"Ja, jag ska flytta nämligen ..."

... säger kvinnan som är kund i kassan och i min ålder ungefär.

Och så berättar hon att det är flytt på gång och jag får veta - utan att jag frågar -, att efter kvinnans skilsmässa upptäckte hon en kontaktannons i lokaltidningen och den tilltalade henne och hon svarade verkligen .., och bara någon dag senare ringde telefonen .., ja, då var det just den mannen och - "tänk, jag minns att det var en torsdag ..." - och dom pratar på en bra stund och slutligen frågar mannen om dom kan träffas på fredag.

"Jag trodde han menade nästa fredag, men nä, det var dagen därpå!" säger kvinnan leende.

Och sen .., det är nästan obegripligt att det kan bli så, ja, då blev det som för kungen och Silvia, det sa klick på en endaste gång och efter tre veckor hade kvinnan flyttat till den här mannen och nu har dom köpt ett gemensamt hus i ett samhälle bara någon mil härifrån.

"Oj, oj, oj ...!" säger jag.

"Jaa, Elisabet, just nu är jag den lyckligaste människan på jorden!" säger kvinnan och ler ännu mera.

Så kan det gå.

(Bilden togs i Helsingborg för flera år sedan. Jag hade varit på besök hos tandläkaren och rotfyllningen var äntligen avklarad. För första gången på länge kände jag mig befriad !)

Här och Nu, avsnitt 595.

Arbetsdagen slutar klockan tre-noll-noll piiip och då har jag i ett par timmars tid haft överdjävulskt ont i mina knän och jag har t.om suttit i kassan, något jag aldrig annars gör - då får man ont i axlar och nacke - ja, som ett brev på posten!

Men två Ipren gör susen .., ååå, det är så där så man vill gråta av tacksamhet, nästan som när tandvärk ger sig!

Åker hemåt i raketfart och går ut med harry, som inte har kissat inne (och inte har brått att göra det ute heller...), men däremot har han haft cirkus i hallen ..., där ligger en sönderbiten innersula och husses Gröna Te, det som han köpte i rättviseaffären, det teet befinner sig nu i dammsugarpåsen, ja, efter att först ha spridits ut på hallgolvet!

Det är milt ute.
Och vindstilla.
Träffar en promenerande herre som klappar harry .., en bra stund står vi och småpratar nere vid postlådorna; det är en trevlig man med gråvitt skägg och Fjällrävenjacka.
Sjuttio år, kanske?
"Du är fin du .., vad sa du att han hette .., jaså harry ...? jaa, du är fin du harry och vilket stiligt halsband du har!" säger mannen leende.


Här sitter harry med sitt eleganta reflexhalsband.
Gissa två gånger vem jag tänker på när jag ser halsbandets limegröna färg?
Just det.
Det var enkelt.
Mian.

Kan ni gissa vad han spaaaanar på, herr harry?

Jo, han har upptäckt en jaaaaamande liten kisse som kommer smygande längs vägen.
Åååå, så glad harry blir, men matte säger att han måste sitta stilla .., han får inte på några villkors vis springa iväg och detta är första gången som harry så otroligt påminner om en vallhund - han lägger sig platt på marken och sträcker fram huvudet - precis som vallhundar gör när det ska vallas!
Och tänk, han håller sig på plats!


Men åååå, så gärna han skulle vilja springa ikapp sin bäste kompis, sigge nilsson!
sigge går emellertid in i det höga gräset och jamar vidare.

Och nu är det alltså måndageftermiddag och i morgon blir det heldag för min del - tio timmar - och jag gör som jag brukar .., tänker på kvinnor i Indien som arbetar alla veckans dagar och tolv timmar per dag.

Ipren-asken ska få göra mig sällskap till affären.
Jo, det blir nog bra.

Dagen idag ...

Ny vecka - ny giv.

Nya kort på handen.

Klockan är sju på morgonen och ännu är det mörkt ute .., detta eländiga mörker!

Nu väntar promenad med harry och sedan moppetur till jobbet.

Det här har varit en natt fylld med underliga drömmar; drömmar som man knappt tar sig ur, drömmar som liksom slingrar sig runt ens själ .., så där som när man simmar och får sjögräs runt fötterna.

Nåja.

En trevlig måndag önskar jag er alla!

När jag kommer hem i eftermiddag, ska jag ägna mig åt det jag i n t e hann med i helgen; tidningsläsande, DN:s nutidsfrågor som jag missat flera veckor på raken och lite annat.

Ajöken, sa fröken.

Måndagsfönstret ....

..... finns någonstans i Provence, i södra Frankrike.

Tänk er själva att stå barfota och så lutar man sig mot fönstret och tittar ut .., och man hör fågelkvitter och känner annorlundadofter och man har semester i flera veckor och har hyrt en moped och susar fram längs inte alltför breda vägar och å, så lycklig man ska vara!

Ja, drömma kan man ju.

Fönsterfångerska var i alla fall Eva från Tyresö.

Tack och bock! säger jag.

Den där känslan ...

Hos kreativa SoF läser jag om fototemat som är "Manligt".

Och så ikväll .. när jag letar en helt annan bild, snubblar jag över den här.

Sonen på besök i min lilla lägenhet i Ystad .., han är på väg till nån fest och står i köket och knyter slipsen och jag ser honom .., tänker på den där lillkillen som har blivit en vuxen man och jag blir varm i hjärtat, norpar kameran och fångar ögonblicket i flykten.

Det här vad som är manligt och kvinnligt, är för mig mest en "känsla".

Jo, det är den där känslan det handlar om.

Men just det han gör på bilden .., eller sättet han gör det .., det är för mig "manligt".

Ett kvällsfönster ...

.... kommer susande genom rymden och tänk, det kommer från Irland, närmare bestämt från Dublin! (Å, underbara Dublin!! Dit återvänder jag gärna!)

Så här skriver avsändaren.

"När vi kommer in på puben så är det musikglädje så taket nästan lyfter sig.
Våra första timmar i staden börjar med härlig irländsk musik på en pub i Dublin.

Publiken klappar takten och vi njuter av tonerna.
Hungriga efter flygresan så vi tar ett bord och beställer in varsin sandwich.

Bättre början på resan kunde vi inte få!

Hälsningar Turtlan."

På jobbet ...

Söndagförmiddag.
Affären öppnar klockan tio - officiellt -, men i verkliga livet är det så att vi öppnar så snart vi är på plats och den filosofin tycker jag om.
Dessutom är det tipspromenad i Haverdal varje söndag och arrangörerna huserar då i vår foajé och där finns tipskuponger (typ DN:s veckofrågor) och så bjuds det på kaffe och kakor.
Här står två av arrangörerna och vinkar på beställning.
Mannen till höger, han bor i Särdal och ofta när jag kör till eller från jobbet, då möter jag honom och han vinkar alltid så glatt.
Sånt betyder mycket.


Helgpassen delar jag med underbara Emmeline.
Det fungerar jättebra .., vi har nu arbetat ihop så länge att allt liksom går på räls.
Och idag åt vi pv:s räkgryta till lunch och om två veckor lär Emmeline ska bjuda på något gott.
Å, det blir spännande!
I vardagslag läser Emmeline till socionom och igår berättade hon om några intervjuer hon hade gjort med några ungdomar och jag tänkte att hjälp, så intressanta studier!


Sjutton år var jag när min strålande affärskärriär tog sin början; det var på i en Konsumbutik på Hisingen i Göteborg och jag stortrivdes!

Sen har det varit B & W i Kungsängen, Konsum och Ica i Malå, Fridhems Livs i Ystad och Ica Supermarket - också i Ystad - och så nu då, Hemköp i Halland.

Men aldrig någonsin har jag varit med om det sålts fler Trisslotter än just här!!
(Ja, när jag tänker efter fanns nog inte Trisslotter, då på 70-talet).

Och ju fler lotter som sitter uppe, desto fler säljer vi.
Köper en kund, köper ofta den som står bakom i kön.


På charkdisken står denna .., det är bondmoran Ann-Marie som är sååå duktig och finurlig med skyltarna.


Här är utsikten från kassa 1 - när jag tittar till höger.
Alla Bingolotter - utom dom dubbla - är slutsålda!

Och nu, mina damer och herrar, är jag så trött och slut på, så nu tänker jag lägga mig raklång på soffan Ektorp och bara dra efter andan ..,. ty nu väntar dag 3 av 7.

Så länge tänker jag på kvinnorna i Indien som arbetar tolv timmar per dag, sju dagar i veckan.

Söndagsfönstret ...

... ja, då passar det väl med en kyrka som speglar sig i glaset?

Kyrkan finns i Nora och det var Ulrika som hivade upp fönsterhåven.

Efter tjugo år ...

... först i sydvästra England, därefter i Provence .., och sista åren i Normandie, har kvinnan flyttat hem.

Eller hem och hem.

"Det känns inte alls som hemma längre; allt är ju så annorlunda och ja, jag vet att det är så bra i Sverige och jämlikt ska det vara och rent och fint, men det hjälps inte, jag längtar hela tiden tillbaka ioch allt ska ju vara så lagom i det här landet ...!" säger kvinnan som för andra gången handlar i affären.

En bra stund pratar vi om detta med hemlängtan.

Jag berättar om mamma, som efter tjugo år i Sydamerika närde en ständig längtan tillbaka och otaliga var de gånger jag kom hem från jobbet och fann henne rödgråten - och såklart att jag förstod - hon kände sig rumphuggen.

Vingklippt.

"Precis så är det ...", säger kvinnan och berättar att när hon bodde i Frankrike träffade hon sina barn nästan oftare än nu.

"Det är klart, det är ju så fint där nere ..., men nu ska jag tillbringa resten av mitt liv här .., och här har jag barn och barnbarn ..., vad jag har arbetat med ...?, ja du .., jag har varit hemma och tagit hand om mina barn, vi var en stor familj och det var fullt upp med alla djuren och jag är evigt tacksam att jag hade den möjligheten", säger hon.

Sen tackar hon för sig och säger att vi nog kommer att träffas igen.

Och det lär göra hjärtat glatt ...

'

Å, sicket gott vin vi har druckit ikväll - Navajas Crianza, 2008 -.

Lite strävt och kärvt, men ljuvligt smarrigt!

Leverantörens beskrivning

Lagring: 16 mån på ekfat

Serveringstemp: 16-18ºC

Druvor: Tempranillo (100%)

Beskrivning: Mörk, röd färg. Lite jordig doft med inslag av torkad frukt och ekfat. Fyllig, frisk, lite torr smak med avrundad strävhet och inslag av torkad frukt.

Producent: Navajas
Denna vingård producerar druvtypiska Rioja viner som lagras på Amerikansk Ekfat.
Bodegas Navajas ligger i byn Navarrete i La Rioja Alta.
Man tillverkar röda unga, Crianza och Reserva viner, samt ekfatslagrade vita viner.

De var bland de första vingårdarna i världen som installerade rostfria ståltankar.
Vingården har 32 stycken rostfria ståltankar vilka också kan kylas ned.
När vinet är klart för buteljering så sker detta i byggnaden bredvid, där klarar man av att butlejera 5000-6000 flaskor i timmen.
I våningen under buteljeringslinjen hittar vi vingårdens lagringsutrymmen med ekfat.
Här finns utrymme för 5000 ekfat. just nu vilar här nära 1400 amerikanska ekfat.

I postlådan ...

... gömde sig ett svartvitt vykort från malåborna som nu har flyttat till Skåne.

En gammal bild av Malå, som då hette Malåträsk.

Liiite känner jag igen från min barndom ...,den röda pilen visar på gamla träskolan där de som gick i "hjälpklass" huserade, ja, i ett av rummen.

På översta våningen hade vi teckning (och jag fick - till min oerhörda förvåning - en 5:a i teckning av magistern som rökte pipa) och där hade vi även musik (den läraren sänkte mitt betyg till en 2:a när jag vägrade sjunga upp inför honom) och dagen då Robert Kennedy mördades hade vi brandövning i ett av klassrummen och skulle ta oss ut på en balkong och via ett hål i balkongen skulle man sedan svinga sig till stegen och därefter klättra ner till marken.

Jag, som alltid varit höjdrädd, var s k r ä c k s l a g en.

Och jag undrar om det inte var den dagen som en av klasskamraternas mamma blev påkörd av bil, men minnet kanske spelar mig ett spratt?

På gården, utanför skolan, fanns en snurrkarusell .., en sån som man sprang igång och man kunde få upp en våldsam fart .., ja, nästan som en centrifug var det!

Såna här svartvita vykort av Malå fanns - och finns kanske ännu - på Burwalls Bok & Pappershandel, ja, dom var placerade i en särskild vykortshållare vid ena sidan om butiksdörren, där det för övrigt alltid plingade när man öppnade eller stängde dörren.

Nu stänger jag minnets arkiv och gör mig redo för jobb till klockan sju ikväll!

Ajöken, sa fröken .., och tack till Siv och Tage Lundmark för vykortet!

Från morgonens DN ...

Sid 2.

Under rubriken "Sthlm i mitt hjärta".

Skribent: Thomas Lerner.

Och detta är bara halva artikeln/krönikan.

Det räckte för att ge mig ont i magen.

Man undrar vem som bestämmer ...?

Förr hette det Augustpriset, men nu är det minsann Åååågustpriset.

Khadaffi blev Gadaffi och det kan jag köpa, men aningen förvånad blev man ju ändå.

Och landet Quatar (som i min ungdom uttalades med a:et ungefär som i basar), ja, nu ska man säga "Kattar", ungefär som i "rattar".

Alldeles enkelt är det inte.

Dagens fönster ...

... från Lecce i Italien kommer dagens fönster.

Det är signaturen "lundafarmor" som har varit där på besök och det ska säga er, att jag tror aldrig att fler fönster samtidigt har fångats i håven!

(Jag ägnade nog ett par timmar igår åt att lägga in bilderna i "förväg" och det märktes ..., jag har skrivit så tokigt på vissa av dem. Nu är i alla fall det här rätt.)

par-avion-brev till sigge nilsson ...

"Hej Sigge!

Här kommer en hälsning till dig från mig, Rand, som bor på Masseria Coccioli i södra Italien med matte och husse och deras två flickor, samt med kattkompisen Lakrits och med fyra hundar: Bonita, Cesar, Herkules och Akilles och med tio italienska unghönor.

Matte och husse driver Bed & Breakfast och hotell på den här urgamla gården och de har gjort ett jättejobb här eftersom det var helt förfallet när de köpte det.

Om du är intresserad kan du läsa mer här.

Här har jag klättrat upp i försvarstornet för att spana efter något.
Annars gillar jag att jaga ödlor som det finns gott om här i buskar och rabatter.

Hoppas du har det bra uti landet Sverige,

tass och slick från Rand.

PS. Agneta, som är moster till min matte, fick sköta tangenterna. Det var hon som berättade om dig. Ds.

//Och nog kan man ju tro att katten Rand på bilden verkligen ÄR sigge nilsson! Dom är ju nästan som kopior! hälsar sigges matte. '
Minns ni förresten par-avion-breven? Lövtunna och prassliga ark och kuvert med Par-Avion-text utanpå. Såna brev har jag många minnen av .., först min äventyrliga storasyster som var au pair i USA i början av 60-talet (och fick smak på äventyr och så småningom emigrerade hon till Australien) och var en flitig brevskriverska .., och sedan under många år lika tunna brev från min mamma i Sydamerika!

Och så några eftermiddagsfönster ...

... vilka finns i Lecce, i Italien.

Och när den här bilden kommer susande till min dator (tack lundafarmor!) och väl har landat så fint, så känner jag hur mungiporna nästan når till öronen!

Så här var det: någon gång i januari år 1986 åkte min dåvarande man och jag själv till Australien, för att hälsa på min storasyster med familj.

Vi hade valt det absolut billigaste alternativet av resa och flygbolaget som skulle ta oss till Melbourne, det hette "Jugoslovenski Aerotransport" och var ungefär så luxuöst som det låter ..., dvs, det var det sämsta jag någonsin har flugit med!!!

Första mellanlandning - med övernattning - var Belgrad.
(Bemötandet på flygplatsen var för övrigt i samma nivå som den obefintliga servicen på planet.)

Nästan en hel dag fick vi i den staden och ordet kulturchock var nog i underkant.

Allt var grått .., där vimlade av betongkolosser till hyreshus och i nästan alla fönster hängde persiennerna på sniskan och tro inte att det var som i England, där vita-gardinlagen finns, nej, i Belgrad hade nog utgått ett påbud att gardiner var förbjudna!

Och när jag nu såg den här bilden .., då kom jag osökt ihåg reskamratens (dvs exets) kommentar som uttalades på saktmodigt västerbottensvis och löd så här (detta var före digitalkamerans tidevarv):

"Ja, en sak är säker, int ha vi då behövt ha med nån färgfilm."

Just så var det.

Och precis så här såg det ut.

Här och Nu .., avsnitt 594.

Ledig dag.
Ljufvligheter.

Och det är gråmulet, men varmt ute .., och vi passerar Fabrikör Johanssons villa där hantverkare står ute på gårdsplanen, ja, en kånkar på byggmaterial och en annan står och röker och den mannen börjar låtsasskälla lite och harry blir nyfiken förstås och så blir det svansviftande och lite småprat.

"Ja, ja, jag har en labrador hemma, han ser ut nästan som den här, man skulle kunna tro att detta är en flatcoated retriever, jaså, det är han inte .., ja, ja ...", säger mannen och klappar harry på huvudet.

Så här ser det ut idag.
Känner ni doften från havet?
Och hör ni ljuden ...?

Sjöfågeltjatter .., och horder av fåglar som kommer flygande i flock - kajor, kanske - ?


Någon färgprakt så där som hemma i Västerbotten är det inte, men fint ändå.


Och det som - på håll - liknar buskage av påskliljor, är gulnade blad från nyponrosbuskarna.

Hur intressant som helst med alla dofter, tycker den svansviftande krabaten.

Någon minut senare ska han träffa två små morrrrrande foxterrier.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett fönster, eller det som en gång var ett fönster, från min lilla utflykt till Braehälla slottsruin häromdagen, samt en bonusbild. Då jag för tillfället har tillgång till bil fick jag för mig att en gång för alla ta mej till Braehälla (Brahälla) slottsruin.

Lite historia om ruinen: Ruinen efter greve Per Brahe d.y:s jaktslott, vackert belägen på en klippa vid sjön Noen ca 25 km öster om Gränna.
Slottet började byggas i maj 1680, och bestod av en våning med förstuga, en stor sal och tre mindre kammare. Slottet hade även en källare, och på taket fanns det en altan.
Yttermåtten var inte större än 14 x 11 meter, så det var eg inte mer än ett "lusthus".

I samband med reduktionen på 1680-talet drogs slottet in till kronan, men åter gick snart i privat ägo. Slottet började dock förfalla redan under mitten av 1700-talet.
Det sägs att slottet hade ett koppartak, som under en rejäl höststorm på 1700-talet flög av slottet och hamnade på sjöns botten...
Tro't den som vill!


Den här utflykten var kanske inte mitt smartaste infall om jag säger så...
För när jag sitter där i bilen så kommer jag på att det är väl fortfarande älgjakt... , men jag bestämmer mig för att åka vidare ändå.

När jag påbörjat min vandring mot ruinen så inser jag rätt så snabbt, att det här är, typisk älgmiljö... Efter ytterligare ett par minuters vandring inser jag att jag med all sannolikhet inte har rätt skodon på mig. Jag borde självklart ha valt stövlar, eftersom det förmodligen kommer vara rejält sankt på vissa ställen! Och det var det! Sankt alltså.

Men, hade jag tagit mej så här långt, tänkte jag ju inte vända och gå tillbaka till bilen inte. Nej, jag fortsatte, och dumpade rejält ett par gånger i mina svarta joggingskor...
Men det var det värt, för utsikten från ruinen är helt fantastisk.

Ruinen då?
Den såg ut som jag förväntade mej.
Rejäla yttermurar, inget tak (det brukar det inte vara på ruiner från 1600-talet...) och så gräs inne i själva ruinen!

//sportigajenny."

Och så två kvällsfönster ...

"Hej Elisabet!

I går kom jag hem från en solig och skön vecka i södra Italien.

Besökte bland annat staden Lecce som brukar kallas "söderns Florens" och fångade där en hel del fönster med kameran.

Här kommer två kontraster.


Gränderna var trånga och fick mig tydligen att hålla kameran snett.

Hälsar lundafarmorn, som skickar fler fönster framöver."

Du ska veta en sak mamma ...

.. att jag tänker på dig nästan varje dag.

Inte så att jag gråter - det var länge sedan jag gjorde det -, men jag tänker ändå på dig.

Småtankar.

Så där hur du var när du ännu var frisk, men även senare .., när du satt där tyst i rullstolen och inte kunde säga just nånting.

Jag tänker på när vi satt på balkongen på Ejdern och sjöng psalmer tillsammans och jag tänker på hur det var när Fonuspersonalen hade hämtat dig och jag - några timmar senare -, återvände till Ejdern och kastade mig gråtande på din säng som då var tom ..., men på kudden fanns avtrycket kvar från ditt huvud och alldeles förfärligt sorgligt var det och Eva-Lena från personalen satt i en fåtölj intill och sa absolut ingenting, men hon fanns där.

Sånt tänker jag på.

Idag såg jag på norrans hemsida att Tage Eriksson har dött.

Snart har alla dom som för mig var själva Malå, försvunnit.

Det känns underligt.

Ja, ja.

Nu ska jag lägga mig och läsa deckaren av Peter Robinson och i morgon är jag ledig och förresten minns jag hur len din hud alltid var, i alla fall dom sista åren.

Det här blev bara en liten kvällshälsning till dig, så där så du inte tror att du - efter treochetthalvtår - är bortglömd.

Det är du inte.