Åååå Sigge ...

... varför skulle du nödvändigtvis jama och vilja gå ut då vid åttatiden!

Nu vill matte gå och lägga sig och du är på rymmen.

Var är du?

Kom hem!!

Från kommandocentralen ...


.... meddelas att det är varmt och skönt här på pensionatet.

Elementen är glödheta.

Och jag funderar lite.

Få se nu ., hur skulle man göra om pannan börjar att koka .. ?

"Skruva upp den svarta ..., låt det pysa över lite .., och så fyller du på lite med den här ...".

Det var väl så han sa, herr Skidåkaren.

Just det.

Plötsligt blir tillvaron fylld av spänning.


Och så här kommenterar vännen Christina från Gotland.

Christina är gift med malåpojken Hans och han är väl ungefär lika teknisk som bloggmadamen.

"Ja Bettan, jag har alltid skrattat gott åt dina skriverier.

Hos oss är det ju inte så att Hans talar om hur det tekniska ska fungera.
Han litar blint på att hustrun ska fixa det.

Du kan inte ANA hur listorna (tog inga bilder på dom) såg ut när vi kom till Ammarnäs.

Där var det vatten som skulle på.
En kran till höger som inte fanns och en kran till vänster som inte skulle finnas.
Hur gör man då?
Håller andan, ber en bön och provar.

Hans tittar på instruktionerna och kliar sig i huvudet, tänker att detta fixar hustrun (kanske).

Skruva tillbaka vreden i köket och 2 toaletter.
Skruva i bultar på vattenledningen i badrummet.
Sätta tillbaka något i toalettstolarna.
Ner i luckan i köksgolvet. Fyll på vatten i pumpen (från dunk).
Stäng 1 kran, öppna en annan, starta pumpen.

För säkerhets skull har jag ställt ut barn och make vid varje vatten ställe.

"Skrik om det inte är bra!"

Hans ropar: "Det läcker från beredaren!".

Blir till att stänga, klättra upp och kolla.

Hade skruvat på en skruv som var fel.
Skruven som skulle skruvas på låg i en kaffekopp på en hylla (fanns inte i instruktionen).

Ner i källaren igen, starta pumpen igen.
Gick bra denna gång.

När allt skulle stängas slutade det med en rejäl dusch för undertecknad.

Allt var packat i bilen (inklusive barnen), 22 grader kallt och jag ville ha torra kläder!

Ja, vissa saker gör man bara 1 gång i livet.

DETTA var nog en sådan händelse.

Christina."

I dagens Göteborgs Posten ...

Nordkoreas ledare Kim Jong Il.


"Nordkoreanen Jung avrättades offentligt efter ett mobilsamtal till en vän i Sydkorea, där Jung berättade om sina levnadsvillkor.

Det meddelade en människorättsorganisation i går.

Jung avrättades efter att polisen hittat en kinesisk mobil hemma hos honom.

Mannen erkände under tortyr att han berättat om stigande rispriser för sin vän."

Fy farao för Nordkoreas styrande!

Det är så man blir spysjuk.

Stillsamhet ...

Och känslan är precis densamma som när jag som tonåring satt nere vid stranden hemma i Malå .., med vågskvalpet bara ett par meter bort.

Precis samma känsla.

Bilder från Stensjö en fredag i mars.

Houston calling ...

När pensionatvärden har givit sig av till landet Dalarna, då delegeras sysslan att hålla pensionatet varmt och beboeligt till undertecknad.

Man stiger så att säga i graderna.

Och jag säger bara en sak: fy farao!

I anslutning till värmepannan finns nämligen fem röda spakar .., där finns en sladd, en timer, där är solfångarapparaturen och där är fem olika temperaturmätare att vila ögonen på.

Var gång jag står där med den av mig handskrivna manualen i handen, känner jag det som vore jag driftansvarig för ett kärnkraftverk och fel hantering av någon röd spak är lika med härdsmälta ..., eller, ja, som den som sitter framför tv-skärmarna och är Högsta Ansvarig när det är dags för raketuppskjutning.

Och så ringer telefonen.

"Ja, solfångarcentralen ...?" svarar jag som anar vem som väntar i luren.

Jodå.

"Hmm ..., ja, här är allt bra .., vi närmar oss Filipstad nu, många ska in på Systemet och handla .., ja, förresten, hur går det med solfångarna ...?" frågar skidlöparen.

(Anar ni den lättsamma tonen? Egentligen är detta, den sista frågan, själva ärendet .., han är orolig att jag ska sabotera hela värmeanläggningen ...).

Då är jag redan på väg in i värmecentralen och så rabblar jag ..."vänster vred har jag .. och den i mitten och .., solfångarna är påslagna och sladden i ..".

Fel, förstås.

"Höger vred ska vara öppen, vattnet måste komma in i tankarna, ja, men det måste du ju förstå!" säger driftchefen myndigt.

I bakgrunden hör jag hans storebror gapskratta.

Jo, jo.

Passa er noga.

Jag ska allt tala allvar med Vår Herre eller Dam.

Och hämnden är som sagt ljufv.

Har herrarna otur blir det svårvallat och "klabbföre" på söndag.

Kan man ju hoppas.

Födelsedag igen ...

Då var det dags för nästa madame .., nämligen Londongirl.

Stort grattis från ett soligt Halland och från sigge, pElle och bloggmadamen.

Insikt nr 226 ....


Sir Attenborough i all ära.

Men inte är han så filurig som herr väktaren.

Ett rikt nattliv. Eller morgondito.

Trappan ner.
Eller upp.


Klockan 4 på morgonen är det dags för väckning.

För vasaloppsåkaren, alltså.

Själv drar jag täcket om mig .., lyfter på det en stund senare när sigge nilsson prompt vill kura mot mattes rumpa och det får han så gärna.

Nerifrån köket hörs pensionatvärdens pyssel.

Jag anar hans glädje, ja, rent av upprymdhet.

Ååå, så han längtar till starten i Berga by!

Somnar om.

Drömmer att jag befinner mig i samma rum som den här mannen.

Jag förklarar för honom (i drömmen ligger han i en Ikeasäng, en sån där lite högre barnsäng med lådor undertill .., själv befinner jag mig i samma rum - iklädd endast nattlinne -, men det bekymrar mig inte det minsta ...) , jo, jag förklarar för honom om min blogg, den med vänsterhänder och undrar vänligt om han möjligen skulle kunna tänka sig ..?

Han säger att han ska fundera på saken.

"Du förstår, då kan ju alla som läser din blogg ta reda på var jag bor ..", säger han lite bekymrat.

Jaså, på det viset.

Sen är jag plötsligt i Malå i det hus som jag en gång växte upp i och där befinner sig även pv och han är förfärligt mörkrädd och påstår att det finns konstiga andar eller spöken som vill ta honom och jag ringer till grannfrun Ann-Britt (tfn. 10495), saligen insomnad sedan många år tillbaka - (ingen bakade så goda kanelbullar som hon! ) -, och hon har,vid sextiden denna fredagmorgon, på ett rent förunderligt sätt återuppstått från det döda och kommer raskt till undsättning.

Det är väl ungefär då som jag vaknar.

När klockan är sju, lämnar jag såväl drömmarnas värld, som sängen.

Då har pensionatsvärden redan givit sig av, sigge nilsson har bytt sängplats och ligger på soffan i Hildas rum och pElle, han ligger ihopkurad i sin fåtölj i mellanrummet.

Jag går nerför trappan, den så högt älskade.

Bakom mig, sladdandes lite på efterkälken, kommer sigge nilsson.

Termometern nere i köket visar på 14.6 grader.

Det är bara att sätta igång att elda.

Fredagsfönstret ..

... är mitt.

Ett söderfönster som speglar sig i tavlan där kapten Lintott letar stenar på stranden.

Egentligen ...

.. skulle pensionatsvärden ha kört till Ljungby direkt efter jobbet, ja, för att sova över där.

Och så i morgonbitti då .., buss till Sälen.

Men nu ångrade han sig och kom hem till det gula huset på kullen i stället.

Åker tidigt, tidigt tomorrow morning, i stället.

Så det blir en trivsam kväll här hemma, å, det tycker jag verkligen!

Och kvällen fylls av telefonsamtal som gör hjärtat glatt.

Tack Kerstin!

Tack Bente!

Tack Karina!

Så här är det ...

Inte det minsta förväntar jag mig att utomstående ska tycka att det är så oerhört intressant att läsa min mammas alla brev.

Men är man dotter .., så är det väl annorlunda.

Just därför kommer jag hädanefter att samla mammas brev i en egen blogg, en som går under namnet "Brev från min mamma".

Mamma beskriver en tågresa ...

Tjugo år senare.
Då är livet annorlunda.
Inte det minsta kommer mamma ihåg från tiden i Sydamerika.
Men att Anders är hennes barnbarn, det kommer hon ihåg.
Glädjen över att se honom - och stoltheten - lyser i hennes ögon.


I december 1979 hade vi, mina barns pappa och jag själv, besökt min mamma i norra Argentina.

Till stor glädje (och många tårar ... ) gjorde hon oss sällskap till Buenos Aires och vinkade där av oss.

Resan tillbaka till norr, beskriver hon i ett brev daterat den 16/12 1979.

"På tåget fanns dess bättre ingen plats för tårar. Vagnen jag satt i hade 103 sittplatser, men jag räknade till nära 30 personer som inte hade sittplats, men som fanns i vagnen.
En resa i människostudie i ordets fulla bemärkelse.

På bänken mitt emot gången satt - där det var plats för 2+2 =4 - en familj med sex barn. Tre av dessa var blöjbarn, två var flaskbarn och den äldste såg ut att vara kanske nio år?
Pappan och mamman kunde vara i trettioårsåldern?

Ungarna grät, slogs hejvilt, höll fast varandra och spottade i ansiktet på varandra.
När den flicka som såg ut att kunna vara 4 år fick stryk av de större flickorna, så insåg hon sitt underläge och slog den lille grabben som på sin höjd kunde vara 2 år.
Den stackaren fick gråta nästan hela tiden.

Pappan och mamma ömsom slog dem - med örfilar - eller kramade och vyssade. Pappan tycktes älska att retas med dem! Tog 4-åringens armar och boxade de äldre tills alla grät, då skrattade han hjärtegott. Dessemellan satt pappan och mamman och såg varandra förälskat i ögonen medan de tuggade på kycklingben och drack pilsner.

På bänken intill satt en familj med fem barn. Snälla och tysta

Folk låg på golvet mellan bänkarna - satt på karmarna -.
Somliga stod och spelade kort.

Jag lyckades hålla urinen i 21 timmar. Gjorde en blixtvisit i vardera änden av vagnen, men eftersom jag inte hade flottarstövlar med mig, så försökte jag inte ens att gå in i toan.

Stanken var outhärdlig och jag tänkte på Eino Hanskis resa hem till Finland ....

Tjugofem timmar tog resan till Salta och då var mina fötter svullna som stockar.

Obs! Undersök er noga!! Felipe lär ha varit full med lus när han kom upp från Puntana!

Kramar till samtliga medlemmar av familjen Eikedahl, från a´mor."

I ett annat brev berättar hon att vännen Rodhe Lindberg har gift sig och hon beskriver hur underbar och hjälpsam denna Rodhe är.

"Hon är en ängel utan vingar denna flicka!"

Och så fortsätter mamma och jag läser och ler.

"Om du träffar Jarl Kulle, så hälsa honom att han kan sluta upp att fundera på det där beträffande Änglar - finns dom? Jag har mött många här i detta livet."

Töväder ...

Ner mot havet till.
Hela tiden hör jag honom ...


Jag minns när vår gata hemma i Malå blev asfalterad.

Å, sicken lycka!

Så ofattbart modernt det blev helt plötsligt!

Att vi inte längre kunde spela kula, eller med stövelns häl göra små bäckfåror till smältvattnet, tänkte vi inte på.

Inte då.

Brevet hem ...

Sorterar i lådor.

Blir sittande med ett brev från min mamma, skrivet den 21 noviembre 1980.

Då var mamma 61 år och hade tillbringat två (av det som skulle bli totalt tjugo) år i Sydamerika.

Så här skriver hon bland annat ..

"Kära Eliza.

Oj, vad jag har haft lust att prata med "frun" idag, men si den tiden fanns inte. Nu är klockan sex och jag har nödtorftigt stoppat undan dagens jobb.

----

Vi väntar nämligen främmande från Salta. Fyra personer ska komma med gåvokläder till en by inne i skogan och då skulle de ligga över här.

I natt var jag dessutom på jakt hela natten. Det var värre än i Tartagal .. Det värsta jag sett.

Jag skulle ligga nere hos Olles med barnen, de äter här, men ligger där nere. På natten skulle jag gå ut i köket och titta vad det var som prasslade så väldigt. Den syn jag såg kom mig nästan att få frossbrytningar. Stora, hemska kackerlackor överallt. Precis som en mardröm. Jag släckte kvickt min ficklampa för att de skulle sitta kvar, och gick upp till mej efter en alldeles ny spraytub av starkaste sorten som jag köpt mot vinchucan.

På morgonen låg 42 döda kackerlackor på golvet .., men det lät som ett regn av de som damp ner bakom diskbänken, men den ides jag inte dra fram. De rusade dit de flesta. Du skulle ha fått betala mig mycket innan jag lagt mig där inne.

Så har regnperioden satt in med full styrka, så nu är det genomblött här.

Lördagen - dagen efter -.
Huvva, vad det är jobbigt ibland.
Nu är klockan 10.30 på morgonen. Jag har sopat gården i arla morgonstund, vaskat, gjort i ordning 11 st TBC-analyser som nu ligger på tork. Jag har dragit ut tänder, tvättat en unge med sarna fulla skallen, samt satt på av den underbara salvan du sände .., har gett ungarna morgon-te och diskat.

Nu är klockan halv ett.
Miche sitter med foten i vattenbad. Han kommer i regel mitt i måltiderna. Kanske därför att jag ger honom en portion mat medan han blöter upp sin fot. Han kommer aldrig på de tider jag har mottagning. Ungarna har ätit. Jag har diskat. Ska nu lägga om hans fot och sedan ta mej en kopp kaffe innan jag sätter igång med TBC-proverna. På bänken i köket står ett kilo kött som jag ska göra asado på - så kommer gästerna, är det färdigt -. Vilken vilsam lördag, inte sant ???



Kl. 13.30
Nu har färgningen börjat /TBC-prover.
Satte Mirjam och Carina att torka av fönstren lite. De surnade åtskilligt, men så bjöd jag dem på kaffe först, jämte mig, och nu går det med glans. Varje objektivglas måste ha en liten tid på sig att färga, så därför skriver jag mellan akterna.

Så är klockan 15.00.
Proverna färgade och färdiga. Mottagningen och lab.skurat. Köttet puttrar, både i ugnen och på spisen - svetten lackar utefter ryggen.
Tyvärr så fungerar inte vattenpumpen idag, så jag vill inte slösa med det vatten som finns i tanken och därför får det bero med duschandet

Klockan 18.15.
Köttet färdigt. Proverna granskade. Plättarna håller barnen på att äta just nu. Dagen går mot sitt slut. Alla ungarna har fått bada i regnvatten som jag hade i en stor tank. Mörkret börjar att skymma utsikten över campamentet.
Lördagen den 22:a november är snart tillända."

Frukost på pensionatet ...

Finkar, mesar, koltrastar i parti och minut ., lille herr Ekorre (älskar sötmandel!) och sist av allt: en morgontrött herr Fasan .., alla kommer dom till det dukade frukostbordet.

Dagens fönster ...

I säkert en timmes tid skottas det snö från altantaket.


.... finns i det hus som i så många år har tillhört pv:s morbror och moster.

Nu är den epoken över .., hädanefter är det stadsboende som gäller, men ännu är huset inte helt tömt på sitt innehåll och just den här dagen har pv kommit dit för att befria altantaket från all snö och själv sitter jag i en härlig fåtölj och tittar på curlingdamernas OS-vinst.

Gösta, snart åttio år, är arbetsledare.


Ja, ja. Elektrisk ljusstake då, Bert.

Efter snöskottandet vankas kaffe med nybakade semlor vid köksbordet.

Adventsljusstaken har ännu inte förpassats till flyttlådan, nej, den står där lite kvarglömd på bordet och jag säger att vi kan väl tända den och låtsas att det är advent och Sonja nickar och ler och just så blir det.

Härligt blir det!

Ja, så där lite civil olydnad en dag i slutet av februari.

Ett kvällsfönster lite norrifrån ...

"Ja, me'ns jag ändå "har dig på tråden" så får du en fönsterbild, eller nåt.

Lite fönsterbåge och lite fönstersmuts berättar att den visst går in under den kategorin.

Den här ljuvliga utsikten för några nätter sen kunde jag inte låta bli att föreviga.

Tankarna gick spikrakt till Viktor Rydbergs Tomten.

Allt gott!"

Om katten Jansson ...

Den riktige pElle.

Det finns absolut ingenting som är så roligt med bloggandet, som det här med alla kommentarer eller mail som dyker upp!

I min inkorg hittar jag en hälsning från Cecilia N som vi träffade i somras, ja, under semesterresan norröver.

Så här skriver hon (och glöm inte att klicka på länken, man blir glad av att läsa där!)

"Jansson träffar jag en gång i veckan på terminerna.

Men eftersom jag ser pElle oftare på skärmen så börjar jag nästan säga fel: Jansson får ibland heta Pelle.


Nå, när jag var liten fanns en bok om en Pelle Jansson som flyttade söderut från Norrland så namnen hänger väl ihop på nåt sätt.

På hemsidan framgår det inte att vi även har två små grårandiga kattfröknar (eller antagligen fd fröknar, henor). Men de har inte fått komma ner i stallet än utan domesticerar sig på kontoret och i teorirummet.

De är väl ungefär i ålder med herr Sigge. Fast jag minns inte vad de heter.

Men det är svårt att hålla ögonen på teorifilmen när det samtidigt balanserar en katt högst uppe på whiteboardtavlan eller när en av dem jonglerar i den "bock" som föreställer hästmodell. Rena trapetskonstnären eller barrgymnasten.

På kontoret har de gemensamt utrymme med Jansson.

Det framgår inte riktigt vad den äldre herren har för synpunkter på ungdomarna."

Länge leve Radio Halland!

Vilken underbar musik som spelas där.