Det bästa för Kerstin i Skåne ...

... var utan tvekan dagarna i Dublin med de två yngsta töserna!

Kerstin.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Hej

Jobbar 2½ vecka till innan semestern börjar.
Helt ok då jag har landet att åka ut till på helgen.
I helgen blev det en båttur och sedan intogs årets första kantarellmacka,ljuvigt!!

Härligt att få rapporter från Kreta .

Åker dit i september och som jag längtar.
Ha det gott
Babsan

Mina tio låtar ....

Inspirerad av Steel City Anna hakar jag på .....

1. Det är tidigt 60-tal och jag sitter på bussen som ska ta mamma och mig till mormor i Dikanäs.
I mitt knä har jag boken om Petter och hans fyra getter och någonstans i närheten av Dajkanvik sjunger mamma den här sången som hon ofta sjunger för mig.

2. Mitten av 60-talet. Jag har fått en grammofon av enkelt slag och hos Bergströms Radio & Tv köper jag min allra första singelskiva, i vinyl. I affären står herr Bergströms fru Britta och tar fram skivor som man får provlyssna .., en slags telefonlur med spiralsladd sitter fäst i ett bord och så drar man upp luren och håller den mot örat, allt medan tant Britta lägger på skivan.
Det var den här.

3. Slutet av 60-talet.
Dungers Konditori på Storgatan i Malå (inte långt från radioaffären) och där sitter vi om kvällarna och gör egentligen ingenting annat än pratar om den senaste kärleken (Lars-Gunnar, alternativt Hans-Olof, ja, det var dubbelnamnens förlovade tid ...) och i ena hörnet står en jukebox och jag spelar samma skiva om och om igen.
Enjängd är bara förnamnet.

4. Hösten 1969 och våren 1970 bor jag i ett hyresrum i Lycksele.
Jag är omåttligt förälskad i en ung man utan dubbelnamn, han heter Gunnar och kör moped och jag lär mig att urskilja just hans mopedknatter bland alla andras. Min bästa kompis heter Per-Ola och vi berättar allt för varandra och flera decennium senare när vi pratas vid, säger han att ..."å, Elisabet, så fort jag hör den här biten tänker jag på dig .., du spelade den jämt!"

5. Mitten av 70-talet.
Kungsängen utanför Sthlm.
Nu går det undan - jag är tvåbarnsmamma och kassörska -.
Någon gång per månad eller åtminstone varannan, är det fest hos goda vänner, alla kollegor till mina barns pappa. Jag, som inte är någon festmänniska, blir nervös (samlad-tropp-syndromet) och inte förrän jag en augustikväll (fest hos Ulf och Gunilla) går dit i mina fina jeans och en ljusblå blus/skjorta, känner jag mig som mig själv och har så roligt!
Värdinnan Gunilla älskar att dansa och går ofta på Baldakinen i Sthlm.
Men då, i vardagsrummet i Jakobsberg, då dansade vi till sån här musik.

6. 80-tal. Vi har flyttat hem till Västerbotten och varit med om vår första charterresa.
I min mage ligger en liten Anders och skvalpar omkring, jag spelar hela tiden samma sorts musik och att han inte - per automatik - sjunger såna här sånger, är för mig en gåta.

7. Början av 90-talet.
Jag arbetar i en liten kvartersbutik - Fridhems Livs - i Ystad och tillbringar var förmiddag med att skiva pålägg i tre timmars tid. I fönstret ut mot innergården står en liten bandspelare och där spelas  detta och jag blir glad, ja, t.om detta att skiva sladdrig rostbiff går bra.

8. Nytt decennium.
Skilsmässa och liten etta på Regementsgatan.
I en veckas tid bor Husletarmannen på min soffa och visar mig en annan sorts musik.
Helt underbar är den.

Mamma

9. I april 2008 dör min mamma.
På begravningen - som verkligen blir så underbar - sjunger vi hennes älsklingssång två gånger på raken, ja, just det, vi tar en repris och jag är säker på att mamma ler i sin himmel.
När vi bär ut kistan, dånar detta i Pingstkyrkan i Ystad (jag viskar till den som sköter cd-spelaren "höögre ljud!") och den som sjunger (från en cd-skiva) är den då nästan 100-årige Harry Holtti från Finland; god vän till mamma och en gång pastor i Missionskyrkan hemma i Malå.
Vi hjälptes åt att bära ut kistan; längst framme gick mina barns pappa och Anders, sen Maria och jag själv och där bak Gösta Eriksson från Malå och Marias man Peter.
Jag glömmer det  a l d r i g.
Och bakom gick lille Emil med en korg med blommor som fick följa med kistan ut i bilen.

Den Samlade Troppen ...

10. Ett nytt liv.
Jag träffar (eller har redan träffat) en småländsk pensionatsvärd som är mörk i skinnet och inte har något emot att gå i Samlad Tropp. Den första midsommaren som vi firar tillsammans är jag kräksjuk av nervositet och på Gunvors altan i Steninge sitter halva släkten samlad och sjunger och sjunger.
Den här, bland annat.
Och jag överlevde verkligen.

Se där, det var mina tio låtar.
 Och dina ...?

Tio låtar i ditt liv ....?

Anna i Sheffield funderar över musiken hos Sommarpratarna och vad hon själv skulle ha valt .., ja, tio låtar som skulle ge en bild över hennes liv eller perioder i hennes liv.

Vilken intressant tanke!

Här är hennes val.

Och nu ska jag försöka hitta mina tio.

Fler som vill dela med sig ...?

Glädje för en mormor .., att dela soliga dagar i Grekland med ett älskat barnbarn.

Finns det alls någon bloggvän som sitter vid sin dator under soliga sommardagar?

Ja, jag kan ju chansa och slå till med lotteriet, så här mitt i juli.

Innan vi åkte på semester, fanns det några som delade med sig av sin glädje och ni är såklart med i dragningen.

Det var ...

ellem i Skellefteå som berättade om sin glädje till trädgården och inte minst om Gullgentianan!

Det var också mellansystern  som hade kusinbesök från Canada och här är dom samlade .., så mycket glädje var det!

Och Leina vittnade om glädjen i att läsa en bok där orden kändes hemtama.
Och så besöket av dottern Belinda.

Biggan var glad över jordgubbspyramiden och hur bra den hade blivit!
Ni vet, den som vi läste om på Jockes sida (Gunnars son) och som pv byggde med hjälp av Pythagoras sats (och då tänker man på SoF ...) och så visade jag bilden på bloggen .., Biggan blev inspirerad och titta bara, så fint det blev!

Vinsterna: ja, det är bland annat den ljufvliga boken "Prosten Neumans läkemedel", författad 1927 och det var Ulrika som hittat den i en butik i Västmanland.

Där finns också en liten prickig bricka, lagom till två koppar te eller kaffe eller kanske några glas somrig saft?

Tre helt bedårande vykort kom igår från Anne i Mantorp (och tack för portot - så generöst -!) och dom finns också med bland vinsterna.

Den som vinner, får välja först.

Nååå, finns där någon bloggvän kvar i cyberrymden och finns där någon glädje att dela med sig av?

I så fall ..., mejla den till bisse151@gmail.com, gärna med bild till ..., så lägger jag in det hela här på sidan och så får den eminente Gösta hoppa in som Notarius Publicus, kanske på söndageftermiddag?

Varmt välkomna är ni! 

Tisdagsfönstret ....

"Titta, vilken rockig chaufför vi har ...!" skriver AP.

Det kan man säga.

Och den rockiga heter Akita.

Resumé ...

Ja, testa själv att skriva med "fel hand", så får ni se hur enkelt det är.

Jaha, så var mitt besök på röntgenavdelningen i Halmstad (målgrupp J, våningsplan 2) avklarat och fort gick det och det är ju bara så typiskt, att den dagen när röntgenstrålar ska genomlysa ens skelett och visa vad som - kanske - är fel, då skuttar man omkring precis hur lätt som helst!

Så jag fick förklara för den vänliga sjuksköterskan att det måste vara mitt arbete som är boven till det onda; inte något fel på protesen.

Det måste vara alla tunga lyft, eller att det hela är tämligen ensidigt och då är det inte så mycket att göra åt det hela, för vilken arbetsgivare hoppar jämfota av glädje över att få en snart sextioårig madame på sitt samvete och inte är hon helt alert i benet heller?
Man får kämpa på, helt enkelt.

Om detta pratade vi en liten stund, ja, medan sköterskan vred och vände på mitt högra ben och jag fick ligga på rygg och på sidan och hon drog ner min klänning lite artigt så där .., det tyckte jag om.

Nu återstår ett besök hos en ortopedläkare; det blir senare i augusti och det är bra, då har jag arbetat i fem veckor och skuttar med största säkerhet  i n t e  omkring.

Inför det besöket ska ett antal frågor fyllas i.
Vikt och sånt.

Förra gången detta hände - med frågeformulär - såg det ut som på bilden ovan.
Då hade jag halkat på lagergolvet på Ica i Ystad och frånsett att det hela registrerades på seismologiska institutet i Uppsala ( ett mindre jordskalv i Skåne ...), så bröt jag alltså höger handled.

Det bär utför, så mycket kan man konstatera.

Olle har fått en ny cykel!

Den nya cykeln.

Det är söndagkväll och jag är på väg i säng, men ställer mig som vanligt vid det vidöppna fönstret och tittar ut över den här lilla biten av världen som är min.

Plötsligt hör jag röster .., en bil har parkerat nere vid grannarnas tomt och nu ser jag även grannarna själva som kommer ut och dom låter lite trötta .., kanske har dom vilat en stund .., och bildörrar öppnas och stängs och jag ser hur dom som är morfar och mormor kramar om dottern och hennes småpojkar och dom frågar om resan har gått bra och allt sånt som man säger såna gånger.

Jag ler för mig själv .., tänker på tider långt tillbaka när jag själv med småttingar och deras pappa hade bilat nästan hundra mil och kom hem till Malå sent på kvällen - ja, ibland mitt i natten -, och pappa som stod på bron och tog emot oss .., han stod där i ljusblå pyjamasjacka och korta byxor och jag kommer ihåg varma kramar och känslan av att Vara Hemma.

Men nu är det ett annat liv och där står jag vid ett fönster i landet Halland och jag hör småpojksröster och en mormor som förvånat säger .."men Olle, är du vaken .., det trodde jag inte!" och Olle är så sprittlycklig och snubbelberättar att han fått en ny cykel, en med stötdämpare!

Men å, sicken glädje!

Och sen blir det ny dag och vi äter frukost ute på altanen och Harry, han har också upptäckt att grannarna fått besök och nu ligger han där på gräsmattan och väntar och spejar .., och så fort han hör småpojksrösterna, viftar han stillsamt på svansen.

Själva pratar vi om den här lediga dagen - den näst sista för mig på länge -, och vi ser den lille gransångaren som ideligen flyger till mittenholken och tittar in i hålet ., och där är en talgoxe som sitter ovanpå själva holken och inget förstår vi ..., och himlen är ljust blå och molntussig .., och jag har tid för röntgen klockan 15.00 och det är ju typiskt, för nu, när jag inte arbetar, har jag inte minsta lilla bekymmer med mitt knä! 

Och medan jag dukar till frukost ute på altanen, hittar jag en nyinköpt förpackning med fiskedrag.

Ojdå.

Någon - förmodligen husets herre - har tydligen planer på annat än grekisk sallad till middag. 

Bäst att ladda upp med citroner.

Dagens fönster ...

"Fångade i flykten ...", skriver fönsterfångerskan som bor i Västmanland.

Och då vet ni.

Just det.

Och här finns inga sjöborrar!

Sonja och Gösta på besök.

"Har du badat idag ...?" undrar Sonja.
Hon har tagit med sig baddräkten och sååå glad jag blir!

Så vi går i samlad tropp (en liten tropp, tre stycken är vi) till stranden, där några turister ännu sitter på badlakan eller filtar och någon har strandstol och vi möter bilar (modell jeep eller såna med stora hjul) och där finns en skylt som meddelar att endast den som har tillstånd får köra bil in i naturreservatet, men sånt bryr sig inte storbilsägarna om .., dom kör ändå.

Vattnet är precis lagom svalt.

Det kanske beror på att man är en människa som vuxit upp i norra norrlands inland och fjälltrakter.
Sjutton, arton grader är för mig helt perfekt!

Jag dyker och Sonja - som har blå baddräkt - simmar lite.
Det är inte ofta jag ser kvinnor i hennes ålder som badar .., och hennes glädje smittar.

Han badade också.

Sen går vi hemåt.

Gösta sitter på altanen och läser DN; eller löser korsord.

Nu väntar kycklingklubbor, samt sill med färskpotatis.

Morgon i landet Halland ...

Visst kan man sätta sig i ett flygplan och susa iväg hundratals mil bort och man kan sitta på en balkong och skriva vykort och berätta om hur ljuvligt vackert där är och man är uppfylld, så där så man nästan spricker.

Sen kommer man hem och tar sin moppe och åker en tidig söndagmorgon längs slingriga vägar till lilla Slöinge och man ser två tranor och känner doften av havre (aldrig har jag tänkt på hur underbart en havreåker doftar!) och man tänker att nånting så vackert som Sverige i frodig sommarskrud, det kan väl omöjligen finnas?

Och man ser morgontrötta kossor och hästar som ligger på rygg och sprallar runt .., vid Vanstad (som bara är någa hus) skuttar en liten harpalt över vägen och gömmer sig bland allt det gröna .., och inne i själva byn Slöinge - just vid Lantmännens stora silo -,  kalasar en skata på en överkörd igelkott.

Man tittar in i ett litet bageri som heter Solhaga och man köper bröd som läggs i en brun papperspåse.

Man träffar en orange-vit-färgad kattmadame - det är just utanför bageriet - och man böjer sig ner och stryker över hennes leeeena päls och man tänker att egentligen spelar det väl ingen roll om man har en eller två katter och kanske skulle vi ändå ...?

Och där utanför träffar man även den elvaårige taxen Kaxe som sakta lunkar fram och hälsar.

Hon som är matte säger att hon är den tredje ägaren till Kaxe och att han älskar att sitta i hennes knä.

Sen åker man hemåt.

Och man ser gulmåra, kråkvicker, stora sjok av almöke .., där är nånting som liknar prästkragar och där är ängklockor och ännu mera hundkäx .., där är kossorna och hästarna igen och där är den där prickiga hästen som jag hälsade på för några år sedan .., och där är cyklister i tajta dressar som cyklar nästan lika snabbt som jag kör moped .., och när jag kommer hem frågar pv om jag såg den överkörda ormen som låg där vid Ugglarp, men det gjorde jag inte.

Däremot tänkte jag väldigt mycket på katten och på hur trevligt det skulle vara med en till .., en som kanske är mer kelig än sigge nilsson och som gärna stryyyyker sig runt benet och inte enbart för att få mat.

Det är vad jag tänker på den här morgonen som är som en enda stor gåva.

Söndagsfönstret ...

"Ett torpfönster nära där vi bor ...", skriver fönsterfångerskan.

Vilken somrig bild! tänker jag.

Ni vet, den där känslan ....

...., då, när man kommer till ett nytt ställe och där redan sitter andra resenärer som varit där ett tag - kanske en vecka eller nästan två - och dom känner sig så hemtama och tittar lite nyfiket eller förstrött på dom där nyanlända .., den känslan brukar jag tycka är rätt obehaglig.

Så där som att man blir avsynad.

Den här gången kom vi fram mitt på dagen och vid poolen satt nästan ingen .., ett medelålders par bara och dom log lite .., och sen badade vi hela eftermiddagen och Det Lyckliga Paret - som kommit samtidigt med oss - satte sig i skuggan och allt eftersom kom även andra och slog sig ner och nästan hela tiden valde vi samma platser, dag efter dag, menar jag.

Och egentligen borde jag gå ner tjugo kilo och magen står åt alla håll och kanter och hade detta varit för tio år sedan, ja, då hade jag nästan inte tänkt på nånting annat.

Och jag hade jämfört mig med andra kvinnor.

Tänkt att ååå, om man bara ....! 

Den här gången var det annorlunda.

Nu tänkte jag så här .., att snart fyller jag sextio år .., ja, jag struntar blankt i det här med att ens försöka hålla in magarna .., det får vara som det vill med den saken och vet ni, hur underbart befriande den där känslan var!

Just så var det.

En dag ...

... hyr vi var sin moped och ger oss av västerut.

Västerut och söderut.

Vi har bestämt oss för att besöka det som i broschyren kallas för "En av Europas vackraste stränder", nämligen Elafonissi.

Det där med "vackraste stranden", det tar jag inte så allvarligt.
I Turkiet fanns också en sån .., och jag minns att jag frågade guiden om hon någonsin hade vandrat längs stranden i Sandhammaren i Skåne och nej, det hade hon inte och då förstod jag ju.

Nu är vi i Grekland.

Jag är till en början vettskrämd av att ens ta mig från mopeduthyrarfirman som ligger mitt i centrum av Agia Marina och där bilar kör som vore det rally mest hela tiden och det tutas och där är turistbussar och störst-går-först och jag blir kräksjuk och ber pv att vi tar några mindre vägar först och det gör vi.

Morgonen därpå startar vi resan söderut.

Efter ett par mil på behagliga vägar, viker vi av från allfartsvägen och snirklar oss ner mot havet.
Vi är nästan ensamma på stranden, där är bara en äldre brunbränd herre och så vi.
Där är gott om stickiga sjöborrar på botten och vi tar oss försiktigt ut ..., Emil snorklar lite .., solen bränner.

Och så fortsätter vi.



(Den som orkar avsätta tre minuter kan få en uppfattning om hur det ser ut ..., ja, på filmen).
 
Nu bär det av rakt upp i snirkliga bergen .., tänk er stup på flera hundra meter (somliga toppar är långt mer än tusen meter höga!) och decimeterhöga hönsnät (mer som avfartsramper) och på vissa ställen får jag nästan-panik och tänker att detta kommer jag aldrig att överleva och efteråt, när vi väl snirklat oss ner från bergstopparna (det är inte så värst mycket enklare att köra moped i kraftig nerförslutning, om nu någon trodde det ..., tänk er 90-graderskurvor och hur brant som helst!) och jag har fått en blåsa i vänstra handen som mest ligger på bromshandtaget .., kommer vi då äntligen fram till Elafonissi och där är havet inte blått, utan turkosfärgat, man kan faktiskt tro att man har hamnat på en strand i Söderhavet.

Det är långgrunt och känns helt overkligt nästan .., sanden är nästan rosafärgad och överallt syns skyltar med text att vi ska hålla rent och det gör vi.

Och jag oroar mig hela tiden för hemfärden.

Det visar sig att vägen är avstängd och ingen förstår varför.
Jo, att där pågår något slags arbete och där är män som sitter i en slags kranlyft .., men till sist kommer vi att prata med en norrman som hyrt den cabriolet som skytmtar till vänster i bilden .., han berättar att biluthyraren förvarnat att vägen kanske skulle stängas och vi meddelar det holländska paret som har den svarta bilen och så vänder vi alla och åker åt andra hållet.

Pv väljer väg .., vi hamnar i nån slags bedårande dalgång där det är grönt och frodigt och fast jag har hjälm .., hörs fågelkvittret tydligt.
Och syrsorna, förstås.

Det kan se ut så här.

Och så här.

Just här stannar jag till och pv och Emil bara susar vidare .. men nu har jag bestämt mig för att fånga dom här vita blommorna på bild!

Nästan  högst uppe i bergen tar vi paus och i en pytteliten by blir det lunch.
Omelett och grekisk sallad.

Det är så gott, så gott och aldrig blir man less.
Varje dag äter vi detta, till lunch och middag.
Och nej, vi tröttnar inte.

Sen ytterligare någon eller ett par timmars körande och nu är jag inte längre lika rädd och bergen är fortfarande höga, men jag tittar på pv och ser hur han gasar på i kurvorna, särskilt i uppförsbackarna och även om jag känner en slags oro, så   v å g a r   jag och tänker att den där Dagab-ordern som ska iväg på onsdag till veckan, den är väl ändå en baggis i det hela, för har jag klarat detta, då behöver jag inte vara rädd mera .., höga höjder är för mig det värsta av det värsta.

Vid åttatiden är vi hemma.
Återlämnar mopederna .., tar taxi från Agia Marina till Gerani .., badar i poolen .., spelar kort .., och jag känner mig som den lyckligaste männniskan i världen, ja, bara detta att vi överlevde!



Och detta är vad Emil gör.

Intill poolen finns en bar och det är Kriztina (ursprungligen högutbildad ekonom från Ungern) och hennes man Mikaelis som driver det hela och när filmen tas dukar hon bordet; det ska bli BBQ för femton personer ..., alla är skandinaver och vi kommer - men det vet vi inte då - att hamna intill tre vänliga töser från Osby och Älmhult och en av flickorna är en avbild av Helena Bergström (skådespelerskan) och jag säger ..."du måste vara Lejon?" och det är precis vad hon är.

En härlig kväll blir det.

Husskötaren säger ...

... att det har regnat mest hela tiden då han och sambon - den blivande tvillingmamman - skött om det gula huset, harry, sigge nilsson och allt det andra.

Igår, vid tolvtiden, just när dom packat ihop sina pinaler, då kom solen!

Sol eller regn .., i växthuset har allt skjutit i höjden!

Minst en halvmeter har tomatplantorna vuxit!

En liten squash tycks vi ska få också!
L y c k a.
Jo, just det.

Tanken, när vi var på Kreta, var att jag kanske skulle köpa ett vackert fat i keramik.

Men se .., shopping, det är ju liksom inte min starka sida .., det var otroligt hett och inte hade jag lust att åka till dom närmaste - lite större - orterna, där butikerna trängs sida vid sida och alla har nästan exakt likadant utbud ..., och när vi kom till småbyarna - den där dagen när vi körde uppe i svindelhöga bergen -, ja, då hade pv så brått att susa förbi (själv saktade jag farten .., tittade på alla pelargonior som stod i plåtburkar modell större .., och vinkade till en svartklädd tant som satt uppe på en altan ...), så jag vågade inte bli kvar, i rädsla att tappa bort honom och Emil.

Så ... något keramik blev det  inte.

Men ett gäng grekiska klädnypor fick allt följa med hem.
Vilken bra souvenir!
Nu kommer jag att få soliga-dagar-känsla var gång tvätten ska upp på strecket!

Lördagsfönstret ...

Hej från lördagskväll på sommarstugan.

Just nu är Du på en grekisk ö.
(Nej, vi har kommit hem nu ..., säger Elisabet).

Jag är vid en svensk sjö.

Mammas nykokta rabarberkräm och ett fönster som speglar sig i spisen.

Hej från Turtlan

Ljud och bild ...

Vi bodde verkligen på landet.

Och det bästa med lägenheten var att där fanns två - dessutom rymliga - balkonger.

En i öster och en i väster.

Morgonsol och kvällskugga.

Så här såg det ut från västerbalkongen en kväll när solen hade lagt sig för dagen.

Och så ....

.... ett kvällsfönster från norra Kreta.

Och han räknar och räknar ...

Under oss bor Pernille och Ada med sina mammor. Från Norge är dom.

Kreta.

Till vår lägenhet i Gerani är det tjugoåtta trappsteg - det är pv som håller reda på den saken; han vet också att på hans arbetsplats; Sturegymnasiet i Halmstad, är det sjuttiotvå trappsteg från entrén till mattesalen ..., och såklart vet han att i gula huset är det sjutton trappsteg upp till sängkammaren .. -, och vid första anblicken på den ganska branta grekiska trappan tänker jag att ... "hjäälp, hur ska det gå med mitt onda knä!?"

Halvvägs uppe upptäcker Emil katten Gulli. Varje dag får Gulli mat av Pernille.

Det visar sig gå hur bra som helst. 

I sju dagar blir vi borta och inte en enda gång har jag problem med knäet eller benet.

Vilken outsäglig glädje.

Och jag tänker att förmodligen är det mitt jobb som är orsaken till det hela.

I väntan på ...

.... att min hjärna - eller kanske ännu mera hjärtat - ska klara av att sortera alla intryck som liksom tumlar runt likt höstlöv i häftig storm .., så lägger jag in en liten filmsnutt, så där så ni kanske förstår.

Det är den sista kvällen i den lilla bondbyn Gerani på norra delen av Kreta.

På balkongen - den mot öster som har morgonsol - sitter pv och Emil och spelar backgammon.

Själv har jag slagit mig ner på soffan i allrummet .., jag sitter där och tänker på hur ljuvlig den här semestern har varit och så ofattbart avkopplande .., allt medan gardinen (den jag tycker är så vacker) fladdrar lite i vinddraget.

En bit i filmen hörs en man skratta.

Det är vår lägenhetsgranne, han som är gift med kvinnan som jag till en början tror är hans mamma.

Senare ska jag förstå att detta är nog världens lyckligaste äkta par.

I alla fall Sveriges.

Lite senare ska jag berätta mera.