Upphittat ...

Ingen säng i korridoren ...

Så ska sjukhusen få böta upp till 1 miljon kronor om man ställer sängar lite här och där, ja, där dom inte bör vara, typ i korridoren eller sköljrummet.

Då tänker jag så här: det måste finnas en anledning till denna trängsel?

Förmodligen för många allvarligt sjuka patienter och för få sängplatser på olika avdelningar?

Men vad blir då bättre av att man får enorma bötesbelopp?

Jag förstår det inte.

(Jo, jag fattar att detta ska sätta press på sjukhusledningen, men om jag kommer in allvarligt sjuk så ligger jag gärna på en säng i korrdoren, hellre än att skickas hem eller sitta i ett väntrum, bara jag har läkare/sköterskor inom någorlunda räckhåll. Och nya sängplatser är väl inte det enklaste att skaka fram? Och om patientantalet bara ökar och ökar ...? Och ja, jag inser också att det blir svårarbetat för personalen och om det skulle bli utrymning på grund av brand osv, men ändå .., jag tycker att det här resonemanget om skyhöga böter är helt obegripligt.)

Lördagsfönstret ...

... finns i smedens lilla hus (eller före detta ...) i Eftra, inte långt härifrån.

Där stod jag och kikade in genom små fönster och detta var - bland annat - vad jag såg.

Och alla dessa ljuvliga speglingar som blir utan att man tänker på det.

Som livet självt.

Står i köket ...

... och slänger ett öga ut mot havet till.

Det som inte syns från köket, men man vet ju att det finns där.

Upptäcker däremot världens solnedgång .., solen som apelsin där mellan björkarna .., och jag skyndar mig att hämta kameran, stänger dörren till köket (harry är sugen på köttfärsen ...) , iväg på moppen i bara blus och jeans .., rakt ner mot havet.

Ingen hjälm.

Och kyligt är det.

Men se .., när jag kanske trettio sekunder senare stannar vid första kurvan, då är det kört.

Solen har redan försvunnit.

Men så här såg det ut, innan jag kom dit.

Ungefär.

G l ä d j e ... och en larv.

En dag i slutet av september ...

Grannen Eckes klematisar har förvandlats till nånting som liknar "tuperat hår".


Och i vattnet simmar strån omkring .., och bildar mönster.


Blåstång simmar för sig själv ...


Och lite här och där upptäcker jag maneter som liksom andas ut och in och sakta seglar iväg.


Länge står jag och följer den med blicken.


Nej, någon "atoll" är inte detta, säger Bert från Norrbotten.
Ja, ja, men en liten ö, då ,-)

Idag, när det är högtryck och alldeles, alldeles vindstilla, har havet dragit sig ut från land.
Här finns verkligen ebb och flod - om än knappt märkbart, i alla fall för mig -, men just idag kan man tro sig vara i Frankrike eller England!

Plötsligt uppenbarar sig små "öar" eller "atoller" några meter från land .., sånt som i vanliga fall aldrig syns.

När jag har tagit av mig skorna och går omkring där i vattnet och ser små, små, små pyttefiskar som simmar i stim (och vips, kommer jag ihåg samma sak nere vid sjön i Malå .., hur jag som lillflicka gick i vattnet nära land och såg små abborrar och mörtar av minsta modellen som simmade hit och dit ...), tänker jag att den här lilla "atollen" är väl som fiskarnas ryamatta.


Efter en stund, när jag vänder mig åt andra hållet, rakt västerut - mot Danmark -, har ljuset förändrats.

Hela tiden denna föränderlighet.


Och det känns som om hösten har kommit på allvar.

Som om den stått och tvekat vid dörröppningen - så där som grannar som bara tvärtittar in i något ärende och tackar nej till kaffe, men sen ändrar sig och slår sig ner vid köksbordet -.

Precis så.

Medan jag står där med kameran, hör och ser jag björklöven falla till marken.

Dagens inköpslista ...

På det stora bordet där jag nu sitter och skriver, där ligger ofta pElle.

Mest för att han ska slippa den där envetne harry nilsson.

På bordet ligger även en drös med upphittade inköpslistor (ja, såna finns lite överallt här i huset .., vid mikron, på byrån i gästrummet - det vi kallar för Gunnars Rum -, i hallen och i bokhyllan .., ja, man kan hitta tillknycklade listor i min ryggsäck också .., och i lådan där pv förvarar sina recept!) och det var där, på den högen, som pElle hade lagt sig.

harry nilsson ...

I en timmes tid har han sprungit av och an på stranden .., hämtat pinnen som kastats långt ut i vattnet .., han har sett en manet och burit på en fjäder från en död fiskmås.

Vad gjorde matte under tiden?

Jo, hon satt på en sten och tittade ut över ett spegelblankt hav.

"Nää, jag skulle a l d r i g ha gjort det om jag bara visste ..!"

Om man är anställd inom hemtjänsten och stjäl pengar från en åldring, pengar som polisen har lagt dit, ja, liksom "gillrat", just för att där fanns misstankar om att pengar verkligen försvann, ja, då blir man inte fälld för stöld.

Ty, kvinnan som stal "visste ju inte att det var polisen som lagt dit pengarna och - håll i er nu -, i så fall hade hon ju a l d r i g tagit pengarna!"

Detta är svensk rättsväsendelogik.

Övertid ....

När såg jag senast så ofattbart många spindelnät, som nu på morgonen?

Har Hallands alla spindlar varit uppe hela natten och arbetat?

Lediga-dags-fönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Och den lille kissen, som aldrig blir så värst mycket större, heter sigge nilsson.

Han är den mest egensinnige katt jag har haft.

Bara vid frukost eller middag kommer han inhoppande genom fönstret, annars vill han bo för sig själv - oftast ligger han på guldbrokadsoffan på den inglasade altanen - och var gång han kommer in nooooosar han och harry på varandra och hälsar lite försiktigt, sen tackar han för sig och går ut igen.

(Men det är klart, har man vuxit upp tillsammans med tretton eller fjorton andra katter, då kanske detta har satt sina spår? Då kanske man verkligen vill ha lugn och ro.)

Bilden togs för tio minuter sedan.

Bäst idag ....

Kunden från Gargnäs.

Hemifrån.

"Och du är från Malå, det kommer jag ihåg ...", sa han och log.

Tänk, att man kan bli så glad över en sån sak.

Och ändå trivs jag ju så innerligt bra i såväl Skåne som i Halland.

Idag ...

Om man klickar upp den här bilden, ser man hur fin harry är ....

Upphittat ....

Förmiddag i landet Halland ...

Och börjar man inte arbeta förrän klockan ett, hinns ett besök på bageriet med.
Solhaga Bageri ..., låter det inte härligt?
Och där inne, vid ett litet, litet bord, sitter fyra äldre damer och frukostpratar och fikar.
Det är det enda bordet som finns också.


Bilden har jag lånat från Solhagas hemsida och detta är brödet jag köpte.

Idag väljer jag ett bröd med hasselnötter i.
Om det var gott ...?
Ja, det kan jag lova er.


Så snart jag kommer med bilen, ansluter pElle och sigge nilsson.
Dom är hungriga och hälsar lite kärvänligt på varandra.
"Hej på dig du .., hur luktar du idag då ...?"

Lyssnar till Sven-Bertil Taube på hemvägen.
Inget gör mig så glad som Eldarevalsen .., ååå, vilken fantasi denne Evert Taube hade!

Så här lyder dom tre sista verserna.
(Och här har ni melodin, om ni glömt den ...).

Jag har seglat med britter och yankees och allt,
ja, med tyskar, ja, med portugiser,
det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser.
Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux,
för jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på.

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see,
och kamraterna eldade under,
det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg,
så jag flydde ju högst uppinunder,
men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte, nu är det nog klokt,
Charlie Barr, att du kvickt läser upp fader vår,
för här blir du ju levande kokt!

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där uppe som knacka!
Och så öppna nån luckan och skrek: "Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!"
Det var donkeyman själv, han var skotte, you know,
och se hackan jag hade va hans!
Det va den som han sakna men medge ändå
att det samtidigt gav mej en chans!


Sen blir det bråttom in!

"Matte, stoppa undan kameran nu ..., kom och öppna, vi vill ha maaaaat!"

Pling i min inkorg ....

Och så här är det i South Australia.
Brevet är från min syster (hon som 2008 dråsade i backen när hon skulle beskära ett träd och nästan slog ihjäl sig).

"I förrgår hade vi 29C och i går var det 31C soligt och kav lugnt, men i dag har vi VINTER igen - 16C regn och storm. Bloody hell, man kan bli galen för mindre.
La Nina tycker jag inte om även om bönderna gnuggar händerna och räknar med en rekordskörd i år.
Veckohandlade i går och hittade äntligen ett par sköna solglasögon.
Efter skallolyckan så sitter de flesta solglasögon snett och klämmer bakom ena örat, vilket jag tror beror på att hopsättningen av mitt huvud inte blev precis jämn.
Men nu hittade jag ett par som sitter bra, är jättesköna och inte blev jag ruinerad heller.
Vi går över till sommartid på söndag och dessutom är det långhelg - Labour day på måndag - sen är det bara att hoppas att värmen återkommer.

kramar Birgitta."

Dagens fönster ...

... hittar man i den västmanländska metropolen Kopparberg.

Det var där man skulle "höppa i älva" om man inte fick sig nån "körv".

Och det är där som världsmästarinnan i fönsterfångande bor.

Just det.

Ulrika.

Joyce Carol Oates.

Det är nu några dagar sedan jag hämtade ut Joyce Carol Oates "Änkans bok", en slags självbiografisk historia där man får följa hennes tillvaro efter maken Rays plötsliga död.

Mycket av det som J.C.O berättar om, känner jag igen från mammas död, ja, även min pappas, men då var jag så ung.

Känslan av att marken gungar .., att man tappar fotfästet .., att man omvärderar mycket.

Att man inte har koll på sina känslor.

Att man blir fumlig och slår sig.
Själv ramlade jag och bröt handleden en vecka efter mammas begravning och min storasyster dråsade ner från ett träd och höll själv på att segla iväg.
"Det är typiskt vid dödsfall i familjen ...", sa läkaren i Ystad, ja, att dom som blir kvar förmodligen blir okoncentrerade och allmänt förvirrade.
Somliga skiljer sig eller bryter upp på annat vis.

Eller att man reagerar helt annorlunda än man någonsin hade förväntat sig.

Den biten tycker jag är intressant.

Men sen finns det där andra .., det där struntförnäma och överklassaktiga som lyser igenom .., känslan av att vara "förmer" än andra .., författarinnans ibland rent ofattbara nonchalans mot omgivningen.

Det känns som att läsa om en människa som aldrig någonsin har behövt ta hänsyn till någon annan än sig själv (och den helgonlike maken), han, som aldrig läste någon av hustruns böcker.

Allt det gör mig till sist r a s a n d e.

På sidan 351 skriver hon så här, - det är under avdelningen plumpt bemötande -.

"Edmund White (en god vän till J.C.O och hennes man / min anmärkning) berättar för mig att en gemensam bekant, en tjänsteman vid universitetet, hade sagt till honom - att hon ångrade att hon aldrig kommit sig för att skicka blommor till Joyce - och vi skrattar båda två åt det, åt allt vad sådana uttalanden innebär, som om blommor från den där kvinnan, någon som helst sympatiyttring från den där kvinnan eller ens en erkänsla från där kvinnan skulle kunna betyda något."

Det finns gott om sådant i boken.

Och ja, jag tycker visserligen om J.C.O:s sätt att skriva, men inte hennes arroganta överlägsenhet.

Den gör mig rent ut sagt spyfärdig.

Om att tänka på jobbet ....

Nu har även Ruta Ett svarat.

På väg hem från jobbet .....

.... tvärstannar jag och vänder moppen .., kör rakt ner mot havet till, ja, i Haverdal .,. och så tar jag upp kameran från anoraksfickan.

Detta är vad jag ser.

Och hela vägen hem - med havet på min vänstra sida -, syns samma vackra himmel!

I Steninge stannar jag till vid övergångsstället nere vid Göstas Café .., ty där kommer en stor svartvit katt spatserande över vägen.

För övrigt är allt lugnt.

Inga rådjur (som igår), ingen älg (som i vintras).