Inget är som man tror ...

Dagarna går fort nu!

Två arbetsdagar kvar; fredag och lördag.

Sexton timmar inalles.

Och idag har jag två unga killar framför mig i kassan .., och jag känner genast igen den ene, han tillhör dem som under skolterminen kommer och köper godis säkert fem gånger per dag.

Det är stora gäng som väller in .., upp till tjugo - trettio högstadiepojkar och man får hålla ögonen öppna när alla samlas vid godishyllan och sedan ställer sig i ring eller går till hyllan för barnmat eller till den mer undanskymda läskavdelningen.

Men nu står han här framför mig, klädd i shorts och t-shirt.

"Hej du, det var länge sen sist ..., ja, jag har inte varit här sen skolan slutade?", säger pojken och ler vänligt.

Och han frågar hur det är och jag säger att det är okej.

"Då ses vi sen då ...",. säger han.

Och jag svarar att det gör vi nog inte, för nu flyttar jag snart.

"Ååå, gör du?", säger pojken förvånat.

Och jag berättar kortfattat om Halland och då tar han min högra hand i sin och ler så varmt, så varmt och önskar lycka till med flytten och tackar för dom här åren som han har handlat i butiken.

Om jag blev förvånad?

Svar: ja.

Men allra mest ... bara såå glad.

Och nu är det fredag.

Ikväll kommer storfrämmande från sydvästra delen av Skåne, nämligen Torun och hennes Micke.

Torun som är uppvuxen i Umeå.

Och varmt är det och nu på morgonen har jag tittat in i alla skåpen som blev rengjorda igårkväll.

"Men åååå, så elegant!" tyckte jag.

Och nu ska det cyklas till jobb.

Sju till tre, tre dagar på raken.

Ajöken, sa fröken.

Ps. Igår gjorde jag nånting jag aldrig tidigare har gjort i mitt liv: jag beställde tid för att få fin färg i håret ., hos en frisörska i Köpingebro som alltid gör arbetskamratens hår så tjusigt. Jag är femtiosex och ett halvt år och det är första gången en frisörska ska göra nånting annat än att klippa mitt hår. Spännande. Ds.

Dagens sommarpratare ....

... är Micael Bindefeld.

Under lång tid Sveriges namnkunnigaste festarrangör och kommunikationsstrateg. En plats på hans gästlista är en tydlig statusmarkör. Tidigare frisör och stylist. Har medverkat i filmerna Adam och Eva och Livet är en schlager, där han spelar sig själv.

Helnykterist och perfektionist som privat håller låg profil i media och betraktar sig själv som ganska blyg.

– Jag kommer att berätta om vilket inflytande Lord Bute har på mig och hur Jackie Gould svek mig i vintras. Varför jag har en näst intill sjuklig faiblesse för diktaturer och hur det kommer sig att jag, 43 år efter min morfars bortgång, tänker på honom så gott som dagligdags.

Fredagsfönstret ...

... hittar man i Bergnäsudden, i Norrbotten.

Vem som tog bilden?

Jo, vännen Ulrika.

pElle och sigge nilsson är hos pv i landet Halland.


Det är precis likadant på jobbet, som hemma.

Nästan alltid är jag där - i affären - en halvtimme före min egentliga arbetstid ska börja, mest för att jag inte vill ha det stressigt och jag vill kunna arbeta i lugn och ro.

Eller man kanske kan säga ..., tja, att jag blir betydligt mer effektiv om där inte råder tidspress.

Eller också så där att jag egentligen tillhör den del av mänskligheten som vill ha det mesta gjort på en gång.

Helst innan jag börjar arbeta.

Och med flyttstädningen är det precis likadant.

Jag börjar med köket och tänker att jag tar bara ett enda skåp nu i eftermiddag, men ordentligt .., men så blir det förstås inte .., nu har jag vinglat omkring ståendes på en liten bit av diskbänken och jag har sträääckt och tänjt och torkat nästan alla överskåpen och väggarna ..., och håret är lockigt och jag måste duscha och ugnsplåtarna och spisen är klar och grillgallret skinande blankt ..., och alla kökslådorna och insidan av fyra skåp är rengjorda .., allt är diskat och två bananlådor är fyllda med böcker och tänk, längst inne i ett av skåpen, där hittar jag två Ulrika Hydman-Wallien-glas, såna här på fot med ormar slingrande sig runt glaset!

Ett av dem ser ut så här .., om ni klickar på länken, så finns glaset längst nere till höger på bilden.

Och bäst av allt: ett underbart vackert keramikfat i grön glasyr, förfärdigat av Anja Notini och med en relief av en olivkvist på kanten!

Jo,men det här ska nog gå bra.

Tänker jag.

Men nu blir det sängen.

Ajöken, sa fröken.

Om jag tar i lite, så borde köket vara klart innan lördagkväll.

Ett kvällsfönster från ....

"Hej!

Här kommer ett fönster från Uttersjöbäcken.

Det sitter på ett gammalt uthus bakom den gamla lanthandeln.
Idag finns ett café där med delar av den gamla affärsinredningen kvar, samt en samling av gamla radioapparater.

Lycka till med ditt nya liv i Halland!
En sån här gång får du vara glad att du bara har en etta - inte så mycket saker och lätt att städa ur :-)

Kram från Adakborna (som just nu befinner sig i Bureå på semester/djurpassning)

Hälsa Tomas.

Anitha."

I vardagsrummet ....


Banankartonger fyllda med böcker .. Ajax.., ännu mera Ajax .., sopsäckar .., microtrasor.

Kan det vara flyttstädning på gång, tro ..?

Nu börjar det bli svårt på jobbet.

Presenten från Kajsa, Alva och Veras mamma.


Idag kom flera kunder och kramade och var så snälla och rara och Maria Hanssons småtöser, Alva och Vera, kom och kramade där bakom kassan och jag trodde hjärtat skulle brista.

Och på eftermiddagen blev det samling i fikarummet och där stod dom som hade möjlighet och då blev det ännu svårare att hålla rösten på plats ..., och där var jättefin present i form av en stor lykta som kan stå på pv:s altan, den med alla blommorna .., och så var där ett presentkort hos Åbergs Trädgård.



Fru Grå kom in och kramade .., Leif (uttalas "Laaaajf .." här i Skåne ..) sa .."nu är det bara tre arbetsdagar kvar Bettan ...!" och när jag skulle gå hem, kom Maria Hansson, denna så rara arbetskamrat som jag har arbetat torsdagkvällar och lördagar med (ja, inte bara då .., även andra dagar ... men man ser mest av henne dom dagarna ...) och tänk er en ostkupa av glas, fast högre, så där så man kan fylla fatet med sand och sätta ett ljus där .., eller fylla kupan med torkade blommor ..., det hade hon köpt alldeles själv och åååå, vad jag ska tänka på henne var gång jag ser den presenten!

Och jag har förberett det mesta för Emelie som ska ta över mitt pyssel.

Jag har beställt växel till nästa vecka .., tagit hem förfrankerade gröna påsar (postens) och massor med frimärken och jag har skickat kuponger till Kuponginlösen och sorterat och gjort så fint i kassaskåpet och på kontoret.

På en hylla ligger scheman för flera veckor framåt - men det lämnar jag till henne -, då är jag inte längre där.

Dagens sommarvärd ....

... är sångerskan Amanda Jenssen.

"I mitt Sommarprat berättar jag bland annat om hur små omständigheter kan leda till stora förändringar. Jag pratar även om hur jag fann musiken, mina trasiga lungor och om de drömmar jag fortfarande inte har förverkligat."

Torsdagsfönstret ....

... finns på en postlåda i landet Sverige.

Så här skriver avsändaren:

"Hej!

Nu längtar vi till svalare nejder från det stekheta Provence och jag bläddrar bland bilder från förra årets Sverigeresa och hittar den här gulliga brevlådan med både katt och fönster.

Och det blir ju bara så att du måste få den.

pElle är det väl och inte sigge nilsson?

Kram från Monet."

Sannerligen en insikt ...

Om lyckan att vara en fattig student ..., om camping på Mc Donald´s i London ..., men framför allt: om människors godhet och medmänsklighet, det kan man läsa om här och jag tycker att det är så läsvärt så det är inte sant!

Helsingborg onsdag ....

Onsdagkväll ...

"Jaha .., va, kan man klättra dit ...?"

... och vi är bjudna till mina barns pappa och hans fru Karin som har segelbåt nere vid Marinan.

Klockan sex är vi där.

Och där är även Anders och vi sitter tillsammans runt bordet och kalasar på en underbart god paj gjord på kantareller och det bjuds på vin eller öl och jag tänker att ååå, att livet kan vara så härligt och generöst!

Och det pratas om allt möjligt som har med segel att göra och blickar vänds mot masten.


"Men där uppe, där måste man nog ...?" säger pv.
Kanske ska herrarna ut och segla tillsammans i sommar?

Och exet visar pv hur det ser där nere i kabyssen och det blir prat om roder och ström och det blir väldigt mycket skratt.



Det här är mina barns pappa och hans fru Karin.
Jungfru & Kräfta.
En av dem har födelsedag just idag.

Hennes egenhändigt stickade poncho är inte blå, utan ljuslila.

Och tala om giftastycke!

Att skiljas kostar på, men att efter sju år kunna sitta tillsammans i sittbrunnen på en segelbåt med respektive partner och ha så trevligt .., det är ..., ja, det betyder så oändligt mycket.



När vi cyklar hemåt, kommer en segelbåt in till kaj.

Och nu är det fotboll och jag har fyra dagar kvar att arbeta.

En slags separationsångest kommer sakta smygande.

Tidig morgon ...

Bilden togs alldeles nyss, kl. 5.45.
Ni ser väl att jag har varit kreativ och använt mig att någon effekt från bildbehandlingsprogrammet?
Men himlen är verkligen blå och det är knappt en vindpust ute.
Från taket på bilden, hörs duvorna koooorrrra.


Det är måhända ett ålderstecken att jag numera alltid vaknar före fem på morgonen.

Och inte bara vaknar: jag känner mig helt utsövd!

Så .., nu har jag alltså varit vaken i en dryg timmes tid och ska strax ta tåget till Malmö, för vidare befordran till Sundets Pärla, nämligen Helsingborg.

Till tandläkerskan.

Huvva!

Enda trösten är att dit kommer även en pensionatsvärd (ja, inte just till tandläkaren, men till stan ...) och så får vi ha en liten utflyktsdag där på västra sidan av Skåne.

Ajöken, sa fröken.

Och dagens sommarvärd är ....


Viveca Sten

Chefsjurist som på två år har skrivit tre kriminalromaner som utspelar sig i Sandhamn i Stockholms skärgård, där familjen haft hus sedan 1917.
Böckerna har tryckts i över 400 000 exemplar, översatts till flera språk och den första delen, I de lugnaste vatten, blir tv-serie i höst.

Sitter i Postens koncernledning, är styrelseledamot i Röda korsets Center för torterade flyktingar och hennes tre barn kallar henne för en duracell-kanin.

– Jag ska berätta om Sandhamn och allt som ön har betytt för mig genom åren. Kontrasterna mellan den traditionsbundna tillvaron i ytterskärgården och det eleganta livet med regattor och påkostade yachts är fascinerande. Jag ska också tala om drivkrafter, onda och goda, och hur motgångar kan komma när man minst anar det. Jag ska spela musik som jag älskar men som mina barn hatar.

P 1, kl. 13.00

Repris ikväll efter tionyheterna.

Att lyssna till en Duracellkanin ...., njaaa, jag vet inte om det lockar .., jag är nämligen uppvuxen med en sådan, - min mamma -, skriver jag leende.

Lediga-dags-fönstret ...

"Hej!

Här kommer ett fönster från Gotland.
Alskogs fattigstuga närmare bestämt.

Innanför det har silversmeden Niklas Ejve sin sommarateljé och innanför dörren som skymtar finns nog en av landets till ytan minsta butiker.

Och ni ska absolut klicka på länken!

Cecilia N."

Kväller ...

Då kommer sonen på besök.

Det blir middag och prat om allt möjligt.

Blir man lycklig om man har mycket pengar?

Vad drömmer man om?

Och prat om glädjen i att ha ett arbete som man trivs med.

På sluttampen vittnar vi om ekonomiska floppar som vi har i bagaget.

Jag hämtar linnetygerna som kostade en hel del och som ännu ligger där dom låg timme ett efter inköpet.

Osydda.

En ekonomisk flopp, jepp, absolut, men kanske nångång ändå ...?

Och snart är det fotboll.

Bara så ni vet.

Jag kan läsa era kommentarer, men dom dyker inte upp på bloggen av någon anledning.

Tack Mian.

Diplom kommer.

Eva på Frösön: Jag tyckte så mycket om dikten! I love you!

Margareta Lundgren: t a c k! (Jaså, du behöver inget diplom .-)

S o F: ååå, är det översvämning på gång ...! Ajabaja. Här får du ett virtuellt diplom, för jag vet ju att du vill vara lite okänd.

Mian: som nu har läst inlägget två gånger och förstås vill ha två diplom! Absolut. Det kommer med posten .-)

Mossfolk: inget diplom för dig heller ..? Men ni var då storsinta av er ...! Hälsa Lurvig att akta sig för irriterade rottweilers!

Smulan: jaha, här vankas det diplom ser jag, trots vad du skriver ..-)'

Cecilia N (som i morgon står för dagens fönster och vilket fönster det är ...): ja, jag hoppas också på ett arbete och en bra chef .., tänk, vad det betyder mycket!

Fru Grå, som inte är det minsta Grå: jag arbetar torsdag till fem, fredag, lördag och söndag till mot tre, tror jag. Ååå, det blir svårt om du kommer och kramar, men jag blir hemma hela nästa vecka också.

Idag ...

.... strax efter att jag stämplat ut, gick jag in till chefen och tackade för dom här fyra åren.
(Varför idag? Jo, han går nämligen på semester nu.)

Hur det kändes?

Svårt.

Alldeles enkelt att hålla rösten stadig var det inte.

Det var nämligen så här, att när Ica Supermarket för sex år sedan skulle öppna i Ystad, mer eller mindre beordrade kvartersbutikens chef oss anställda att söka arbete just där - i den stora, nybyggda affären - ty han räknade med att själv tvingas lägga ner sin inom något år.

Så vi sökte.

Och min ansökan kom in för sent.

Jag minns att annonsen i tidningen var utformad så där som att .."Alla som vill arbeta på Ica Supermarket räcker upp en hand!" och jag stoppade ner ett A4 där mitt arbetsliv var nedskrivet och på baksidan ritade jag en hand som liksom stack upp och hamnade vid adressen.

Efter en tid blev det anställningsintervju på arbetsförmedlingen.

Där satt fyra personer, varav en var chefen (men det visste jag inte då) och det var frågor som jag aldrig hade hört tidigare .., vad skulle jag säga om jag vore frukt, - och gröntansvarig och hade semester och när jag återvände hade arbetskamraten som vikarierat på min avdelning ändrat helt i disken?

Jag sa att förmodligen vill ni att jag ska svara "men å, så underbart med en sån kreativ arbetskamrat!" .. men innerst inne skulle jag nog tänka ..."jäklar, att jag inte har kommit på det där själv!" och man skulle beskriva en bra chef och det förstod man ju .., men jag sa att för mig är ändå det allra viktigaste att han har ett gott humör, att han inte är nån "sur-pul", för det är nästan det värsta jag vet.

Och så, några dagar senare, fick jag meddelande att jo, jag skulle få jobbet och jag hade två dagar på mig att tacka ja, jag var ju som sagt var sent ute.

Lördag och söndag som betänketid.

På söndagkväll ringde jag till chefen och tackade nej.

Jag sa som det var, att jag ville vara kvar i lilla kvartersbutiken, att det var där jag kände mig trygg och jag tyckte ju så mycket om alla kunderna.

Ett par år senare hade butiken såväl bytt ägare som gått i konkurs och då var det Karina som tyckte att jag också skulle söka på Ica Supermarket, för det hade minsann hon gjort.

Ååå, så pinsamt, att först tacka nej, och sedan, tre år senare, komma och be om arbete.

Men så blev det och chefen sa än en gång "javisst!" och tänk, jag fick ett nytt liv.

Ja, jag fick högre inkomst än jag någonsin har haft .., (alltså, jag fick arbeta heltid) vilket har inneburit att jag kunnat åka utomlands med barnbarnen .. jag har kunnat b j u d a dem på resa, tänk, när man under flera år efter skilsmässan knappt hade ett öre över och så, plötsligt, känner man sig som den rikaste människan på jorden!

Jag fick helt enkelt ett nytt liv.

För detta tackade jag chefen.

Och nu återstår bara fyra dagars arbete och i morgon tandläkarbesök i Helsingborg och från Halland kommer pv med tåget och så ses vi där, i Hbg, och så har exet och hans rara fru bjudit oss på kvällsmat i deras nyinskaffade segelbåt som ligger nere vid Marinan, och det ska bli sååå trevligt.

Så kan livet också vara.

Och den som orkade läsa ända hit ner, kan höra av sig, ja, så ska ni få ett tjusigt diplom för ert tålamod.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

... finns på Österlen i Skåne.