Två år sedan sist ...
En gång skrev vi brev till varandra och hördes av ofta.
Hon bor i Västerbotten och heter Inger.
Nu ringer hon.
Det är kanske två år sedan sist och mycket har hänt.
Snabb resumé som handlar om allt från värk i axlar och armar, någon har fått diagnosen Alzheimers ., vi pratar om blommor och tomater, om barn och barnbarn, om sambos och semestrar och om det som kallas livet.
Och om hur vi har det.
Pratet flyter på.
Inte en enda gång blir det nån slags t v e k a n i samtalet, det som hela tiden böljar fram och tillbaka.
Det är bara som att fortsätta ett redan påbörjat samtal.
Om det pratar vi också.
"Ja, men det är ju för att vi vet var vi har varandra", säger hon.
Efteråt tar jag mig en kopp kaffe.
5 kommentarer:
Härligt med sådana människor. :-)
Det är fantastiskt att ha sådana gamla vänner, som är så självklara!
Härligt.Jag har börjat umgås med en väninna igen efter ett uppehåll,utan anledning på många år.Barn ,jobb ,skilsmässa och allt annat som kommit emellan.Nu träffas vi och ringer och tänk vi tog vid där vi slutade.Och tänk så hon berikar mitt liv.
Ruta Ett, Ulrika och Babsan: egentligen är vi inte sååå gamla vänner, det började nog när vi flyttade till Ystad, 1993. Jag har inte många såna vänner, Dinah är nog den äldsta som jag har kontakt med och där samtalet bara flyter på. Vi gick högstadiet tillsammans.
Jag hittade min gamla lekkamrat på Facebook och trots at vi inte setts på närmare 35 år, så kändes det som om det var igår.
Skicka en kommentar