När man går bakvägen ...

Bakom planket.

Det här att veta om att man snart ska lämna nånting - nånting som står ens hjärta nära -, det kanske blir lite som när en människa får ett besked att hennes dagar är räknade, ja, jag menar detta att man plötsligt börjar se allting med nya ögon.

Eller ..., man ser det på ett annat sätt.

Så när jag går hem från bageriet, tar jag inte - som i vanliga fall - Regementsgatan, utan väljer den lilla, smala gatan just bakom.

Där finns gatuhus gömda bakom höga träplank och plötsligt sträcker jag på mig och riktar kameran bakom planket.

Nu minsann, ska här väl uppenbaras!



Förutom rishögen på den övre bilden, ser det ut så här.
Jag står en stund och tittar på kameradisplayen.

Här har jag stuckit in kameran genom en glipa i planket.



Men när jag kommer en bit ifrån, upptäcker jag för allra första gången det stora trädet!

I sju års tid har jag bott alldeles här i närheten .., jag har kommit cyklande från järnvägsstationen hur många gånger som helst - på väg hem -, och aldrig, inte en enda gång, har jag reflekterat över det här vackra trädet!

Av min tid i Ystad återstår elva veckor.

Det känns som en spännande tid .., här ska samlas bilder!

Här ska minsann upptäckas!

Morgon på min gata i stan ..

Och jag tar en promenad till det nya bageriet och köper tre små bröd.

Sen hemåt, men en annan väg.

Bakvägen.

Min lägenhet ligger alltså i det röda huset till höger, på andra sidan vägen.

I hörnan.

Och just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret vid lämna-företräde-skylten.

Torsdagsfönstret ...

Om man känner sig hängig och inte går på långa promenader och inte tar tåget utomlands, till landet Halland, till exempel, blir allt det som är nära viktigt.

Och för övrigt det enda som man får fatt i.

Alltså blir innergården min egen djungel.

Min savann.

Mitt lilla rike.

Och det är där fönstret finns.

Öppet fönster mot Mariagatan ..

Mörker.

Och hundratals människor som passerar mitt öppna fönster, alla på väg från ÖP-hallen.

"Hur gick det?" frågar jag en i högen som just går förbi.

"Förlust ...", svarar han och skyndar vidare.

I Ystad är handboll religion.

Sen stänger jag fönstret och tar mig en sked flytande honung.

Kvällssol på bakgården ...

Man kan klicka upp bilden.
Om man vill.

Motljus ....

Klockan 16.00 en helt vanlig onsdag i april.

Ooooops!

Vid tvåtiden idag ligger jag på soffan Ektorp och hostar och har mig.

Tv:n är påslagen.

Där är just då ett program från Amerika som handlar om fenomenet "mooning", dvs, när människor, mer offentligt, visar rumpan.

Just det här inslaget är filmat vid ett järnvägsspår och så snart ett tåg kommer, dras byxorna ner eller kjolarna upp och det är stjärtar i alla de former som uppenbarar sig på tv-rutan .., tjocka, päronformade, slappa, ungdomliga med spänst, ja, alla varianter finns.

Och så är där äckligt håriga gubbrumpor i närbild och just exakt när en sådan man visar rumpan i väldigt-mycket-närbild, kanckar det på min dörr och in kommer vaktmästaren som har avtalat tid med mig, han ska få stopp på min läckande kran, och det första han ser, det är tv-bilden med en massa nakna gubbstjärtar och jag sitter i soffan med benen i kors och skyndar mig att förklara .. "ja, men det är inte som du tror, det är program om ...", säger jag, men rumpsekvensen är lång och tycks aldrig ta slut.

Jag vill bara sjunka genom jorden.

Och herr vaktmästaren, han ler.


Anaconda in English.

Del 2 av 8: Buttocks.

Idag fokuserar vi på en enda kroppsdel - rumpan!

Möt mannen som har brännmärkt sin och de som "moonar" för tåg i Kalifornien.

Johannes Hallbom frågar Dublinborna vad de tycker om sina bakdelar.

Från 19/4 i SVT2

På namnsdagen ...

Idag har alla Annikor namnsdag.

Den första Annika som jag kommer ihåg, gick i min klass under hela grundskolan och hon hade vuxen handstil långt innan vi andra hade det och hon hade även Farlig Pojkvän (som inte var så farlig, visade det sig, men då, när vi trodde det,var han alltid klädd i svart och stod där grensle över sin parkerade moped och rökte som en borstbindare ..) och hon var lååång, mycket längre än vi andra.

Och så finns ju minsann Annika Bryn, som skriver härliga pytt-i-panna-inlägg!

Och Annika i Kävlinge - det är hennes blå bord ni ser på bilden - det var när ellis och jag själv hälsade på henne en solig dag för kanske två somrar sedan?

Och sen finns det ytterligare en Annika, men hon är hemlig och kallar sig för nånting helt annat när hon bloggar och jag blev så snopen när jag fick ett mail av henne .., för - för mig - var hon inte alls någon Annika.

Men nu vet jag ju.



Och så har vi ju Annika här i Ystad, inte att förglömma.

Lilla filmen är från den 19:e maj i fjol.

Det var just innan vi skulle ha bloggträff i landet Halland.

Grattis till er alla!

Dörr och fönster .

Grannhusets port och det vackra golvet.

(Ljuset och golvet och själva korridorkänslan, får mig att tänka på ett gammalt sjukhus.
Synd bara att dörren är målad i en plastig röd färg.)

Ååå, om jag bara bodde närmare!

Då vet jag precis vad jag skulle göra!

Den 8:e maj, då skulle jag besöka Skarpnäcks kulturhus där det just då är vernissage.

Och vem ställer ut där?

Jo, fyra kvinnor och en av dem är hon som skriver och fotograferar så alltsammans går rakt in i mitt hjärta!

Hon som har blogginlägg som ser ut så här.

Och så här.

Och jag tycker att hon är bara helt underbar på att förmedla känslor.

I alla fall en åsikt ...

Det är sannerligen mycket här i världen som jag inte begriper mig på, men det finns en sak som jag för mitt liv inte förstår .., och det är när älskarinnor hit och dit träder fram i pressen och berättar att dom har haft eller har ett förhållande med en gift eller "upptagen" man.

Typ Tiger Woods alla madamer.

Typ den här kvinnan.

Och ja, jag inser att kvällspressen säkert jagar dem med blåslampa för att få dem att avslöja nånting - nåt riktigt smaskigt ! - men jag förstår ändå inte varför älskarinnan/älskaren ska berätta och okej, kanske hälften av dem inte säger ett pip och likväl blir fuskciterade, men då återstår ju likväl femtio procent?

Vad vill man uppnå?

Kändisskap?

Att få synas på Se og Hörs löpsedel?

Är det ren mediapilskhet?

Nej, jag fattar det inte.

(Det är nu inte så ofta som älskare träder fram, nästan aldrig, dom blånekar oftast, men jag tycker likadant om dem).

Dagens fönster ...

... finns i ett av växthusen på Åbergs Trädgård.

Och genom fönstret skymtar man herr Trädgårdsmästaren himself, Kjell Åberg, i färd med att skola om tomatplantor.

David mot Goliat ...

Bild från filmen Bananas.


Tittar i sena kvällen på dokumentärfilmen Bananas av svensken Fredrik Gertten.

Blir man imponerad av den kubansk/amerikanske advokaten, Juan Dominguez som åtar sig att kräva Dole på skadestånd för bananplantage-arbetarna, där många av dem blivit sterila på grund av de gifter som användes vid besprutningen av bananplantorna?

Blir man imponerad av en advokat som inte tar betalt om han förlorar fallet?

Som försvarar de allra fattigaste?

Svar: obetingat JA!

Denna min stora beundran gäller även Fredrik Gertten.

En stark kvinna.


Drack te och tittade på Gokväll.

Gäst var den här kvinnan.

Född 1932.

Sååå snygg var hon!

Och så befriande chosefri.

Och modig.

Helt ärligt tycker jag att hon utklassade John Cleese hos Skavlan.

När det känns rätt ...

Själv är jag en försiktig madame.

Jag vill liksom vara säker.

Men hon som snart fyller femtio och är nyligen skild, hon träffar på Facebook en man som hon inte har sett på femton, tjugo eller trettio år, men hon minns honom från skoltiden .., ååå, att hon minns honom ..., och dom pratas vid timmavis och i veckor och ett par månader och hon säger att nu vet hon att det är rätt och den rätte mannen tar bilen söderut och hon sätter sig på tåget till Mjölby och så möts dom på halva vägen och jag bara gapar och säger - på ett trist och cyniskt sätt ....- "men oj, tänk om det känns fel, vad gör du då?"

"Känns fel? Nä, det gör det inte!" säger hon trosvisst.

Bestämt.

Och plötsligt sitter mannen och kvinnan i mitt vardagsrum och aldrig har jag sett henne mer strålande, aldrig lyckligare .., och han planerar trädgårdsinköp och pratar om blommor som ska planteras på hennes uteplats och mest sitter hon och ler.

Inget livets sjökort har hon .., ingen GPS.

Bekymrar det henne?

Nä, inte det minsta!

Hon bara struntar i alla formaliteteter.

Rakt av navigerar hon .., efter stjärnorna och känslorna.

Det är ungefär som Mitt Livs Novell, men i verkligheten.

Just så.

Mera från madamen med trålen ..

"Hej!

I backen till höger om huset med många blå fönster (från ett inlägg längre ner .., det handlar om Sundsvall ..) finns en liten staty som grep mig så första gången jag såg den.

Därför passade jag på att ta kort på den den här gången när jag hade med mig kameran.

Den heter Omhändertagen och är gjord av Aston Forsberg 1978.

Cecilia N."

Också en insikt ...


Så förvånad jag blev, när jag någonstans läste att norska kronprinsessan Mette Marit och jag själv har samma favoritförfattare.

När jag fyller sextio ...

... den sommaren, om man nu lever då, vill säga, då ska jag ha en stor glad, fest tillsammans med människor som har en särskild plats i mitt hjärta.

Och då ska jag hyra in en orkester som spelar just sånt här.

Jepp.

På det viset är det.

Liten Anders skriver dagbok ..

Att få med rosettknuten på skorna, det är viktigt det.
Tänker mamman och blir varm i hjärtat.
(Om man klickar på bilden,så syns det ännu bättre.)


Året är 1994.

Anders och bäste kompisen Jonas har varit nere på dammen och lekt polis och tjuv.

Och sen fick dom "voflor".

Rapport från 31 kvm ...

Dundersnuva, värre idag än igår.

Ett huvud fyllt med fetvadd.

Tåriga ögon.

Sju nys på raken.

Nybryggt Zoegakaffe ..., kavring och Cheddarost.

Tangentknatter.

Åttonde nysningen!

Nionde!!!

Påtår.

Tionde!

Nu hämtar jag täcket!

Elfte!!