Elisabet

Efter tjugo år ...

... först i sydvästra England, därefter i Provence .., och sista åren i Normandie, har kvinnan flyttat hem.

Eller hem och hem.

"Det känns inte alls som hemma längre; allt är ju så annorlunda och ja, jag vet att det är så bra i Sverige och jämlikt ska det vara och rent och fint, men det hjälps inte, jag längtar hela tiden tillbaka ioch allt ska ju vara så lagom i det här landet ...!" säger kvinnan som för andra gången handlar i affären.

En bra stund pratar vi om detta med hemlängtan.

Jag berättar om mamma, som efter tjugo år i Sydamerika närde en ständig längtan tillbaka och otaliga var de gånger jag kom hem från jobbet och fann henne rödgråten - och såklart att jag förstod - hon kände sig rumphuggen.

Vingklippt.

"Precis så är det ...", säger kvinnan och berättar att när hon bodde i Frankrike träffade hon sina barn nästan oftare än nu.

"Det är klart, det är ju så fint där nere ..., men nu ska jag tillbringa resten av mitt liv här .., och här har jag barn och barnbarn ..., vad jag har arbetat med ...?, ja du .., jag har varit hemma och tagit hand om mina barn, vi var en stor familj och det var fullt upp med alla djuren och jag är evigt tacksam att jag hade den möjligheten", säger hon.

Sen tackar hon för sig och säger att vi nog kommer att träffas igen.