... så jag älskar den här lille krabaten, - skåningen sigge nilsson -!
Igår låg jag på soffan Ektorp och läste mastodontromanen av Joyce Carol Oates - "Vad jag levde för" -, (i den här boken skriver Oates precis en "karl" ., det är, i alla fall till en början, oerhört mycket sex och rakt-på-sak .. och jag bara gapar och tänker att hade en detta varit en "Jim Oates" som skrivit boken, hade jag säkert tänkt att .. men gud, vilka schablonbilder av kvinnor och män han målar upp! men hon skriver så underbart och jag kan omöjligen lägga den ifrån mig, annat än korta stunder .. ) och nästan hela tiden medan jag ligger där, har jag en liten sigge på mitt bröst och han kryper inte, han draaaar sig uppåt liggandes på rygg, ja, när han vill komma närmare .., ungefär som på bilden.
Och ikväll blir det mera film.
Under ett par års tid var jag flitig medlem på den här sidan.
Då var det filmtittande i princip varje helg, men nu har det varit dåligt på den fronten.
I min ljufva ungdom sparade jag alla biobiljetter från Forumbiografen i Malå och på baksidan av biljetten skrev jag ner handling och betyg.
Utbudet av filmer var väl inte särskilt överdådigt ., det var en hel del Clint Eastwood (typ ...för en handfull dollar .., den onde-den gode - den fule ..ja, sånt), men själva känslan .,.att köpa biljett av tant Ellen, en ask salta katten eller pastillerna Nickel .., av dottern Christina eller sonen Anders .., gå uppför trappan ..,. se Ellens (Manfred? eller Joel ..?) man stå vid dörren och sedan låta honom riva biljetten (så småningom stod Anders - deras son - där uppe), och sist av allt .., slå sig ner i fåtöljen med manchesterklädsel.
Vilken lycka!
Men i min ungdom var förpackningen avlång. Allra godast var den vita pastillen med svag rosa rand. |
Vilken förväntan!
Så småningom blev det Saga, - och Sturebiografen i Lycksele som fick ta del av mitt studiebidrag och samma sak då, biljetterna sparades och tyckandet noterades prydligt.
Ack, att man inte har sparat allt detta!