... vilka finns i Lecce, i Italien.
Och när den här bilden kommer susande till min dator (tack lundafarmor!) och väl har landat så fint, så känner jag hur mungiporna nästan når till öronen!
Så här var det: någon gång i januari år 1986 åkte min dåvarande man och jag själv till Australien, för att hälsa på min storasyster med familj.
Vi hade valt det absolut billigaste alternativet av resa och flygbolaget som skulle ta oss till Melbourne, det hette "Jugoslovenski Aerotransport" och var ungefär så luxuöst som det låter ..., dvs, det var det sämsta jag någonsin har flugit med!!!
Första mellanlandning - med övernattning - var Belgrad.
(Bemötandet på flygplatsen var för övrigt i samma nivå som den obefintliga servicen på planet.)
Nästan en hel dag fick vi i den staden och ordet kulturchock var nog i underkant.
Allt var grått .., där vimlade av betongkolosser till hyreshus och i nästan alla fönster hängde persiennerna på sniskan och tro inte att det var som i England, där vita-gardinlagen finns, nej, i Belgrad hade nog utgått ett påbud att gardiner var förbjudna!
Och när jag nu såg den här bilden .., då kom jag osökt ihåg reskamratens (dvs exets) kommentar som uttalades på saktmodigt västerbottensvis och löd så här (detta var före digitalkamerans tidevarv):
"Ja, en sak är säker, int ha vi då behövt ha med nån färgfilm."
Just så var det.
Och precis så här såg det ut.
2 kommentarer:
Just den här bilden Elisabet är tagen i Lecce i Italien och inte i Bryssel, där det förvisso finns ett och annat något nedgånget hus bland många fina.
lundafarmor: ja, jag upptäckte fadäsen innan jag läste din kommentar, men TACK ändå ,-)
Skicka en kommentar