom detta till familjechatten och det kanske inte alls var tänkt som Dagens Fönster, men jag tar det som ett sådant. 

Det är bara att välja! 

Och vilka lustiga röda tak i förgrunden! 

Det som slår mig - verkligen! - är att jag på bilden knappt ser ett enda tegeltak! Men i Gamla Stan .., där finns det massor av dem!

(När vi besökte Riga, upptäckte vi att där ju fanns en badstrand mitt i stan! Men så helt ljuvligt! Det var där jag kom att prata med en bensprattlande äldre herre som gymnastiserade hejvilt vid strandkanten. 

Men även i Warszawa finns en strand, ja, vid floden Wisla. Här kan man se hur den ser ut.)

Det ena ger det andra ...

En fin dag. Vinden är kylig, men håller man sig i solen och någorlunda i lä, känns det bra. Friherrinnan ringde igår och undrade om jag kunde skjutsa in henne och A-M till affären idag. Så det gjorde vi.  Damerna storhandlar 1 gång per vecka och det blev många kassar att ställa in i bilen. Därefter en sväng till Skallkroken där pv tvättade båten och skrapade bort havstulpaner och jag hade tagit med fikabröd och så bjöd han oss på kaffe, ja, vi satt i ett vindskydd och fick sträcka på våra halsar för att få sol. 

Jag ställde mig upp. Fick varma solstrålar mot ryggen och nacken. 

Kom hem .., översköljdes av trötthet (ja, är man uppe och tittar på spännande dansk film till två på natten, får man skylla sig själv.) Satte mig i den fällbara trädgårdsstolen .. ansiktet mot solen och Paddan hoppade upp i min famn och ville - som alltid - bli kliad på magen. Länge låg hon hos mig och jag hörde de två byggarna nere på Alexandras hustak småprata med varandra. 

"Vet du vad jag drömde i natt ..?" sa den ene. 

Räknar hammarslagen när det spikas. Ofta fyra i rad. Pang-pang-pang-pang! 

Det känns tryggt att höra andra som surrar lite och - eller - arbetar. Efter någon timmes tid kommer pv och säger att det är nog mest att jag stänger munnen när jag sover, annars kan jag få besök av en humla som tänker sig att bygga bo där inne i gapet. Själv väntar han besök av flickan i årskurs åtta, hon som behöver hjälp med matten. 

Bilden, som togs i april för många år sedan, visar pElle, då, när han hade livet inom sig. Sååå ofta som jag kallar Paddan för pElle! Samma färger, samma storlek, men pElle hade slät päls. Eller så håller jag väl på att utveckla någon slags demens.

Dagens fönster ....

I april 2011 kom det här fönstret från "Fru Hansson", som då hade råkat halka in på bloggen och upptäckte att oj, då .., här visas det fönster! 

Bilden togs av samma Fru Hansson sommaren dessförrinnan, alltså i april 2010. 

Tack till dig Fru Hansson (för övrigt samma efternamn som min mormor hade som ogift).

Torsdag ....

Och den här morgonen bjuder på sol och blå himmel och när jag går här ute och tittar till påskliljor och  penséer (framför allt de senare), tycks de ha klarat sig. 

Nja, aningen frostnupna, men inte så mycket. 

Den som slagit följe här på bloggen under årens lopp, vet att jag ofta blivit halvt galen på Herr Gransångares enveta sång. 

Men tänk .., att det skulle hända att jag började sakna den! Inte en enda strof hittills .., ja, tills igår. Då .., helt plötsligt, hördes den sjunga lite trevande och det i precis samma veva som vårens andra citronfjäril fladdrade förbi borta i slänten! Stor glädje! 

Men .., ännu ingen sädesärla på vår gräsmatta.

Och just intill där pElle och Sigge är begravda, där blommar nu nunneörten!

Så snart jag kommer mig till någon plantskola ska jag införskaffa mig en ny Rosenrips-buske. SOM jag älskar den! Vår tidigare som givit så mycket glädje, den bara dog - lugnt och förhoppningsvis fridfullt - och utan att vi vet varför. Rör man vid bladen, doftar det vinbärsbuske. 

För övrigt? Våffelkalas igår tillsammans med Eva och den halvlånge från Tyresö, tillsammans med deras dotter Maja (kunde tas för att vara en italienska med sitt mörka hår), maken/sambon Ted och dottern Karin. 

Så här såg det ut när två av herrarna diskuterade texten på den - delvis skinnklädda - termosen vilken pv förärades av körvännerna i Malå. 

Alltså .., vilken breddgrad Malå ligger på (den 65:e) och hur långt det egentligen är till Malå från Stensjö och lite sånt. 

Vi var sju personer runt bordet i uterummet och då var det skönt att ha fått låna friherrinnans våffeljärn (1-våfflad) så kunde pv därmed grädda tre våfflor åt gången. Perfekt!

På kvällen, när gästerna tackat för sig (och Maja fått punktering på sin cykel - det skedde i Steninge - tittade vi på två avsnitt av danska polisserien "Uniformen".  När klockan närmade sig 23.00, då orkade inte pv längre (han är nästan alltid i säng före mig), men jag fortsatte och när klockan närmade sig halv två, då var det slut. 

Sicken  sevärd serie!

Köpte ny vaxduk till uterummet igår; den skymtar på bilden. Det är inte alldeles enkelt att hitta enfärgade vaxdukar, men den här var vårligt ljust grön och helt enfärgad. Billig också, inhandlad på Fynda i Falkenberg för 57 kr/metern, om jag minns rätt. Så var det.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

Och titta, en liten cocker spaniel är där ocskå! Kanske är husse och matte på jobbet (eller vilken formation nu matte eller husse lever i, eller kanske är det bara en enda människa den väntar på?) och lite trist är det nog att ligga där och titta ut .., men så kommer ju annannan promenerande och stannar till lite .., ja, men det piggar nog upp. 

Tack som tog dig tid med håven! säger jag .., som en gång i världen var matte till cockern Linte, allmänt kallad Linte-Pinte.

Här sitter Linte tillsammans med min mamma Ann-Gerd. Det var dagen innan hon skulle återvända till Bolivia och jag ville väl ha en bild av henne. 

Bilden togs i Bjäresjö, på trappan nära ytterdörren. Det är helt omöjligt för mig att komma ihåg vilket år bilden togs. 

Mamma kom hem 1998, då var hon 77 år, men det här måste ju ändå ha varit tidigare? (Vi flyttade till Skåne 1993 .., till Bjäresjö 1994. Kanske 1996 .., att det var då bilden togs.

Upp och ner och upp och ner ...

Bilden togs den 8:e april 2013 alldeles här i närheten och vittnar väl om idogt arbete. Lite enformigt kanske, men ack, så viktigt. 

Idog har pv också varit precis hela dagen! Nu när stormen Dave tackat för sig, tog sig husets herre an solfångarna. Det sitter fyra stycken i en kvadrat på taket och den längst ner till höger, den fungerar inte. Oj, så pv har försökte klura ut var det läcker och varför och hur ska han kunna få det till att fungera. Undrar just hur många gånger han tagit sig upp och ner från taket och försiktigt lyft ner ett antal tegelpannor (som jag fick ta emot) och så klättrar han på takbrädorna, byter ut kopplingar och har sig.

Ett under att han band fast sig i ett rep och att han inte hade träfofflor/träskor på sig! Idag var det rejäla sportskor. 

Nej, helt okej är det inte .., kanske får han lyfta ner den fjärde delen och undersöka närmare, men så länge kanske de tre som fungerar orkar leverera varmvatten om vi har tur. (Det blir ju i alla fall 75% och det borde gå bra). 

Den 11:e april 2009 såg det ut så här, då, när solfångarna kom på plats. Bra med kusiner med respektive som hjälpte till. Från vänster Sonja och Göstas äldsta dotter Ann och hennes make (Ann finns tyvärr inte mera) och så Anns bror Mats med randig tröja och hans sambo Kerstin. Pv stod på taket och tog emot. 

Ikväll är det körövning för pv och jag eldar i vedpannan .., ger katterna mat .., skickar ett postens vykort till en f.d. arbetskamrat från 80-talet som drabbats av cancer och ska opereras .., ja, lite sånt. Gjorde rårakor till lunch (gott med stekt bacon och lingonsylt), har skjutsat friherrinnan till vårdcentralen i Getinge (hon skulle lämna prover), småpratade med en äldre man i väntrummet .., han som alltid, alltid ser så glad ut och har sån  u t s t r å l n i n g , så där så det liksom lyser om honom. 

För något år sedan eller ännu längre tillbaka mötte jag honom vid mejerikylen på Hemköp och sa just detta till honom, ja,  att han faktiskt är självlysande! 

Tänk, vad det betyder med såna människor!

Bilden har inget att göra med texten. Den visar en del av min lilla lägenhet i Ystad och fönstret ut mot Mariagatan. Det var på den gatan många scener i Wallanderfilmerna spelades in. På det lilla bordet ligger pElle och sover och uppenbarligen hade jag mitt skrivbord som matbord och på datorskärmen syns en bild av pv ombord på sin segelbåt. 

Världsläget orkar jag inte ens tänka på, men skulle ändå bli överlycklig om president Orban, denne trogne Putinvän .., skulle förlora det stundande valet i Ungern. Sån tur har man nog inte.

Dagens fönster ...

.... fångades av Turtlan under besöket i Eskilstuna på husbilsvisningen. 

Tack, Turtlan .., säger jag.

Annandag påsk ...

Klockan är 07.00 och huset står kvar, trots en kväll och natt då man trodde att taket skulle tacka för sig och blåsa iväg. Vi satt i vardagsrummet, hade eld i kaminen och funderade på hur högt vattenstånd det skulle vara nere vid havet, men då var det becksvart ute och vi blev kvar inomhus och fick fortsätta att fundera. 

Tidigare igår påskmiddag tillsammans med Sonja, dottern Maria och hennes pojkar Alfred och Elliot. Vi satt i uterummet hela tiden och försökte bland annat övertala Sonja - som i juni blir 93 år - att inte sluta äta efter klockan 12 på dagen, men se, det tyckte den rara Sonja var helt onödigt. 

Eftersom såväl min mamma som min äldsta syster arbetat som sjuksköterskor och eftersom Sonja dessutom varit distriktssköterska (en yrkesgrupp som mamma beundrade mer än övriga i sjukvården .., det var starka kvinnor som var vana vid att fatta egna beslut och ofta - i alla fall i västerbottens inland - inte alltid hade läkare att snabbt konsultera i fall det blev problem) .., jo, med denna min dock begränsade erfarenhet av just sjuksköterskor, så vet jag att dessa kvinnor inte låter sig ledas så enkelt. 

Så visade det sig bli med Sonja också. 

I flera timmar blev vi sittande i uterummet (som värmts upp av solen) och Maria som väl drömt om att sönerna skulle dela hennes intresse för teater och musik, ja, hon har som så många andra föräldrar fått finna sig i att barn - precis som sjuksköterskor - gör som dom vill. 

Den ene tränar jiu-jitsu, den andre bågskytte.

Själv har jag ju - hittils förgäves - försökt att få alla tre barnen och numera även barnbarn och bonusbarnbarn att intressera sig för fåglar, men det tycks dömt att misslyckas.

Nu är klockan snart halv åtta och ännu ingen pv som vaknat. 

Själv hade jag väckning halv sex .., gick ner till köket och gav katterna mat och släppte ut dem (vi har kattluckan låst på nätterna, så ingen främmande katt kommer in ). 

Båda katterna stod länge och  t v e k a d e  inför all blåst och hur det liksom  d å n a r   ute bland träden och framför allt, från havet till, innan dom tog språnget.

Lyssnade till Europapodden nu på morgonen som handlade om de stigande energipriserna. En kvinna någonstans i Storbritannien vittnade om hur hon nu får gå med sticketröjor och ta fram filtar att värma sig med inomhus ..., och i Frankrike protesterar lastbilsförare inför höjningen av diesel. 

Europapodden har bytt programledare ett otal gånger; den senaste heter Catarina Spåre Gustafsson och jag tycker att hon är så bra! Här en länk till det senaste avsnittet om någon är intresserad.

Dagens fönster .... 

.... finns i målningen som gjordes av Ellen Trotzig. 

Här kan man - om man så önskar - få veta mera om denna Ellen.

 Påskaftonsfönstret ...

.... fångades här i köket hos oss själva. Såna här illustrationer går rakt in i mitt hjärta!

Olika, år från år ...

Tog mig en titt på bloggen och upptäckte att i fjol, den artonde mars, skymtade jag sädesärlan ute på vår gräsmatta. I år - i alla fall här hos oss - inte en endaste en. Hittills, alltså. 

Nåväl. Rödhaken sjunger som hade den blivit salig. Det tackar man för. 

Från den annars så trogne gransångaren - den som kan göra mig halvt galen ibland - hörs inte ett pip.

Aprilskämt ...

Fullkomligt  ä l s k a d e  aprilskämtet från bibliotekarierna i Malå! 

Texten löd så här: "Från och med idag kontrollerar personalen att du faktiskt har läst böckerna som du lämnar tillbaka. Vid återlämning av böcker får du kort redogöra för handlingen och nämna huvudpersonerna. Har du inte läst boken, får du ta hem den igen, läsa den ordentligt och komma tillbaka, redo att besvara frågorna. Allt för att motverka slentrianlån, såklart."

Så var där en bild med text: På bilden vår kontrollant i full gång med dagens första förhör.

Och hade jag nu bott i Malå, hade jag säkerligen fått bannor. Det är nämligen dags att lämna igen mina lån och jag har slarvat en hel del med Göran Greiders bok och kan visserligen redogöra för hududpersonernas namn, men mycket annat hoppade jag över.

Långfredag 2026 ...

Körde till Skåne igår för att hämta hem pv och såklart fira Elliot som fyllde hela 7 år! 

Kojbygget pågick som bäst (mer som en liten stuga ovanpå ett vedskjul) och jag hann knappt innanför dörren så ropade Anders och frågade om jag kunde fixa plättar till pojkarna? 

Det kunde jag och det var ingen särskilt näringsriktig lunch, det ska jag erkänna. Plättar med lite smör och strösocker på - allt rullas samman - och skärs i bitar. Sen får man pluspoäng som farmor! 

Bilden visar Viggo som kom och grät och sa att nånting stuckit honom och sen visade det sig vara ett litet sällskap brännässlor som han råkat nudda. 

Lille älskade Viggo som var som ett solsken hela dagen! 

Byggarna (Anders, Tommy och Pv) hade ju fullt upp och Viggo har varit som besatt och ville klättra upp för stegen till kojan, vilket han inte fick ..., men då lät pv honom agera pennhållare, ja, han fick den stora uppgiften att - på marken - hålla i en blyertspenna som pv använde när han ritade upp mått på brädorna och den uppgiften tog Viggo på allvar! Ibland behövs inte mera. 

Så bakade jag tårta (mamman i huset arbetade hela dagen med någon insats i Malmö) och Elliot fick blåsa ut alla ljus - utom ett - som han överlät till lillbrorsan. 

Här är bygglaget. Och som ni ser går sonen i sin mors fotspår och är en sandalmänniska. Pv berättade att kvällen dessförinnan, så kom han ut på gården och såg då Elliot och Anders sitta uppe vid kojan, med en stor sovsäck runt om dem och så hördes lite småprat där i skymningen. En sak är säker: jag är helt förvissad om att det här bygget blir lika roligt för pappan som för son pojkarna.

Vid halv fem körde vi hemåt. 

Nu är det alltså långfredag. Regnigt och grått .., det susar nonstop i mitt vänstra öra, snart i hela huvudet .., Eva och Ulf har kommit från Tyresö (ska bli så trevligt att träffa dem!) .., någon resa till min syster i Hörby blev det inte; vi får åka ner senare .., jag fick en videoguidad visning av AP:s tvåa i Sthlm och hunde konstatera att den har mer förvaringsmöjligheter än vad som finns i det gula huset på kullen och porten och entrén var något så vansinnigt vacker, ja, jag förstår att hon är lycklig (för att inte säga salig ...)!

Det blir en lugn påsk för övrigt. Annandagen får vi besök av Hilda och Edvin, vilket ska bli trevligt. Då blir det nog någon slags linssoppa med gott bröd, tror jag.

Och i Ullarp (obs. inte Ugglarp, Ullarp ligger kanske 1.5 km längre bort) är det idag invigning av deras nya gårdscafé. I Ullarp brukar jag ibland köpa grönsaker eller blommor och ibland hembakade syltkakor och kvinnan som driver caféet, har tydligen arbetat som konditor, så det blir säkert bra.

Hade planer på ett dopp idag. 

"Har du? I den här vinden ..-?" sa pv häpet. 

Ja, ja. Vi får väl se.

Dagens fönster ....

Från annannan i Porto kom två långfredagsfönster och det här var ett av dem. 

Titta! Det är som ett kinderägg eller som en adventskalender med luckorna delvis öppna! Oj, så mycket att vila ögonen på! 

Längst där uppe ser det ut som om det står en get på balkongen och näst längst upp, där tycks det vara som en tvättho, eller är det möjligen något religiöst .., jo, så är det kanske?

Och mängder med dörrar var det också där nere!

På våning två sår en mustaschprydd herre och antingen kollar han bara ut (tittar måhända på fönsterfångerskan?) eller så hänger han tvätt. Eller grunnar på om tvätten möjligen är torr?

Drog upp bilden lite .., då syns det kanske bättre! 

Tack annannan! säger jag.

Och så .... 

... nästan som ett mirakel, går Sverige till VM i fotboll i sommar. 

Körde hem från Skåne igår vid halv sju och lyssnade till Radiosporten .., klarade livhanken på en hare som beslutat sig för att springa  p r e c i s  framför bilen, men några hundra meter längre fram kom plötsligt en fasantupp rusande över vägen och mötte därmed döden. Usch, så trist! Jag är tacksam att det hände på gamla E6:an där det just då var tomt med trafik (såg i upplysta hus stooora tv-skärmar som visade fotbollsmatchen, kanske därför jag var helt solokvist på vägen ...?) och inte på motorvägen.

I Bunkeflo var det sommar. Anders, Tommy och pv tillbringade mesta delen av tiden med kojbygget och själv satt jag ute i solen, eller gräddade plättar till småpojkarna ..., lekte att vi satt i ett flygplan och de små herrarna turades om att vara piloter. 

På bilden är det Viggo som är kapten ombord (plånboken är ratt) och jag fick agera flygvärdinna och visa hur man sätter på och tar sig av bältet och servera kaffe till passagerarna och när det var min tur att vara pilot, berättade jag om vilka länder vi passerade. 

Hon som är farmor hade minst lika roligt som mina lekkamrater. 

Och pv lärde oss att en bläckfisk har tre hjärtan och jag höll Viggos lilla hand mot hans hjärta och sa "känn här, hur det pickar .., du vet, hjärtat är som en liten motor". 

Det blev en dryg dag med först ett par kilometers promenad till busshållplatsen i Skipås, därefter nästan 1 timme på bussen (ett 30-tal hållplatser), en halvtimmes väntan på tåget, därefter två timmar ombord och så leta rätt på buss nr 12 i Malmö (hade bytt hållplats) och lite prat med en orangeklädd man som höll på med nåt slags arbete i kanalen vid stationen och så till slut: bussturen till Bunkeflo. 

Jag hade promenerat till bussen i Skipås vid halv nio ...  och åkte hem igen (pv är kvar där nere) och körde hem vid halv sju och kom hem lagom till andra halvlek av fotbollsmatchen, vars resultat gjorde mig svimfärdig av glädje. Emil (barnbarnet) var på plats och jag kan tänka mig vilken upplevelse detta måste ha varit!

Möttes av två trötta katter när jag öppnade ytterdörren. Jag är så fascinerad av hur djur så - till synes lätt - kan finna sig tillrätta i ett nytt hem. 

Just nu är prio 1 för mig  e l d n i n g i såväl kamin som vedpannan. Solfångarna på taket är inte igång ännu och jag var för trött för att elda för varmvatten igårkväll. Nåja, det är ju bagateller i det hela.

1 centimeter ifrån mig ....

... ligger hon just NU, när detta skrivs - Paddan -.

Det är så härligt med djur; detta vilka personligheter som börjar visa sig. Och kanske är katterna helt annorlunda när dom är här, än när dom bodde hos Anna och Micke. 

Paddan t.ex, hon är mer introvert och ligger ofta för sig själv. Ibland på strykbrädan med sitt hårda underlag .., eller ute i växthuset i torra jorden. 

Hon ligger alltid hos mig om nätterna; till en början i korgstolen, numera vid fotänden av sängen, precis som Sigge. 

Sigge var matglad och älskade Alaskapollock. Dom här damerna är mer av finsmakarsorten och glufsar liksom inte i sig maten. 

Paddan älskar att bli kliad på magen och vrider och vänder på sig så jag inte ska missa att det är DET som gäller. Att ha en långhårig katt är inte det ultimata  - i alla fall inte för mig - och jag har ofta god lust att raka av hårsvallet, men nej, det gör jag inte. Allt möjligt fastnar i pälsen och jag borstar och har mig och försöker hålla den fin. Så är det med Paddan.

Dagens fönster ....

Ett hotellfönster, närmare bestämt från Eskilstuna. 

Det var alltså där Turtlan och hennes M var på liten husbilstittar-holiday. 

Tack Turtlan att du tog dig tid med fönsterfångandet!

Finns det nånting vackrare .....

I all enkelhet. 

Bara så fin.