... speglar sig i växthuset.
Tillvaron blir spegelvänd.
Och vinrankebladen har snart vissnat.
måndag 21 september 2015
söndag 20 september 2015
När katten själv får välja ...
Då struntar han i liggplatsen med två par filtar som underlag och fint och mjukt är det.
Nej, då väljer han en plasthink fylld med nån slags spån som pv har som "bränne".
Det är förstås därför man älskar katter.
För att dom gör som dom vill.
(Bilden togs i pannrummet som helt och hållet är pv:s domän).
Då struntar han i liggplatsen med två par filtar som underlag och fint och mjukt är det.
Nej, då väljer han en plasthink fylld med nån slags spån som pv har som "bränne".
Det är förstås därför man älskar katter.
För att dom gör som dom vill.
(Bilden togs i pannrummet som helt och hållet är pv:s domän).
Resumé ....
Igår ..., några timmar innan det var dags att ge sig av till affären.
Vi åkte till Steninge och på parkeringen satt Lena och väntade och pv hade den vita badrocken virad om sig (så där som dom i Båstad ....), men han blev kvar på piren medan vi damer låg och plaskade i ett kanske femtongradigt vatten i en bra stund.
Det var så ljuvligt så det går inte att beskriva i ord.
Kanske, kanske .., kan bilden av friherrinnan ge er en a n i n g?
En liten pickelaskymt av detta tillstånd.
Efteråt, på jobbet, bär jag omkring en känsla av total avslappning.
Lördagkväll.
Kommer hem från affären och har sån värk i mitt högra knä, så där så inget annat blir gjort.
Går och lägger mig tidigt, börjar på en bok av Joe Nesboe, men den är så ruggig så jag lägger den ifrån mig .., den ramlar helt enkelt ner på golvet. Kanske var jag för trött?
Söndagmorgon.
Lyssnar till Tankar för dagen och därefter Söndagsintervjun som är en skimrande pärla bland av tusentals program . Idag intervjuas forskaren/läkaren/professorn Agnes Wold och medan jag lyssnar till denna så ..., till synes härliga, egensinniga människa som vägrar att gå i Samlad Tropp, ja, då blir det så intressant, så när jag har bäddat sängen vågar jag mig knappt ner, av rädsla att missa nånting under den korta tiden det tar från övervåningen till datorn och SR P1.
(Hon är född 1955, jämnårig med pv och för övrigt Stenbock).
Vad säger hon då, den här kvinnan som fascinerar mig så?
Jo, bland annat att vi kan skippa det eviga handspritsgnuggandet av våra händer, vi behöver inte tvätta händerna så ofta heller - det blir då bara en bättre grogrund för bakterier -, dammråttor är en välsignelse och i en tidigare intervju menar hon att barn som växer upp på bondgårdar med mjölkkor och andra djur, sällan drabbas av allergier.
Hon berättar också om kvinnors villkor inom forskningsvärlden och att hon har svårt att förställa sig.
Om detta med allt vi ska undvika här i livet - talar hon också -.
Och om vikten att följa sitt sunda förnuft (om man nu har något ,-).
Här är en länk till programmet, om någon vill lyssna.
Cruella/Helena skrev i en kommentar på Instagram att hade jag inte lyssnat till Agnes Wolds sommarprogram från 2014, så tyckte hon att det kunde jag göra. Så det ska jag göra prick nu.
Tack för tipset Helena!
Igår ..., några timmar innan det var dags att ge sig av till affären.
Vi åkte till Steninge och på parkeringen satt Lena och väntade och pv hade den vita badrocken virad om sig (så där som dom i Båstad ....), men han blev kvar på piren medan vi damer låg och plaskade i ett kanske femtongradigt vatten i en bra stund.
Det var så ljuvligt så det går inte att beskriva i ord.
Kanske, kanske .., kan bilden av friherrinnan ge er en a n i n g?
En liten pickelaskymt av detta tillstånd.
Efteråt, på jobbet, bär jag omkring en känsla av total avslappning.
 |
| Ligger på soffan och lyssnar till Söndagsintervjun. |
Lördagkväll.
Kommer hem från affären och har sån värk i mitt högra knä, så där så inget annat blir gjort.
Går och lägger mig tidigt, börjar på en bok av Joe Nesboe, men den är så ruggig så jag lägger den ifrån mig .., den ramlar helt enkelt ner på golvet. Kanske var jag för trött?
Söndagmorgon.
Lyssnar till Tankar för dagen och därefter Söndagsintervjun som är en skimrande pärla bland av tusentals program . Idag intervjuas forskaren/läkaren/professorn Agnes Wold och medan jag lyssnar till denna så ..., till synes härliga, egensinniga människa som vägrar att gå i Samlad Tropp, ja, då blir det så intressant, så när jag har bäddat sängen vågar jag mig knappt ner, av rädsla att missa nånting under den korta tiden det tar från övervåningen till datorn och SR P1.
(Hon är född 1955, jämnårig med pv och för övrigt Stenbock).
Vad säger hon då, den här kvinnan som fascinerar mig så?
Jo, bland annat att vi kan skippa det eviga handspritsgnuggandet av våra händer, vi behöver inte tvätta händerna så ofta heller - det blir då bara en bättre grogrund för bakterier -, dammråttor är en välsignelse och i en tidigare intervju menar hon att barn som växer upp på bondgårdar med mjölkkor och andra djur, sällan drabbas av allergier.
Hon berättar också om kvinnors villkor inom forskningsvärlden och att hon har svårt att förställa sig.
Om detta med allt vi ska undvika här i livet - talar hon också -.
Och om vikten att följa sitt sunda förnuft (om man nu har något ,-).
Här är en länk till programmet, om någon vill lyssna.
Cruella/Helena skrev i en kommentar på Instagram att hade jag inte lyssnat till Agnes Wolds sommarprogram från 2014, så tyckte hon att det kunde jag göra. Så det ska jag göra prick nu.
Tack för tipset Helena!
Söndagsfönstret ...
... kommer från Kyrkås och den som höll i håven var madamen som igår tillbringade dagen med det absolut bästa hon vet - nämligen rally -!
Då vet ni.
... kommer från Kyrkås och den som höll i håven var madamen som igår tillbringade dagen med det absolut bästa hon vet - nämligen rally -!
Då vet ni.
Det bästa för Turtlan i Karlstad ...
För mig är det årets bästa!
När vi kom hem från Norgeturen i augusti så kunde jag inte hitta mitt favorithalsband.
Borta!
Mailade och ringde hotellen vi bott på. Kollade med vårt värdpar i Trondheim. Letade hemma, stugan och i bilen. Nej... Helt borta!
Försökte komma ihåg när jag hade det senast. Trodde det var på sista hotellet men där fanns det inte sa de.
Gav upp att leta men sörjde oerhört. Jo jag närapå grät... Tänk att ett halsband kan vara så kärt. Jag köpte det i Sydafrika 2009 för en billig penning av en kvinna på någon liten marknad. Symbolen betyder ungefär nystart-omstart i livet och så var det ju då. Exakt så!
Idag när vi tog en båttur och jag var nere i ruffen för att ta reda på båtlakanen till tvätt så bara hängde det där vid min sängsida.
Stannade till i stunden och blev så glad. Så lättad och så lycklig.
Tänk där här det hängt hela tiden. Troligen ända sen vi var ute på långa båtturen i mitten av juli.
Tack!
Turtlan.
För mig är det årets bästa!
När vi kom hem från Norgeturen i augusti så kunde jag inte hitta mitt favorithalsband.
Borta!
Mailade och ringde hotellen vi bott på. Kollade med vårt värdpar i Trondheim. Letade hemma, stugan och i bilen. Nej... Helt borta!
Försökte komma ihåg när jag hade det senast. Trodde det var på sista hotellet men där fanns det inte sa de.
Gav upp att leta men sörjde oerhört. Jo jag närapå grät... Tänk att ett halsband kan vara så kärt. Jag köpte det i Sydafrika 2009 för en billig penning av en kvinna på någon liten marknad. Symbolen betyder ungefär nystart-omstart i livet och så var det ju då. Exakt så!
Idag när vi tog en båttur och jag var nere i ruffen för att ta reda på båtlakanen till tvätt så bara hängde det där vid min sängsida.
Stannade till i stunden och blev så glad. Så lättad och så lycklig.
Tänk där här det hängt hela tiden. Troligen ända sen vi var ute på långa båtturen i mitten av juli.
Tack!
Turtlan.
"Men den kan jag väl få ...?"
... sa jag när fina arbetskamraten Elin dök upp framför kassan, tillsammans med sin pojkvän.
Ja, det var inköpslistan jag menade.
Förstås.
Pojkvännen såg mer än häpen ut .., han såg nästan förskräckt ut.
Va? Finns det människor som samlar på inköpslistor!
Jodå, det gör det.
Så här såg den ut.
Sen blev det som en liten hälsning till bloggvännerna från det unga paret .., ja, Elin och Albin och smileygubben.
... sa jag när fina arbetskamraten Elin dök upp framför kassan, tillsammans med sin pojkvän.
Ja, det var inköpslistan jag menade.
Förstås.
Pojkvännen såg mer än häpen ut .., han såg nästan förskräckt ut.
Va? Finns det människor som samlar på inköpslistor!
Jodå, det gör det.
Så här såg den ut.
Sen blev det som en liten hälsning till bloggvännerna från det unga paret .., ja, Elin och Albin och smileygubben.
lördag 19 september 2015
Glädjekällan ...
Den nittonde september kan man alltså bada länge i havet och man kan sitta i baddräkten med en sanddyn och blå himmel bakom ryggen och man kan bli bjuden på fjolårsglögg från Kullabygdens musteri och små kex till och man kan sitta där och säga att lyckligare kan man knappast bli.
Man kan också förstå att eventuella läsare av den här bloggen kan bli spyless på såna här bilder, men ni får väl skutta förbi fort-fort. Det här är ju liksom min livsdagbok.
Nu blir det jobb!
Ha en trevlig helg, alla ni som är lediga och ni övriga också, såklart.
Den nittonde september kan man alltså bada länge i havet och man kan sitta i baddräkten med en sanddyn och blå himmel bakom ryggen och man kan bli bjuden på fjolårsglögg från Kullabygdens musteri och små kex till och man kan sitta där och säga att lyckligare kan man knappast bli.
Man kan också förstå att eventuella läsare av den här bloggen kan bli spyless på såna här bilder, men ni får väl skutta förbi fort-fort. Det här är ju liksom min livsdagbok.
Nu blir det jobb!
Ha en trevlig helg, alla ni som är lediga och ni övriga också, såklart.
Dagens fönster ...
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
Ännu blommar pelargoniorna, men dom som tillbringat sommaren utomhus, är inte lika fina.
Två honungsburkar köpte jag av bonden Stigs brorsdotter i Steninge. En matsked varje dag, ja, ibland två, tar jag. Underbart gott!
Och framför hounungsburkarna ligger det nybakta brödet; efter ett recept som friherrinnan delade med sig av. Inte det mest hälsosamma av bröd, men inte det mest onyttiga heller. Inget fett, inget socker, bara vatten, rosmarin, lite olivolja, salt, jäst och vetemjöl. Allt får kalljäsa i en bunke i kylskåpet över natten och så bakas det ut och degen liksom vrids (den ska vara tämligen kladdig) och så in i ugnen i 275 graders värme ett antal minuter och sen 200 grader i 20 minuter.
Om jag nu minns rätt? Man gör helt enkelt som det passar en själv.
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
Ännu blommar pelargoniorna, men dom som tillbringat sommaren utomhus, är inte lika fina.
Två honungsburkar köpte jag av bonden Stigs brorsdotter i Steninge. En matsked varje dag, ja, ibland två, tar jag. Underbart gott!
Och framför hounungsburkarna ligger det nybakta brödet; efter ett recept som friherrinnan delade med sig av. Inte det mest hälsosamma av bröd, men inte det mest onyttiga heller. Inget fett, inget socker, bara vatten, rosmarin, lite olivolja, salt, jäst och vetemjöl. Allt får kalljäsa i en bunke i kylskåpet över natten och så bakas det ut och degen liksom vrids (den ska vara tämligen kladdig) och så in i ugnen i 275 graders värme ett antal minuter och sen 200 grader i 20 minuter.
Om jag nu minns rätt? Man gör helt enkelt som det passar en själv.
Det bästa för Ann i Göteborg ...
Det roligaste är att den här terminen är det tema “Hårdrock”, som jag verkligen gillar.
...den här veckan är att jag trivs så himla bra i nya kören!
Jag har ju bytt kör den här terminen från Dukansjungagospel-kören till Komochsjung-kören!
Jag tycker fortfarande om att sjunga gospel, men i repertoaren var det också en del låtar, som jag inte tyckte om; såsom visor, dansbandslåtar o.likn.
Till det kom också att en “klan” försökte göra kören till sin arena, och det var verkligen inte roligt!
MEN-då hittade jag Kom-och-sjung, som kör samma koncept “att sjunga efter gehör” och som dessutom har lite fräsigare repertoar. Där har jag min nya k(ö)ärlek nu!
MEN-då hittade jag Kom-och-sjung, som kör samma koncept “att sjunga efter gehör” och som dessutom har lite fräsigare repertoar. Där har jag min nya k(ö)ärlek nu!
Det roligaste är att den här terminen är det tema “Hårdrock”, som jag verkligen gillar.
Man kan inte bli annat än glad när man får sjunga Aerosmith, Whitesnake och Metallica m.fl. Men hårdrock är inte, som många kanske tror growling och skrik, svett och distade gitarrer.
Här är en länk till hur det också kan låta. Det är Metallica och “Nothing else matters” – en av mina favoriter! Och här är en för dem utan “hårdrocksöron”!
Det är ingen tvekan om vilken jag tycker mest om!
Och här kommer rätt Metallicalänk.
fredag 18 september 2015
Dagens bästa ...
Eftermiddagsdopp i ett stormigt hav .., ja, jag fick hålla i mig i stegen, annars hade vågorna slagit omkull mig. Husets herre, som stod och huttrade på piren, hade lovat att komma till undsättning - utifall att -, men det behövdes inte.
Detta var pricken över i.
Tre dagars ledighet med total avkoppling.
Och precis som igår, kom solen fram lagom till doppet.
Tack för det! säger jag.
Eftermiddagsdopp i ett stormigt hav .., ja, jag fick hålla i mig i stegen, annars hade vågorna slagit omkull mig. Husets herre, som stod och huttrade på piren, hade lovat att komma till undsättning - utifall att -, men det behövdes inte.
Detta var pricken över i.
Tre dagars ledighet med total avkoppling.
Och precis som igår, kom solen fram lagom till doppet.
Tack för det! säger jag.
Den sista ...
Dag 3 av varannanveckasledigheten.
Sista fridagen.
Och s o m jag har njutit!
Inte tillstymmelse till stress, bara vara.
Nästan varje kväll frågar pv: "och vad har du för planer för morgondagen?"
Om jag är ledig, alltså.
Och nästan alltid svarar jag: "jag har inga särskilda planer, måste man ha det?"
Det är nästan så man skäms lite.
Ja, lite så där för att man inte har en massa projekt på gång.
Den sista lediga dagen av tre, stiger jag upp och brygger kaffe (öppnar ett paket Arvid Nordqvist .., anar ni doften ...?) ... gör mig två tämligen onyttiga mackor (Östras sötebröd med herrgårdsost) .., öppnar ytterdörren och sätter mig på stentrappan en stund och harry och nelly lullar på där ute på gräsmattan.
Kaffekoppen i min högra hand.
Sen städar jag i sängkammaren .., upptäcker ett vackert broderat örngott, tappar lite koncentration, snavar och och ramlar baklänges, slår närapå en volt och mot vass sängkantsgavel dunkar sidan av ryggen i och jag tänker att nu far väl nåt revben, men icke!
Går ut med hundarna.
Det blåser hejvilt! Håret fladdrar hit och dit i vinden!
Jag är fortfarande barbent och går i sandaler.
Tar in DN.
Lägger mig på soffan - två hundar vid mina fötter - och läser Paul Hansens krönika som handlar om Expressenjournalisten Jan Lindström. Ååå, så jag - genom åren - tyckte om Jan Lindströms texter!
Nu skriver DN-fotografen så ömsint om den skäggige mannen som inte längre är i livet och jag fylls av värme och ett slags vemod.
Och eftersom jag aldrig - eller sällan - köper kvällstidningar numera, har jag förstås missat Jan Lindströms krönika där han beskrev sin fars bortgång.
Den läser jag.
Sen öppnar jag fönstret och låter solljuset komma in.
 |
| Örngottet. Gunvor & Wiking ska det väl vara? Pv:s mor och far. Jag tänker rama in den. |
Dag 3 av varannanveckasledigheten.
Sista fridagen.
Och s o m jag har njutit!
Inte tillstymmelse till stress, bara vara.
Nästan varje kväll frågar pv: "och vad har du för planer för morgondagen?"
Om jag är ledig, alltså.
Och nästan alltid svarar jag: "jag har inga särskilda planer, måste man ha det?"
Det är nästan så man skäms lite.
Ja, lite så där för att man inte har en massa projekt på gång.
Den sista lediga dagen av tre, stiger jag upp och brygger kaffe (öppnar ett paket Arvid Nordqvist .., anar ni doften ...?) ... gör mig två tämligen onyttiga mackor (Östras sötebröd med herrgårdsost) .., öppnar ytterdörren och sätter mig på stentrappan en stund och harry och nelly lullar på där ute på gräsmattan.
Kaffekoppen i min högra hand.
Sen städar jag i sängkammaren .., upptäcker ett vackert broderat örngott, tappar lite koncentration, snavar och och ramlar baklänges, slår närapå en volt och mot vass sängkantsgavel dunkar sidan av ryggen i och jag tänker att nu far väl nåt revben, men icke!
Går ut med hundarna.
Det blåser hejvilt! Håret fladdrar hit och dit i vinden!
Jag är fortfarande barbent och går i sandaler.
Tar in DN.
Lägger mig på soffan - två hundar vid mina fötter - och läser Paul Hansens krönika som handlar om Expressenjournalisten Jan Lindström. Ååå, så jag - genom åren - tyckte om Jan Lindströms texter!
Nu skriver DN-fotografen så ömsint om den skäggige mannen som inte längre är i livet och jag fylls av värme och ett slags vemod.
Och eftersom jag aldrig - eller sällan - köper kvällstidningar numera, har jag förstås missat Jan Lindströms krönika där han beskrev sin fars bortgång.
Den läser jag.
Sen öppnar jag fönstret och låter solljuset komma in.
torsdag 17 september 2015
Två år sedan sist ...
En gång skrev vi brev till varandra och hördes av ofta.
Hon bor i Västerbotten och heter Inger.
Nu ringer hon.
Det är kanske två år sedan sist och mycket har hänt.
Snabb resumé som handlar om allt från värk i axlar och armar, någon har fått diagnosen Alzheimers ., vi pratar om blommor och tomater, om barn och barnbarn, om sambos och semestrar och om det som kallas livet.
Och om hur vi har det.
Pratet flyter på.
Inte en enda gång blir det nån slags t v e k a n i samtalet, det som hela tiden böljar fram och tillbaka.
Det är bara som att fortsätta ett redan påbörjat samtal.
Om det pratar vi också.
"Ja, men det är ju för att vi vet var vi har varandra", säger hon.
Efteråt tar jag mig en kopp kaffe.
En gång skrev vi brev till varandra och hördes av ofta.
Hon bor i Västerbotten och heter Inger.
Nu ringer hon.
Det är kanske två år sedan sist och mycket har hänt.
Snabb resumé som handlar om allt från värk i axlar och armar, någon har fått diagnosen Alzheimers ., vi pratar om blommor och tomater, om barn och barnbarn, om sambos och semestrar och om det som kallas livet.
Och om hur vi har det.
Pratet flyter på.
Inte en enda gång blir det nån slags t v e k a n i samtalet, det som hela tiden böljar fram och tillbaka.
Det är bara som att fortsätta ett redan påbörjat samtal.
Om det pratar vi också.
"Ja, men det är ju för att vi vet var vi har varandra", säger hon.
Efteråt tar jag mig en kopp kaffe.
Jag glömde rubriken ...
Det var friherrinnan som frågade om jag hade lust att göra henne sällskap till en gospelkväll i Steninge kyrka, ja, behållningen från kvällen skulle gå till flyktinghjälpen. Klockan 19,00 skulle det hela ta sin början och vi var där halv sju och fick på så sätt även lyssna till kören - eller körerna - som övade lite, så där för att komma i form.
Åååå, vilken härlig kväll det blev!
I gospelkören stod säkert halva affärens kundkrets och i den lilla, lilla kören på fem personer - fyra vithåriga tanter och en mörkhårig yngre dam - var också alla bekanta!
Så roligt!
Och inte visste jag att kvinnan som ofta kommer så sent och handlar, att hon skulle visa sig ha en helt bedårande sångröst .., eller att den blinda kvinnan i kritvitt hår - hon som förut kom till affären - sjöng ungefär som Maria Eklund gjorde hemma i Malå; så där så att tonerna singlade ovanför de övrigas .., ja, som fjärilar mot taket!
Bakom mig satt två män.
Den ene hade en sångröst som gick genom märg och ben; ja, det hände att jag slöt ögonen och bara lyssnade till den där stämman så var så otroligt manlig och vacker. Lite påminde den om pappas röst när vi var på julotta, men inte enbart.
När det var dags för kollekt och musik spelades, vände jag mig om och sa till mannen att om han nu inte var medlem i någon kör, så borde han ju anmäla sig bums!
Efteråt frågade friherrinnan om jag visste vem han var, han med rösten?
Nej, det visste jag inte.
"Jo, men det är ju prästen i församlingen, han som är så omtyckt och har varit ledig ett längre tag ..", förklarade hon.
Jaha, ja.
Vilken härlig kväll detta blev!
Synd bara att där inte var en enda invandrad flykting, utan där satt vi människor från Steninge, Harplinge och Stensjö och sjöng för glatta livet om detta att bry sig om och att någon har hela världen i sin hand. Man hade önskat att den det verkligen gällde, hade kunnat vara med om känna värmen.
Det var friherrinnan som frågade om jag hade lust att göra henne sällskap till en gospelkväll i Steninge kyrka, ja, behållningen från kvällen skulle gå till flyktinghjälpen. Klockan 19,00 skulle det hela ta sin början och vi var där halv sju och fick på så sätt även lyssna till kören - eller körerna - som övade lite, så där för att komma i form.
Åååå, vilken härlig kväll det blev!
I gospelkören stod säkert halva affärens kundkrets och i den lilla, lilla kören på fem personer - fyra vithåriga tanter och en mörkhårig yngre dam - var också alla bekanta!
Så roligt!
Och inte visste jag att kvinnan som ofta kommer så sent och handlar, att hon skulle visa sig ha en helt bedårande sångröst .., eller att den blinda kvinnan i kritvitt hår - hon som förut kom till affären - sjöng ungefär som Maria Eklund gjorde hemma i Malå; så där så att tonerna singlade ovanför de övrigas .., ja, som fjärilar mot taket!
Bakom mig satt två män.
Den ene hade en sångröst som gick genom märg och ben; ja, det hände att jag slöt ögonen och bara lyssnade till den där stämman så var så otroligt manlig och vacker. Lite påminde den om pappas röst när vi var på julotta, men inte enbart.
När det var dags för kollekt och musik spelades, vände jag mig om och sa till mannen att om han nu inte var medlem i någon kör, så borde han ju anmäla sig bums!
Efteråt frågade friherrinnan om jag visste vem han var, han med rösten?
Nej, det visste jag inte.
"Jo, men det är ju prästen i församlingen, han som är så omtyckt och har varit ledig ett längre tag ..", förklarade hon.
Jaha, ja.
Vilken härlig kväll detta blev!
Synd bara att där inte var en enda invandrad flykting, utan där satt vi människor från Steninge, Harplinge och Stensjö och sjöng för glatta livet om detta att bry sig om och att någon har hela världen i sin hand. Man hade önskat att den det verkligen gällde, hade kunnat vara med om känna värmen.
onsdag 16 september 2015
Vastad ......
... är bara en liten by; några gårdar på vägen till Slöinge.
Där passerade jag i morse, efter ett besök på Matöppet för att hämta ut vinstpaketet från Anne i Mantorp. Stensättningen ligger alldeles i närheten av en bondgård där stora biffkor går och betar intill familjens postlåda.
Så här såg det ut vid tiotiden.
Jo, hösten är fin.
Och följande kan man lästa om stensättningen.
... är bara en liten by; några gårdar på vägen till Slöinge.
Där passerade jag i morse, efter ett besök på Matöppet för att hämta ut vinstpaketet från Anne i Mantorp. Stensättningen ligger alldeles i närheten av en bondgård där stora biffkor går och betar intill familjens postlåda.
Så här såg det ut vid tiotiden.
Jo, hösten är fin.
Och följande kan man lästa om stensättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)