Dom som blir över ...

Känns det igen ...?

Det är alltid några praliner som blir liggande kvar i Aladdinasken.

Och några som norpas bums.

Man kanske skulle offra sig och ta en med körsbärsfyllning ....?

Dagens fönster ....

... kommer inte från Västmanland, men väl från Värmland.

Och njet, det är inte Turtlan som varit fönsterfångare, utan det är den allvetande Rexxie som har varit i farten.

Han var nämligen där och upplevde detta.

Fönstret kommer härifrån.

Tack och bock, säger jag.

Höst ...

Inte på tre år har pelargoniorna varit så eländiga som i sommar!

Ja, nästan alla krukväxter på altanen har varit hängiga.

Nu, i hösttider, flyttar jag dom allra frodigaste lite mer i lä.

Närmare stentrappan där jag, under soliga morgnar, brukar sitta och dricka morgonkaffe.

Tanken (min tanke ...) är att området framför trappan ska stenläggas, då blir det enklare att ha krukor där.

Som ni ser frodas humlen (till min förtjusning och pv:s förtvivlan ...).


Rabatten mot sydväst har klarat sig någorlunda.

Där finns lavendel, olika salvior, prästkragar och inte minst kärleksört!

Att skärpan är som den är - dvs obefintlig - skyller jag på stormen!


Och mot väster och mest i skugga, är funkian e n o r m!

Fyra fönster från Nora ...

Ja, den som googlar på Västmanland torde snart hamna på den här bloggen ....

Tack du underbara Ulrika som aldrig upphör att svinga fönsterhåven!

Och längsgående panel på huset .., det tycker jag så oerhört mycket om och titta er omkring ska ni få se .., allt fler hus/villor byggs med just den varianten!

Om Spadtaget kan ni läsa här, om ni vill.

Första gången ...

"Hur många har egentligen sparat sin första inköpslista? '

Yngsta dottern har precis lämnat föräldrahemmet för att flytta ihop med sin pojkvän.
När jag besökte dem i lördags i nya lägenheten föll min blick på en nyss skriven lista på vad som behövdes i det nya boendet.

När väl inköpen var gjorda överlämnades den då hopvikta lappen till mig, för vidarebefordran till dig, Elisabet!

En väninna på jobbet berättade att hon många gånger tänkt handla efter någon annans skrivna lista som hon ibland hittar i shoppingvagnar. Inte så dum idé - kanske värd att prova någon gång?

Vi hörs!

Klem klem!

Torun."

//Och jag gissar på att den som har skrivit listan är vänsterhänt. Rätt eller fel? undrar Elisabet.

Ledig dag ...

Efter frukosten blir det långprommis.

Samma runda som alltid.
(Lika så gott att förvarna eventuella läsare.., detta är verkligen en enjängd blogg!
Det mest förunderliga är ju att för mig är det här livet nästan tillräckligt.
Så mycket mera behöver inte hända. Inte alltid.
Och blodtrycket håller sig på perfekt nivå.)

Nåväl.
Vid det gula, lilla huset nere vid vägen, försvinner harry plötsligt.


Jaha, ja ..., han har känt vittringen av Ecke som är i färd med att försöka få loss en rostig skruv från dörrkarmen.

"Jaså, du harry, du kommer och hälsar på mig .., ja, ja, du blir nog en fin hund bara du lär dig att lyda matte ...", säger Ecke, som för övrigt är uppvuxen i Ystad.


Alldeles intill det gula huset rinner en porlande bäck.

"Mjaaaaauuuuu!" hörs från rhododendronbuskaget intill.

Men se där, där kommer ju en liten kelsjuk sigge!!


Men sigge springer hemåt och vi fortsätter längs den vanliga vägen.
Till vänster "polska ambassaden".

Uppe på en balkong står en man och målar vitt runt ett fönster.

"Hej, hej!" säger jag och får en nick till svar.


Just här .., är grönskan obegripligt illgrön!

Kanske är det ljuset eller det ihärdiga regnandet eller någon särskild sorts gräsmattegödsel?


Och så går vi längs åkern (vid den där blommande hortensian träffar vi kunder från affären och det blir en stunds småprat ..."få se .., visst brukar du sitta i kassan på Ankaret?" frågar mannen och så är pratet igång ...) och därefter ner mot havet och nästan framme vid båthamnen blir det tvärstopp; då känner harry vittringen av hästarna.

Långt borta till vänster går en hop .., men alldeles vid grinden står fem hästar.

Harry v ä g r a r att gå förbi, så vi tar en omväg - närmare havet - ja, går liksom en runda och kommer in i båthamnen mer västerifrån.

Det går det med.


Sist av allt stranden.

Jag kastar pinnar ut i havet och harry springer glatt i och hämtar .., ja, om det inte för långt ute förstås, och han tycks glad och sprallig - fylld av livsglädje! - och ligger där på en bädd av tång och gnager på träpinnen.

Från sydväst kommer en ljummen vind.

Dagens fönster ...

"Du kan tro att jag är glad över min nya kamera med zoom. Så jag kan fånga vackra franska fönster till dig.

De här fanns i romarstaden Arles för en vecka sedan och var egentligen det mest intressanta vi såg där!

Kram från Monet!"

Tack snälla, säger jag.

Och är ni sugna på en resa till Arles och vill boka hotell?

Klicka här då.



Och inte visste jag att Vincent van Goghs tavla visar hans sovrum i just Arles.

Men se, det vet jag nu.

Mer om denne konstnär finns att läsa här.

Nästan ofattbart ....

... tycker jag att det är, den här rent ut otroliga sommargrönskan som finns vid huset som jag kallar för Polska Ambassaden.

Inte nånting har jag gjort med bilden, bara knäppt den rakt av vid fyratiden!

Idag, den elfte september.

Och efter jämtarna ...

... kommer min arbetskamrat Mattias och hans flickvän på besök.

Med sig har dom Elvis, en labradorvalp på 9 månader.

Ååååå, så det leks nere vid havet!

Och ååå, så harry vågar sig ut i vattnet alldeles på egen hand, ja, utan husse och matte!

Så här såg det ut.

Ännu flera möten ...

Bengt och Ingrid bor i ett litet hus i Steninge under semestern och nu undrar dom vad det är för ett stort träd som finns på gården och jag hämtar ett ekblad och ett ollon .., "jo, just det, ett sånt är det!" säger dom unisont.

Kommer ni ihåg att jag berättade om dom trevliga kunderna som tittade in i affären, ja, dom som var från Jämtland? Dom som jag bjöd hem på kaffe, när det nu skulle passa dem?

Jodå, idag knackade det på ytterdörren och där stod Ingrid och Bengt och såg så glada ut!

Det blev nygräddade våfflor med grädde och sylt och en väldig massa prat om allt möjligt!

Varma och vänliga människor .., jag tycker verkligen att det är något speciellt med jämtlänningar.


Det här är Ingrids vänstra hand.

Ingrid är storasyster och Kräfta.

När jag frågar vad hon arbetar med, är det nästan som om hon urskuldar sig.

"Tja .., jag städar på en hälsocentral i Brunflo", förklarar hon.

Detta, att städpersonal - som är en sån otrolig viktig yrkesgrupp - ofta förringar sitt eget yrke, pratar vi ganska mycket om.

När jag frågar hennes man vad han tycker är Ingrids mest typiska egenskap, så ler han lite och säger att ..."ja, hon är duktig på att laga mat och baka och så blir hon sur och grinig om inte får som hon vill ..", och så blinkar han lite filurigt.

Ingrid, vars föräldrar hade ett litet jordbruk (hennes mamma hade sex syskon som alla emigrerade till Amerika, den äldsta systern åkte först och så kom de övriga efter, men Ingrids mamma blev kvar hemma i Jämtland ...!) har höger tumme upp och om hon skulle börja om på nytt och utbilda sig, hade hon nog gärna blivit hårfrisörska.


Och det här är Bengts hand.

Bengt är sjuttio år och har varit busschaufför och har - tre gånger per dag -, kört sträckan från Brunflo till Bräcke och jo, han har verkligen trivts med jobbet, även om det mot slutet blev allt mer stressigt.

"Ja, man ligger sen och har hela tiden klockan emot sig ...", förklarar han.

Bengt är nummer fem av sex syskon och även hans föräldrar var jämtländska småbrukare.

"Min pappa arbetade förstås också i skogen, ja, för att få det att gå ihop ...", säger han.

På min fråga vad som är mest typiskt för Bengt .., säger hans hustru efter en stunds funderande att ..."han är snäll och trevlig, väldigt gladlynt, helt enkelt".

Den forne busschauffören har vänster tumme upp och det gissade jag också.

Se, det var ett trivsamt besök!

Elfte september ...

Fossil på operahusets vägg i Köpenhamn.


Jag stod bakom kassan i lilla Fridhems Livs i Ystad och bakom ryggen fanns min miniradio och nu skulle det bli nyheter.

Några äldre damer i kön.

Och just då får vi höra om flygplanet som har kört rakt in i ett av tornen i New York och efter en stund kommer nästa plan och den kvinnliga radioreportern låter förfärad och just då lämnar en av tanterna sina varor .., hon ställer helt sonika ner den röda kundkorgen på golvet och varorna får vara kvar och så börjar hon gråta och säger att "nu blir det världskrig igen!" och kvinnan skyndar sig - så gott hon kan -, ut ur affären.

Hon vill komma hem.

Och ingenting förstår vi av vad som händer.

Och du ...?

Vad gjorde du?

Om du vill och har lust, får du gärna berätta.

Yvonne skrev:

Jag satt på jobbet o lyssnade på nyheterna....dan efter skulle jag o mina systrar flyga till mor och Arvid i Dikanäs.., stor säkerhetskontroll på Arlanda och jag hade en säkerhetsnål som gjorde att jag kollades extra.

Ulrika i England sa...

Jag var hemma i London med min bäbis. Satte på BBC:s 18-nyheter och kunde inte tro mina ögon. Hade så väldigt svårt att ta in det hemska som hade hänt.

Trodde att världen skulle gå under.
Efter många år med IRA-hot i London fick vi nu ett nytt hot.

Tyckte det var otäckt att resa in till centrala London i början. Efter några år, den 7:e juli 2005 blev ju sen även London attackerat.

Jenny Karlsson

‎"Alla" verkar minnas vad vi gjorde just då för 10 år sedan... Alla utom jag då.
Jag minns mycket väl att vi hade bortamatch, och att vi diskuterade det som hänt på vägen till och förmodligen även på vägen hem från matchen.

Men, vad jag gjorde när jag fick höra de hemska nyheterna det kan jag faktiskt inte erinra mej...

Marianne Bokblad

Jag minns också - satt i köket med en av mina kompositörer och planerade.
Hans son ringde på mobilen och sa att ett flygplan kört in i ett hus...
"Oj, så hemskt, men det var nog ett misstag..." klick klick.
Så fortsatte vi att planera...

Dinah

Jag minns inte vad jag gjorde, och jag lider inte av det.
Jag tycker det är märkligt att stora dagstidningar har som förstasidesnyhet nånting som hände för 10 år sen. Men en tröst är det förstås att det inte kan ha hänt så mycket i världen

Anita Berglund

Jag råkade sätta på TV:n och såg en direktrapport om kraschen. Skakande.
Jag tror jag ringde Kenneth som var i älgjakt.
Blev sittande framför nyheterna resten av kvällen... Overkligt.

Hervor Johansson, Malå.

Jag minns - arbetade som vanligt och TVn stod på i väntrummet, gick förbi och sa "jaha, nu har dom gjort en ny film igen.
Sedan ringde Norran och ville veta min dotter Monas telefonnummer (arbetar i New York).
Tänkte inte mer på det! Kom hem och maken sa har du sett vad som hänt? Nej!
Han berättade och jag fick panik, var var Mona?

LindaLotta sa...

Jag låg hemma i feberfrossa och trodde att jag vaknatt till en film på teve.
Det tog en bra stund innan jag fattade att det var på riktigt.
Eftersom jag var ensam hemma så kändes det ännu mer overkligt i feberdimmorna.

PV sa ...

Jag fick reda på det när jag var på ICA MAXI för att handla och passerade avdelningen med TV-apparater.

Om jag minns rätt så såg jag där hur det andra planet flög in, jag blev stående där länge och tittade, tillsammans med många andra.

En totalt overklig känsla som förstärktes när man sen kom hem och såg hur tornen rasade.
Min första tanke var att det hade något att göra med kuppen i Chile som ju också hade varit den 11 september.

Bert sa...

Jag var på jobbet, när en medarbetare kom och berättade att ett flyplan hade kraschat in i WTC. Jag (och vi) trodde då att det var något litet sportplan som förirrat sig, och vi fäste inte något större intresse till händelsen förrän någon timme senare.

Då minns jag att allt arbete avstannade och någon konstaterar: "Det här innebär världskrig."

Riktigt så illa blev det ju inte, men vi lever ännu med konsekvenserna

Margareta Lundgren sa...

Jag kommer ihåg den dagen som en alldeles vanlig onsdag.

Jag är lärare så jag hade lektioner och efter dem skyndade vi oss för det var konferens.

När klockan gick mot 17 skulle jag åka hem. Då ringde min son på mobilen och berättade.
Det var tungt på hans arbetsplats: en av kamraterna hade varit där veckan innan.

Sen hem, se TV och morgonen efter läsa tidningar. Prata med eleverna om det som hänt.
2 elever var ilskna. De hade födelsedag dagen före och sa att nu var inte den dagen lika fin längre. Jag har just skickat ett grattis till dem via Facebook.

Tuvstarr sa...

Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.

Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.

Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten. Vi älskade staden, det var som om man kommit till en annan planet.

När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.

Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.

New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.

När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.

Steel City Anna sa...

Jag var på universitetet och dröjde mej kvar med mina kurskamrater i entren när någon berättade om tornen. Jag trodde att det inte kunde vara riktigt sant. Jag åkte hem och satte på TV:n. Jag kommer ihåg att Göran Persson sa att det kändes som en film, en dröm.

Ingen hade egentligen nåt vettigt att säga där i början. Jag ringde till min kompis Karin och vi tittade tysta på TV tillsammans. Då och då sa vi igen i luren, att det kan inte vara sant.

Jag minns att jag tittade på text-TV, tänk det gör man nästan aldrig nuförtiden, och såg hur dödssiffran tickade uppåt. Det var lättare att ta in den där neongröna texten än bilderna.

Elisabet säger: En av de allra mest magiska filmer jag har sett, heter Meantime in Grez och är gjord av filmaren Ylva Floreman från Skåne. Det är en kortfilm som handlar om när hon är i Grez och där hyr ett rum och så kommer en sms-signal från Sverige. Nånting förfärligt har hänt i USA. Och så går sms:en fram och åter, allt medan livet fortgår som vanligt på det lilla torget i Grez. Jag ä l s k a r den filmen! Den är så ömsint och så mänsklig. Om det är någon av er som vill låna den, så mejla mig bara, så skickar jag den gärna.
Mejladressen är: bisse151@gmail.com

Monet sa...

Jag var ensam hemma och satt och tittade på Oprah Winfrey då sändningarna bröts för nyhetsinslag. Jag var med från allra första början alltså och såg det andra planet köra in och sen när först det ena och sen det andra tornet rasade.

Det var helt overkligt, som på film. Jag ringde min man som inte fattade alls vad det handlade om. Inte på hela dagen förstod han vidden av detta eftersom han bara hörde på radio.

Min äldste son var hemma i förkylning och vi pratade med varande framför varsin tv och såg tillsammans när tornen störtade - som sagt fruktansvärt overkligt.

Detta var en av mitt livs värsta upplevelser, det kändes som jordens undergång och varje gång jag ser de här scenerna är det med samma känsla. Min bästa väninnas son bodde precis i närheten och oron för honom var ju också stor. Han och hans flickvän fick fly undan det stora dammolnet som kom men klarade sig.

Att det är tio år sen fattar man inte heller, det är scener som känns som igår!

Turtlan sa...

Jag var ute på patientbesök i jobbet och satte på radion i bilen ganska precis kl 15.

Jag vet precis var jag var då och varje gång jag åker där vid just den lilla sjön så tänker jag på nyheten.

På nyheterna nämner de att ett litet(!) flygplan åkt in i ett av tornen.
Oj då, tänkte jag.
Såg lite bilden framför mig om ett litet plan som kört i ett av tornen.

Tänkte på när jag var där 1990 tillsammans med två vänner som var au pairs´i USA då.
På det roliga samtalet med en amerikansk kille i kön till hissen upp.

Strax därefter har jag mitt nästa besök som tar ungefär en timma. Där i lägenheten var ingen TV eller radio på.

Väl ute i bilen igen så står någon reklamkanal på men jag kommer ju på det där om planet så jag byter över till P4 ifall några nyheter var på gång.

Fattar först liksom ingenting vad de pratar om. Vaddå... störtat in i World Trade center???

Efter en stund där i bilen på motorvägen så går det upp för mig vad som hänt.

Kommer ihåg att jag tänkte att vet dom andra som åker här på vägen att detta har hänt? Gör de det? Vet de att det kan bli krig nu?
Konstiga tankar.

Ringer till Resevännen som redan kommit hem från jobbet och sitter framför TV:n och mitt i samtalet säger han "-Herre gud det rasar! - DET RASAR!!!

"-Vadå rasar, säg vad som händer försöker jag få ur honom?"

Ringer till mina föräldrar och jag tror vi sa att nu blir det världskrig.
Känner mig rädd där i bilen.
Parkerar jobbilen och ilar in på jobbet. Inte en själ där och nu är klockan ca 1645. Alla har gått hem. Ingen att prata med om vad som hänt. Tomt och lite otäckt ödsligt.

Sen tror jag att jag cyklade hem till resevännen och vi satt länge framför Tv:n innan jag åkte hem till mitt eget.

Det var inget litet plan....

Lena sa...

Jag och några samåkningskompisar skulle just åka hem, då en elev kommer inrusande och säger att ett flygplan kraschat i New York.

Vi slår på närmsta teve och den tystnaden som infann sig, den glömmer jag aldrig.
Vi for sedan hem och lyssnade hela vägen koncentrerat och rätt tagna på radion.

baratradgard sa...

Mina söner hade precis börjat högstadiet, den ene kom förtvivlad hem från skolan och meddelade att nya cykeln blivit stulen på skolans cykelparkering.

Arg som ett bi ringde jag sambon på hans jobb och medan vi pratade blev det ett himla ståhej kring honom.
Flygplan och torn och tonen blev allt allvarligare.
Jag satte på TV'n och fick se det hemska.

Men jag var fortfarande arg på det där med cykeln och gav mig ut i omgivningarna kring skolan och letade ett par timmar och det var alldeles folktomt för alla satt hemma och tittade och lyssnade på nyheterna.

Fourmum sa...

Jag var på jobbet och någon ropade att vi skulle slå på TV´n. Först trodde jag att det var en olycka, ett plan som kommit fel. Jag kollade ävan på CNN på nätet och såg när det andra planet körde in i det andra tornet, då insåg man att det troligen var med flit..

När första tornet rasade, helt overkligt!

När sedan andra tornet rasade ihop som ett korthus så kände jag en fruktansvärd förtvivlan. Att se prickarna som var folk som hoppade, helt overkligt.. Sen kom nyheten om att ett plan hade kraschat in i Pentagon och att ett annat plan saknades..

Någon sa att ibland överträffar verkligheten filmen, istället för tvärt om..
Jag kramade om barnen extra mycket den kvällen..

Men det värsta var nog på morgonen dagen efter.
Jag jobbade med datanätssupport och det ringde en större finanskund som hade sin data avdelning och ett avdelningskontor i World Trade Center.

Just då visste de inte om någon av kollegorna hade klarat sig, men de tvivlade på det för det låg på våningar ovanför träffpunkterna.
Han var helt chockad och visste inte vad de skulle göra för ingen datatrafik fungerade.. Då blev det väldigt verkligt..

Vi lyckades hjälpa dem, men hörde sedan att ingen som jobbade på kontoret i World Trade Center hade överlevt..

Härs och Tvärs sa...

Jag var på väg hem från jobbet, maken ringde och frågade om jag hört vad som hänt.
Det hade varit stora översvämningar i älvdalen där vi bodde då under sommaren, broar och hus hade tagits av älvvattnet, så jag trodde att det var nytt regn på gång
"Åååh nej, stiger Ljungan igen?"

Vår sommar med mycket vatten blev med ens ett mikroskopiskt bekymmer, och jag blev verkligt chockad över att någon människa med berått mod kan flyga ett helt flygplan in i ett hus för att åstadkomma död och förtvivlan.

Jag är fortfarande tagen av händelsen, speciellt när jag tänker mig in i hur det måste kännas för de människor som var med om det hela. Hur rädda de måste ha varit.

Lilla B sa...

"Jag har ett glasklart minne av vad jag gjorde.
Hade varit i Lindesberg på mammografi och var på väg hem.
Radion var på och jag lyssnade på något som liknade nyhertsuppläsning där man pratade om flygplan som kraschat in i WT-center.

Och nu får vi meddelande om ytterligare ett plan, säger nyhetsuppläsaren.
Då blev jag lite förbannad på den som haft bilen före mig: jag vill ovillkorligen att P1 ska vara inställd, favoritkanalen.

Vem i helvete har ändrat till en fjompkanal med hittepåinslag var min tanke.
Då kollade jag inställningen extra och insåg att det var på riktigt. En overklig känsla."

Söndagsfönstret ...

"Fönster ovanför ett apotek i staden Luang Prabang i Laos ...", skriver fönsterfångaren, ja, så där norrländskt korthugget.

Det var Guy från Arvidsjaur som tog bilden.

Tack! säger jag.

Och så några kvällsfönster ...

... från Visby Domkyrka.

I Visby befinner sig mellandottern, som, när hon senast besökte Gotland, var tio år och nybliven storasyster till en liten Anders.

Tjugofem år har gått sedan dess.

Återseendet är mer än positivt.

"Ååå, så fint här är, det är som Ystad men ännu bättre!" utbrister hon lyriskt i telefonen.

SoF sa...

"Jag har besökt Gotland en enda gång för ca 15-20 år sedan och jag var precis som din dotter, l y r i s k.

Vi var där 10 dagar på försommaren och då var det sparsamt med turister och ett fantastiskt solskensväder.
Minns att vi var i stort sett ensamma blad raukarna på Fårö t.ex.

Vi bilade runt och besökte varje vrå av ön.

Att anlända första dagen och sedan komma gående in mot Visby längs med havet, och med en molnfri blå himmel som bakgrund till ringmuren och byggnaderna....
Det var då lyrisk-heten började. :)

Varma och regniga hälsningar!"

Små och större möten ...

Igår berättade jag om hortensian som växer så där fint i det som liknar ett "stenskravel".
Eller ett slags röse.


Ingrids stövel.
"Den köpte jag på Netto i Heberg", säger hon.

Där, vid hortensian, träffar vi en kvinna som är ute och promenerar lite.
Hon rör sig f ö r s i k t i g t.

Det visar sig att kvinnan är nästan blind - det är nånting med gula fläcken - och efter en stunds småprat berättar hon om en tillvaro som har blivit så annorlunda.

Att läsa tidningar eller böcker går inte längre och ska hon titta på tv, ja, då får hon nästan krypa in i tv-rutan, säger hon aningen sorgset.

Kvinnan, som heter Ingrid och har arbetat som lågstadielärare, bor i sommarstugan nere i slänten.

"Ja, inte permanent som förut, vi har skaffat lägenhet i stan, det är för tungt för oss numera här ute .., vi - eller egentligen maken - har planterat massor av fruktträd, ett för varje barnbarn, och ja, just det, det är nog honom du menar ...?" säger hon, när jag frågar om det är på deras tomt det finns en hel del träkonst.

Det är alltså maken som har varit så kreativ.


Så här, till exempel.
Så enkelt, så enkelt.
Så fint, så fint.


Drivved .., några stenar .., ett rep.
(När jag tar på mig läsglasögonen ser jag att det inte alls är ett rep! Det är en gren av nåt slag.)

Och sommarblommor.


Ingrids mittemotgranne har det så här.
Massor av sten .., och kattmynta som har vuxit sig jättestor!
Vackert det också.
Strax intill är grinden och ljungheden ner mot havet.


"Vi bor också på landet, men brukar åka hit .., det är så vackert här vid havet och man blir så rofylld!" säger Zeldas farmor som har arbetat på en statlig myndighet men gick i pension vid 63 års ålder, då arbetet blivit så ..., ja, mycket mer datoriserat.
Och krångligt.
"Du förstår, jag fick sömnproblem och mådde inte alls bra .., nej, pengar är inte allt här i världen!" tillägger hon.

Nästan hemma möter vi en farfar och farmor som är på utflykt med barnbarnet Zelda.

Åååå, så den lilla tösen tycker om hundar och nu vill hon klappa harry - om hon får alltså - och han i sin tur vill gärna noooosa och helst pussa lite också.

"Vilket ovanligt namn .., Zelda ..?" säger jag.

Det visar sig att tösens pappa i sin barndom ägnade mycket tid åt ett tv-spel, och där fanns en flicka som hette just Zelda, och aldrig hade väl den då unge gossen sett nånting så vackert.

Och just därför fick hans dotter det namnet.

Så var det.

Lite harryfilm till mian ...

Så gott som var gång när pv går ner till lilla hamnen för att ösa båten, gör harry honom sällskap.

Vid det här laget vet harry exakt vilken båt som tillhör familjen och pv brukar leende berätta hur enkelt det är för den svansviftande krabaten att ta sig ombord och hur han - glatt och skuttigt -, tar sig därifrån.

Det är så långt ifrån hans matte som man kan komma.
(Ni minns väl att pv en gång uttryckte det som att jag, vid ombordstigning på segelbåten, hade gett kassaskåpet ett ansikte .., då förstår ni!)

Idag skulle jag filma det här äventyret.

Och ja, jag är en mes.
Men det beror, i alla fall till viss del, på att jag har sån livlig fantasi.

För min inre syn ser jag vad som skulle kunna hända; att harry snavar när han ska hoppa ombord och hur ena benet fastnar i nåt stag och han blir hängande upp-och-ner och kanske bryts benet eller höftkulan åker ur sitt läge, eller så ramlar han i vattnet och tar sig inte upp och pv måste hoppa i och plötsligt får då pv hjärtflimmer och båda slutar sina dagar bland maneter och tång.

Sånt.

Så ..., snälla .., ha förbarmande över min harighet.



Att harry har påbrå från stövare, dvs, jakthundar, är lätt att se.

Plötsligt får han vittring på nånting under ljungen .., kanske en mus?


En mallig harry bär på det torra ormskinnet.

Efteråt: pv har nästan skrattat på sig när han sett filmen och hört mina "nej! nej, harry!"

Nåja, om jag hade varit av den elaka sorten, då hade jag ju kunnat berätta om den där upphittade ormen (död sedan länge) som låg på vägen och som jag tog upp och i värsta fall hade jag också berättat om hur rädd någon blev att jag skulle komma ens i minsta lilla närheten med det där torra skinnet som harry sedan sprang och lekte med .., men nu är jag ju inte sån, ååå, nej, jag är tålmodig, mild och god och skulle aldrig drömma om att berätta nåt sånt.

Ja, apropå rädsla.

Nutidstestet v.36.

5 rätt av 10 möjliga.

Av de 13408 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 3373 (25%)

Ja, jag ser ju att gårdagens test enbart gällde stockholmsbaserade frågor.

Detta var väl medelmåttigt, men det är inte det sämsta att vara en sådan ,-)

Här är nutidstestet.

Och nu är det pv:s tur.

Nutidstestet v.36.

9 rätt av 10 möjliga.

Av de 13464 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 12613 (93%)

Aj, aj, aj ..., så bra han fick!

Dagens fönster ..

... finns på en veranda, eller kanske en balkong, allt ute i Hamar i systerlandet Norge.

Det var Bente - som tycker så mycket om blått och turkos -, som höll i håven.

Tack och bock! säger jag.

Stockholmstestet ...

2 rätt av 7 möjliga.

Av de 2898 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 591 (20%)

Enbart frågor som rör huvudstaden den här gången och det KAN ju förklara det rent av urusla resultatet.

Nu blir det skamvrån igen.

Någon som vill göra mig sällskap där i vrån?

Klicka här.

mossfolk sa...

Ha, ja och här kommer en som hade TUREN på sin sida och denna vecka inte alls platsar iskamvrån ;)

"6 rätt av 7 möjliga.

Av de 2922 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 2650 (90%)"

(borde kanske gå och köpa mig en lott..?)

Förra veckan var det Guy som briljerade, nu är det den rara mossfolk (ja, du Guy är också rar).

Och även om du "hade turen på din sida", så njaaaa .., bara tur är det nog inte.

Ska bli spännande att se vad pv får.

Ett kvällsfönster från Gotland ...

Hon (AP) vet precis på pricken vad mamman tycker om för slags fönster!

Och så fångar hon det!

Tack du älskade dotter!

Anna har förresten - på sin Equipageblogg -, vittnat om Nellys nya uppdrag som ..., ja, det kan ni gissa vad det är.

Efter jobbet ..

.... kör jag moppe hem och solen flödar och det är inte alls lika kyligt som igår!

På soffan i vardagsrummet ligger harry och pElle - inte nödvändigtvis nära varandra -, men ändå .., och jag tar en överlycklig harry med mig och går ner till stranden.

I ett av sommarhusen, fast nere vid vägrenen, står två män och plockar slånbär från taggiga buskar. Tio liter har dom snart plockat!

"Ja du, det ska bli likör .., slånbärslikör ...", förklarar en av männen.

Den andre böjer sig ner och klappar harry och småpratar med honom.

Sen går vi ner mot ängen och passerar husen som ligger allra närmast havet, och se där, där är ju en kund från affären, jaha, bor hon där .., i det där vackra röda huset!

Jodå, det gör hon och vi står och pratar ganska länge, mest om detta att ha hund (familjen hade tidigare en Norwich-terrier) och om hennes onda knän ..., och jag får veta att på deras tomt fanns tidigare en liten fiskarstuga, det var allt.

Ja, innan dom byggde sitt hus, alltså.

Så lite man vet.

Och harry springer ner mot havet och tar samma stig som vanligt och hela tiden håller han noga koll var matte är, och om och om igen slänger jag träpinnar som han hämtar .., och sen sitter jag en stund i sanden och bara njuter.

På hemväg är det är inte långt ifrån att jag snubblar över en orm som kanske är två-pekfingrar i tjocklek - måhända en hasselsnok ? - och jag står länge och tittar på ormen och harry hålls kopplad, fast han så förfääärligt gärna vill sätta fart efter den där slingrande saken!
(Har nu googlat på hasselsnok, nej, en sådan var det inte!
Det liknade mycket mer än huggorm, kanske en tonårig huggorm?)


Efteråt: sååå skönt att sova på en solstråle ...

Väl hemkommen tar jag moppen och återvänder till affären för att handla.

En av arbetskamraterna frågar hur det kommer sig att jag slutar klockan ett en fredag och är det verkligen frivilligt, eller har jag kanske förlorat lite tid?

"Nej, det bara blev så, det är ju helt underbart!" säger jag, som har skrivit "halleluja" intill dagens datum på schemat.

Och så pratar vi lite om detta .., att man väljer att arbeta färre timmar, men då givetvis också får mindre i lönekuvertet (som inte längre är ett kuvert, när hände det senast ...?) och för henne väger pengarna mera.

På det funderar jag en hel del när jag kör hemåt igen.

Allt handlar kanske om att prioritera.

Det är två år sedan jag var utomlands; jag som tidigare reste till Grekland nästan varje år.


Just så här var det: jag bara längtade och längtade till semestern.
Och arbetspassen var långa, 7 -17 eller 11 - 20.
Det är dom i och för sig nu också, men enbart på helgerna och varannan måndag.

Men det går det med.

Och jag vill verkligen hinna l e v a.

Inte bara arbeta och ständigt längta efter några veckors ledighet.

Nu ska jag ta in tvätten som hänger ute i solen.

Bilden togs vid tretiden.

Mer om naturen här vid Stensjöstrand finns att läsa här.