Dagens fönster ...

Fyra oskarpa fönster från Halmstad.

Och en liten bit av en innergård.

När bilden togs (jag sträckte fram kameran genom en låst gallergrind), hördes mängder med fiskmåseskrän - sommarljud rakt av -.

Apropå Tom Jones ...

Igår mötte jag en kund ungefär vid fruktdisken.

Trots att vi var inomhus, bar hon mörka och helt ogenomskinliga solglasögon.

Jag frågade hur det var med henne, ja, så där allmänt bara.

Då lyfte hon på sina glasögon och visade ett par blågrönsvullna ögonlock, fyllda med suturer.

"Detta som du ser, är rena rama fåfängans marknad .., jag har lyft mina ögonlock på kirurgisk väg .., dom började bli så slappa och hängde ner ...", sa kvinnan och log.

Nu kändes det redan bättre.

Och så satte hon på sig glasögonen igen.

Halmstad - Helsingborg t o r.

På anslagstavlan.

En timme prick tar tandläkarbesöket.

Värst av allt är borttagningen av tandsten.
När maskinen härjar i framtänderna, ilar det som om apparaten vore strömförande ., ja, det låter ungefär som när man drar med naglarna mot svarta tavlan, den som väl numera är grön?

Och precis som sist ligger jag raklång i den säkerligen ergonomiskt utformade stolen och stirrar upp i taket och konstaterar att även nu heter lysröret "Philips Master, TLD 36W/820", möjligen är siffran något högre på det sista numret?

Från en liten radio intill hörs nyheter.

I Jemen har generalerna bytt sida och slåss nu med folket, i stället för emot.

Tandläkaren och sköterskan nickar mot varandra .., säger att oj, vad det händer mycket just nu.

I Helsingborg känns världen större.

Medan jag ännu sitter i väntrummet, kommer en ung tös och hennes pappa och slår sig ner.
Flickan har sjalett runt huvudet och talar ett för mig främmande tungomål .., hon och pappan pratar med varandra och flickan tolkar för kvinnan i receptionen.

Intill mig sitter Birthe från Helsingör.

Hon säger att det är så otroligt mycket billigare att besöka tandläkare i Sverige än i Danmark och resan över, från Helsingör till Helsingborg, tar ju bara en kvart - tjugo minuter .., det är då rakt inga problem.

"Och jag syns det är så dejligt här ...", säger hon leende.



Efteråt blir det en sväng på Bokia .., studerande av en rund anslagstavla och väntan på hemfärd.

Anslagstavlan visar en något förvandlad Tom Jones som kommer till Helsingborg i augusti.

Så dödens less jag är på alla artister som ändrar sitt utseende!

Snart ser alla likadana ut .., samma stela ansikten utan mimik.

Tack, jag föredrar människor av kött och blod där man ser att livet har satt spår.


Och så tågresa hem igen.

Bläddrar i tidningen Vi och ler åt "Vi-bilden".

Rubriken är "Utan brallor i New York".

Så här står det: "I januari genomfördes den tionde årliga "Åk tunnelbana utan byxor"-dagen i New York. Tretusenfemhundra resenärer tog på ett givet klockslag av sig byxorna mitt i rusningstrafiken, till allmän förtjusning - eller avsky -."

Det visar sig att fenomenet har spridit sig till fyrtioåtta städer jorden runt och kallas "en manifestation för knasighet".

Helt ärligt blir jag glad när jag läser (och ser) sånt här.

Vilka härliga människor!


Tittar ut genom kupéfönstret.

Ängelholm .., Båstad .., Laholm .., världen passerar revy.

"Min" del av världen - en pytteliten bit -.

I morse var det snöblandat regn i luften .., nu, några timmar senare, börjar det klarna upp.

Väl framme i landet Halland ringer jag till Sonja och Gösta och frågar om dom blir hemma .., och i så fall, bjuder dom på kaffe, om jag håller bröd (det goda från Thores bageri)?

"Du är så välkommen lilla vän ...!" säger Gösta.

I två timmar blir jag där och vi sitter i vardagsrummet med högt i tak och pratar om det ofattbara som har hänt och hur det känns att ha förlorat ett barn - om än i aldrig så vuxen ålder - och på spiselhällen står två fotografier av den som inte längre finns och mellan varven tar gråten överhand och vi säger att tillvaron ibland är en gåta och inget förstår man.

När jag går därifrån, tänker jag på hur mycket Sonja och Gösta har kommit att betyda i mitt liv.

Ungefär så.



Lite senare: baratradgard säger i en kommentar att hon tror att det är själva bilden som är fixad. Så kanske det är. Men i så fall tycker jag att mr Jones är en stor tönt som låter det ske.

Att håret är grånat är bara snyggt, tycker jag .., det är rynkorna under ögonen och kinderna jag tänker på ...

Så här ser han ut på en bild från nätet.

Två får frysas ner ...

Idag blir det tågresa till Sundets Pärla, för besök hos tandläkerskan.

För en stund sedan ringde jag till Thores Bageri på Karbingatan, - ja, i Helsingborg -.

Det var där, i den lilla, lilla butiken med en livsfarligt brant trappa ner till själva affären, som jag köpte det överjordiskt goda fruktbrödet, - det var vid det förra besöket -.

Nu slog jag dem en signal.

"Javisst, jag lägger undan tre bröd till dig!" sade expediten glatt i andra änden av luren.

Vilken l y c k a!

Och en sak vet jag .., att sluta med bröd, det skulle för mig vara som att kapa en bit av glädjen här i livet.

Måndagsfönstret ...

... hittade stickmästarinnan Ulrika i Skåne, närmare bestämt i Landskrona.

En dag på jobbet ..

På väg till Haverdal i morse.
Dimma och mera dimma.

Så här ser min dag ut.

Först tar jag hand om kassorna, fyller in morgontidningarna (Hallands Posten, Hallands Nyheter, Göteborgs Posten, DN, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Sydsvenskan), skriver in returerna, tar emot kvällstidningarna, skriver in hur många vi har fått, går in på datorn och fyller i alla returuppgifterna på såväl dags, - som kvällstidningarna + bilagorna (är tidningarna inte buntade sedan kvällen innan, får det göras) .., fyller på tobak .., bärkassar, öppnar butiken.

Då har E tagit ut tre burar med vedsäckar, två jättelika vagnar med påskliljor och penséer, en pall med kaffe och en med apelsiner och stället som gör reklam för våra semlor och allt detta ställs utanför affären.


Utanför butiken - detta var i höstas -.

Därefter fortsätter min dag så här: jag tar emot kunder förstås, lämnar ut paket, tar emot spel på hästar och Lotto .., tar hand om mejeriet, kollar datum, fyller på, går till disken med youghurt, ägg, ost, kaviar, etc och fyller på och kollar datum .., därefter är det fruktens tur .., rensar och fyller på .., bananer, apelsiner, päron, tomater, ja, rubbet!

Löser av E till fika/lunch.

Hon i sin tur ägnar nästan hela dagen åt att kolla utgånget datum .., hon är 21 år och makalöst effektiv och hinner med hur mycket som helst och därtill är hon andrakassörska.


Exempel på meny i spelmaskinen.
Det gäller att trycka rätt.
E:s tumme liknar en tå .
"Oj, nu kommer den med på bild!" säger hon leende.

Innan stängning är det ungefär samma sak som på morgonen: allt som drogs ut, ska tas in för natten .., tidningsreturerna skrivas in .., ja, allt sånt .., och när klockan är fem och det är dags att stänga, har vi ganska lång kö och får stå båda i var sin kassa.

När jag kommer hem, är jag rätt mör, med betoning på "rätt".

Och i morgon är jag ledig och ska åka till tandläkerskan i Helsingborg.

På agendan ...

Och nu stundar jobb.

Halv tio till fem.

Igårkväll var såväl pv som hans storebror här i huset, när jag - totalt ledbruten - kom hem.

Det bjöds på fläskpannkaka och det diskuterades vindkraft, vilket är storebroderns hjärtefråga nummer ett och något han kommer att propagera stenhårt för, nu i dessa kärnkraftseländestider.

Alldeles enkelt är det förstås inte.

Aldrig så miljömedvetna människor, även de som är emot kärnkraft, kan förvisso tänka sig att satsa på vindkraft, men inte i sin egen närhet.

Andra tycker att älvar på inga villkor får byggas ut (finns det några ännu inte utbyggda kvar ..?).

Vad återstår, kan man fråga sig?

Söndagsfönstret ...

... finns i Glemminge, på Olof Viktors Café & Bageri.

Och den som i sommar har vägarna förbi Skåne i allmänhet och Österlen i synnerhet, rekommenderas att ta sig en sväng förbi detta paradis!

I eftermiddags ...

... träffade jag Anita från Malå i affären!
(För eventuella malåbor som läser här: Anita f.d. Lundgren, sedemera Otterhall).

Det var nog fyrtio år sedan sist, i alla fall garanterat trettiofem.

Men tänk, vi kände genast igen varandra och stod en stund och småsurrade vid charkdisken och hon hade blivit så lik sin mamma, till och med i rösten.

"Vet du vad jag minns mest när det gäller dig?" sa Anita plötsligt.

Det visste jag inte, men jag undrade.

"Jo, den där hemska bilolyckan som du och Lennart var med om .., det glömmer jag aldrig .., alla pratade ju om den då det hände ..!" sa hon.

Själv kom jag ihåg att hon var den enda av mina kamrater som bodde i ett hyreshus och ack, vad jag tyckte att det såg läckert ut.

Brevinkast genom dörren och allt så modernt!

Och så erinrade jag mig en singelskiva i vinyl som jag fått låna av Anita - det var i slutet av 60-talet - och skivan blev liggande i fönstret och solen strålade och sedan var skivan bucklig och som jag skämdes!

Och vi pratade om hur våra liv har varit och är just nu och jag fick veta att hon bor och arbetar i Linköping, men har sin ena dotter i Haverdal, inte långt affären där jag arbetar.

Det blev ett trivsamt litet möte.

Och plötsligt kändes världen så liten.

Igårkväll ....

... i Karlavagnen, ringde Tore Sjöberg från Malå och ville berätta om våren.

Men allra mest berättade han om Malå.

Väldigt mycket berättade han om samhället med allting så nära.

Mest på vers.

Och flera verser var det.

"Det är nästan så man kan tro att du är sponsrad av turistchefen ..?" sa programledaren, den saktmodige Ragnar Dahlberg.

Sen sjöng Tore en trudilutt på slutet också.

Efteråt ringde en äldre herre in, ja, från södra Sverige.

"Det var ett spontant framträdande det där, men man bör sjunga upp minst två timmar före ett uppträdande, det har jag lärt mig ...", sa mannen som hade operasångare i släkten och som väl ansåg sig veta hur det ska gå till här i världen.

Tore, som visade sig ha uppnått den aktningsvärda åldern av hela 91 år, hade nog inte sjungit upp i två timmar, men det gick bra ändå.

Sist av allt lyssnade jag till en man som gladde sig åt att snart få igång sin swimmingpool, den med inbyggd belysning.

"Jag bor mellan Harpsund och Stenhammars slott ...", sa mannen lyckligt och berättade att han brukade simma tjugo längder i poolen (8 meter lång var den) och på så sätt höll han sig i trim.

Herr Dahlberg lät måttligt imponerad.

Sen somnade jag och hade mardrömmar mest hela natten.

(1:13:15 in i programmet, där kan man lyssna till Tore.)

"Finns det nånting du saknar från Ystad ..?"

... frågar den småländske vännen.

Jo, morgonpromenaden till Möllers och senare till Söderberg & Sara, den saknar jag.

Brödet.

Petit levain.

Milanokakan till kaffet.

Och smällen när den röda porten går igen .., småhejandet längs vägen .., mina vackra fönster.

Ibland också vårblommorna på trappan ut mot gatan.

Sånt.

Morgon i landet Halland ....

Femton grader varmt kallt i köket.

Dags att bära in ved!

Lördagsfönstret ...

I Ystad finns affären "Tygtokig" och där huserar en glad madame från Hudiksvall, om jag inte missminner mig alldeles?

Det är hon som tittar fram i skyltfönstret, ja, mellan dom vackra klänningarna.

Och just i det ögonblicket gick jag förbi.

Klockan är snart elva.

Jag sitter i loppisfåtöljen och tittar på ett dokumentärprogram om ambulanspersonal i Oklahoma City, USA ., ja, man får följa dem till diverse olustigheter ..., det är bilolyckor och det är gamla Asta som har fått en hjärtattack och det är en färgad man som har blivit nedslagen på gatan och någon dör och någon annan klarar livhanken.

Hela tiden tänker jag att tack och lov att man bor i Sverige, där ambulanspersonal är av den mer lugna sorten.

Här, i programmet, skriks och gapas det, och är man inte - som patient - vettskrämd innan, så kan man då bli det när man ligger på båren och hör hur sköterskan ropar "nu dör han/hon för oss!", eller "kör fortare, det gäller livet!"

Mellan inslagen är det reklam.

Dove Deodorant och sånt.

Om bokstäver ...

Bokstäver som formar minnen från en resa till Turkiet.


Tänk, så mycket glädje man har av bokstäver!

När jag nu på morgonen sitter och letar efter en alldeles särskild bild, ramlar jag i stället över små lappar och utdrag ur brev och på det hela taget ser jag mest bokstäver.

Och här sitter jag och småsmajlar för mig själv.

Bokstäver .., skrivna på maskin eller för hand .., men alltid denna skrivglädje!


Avsnitt från ett brev från min mamma.


Och själv berättar jag om en resa till Fyn, i Danmark.
Det är arbetskamraterna på Nilahallen i Malå som tvingas läsa detta.


Ett brev från Viking Göransson till Gunvor Persson.
Viking som kom att bli Gunvors man och far till hennes tre söner.

Det är Gunvors sista sommar i livet när hon visar mig brevet.
"Hör här, vad han skriver ...!" säger hon med den allra mest innerliga värme i rösten.


Inköpslista från Ystad.
"Mycket väsen för lite ull ...".
Eller möjligen någon som har extremt dåligt minne.


Emil recenserar en bok i skolan.
Någon fredsaktivist verkar han inte bli.


En sån här skylt gör mig glad och jag vet varför.
Det är orden ..."antagligen jag".

Där talar någon med erfarenhet.

Och jag tänkte på den häromdagen.
Det var proppfullt med returflaskor i pantrummet och precis som Fredrik skrev på Ica i Ystad, låg det tusen petflaskor på golvet där bakom!


Ett litet vykort från min mamma till barnbarnet Anna.

"Här sitter pussen!"


En upphittad inköpslista, på vars baksida denna instruktion fanns.
Dåvarande arbetskamraten Jenny hittade lappen och gav den till mig.
(Numera är hon frisörska).


Vännen Eva har varit på Island och är lycklig.


Grinda, Stockholms skärgård.
Emma skriver i sitt lilla album.
Bäst av dom där dagarna på Grinda, var "när farbrorn tömde skittunnorna!" sa Emil.
Det var väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig.


Stor glädje när sonen är klar polis.
Då skaldar pv så här.
(Är det månne sin morbror den krigslystne Emil brås på ..?)


Några dagar kvar tills pensionen kommer, kanske ..?


En liten Anna skriver brev till sin mormor som då är i Sydamerika.
Lååånga, låååååånga brev.


När hon blir stor, skriver hon krönikor.
Nelly håller koll.
"Ingen sär skrivning nu matte!"


Annas mamma är minsann också glad i bokstäver.
Den första sommaren som ensamseglare händer mycket.
Om detta skriver mamman.
Det blir en slags kom-ihåg-lapp över all glädjen.
Vin och fisksoppa på Marinan.
En moppetur till Brösarp.
Och lunch på indisk restaurant i Sthlm, tillsammans med en norrbottning.


Semester i Grekland.
Ett album med massor av bokstäver!


Den nyblivne konstapeln har en gång varit en liten kille som då lekte med kompisen Jonas.
Först lekte dom polis och tjuv.
Sen spelades det hanboll (utan d, precis som man uttalar det i Malå - "hannboll" -).
Efteråt fick dom "voflor".
Och målet var 2 meter.


När han blev äldre, såg det ut så här.


Minnesvärda små anslag .., detta i Mjällomslandet.
Är inte detta hjärtevärmarbokstäver, då vet inte jag.
Saften var delikat.


Och detta i Bohuslän.
Vi handlade på båda ställena.


Andra bokstäver.
Hilda skriver i unga år ett vykort till sin pappa, som är pv.
"Här är sjögräs som inte är halt, det är mjukt som farmors matta under vardagsrumsbordet".
"Och solen lyser fel, inte på havet som hemma."


Glädjebokstäver från Skåne!


Innan jag får anställning i lilla affären, söker jag arbete lite här och där.
I Helsingborg bland annat, ja, som receptionist på Dunkers Kulturhus.
Och på ett äldreboende i Varberg.
Ingen av dem blev det minsta intresserade av den skrivglada madamen.
Nåja, det löste sig ju ändå.

"Jaha ..., på det viset !"

En av kunderna i den lilla affären, kommer nu och då med postpaket som skickas hit och dit.

Ofta till turistbyråer och till slut kunde jag inte hålla mig.

"Men .., alltså .., har du nån slags uthyrning, eller ..?" frågade jag.

Nej, så var det inte alls.

Mannen - en pratglad och vänlig herre -, visade sig vara formgivare.

Det är detta han pysslar med.

Bodils vänstra hand ...

I ett litet, litet rum i den lilla affären i landet Halland, hittar man ofta Bodil.

Det är Bodil som ordnar scheman, går igenom fakturor och håller på med allehanda kontorsgöromål.

Bodil är Jungfru och lillasyster och en riktig halländska, dessutom är hon gift med chefen, som är andra generationens handlare.
("Första generationen" tittar in nästan dagligen och hjälper till med lite av varje.)

När jag före jul kom på anställningsintervju i affären, möttes jag av två män och så en liten, tunn kvinna med ett varmt leende - det visade sig vara Bodil -.

Efteråt sa hon ..., "ja, jag tänkte att det kanske inte var så roligt för dig att mötas av bara män och .., ja, så skulle jag ha känt det själv. därför ville jag vara med".

Det säger oerhört mycket om den kvinnan.

Jag tycker att hon är oerhört o m t ä n k s a m.

Det var också Bodil som - när jag satt i fikarummet - tittade in så där i förbifarten, bara gluttade lite .., för att se att man inte satt ensam.

"Om du nu inte hade arbetat i butik .., vad skulle du då ...?" frågar jag.

Hon tänker efter ett tag.

"Då hade det nog blivit nånting inom sjukvården ..?" säger hon.

Bodil har höger tumme upp, och påstår själv att hon inte är praktiskt lagd .., "men jag är i alla fall den mest tekniskt kunniga i vår familj .., det är jag som ställer in och fixar maskinerna", säger hon småeende.

Om hon drömmer om något resmål .., vad skulle det då vara ..?

"Då blir det Italien! Vi var där ., ja, bland annat i Venedig och du förstår Elisabet, när man satt där i gondolen ., då kändes det som om vi hade klivit rakt in i en sagovärld, så där som Askungen eller nånting ...", säger hon.

Just så är det med Bodil i den lilla affären, allt uti landet Halland.

En hel drös med fönster ...

... ja, fler än sjuttio, faktiskt!

Och ja, det är den generösa Anita som hade sån fin lycka när hon för några år sedan svepte med fönsterhåven!

Bilden togs i Stockholm.

Ledig dag ...

Tanken var att jag skulle sitta tillbakalutad på en klipphäll och sola vid havet.

Det var tanken det.

Tre timmar på jobbet ...

Hos frukthandlaren på den grekiska ön Kefalonia.

.... visade sig bli nio timmars arbete!

Nåja, det gick det med.

Idag hade jag hand om frukten och ååå, vad det var roligt!

Under större delen av mina fjorton år på Ica i Malå och under tolv år på lilla närbutiken, så var jag ansvarig för frukt, - och grönt och det var alltid lika roligt.

Tungt, men roligt.

Framför allt kreativt.

Och idag kände jag lusten att ändra om lite i disken .., att få färgspel .., att inte ha tre rader med grön frukt intill varandra, utan varva röda äpplen med gröna .., ja, på det viset, men är man alldeles ny och tillbringar första dagen i fruktavdelningen, känns det dumt att börja ändra som någon slags besserwisser .., men senare kanske jag kan komma med lite idéer?

Efter klockan ett var det mest kassan som gällde.

Åååå, så många underbart rara kunder där finns!

Eskil, som sitter i rullstol och har världens krångligaste Lottospel .., han looooog när han upptäckte att jag i n t e var i kassan - det var på förmiddagen när jag bytte ut etiketter (för övrigt det tråkigaste arbete som finns i en butik! ) - och jag log jag med och sa ..."jo, jo du Eskil .., idag ska du inte kunna stressa mig med dina jokrar hit och dit ..." och då smajlade den lottospelande mannen och sa att han minsann skulle ha koll på när jag har kassatjänst nästa gång .., för då ska det spelas på jokrar och andelar ...!

Jo, jo.

Och så hade jag en äldre kvinna i kassan.

"Du är från Norrbotten, visst ..?" sa jag,och det var hon.

Från Arjeplog ursprungligen, inte alls så långt från Malå .., och förresten hade hon, som ung, tillbringat många lördagkvällar på Malåborg där hon dansat sig trött i benen.

Hon var så rar och berättade att det nu finns paltmix att köpa .,. jo, "det står pitepalt" på paketet och du kan inte tro hur gott det blir och så enkelt att göra! sa hon.

Och tänka sig .., nu tycker jag att hallänningar är precis lika rara och goa som alla skåningar och västerbottningar .., visst är det fantastiskt!

I morgon är ledig dag .., men nu ligger gräsmattan vit av snö och sigge, som har fått vara inne hela dagen (jag trodde ju att jag skulle komma hem klockan ett ..), har kissat inne - för första gången någonsin -, jaha, kattlådan tyckte han tydligen inte var nåt att ha.

Nu gäller det att hitta h ä r d e n.

Och efteråt, ska jag ta te och uppvärmt bröd och sedan läsa tidningen Equipage, där yngsta dottern har skrivit en krönika.

"Det här är min dotter ...", sa jag och visade arbetskamraten Carina.

Hon stod en stund och tittade på bilden.

"Jaaa, hon är lite lik dig ...?" konstaterade hon.

Fast mest är hon lik sin mormor.

I min mobil står hon som "lill-ann-gerd".

Nu ska jag ägna mig åt annat.

Ajöken, sa fröken.