Ett kvällsfönster från ...

... ja, härifrån.

Från Regementsgatan i Ystad.

Och ute är det alldeles, alldeles tyst och lugnt.

Herr Koltrast har gjort natt.

Hos reparatören ...

Men däcken måste pumpas! Det glömde jag.
Eva på Frösön målade.
Och hos Eva och hennes guuube ska vi hälsa på om mindre än en veckas tid.

Tänk er tusenskönor och utblommade syréner .., blommande spireor .., överallt koltrastsång och på gräsmattorna herr och fru Råka med småttingarna som nu har vuxit och blivit nästan-stora, men hänger med vingeparen och darrrrrar och vill bli matade!

Himlen är molntussig.

Luften svalare än ljummen.

Jag cyklar hemåt och fylls av så mycket inutiglädje så det känns som om jag inte ska uthärda mera.

Utanför min port, just som jag kämpar med cykellåset som kärvar, kommer en äldre herre promenerande.

"Hördu, du borde smörja din cykelkedja .., den är ju alldeles rostig .., ta symaskinsolja, det duger bra ...!" säger mannen.

Någon symaskinsolja har jag inte, så jag bestämmer mig för att omedelbart uppsöka Roslins Cykelaffär & Verkstad som ligger bara ett hundratal meter från min lägenhet.

Så det gör jag.

Cyklar dit.

Där inne i verkstaden frågar jag en man i min ålder om dom har en liten flaska med smörjolja så man kan få köpa ?

"Jo, i och för sig .., var har du cykeln ..? Jaha .. den här .,. ja, men om du håller upp den så ska jag smörja .., så där ja .., se, det blir ju hur fint som helst .., lite till bara ...!" säger reparatören.

När jag frågar vad det kostar, ler mannen och säger på bredaste skånska att jag ju kan komma förbi med "en goud kauga nån dag.." och det lovar jag att göra.

Och så cyklar jag hemåt, med nysmord kedja och nytt lås ..., och jag tänker att åååå, dessa underbara skåningar som är så ofattbart vänliga .., och nu har jag redan bakat en stor kaka och i morgon ska herr Vänlig Cykelreparatör och hans medarbetare få något gott till kaffet.

Och det här lyssnar jag på just nu.

På väg hem från affären ...

... ja, när jag är nästan hemma .., precis vid servicehuset Göken, hör jag honom.

Det är inte långt ifrån att hjärtat brister.

Insikt nr 137

Gudars .., vad det går bra att semesterstäda till sån här musik!

Jepp.

Just så är det ....

Vänligen notera gångstavarna som står till höger om dörren.

Ni behöver inte fråga hur många gånger dom har använts.

Madame Pelargonia ...

Så är det.

Jag ä l s k a r Pelargonior.

Sista dagen ..

Och tänk, om man visste att detta vore sista dagen i ens liv .., då vore det helt annorlunda.

Vad skulle man göra då?

Ringa barn och barnbarn och tala om för dem hur oändligt mycket dom har betytt i ens liv .., prata med goda vänner och kanske skulle man promenera till Möllers och köpa sig en sprillans färsk Milanokaka och sätta sig med benen på bordet och en kopp kaffe intill och så bara njuta.

Kanske skulle man lösa ett korsord och gosa med Pelle.

Och be att pensionatsvärden pillade på ens arm.

Såna där Enkla Saker, som ändå betyder så mycket.

Hopefully är det inte sista dagen i mitt iv, men det är i alla fall sista dagen på jobbet, för i morgon börjar min semester.

S e m e s t e r.

Åååå, vilket härligt ord!

På min säng ligger Pelle och sover .., huvudet har han på kudden.

Ett fönster står på glänt.

Alldeles snart ska jag cykla till affären.

Och Tamara, hon sjunger och sjunger.

Tisdagsfönstret ...

... finns hos min äldsta syster, på landet, här i Skåne.

En riktig punschveranda har hon .., och utanför går hästar och föl i hagen.

Melodi: Bä-bä-vita-lamm ...

Vid halvåttatiden tittar sonen in och hälsar på en stund.

Han har varit ute på en träningsrunda och vill väl dra åt sig andan och medan jag gör mackor så sitter han på stolen och pustar ut.

Det är då jag kommer ih åg att han kan spela med sina bröstmuskler.

"Snäääälla!" säger jag och tänker på Bloggblad som har spelat piano på sin blogg och pv som spelar gitarr.

Men kolla här då ...!

En dag kvar ...

Englund är tillbaka nu över sommaren.
Det var han som skrev så många skyltar.
Som den här.

... och tack och lov för det .., för nu har köplusten slagit till hos såväl stamkunderna som alla turister från när och fjärran.

Vi har haft mängder av tyskar .., en hel del danskar och så "upplänningarna" förstås, som skåningarna säger.

En glad man stod och väntade på sin tur och han loooooog så varmt och jag tänkte att det kanske var nån som jag borde känna.

När det så var hans tur, tog han till orda.

"Och får man fråga vars du är ifrån ..?" sa han och jag svarade att ..."ja, förmodligen nånstans i närheten av dig ..." och då fick jag veta att den glade mannen har bott i Skellefteå ..., och Malå, jovisst, det kände han till hur bra som helst.

Det har varit vansinnigt mycket att göra för oss alla idag .., det har krånglat med datorn och Helene blev dagens hjältinna som till slut löste problemet med att få en burk matjessill att kosta 1 krona om kunden hade handlat för 100:- .., det bara strulade från början!

Medan T har varit och ännu är barnledig, har Helene varit den som haft hand om själva arbetet i butiken och ååå, som hon har vuxit i den rollen!

Och hon är duktig och vågar ta tag i saker.

Och ju mera säker hon har blivit i sin roll som ledare, ju inutimjukare har hon blivit.

Till en början hade vi några riktiga diskussioner där vi inte alls tyckte likadant; eller rättare sagt, hon tyckte väl att jag borde göra annorlunda och jag har alltid haft svårt att ta kritik och det skäms jag verkligen över .., fy, vilken dålig egenskap det är .., men så här efteråt kan jag se att "jo, men det var inte alls då dumt det hon sa ..., om jag inte bara genast hade gått i försvarsställning".

Att bli trygg med sina arbetskamrater, det är faktiskt helt underbart!

Eller kanske man borde skriva: att bli trygg med sig själv, det är också underbart.

Och det är ju bedrövligt att det ska ta femtiofem år innan man upptäcker sidor hos sig själv som man faktiskt borde ha tagit itu med långt, långt tidigare.

Nu ska jag lägga mig r a k l å n g på soffan Ektorp med Pelle på magarna och fönstret öppet och så ska jag dra djupa andetag och bara tänka härliga tankar .., så där som att i morgon är sista arbetsdagen för mig på nästan tre veckor.

(Nu kommer något av mina barn att kommentera och säga ..."ja, just så är mamma! hon kan verkligen inte ta kritik!" Hoppas att dom glömmer bort att läsa bloggen ikväll.)

Dagens fönster ...

Jag har sagt det förut och säger det igen .., biblioteket i Halmstad är en pärla!

Så otroligt vackert!

Och vilket ljusinsläpp!

Nån gör sig fin inför natten ...

Har man fått kokt fisk .., då är man nöjd och belåten.

Då blir det puts av pälsen.

Och säkert hälsar Pelle till alla kattvänner runt om i bloggvärlden!

En hel säck med glädje!

Bild: Jom ....

Vilken totalt underbar eftermiddag detta blev!

Först kom den rara Hedgren på besök .., sen dyker sonen upp och äter paj med sin mamma .., och under tiden ringer den här bloggaren och bjuder pensionatsvärden och bloggmadamen att, under besöket hemöver, övernatta i familjens sommarstuga, den vid Storavan där så många vackra bilder har tagits.

Kollar med pv.

Är det okej att stryka en av två hotellnätter i Malå och i stället sova över hos Jom och hans hustru?

Det är det.

Och sist av allt ringer vännen Bente från Norge.

Hon föreslår att vi, på vår väg norrut, ska sammanstråla i t.ex. Sälen och tillsammans hyra en "hytte" för en natt och på så sätt få träffas.

Ringer pv igen.

Kan han tänka sig ...?

Om vi börjar resan norrut en dag tidigare? Lördag, i stället för söndag?

Jag hör att han ler genom luren.

Och så säger han att .., jo, det går bra.

Vilken totalt underbart flexibel människa detta är!!

Och tänk, vilka möten som väntar oss ...!

Åååå, så rikt livet är!

Gästbloggare på besök

Gästbloggaren i sin mammas loppisfåtölj.

"Hejsan alla bloggläsare!

Eftersom min kära mor står i köket och tillagar en god rabarber paj kan jag inte motstå att göra ett gästinlägg här på bloggen. Inte en dålig kvälls fika förövrigt, hörde dock att receptet är från moster Rigmor efter ett samtal ute i köket.

Nu är jag ingen fena på detta med blogg så bilder från köket uteblir tyvär, pinsamt av en som är son till den flitigaste bloggerskan kan man tycka!

Det har ju för övrigt storsyrran blivit haj på vilket ni kan spana in här;)
http://www.equipage.se/annas_blogg_sida1.html
(ingen dålig PR va, syster yster?)

Tror mor börjar ana oråd i köket, blickarna kommer ofta mot datan nu. Misstänker nog att något är i görningen vid hennes dator.

Annars har man som sommarledig student inte gjort annat än att latat sig i solen, mestadels med en boll i handen, Meja hämtar den med jämna mellanrum. Meja är för övrigt hunden som aldrig blir trött, tror hon tycker jag är lat som inte kastar hela dygnet med henne. Men en skön ledig dag har det varit iallafall och ångesten för att börja jobba har börjat smyga sig på! Men det är iallafall skönt att vara hemma i Ystad igen.

Nu är pajen klar och skall avnjutas, tack för den kära mor!

Ha en go sommar!
Hälsar Anders=)"


Pajbakerskan skriver: åååå, älskade Bettankax och pv!

Anders satt här och deppade ..."va? inte en enda kommentar!!" sa han och smajlade.

"Jodå, du kan vara lugn .., bettankax kommer att skriva ...!" sa jag och log.

Och ser man på .., nog känner man sina får på gången nog.

Längs vägen ...

Två arbetsdagar kvar.

Och efter jobbet kommer den här rara madamen körande från öster och hälsar på.

Hon har med sig picknickkorgen och det blir rostbiff/skinka med potatissallad och varma ciabattabröd från ugnen och till efterrätt Cantaloupemelon.

Picknicken hålls i bloggmadamens vardagsrum.

Och det blir hur mycket prat som helst, mest om .., uppbrott, kanske.

Sist av allt tar vi efter-maten-kaffe alldeles vid havet.

I ett hörn står en jukebox och vi spelar två låtar vardera varav en är den här.

En härlig eftermiddag är det.

Det blir som att stillsamt vandra tillsammans ett slag på den där krumeluriga vägen .., den som heter Livet.

Söndagsfönstret ...

... finns i lilla fiskarbyn Fiscardo på den grekiska ön Kefalonia.

Och nu är det söndagmorgon och klarblå himmel.

Jobb från åtta till halv två.

Hela natten har det varit ett fasligt liv här utanför .., och när klockan var halv tre steg jag upp och stängde två överfönster och jag tänkte på den totala tystnaden i ett pensionat i landet Halland.

Personalfesten igårkväll blev trivsam och underbart god mat var det (bloggmadamen valde lammkotletter med klyftpotatis och tzatziki .,. övriga tog plankstek på antingen ryggbiff eller entrecôte .., en valde räksallad ..) och chefen bjöd generöst oss alla, fast det inte alls var menat så från början.

Cowboy-Maria och jag själv lämnade restaurangen vid halv elva.

Behöver jag säga vilka som arbetar förstapasset nu på morgonen?

Nä. Just det.

Man tror knappt sina ögon !

Ja, vad är det som säger att man inte får ha en adventsslinga dinglande i fönstret i juni månad?
Adventsslingelagen?
Nä.
Den bryr jag mig inte om.
Och nu är ju Bert i Luleå bortrest och ser inte denna min olydnad.

Är det möjligt eller ser jag i syne ...?

Kan himlen verkligen vara b l å?

Åååå, detta är ren och skär lycka.

Och mera glädje .., om tre timmar, klockan 19.00, samlas fjorton stycken Ica-anställda på en av stans restauranger och en timme senare ansluter ytterligare några stycken och så blir det gemensam middag inte långt från havet.

Kul!

I morgon är sista arbetsdagen för oss som tillhör första gruppen semestrare; dvs, har semester veckorna 25, 26 och 27.
(Arbetar man i affär är det ofta så .., man får ta tre veckor under sommaren och resten portionerar man ut .., ja, det finns väl ingen l a g som säger att man absolut inte får .. men sen finns det ju det där som kallas att vara solidarisk ..., alltså tar ingen mer än tre veckor ...).

Bloggmadamen arbetar till och med tisdag klockan tre.

Men då .....,-)

Tillbakablick ...

Min pappa Ivar Nilsson, "Kalvträsk-Nilsson" kallad, under sin period som längdlöpare.

Min pappa växte upp i byn Kalvträsk, inte så många mil från Burträsk i Västerbotten.

Då min farmor och farfar båda dog i 40-årsåldern (tbc skördade många liv ...) blev det en inte alltför lätt uppväxt för pappa och hans syskon.

En äldre bror hade han och tre yngre syskon (två andra hade dött som småbarn) och pappa och hans tre småsyskon hamnade hos en barnlös farbror och faster.

Han som var storebror gav sig snabbt av hemifrån, en riktig äventyrare var han genom hela livet .., och pappa blev den som fick ta ansvaret för småsyskonen Alice (uttalades Aliiiice) Anna-Maria och Gösta.

Det blev sexårig folkskola .., timmerflottning .., Hermodskurser .., skogsbruksskolan .., ja, lite så blev pappas liv ..., och engelska hade han aldrig lärt sig .,. han brukade skoja och säga "yes box, allright" och så skrattade han så gott.

(Och han älskade cowboyfilmer .., Vägen Västerut, Bröderna Cartwright och Prärie och tyckte då att vi kunde skruva av ljudet .."hä ä ju text .. hä behövs inget ljud ..!" sa han. 1960 reste han och mamma, tillsammans med ytterligare två par hemifrån på det som skulle bli hans livs första och enda charterresa; till Mallorca. Efteråt sa Axel, en av männen som följde med .., "Ivar som inte kunde ett ord engelska, kan du begripa, han var den som prata mest med spanjorerna och nog begrep dem vad han menade.")

Genom hela min uppväxt såg jag aldrig pappa läsa andra böcker än Stövarklubbens Årsbok, men dessa lästes å andra sidan från första till sista sidan.

Och så läste han alltid seriefiguren Dragos i hemtidningen.

Aldrig att jag hörde pappa och mamma diskutera litteratur.

Men .., när jag var tonåring hände något!

Då utgavs boken "Vägen från byn" skriven av dåvarande kändisadvokaten Henning Sjöström, född i Burträsk .., och boken handlade egentligen om H.Sjöströms uppväxt hemma i Västerbotten.

Tänk .., så jag minns hur pappa låg på soffan hemma och gapskrattade och han ropade att vi måste lyssna .,. "kom hit och hör ...!" sa han och så högläste han och tårarna rann nerför hans kinder .., för här hade någon skrivit om sånt som pappa kände igen.

För mig blev Henning Sjöström inte en kändisadvokat .., han blev till en människa som på ett sätt "förlöste" min pappa .., eller .., vars böcker skänkte honom så otroligt mycket glädje!

Alldeles nyss råkade jag titta in på hemtidningens familjesida och läser där om en kvinna som har avlidit i en ålder av 98 år.

Det visar sig vara advokat-författarens storasyster.

Och jag läser hela runan och blir alldeles varm i hjärtat.


´n Henning Sjöström.

Så här står det och jag förstår varför pappa kände igen sig i boken.

"Den 31 maj avled Gunborg Vallengård, Burträsk, i en ålder av 98 år.

Vi var tolv barn till hemmansägaren Johan Sjöström och hans hustru Lina.

Nu återstår endast två i livet, syster Ebba och jag själv.

Gunborg ansågs döende när hon låg på Hällnäs sanatorium i tuberkulos 18 år gammal. Nu blev hon 98 år och frisk in i det sista.

När mor dog vid 51 års ålder tog Gunborg över ansvaret för de minderåriga syskonen som en mor. Hermodskurser blev vår brygga till intellektuella yrken. Sin mans lön använde hon till stora delar att sprida bland syskon.

Vi har när man ser det som helhet haft bra och varierande liv alla tolv.

Längden i våra levnadslopp har varit mellan tre och 98.

Ingen har ansett sig beklagansvärd.

Kan man begära mera?

Henning Sjöström"

Norra Västerbottens underbare skribent Olle Lundqvist intervjuar ovan nämnde Herr Sjöström (då levde ännu Gunborg ...) och det gör han här.

Mera tröst ...

Gråmulet även idag och jag återvänder till ljufvliga Kefalonia i Grekland.

Den där härliga moppeturen med Emma.

Mormor som kör och Emma där bak.

På bilden är vi på väg till staden Sami som ligger som i en gryta vid havet.

Hur länge som helst är det nerförsbacke och innersida och jag säger till Emma att ..., "oj, hur ska vi klara det här på hemvägen .., då har vi stupsida ... och mormor som är höjdrädd?"

"Det är lugnt mormor ..", säger 11-åringen tryggt.

Och sedan Sami ... och pasta med vinkokta musslor alldeles vid vattnet och stor segelbåt med ungdomar som närmar sig och krångel med att lägga till vid kajen och vi sitter och tittar och ler och livet är som bäst.

Just då, i den stunden, känner jag mig som den rikaste människan på jorden.


Det var Emma som tog bilden, så där i farten.

Dagens fönster ...

Nä, ingen sol idag heller.

Då tröstar jag mig med ett soligt fönster från Kefalonia i Grekland.

Det är Emma och hennes mormor som är jag och moppeturen från morgon till kväll ..., slingervägar i branta bergen och Emmas händer runt min midja (ja, nånstans där ska den vara ...) och en hel massa glädje!

En alldeles underbar semester som varar i fjorton dagar.