Eva i Tyresö om Mimmo ....

Jo, aldrig glömmer jag den julaftonen när vår hamster Mimmo somnade in.
Det var ingen rolig julafton.
Hon var bara ett år!

Anne i Mantorp berättar om Pepita ....

Jag är så glad för er skull (och för oss läsare) att er lillpiga är hemma igen. Nu hålls nog många tummar för att hon ska få vara piggelin länge till.

Det här med att mista djur är minst sagt bedrövligt. Jag har mist flera och vet inte riktigt vad som var svårast. Kanske min pudel Pepita som en dag när jag kom hem från skolan inte fanns där. Hon vad SÅLD fick jag veta av mina föräldrar och det kan jag erkänna att jag aldrig har förlåtit dom för. Sorgen var svår och även nu nästan 60 år senare kommer tårarna. Någon mer hund har jag inte haft.

Allra värst var nog att mista min bäbis Sickan som kom till mig när han var cirka 3 veckor i en tung period i mitt liv. Han var en vildkatt och mycket speciell. Jag kunde göra vad som helst med honom medan andra fick passa sig för att komma för nära. Han blev bara 7 år och somnade in i min famn då njurarna inte orkade med längre.

Fast nu har jag Morris som bestämmer mycket här hemma, men som tur är inte allt. Ett hem ska ha husdjur anser jag som fasar för när jag blir för gammal för att ta hand om ett. Får väl bli vandrande pinnar eller kanske dammråttor då.

Kram till er alla/Anne i Mantorp

När Nelly kom hem ....

Jo, vi visste att vetrinären skulle kontakta oss efter gårdagens rond; då skulle vi få veta.
Det var liksom så här .., att antingen skulle vi låta henne somna in - eller så skulle hon få komma hem - om det nu bättrat sig?

Hela förmiddagen var en enda spänd väntan!
Jag gick ideligen in i badrummet .., knäppte händerna .., snälla-snälla-låt-henne-bli-frisk .., och var gång mobilen ringde ryckte man till sig den i nån slags skräck.

Och så plötsligt ringde det i två telefoner samtidigt och pv tog det ena och jag det andra och jag såg på honom och hörde .., och förstod: Nelly skulle få komma hem!
Vilken outsäglig glädje!

Halv tre skulle vi vara på plats och det var bara vi just då och vi fick slå oss ned och vänta i ett slags mellanutrymme och där, i ett glasskåp, visas allt som hundar får i sig av misstag. Fiskedrag .., bollar, långa stickor, ja, allt möjligt!

Och där kom ett sällskap där mannen bar på en till synes helt livlös hund vars huvud mest hängde rakt ner och man såg gråten i deras ögon  .., och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att i dom rummen singlar alla känslor omkring!

Ja, och så kom då veterinären med lillpigan i sitt hallands-djursjukhus-koppel och hon viftade så glatt på svansen och slickade pv på kinden om och om igen och oj, så glada vi var!



Så här såg det ut när vi öppnade dörren till bilen.
Harry låg i baksätet och var såååå ömsint och försiktig mot henne och där stod vi och smajlade, allt medan ännu en hund togs om hand och lades på en bår; en stor, brunlurvig hund - även den till synes helt livlös -. 

Oj, så ledsamt!

Men nu är alltså allt som vanligt.
Lillpigan äter med frisk aptit, men får bara  små, små portioner och hon har sovit mellan oss i natt och livet känns bra.

Till er alla som varit så vänliga och rara och medkännande:  t a c k!

Kanske därför pv tycker om undulaterna från Skottland ..?

Ps. Jag har varit med om det här ett par gånger tidigare i livet. Vår labrador i Malå, honom fick jag ta till veterinären i Norsjö och se honom - hunden - somna in. Då var det vännen Agnetha som följde mig. Och så pElle förstås, katten. Då var jag ensam med honom och höll honom i famnen hela tiden. Och så alla hundar som tackat för sig under årens lopp när man växte upp!
Så frågade jag pv om han varit med om sånt här?
Jodå, det hade han.
I ungdomen hade han en undulat som drunkande i ett dricksglas med vatten; låg där med stjärten rakt upp i vädret. Så kan det också vara. Ds.

Och ni som eventuellt läser här?
Hur är det för er när det gäller såna här saker?

Dagens fönster ....

Eller kanske borde det ha hetat "gårdagens fönster", men eftersom tillvaron hamnade lite på tvärsan i och med att nelly blev sjuk, ja, då glömde jag bort det här med fönsterbiten - eller kanske jag rent av struntade i det -.

Fönstret fångades av Ulrika; det finns i Mullhyttans kyrka och bilden togs igårkväll, innna Earth Hour-mässan skulle hållas.

Det här med Earth Hour - att släcka ner allt under en timmes tid - det är inget som vi sysslar med här i det gula huset. Det hela handlar väl om att visa omvärlden vikten av att spara på elektricitet; att helt enkelt manifestera det hela, men här finns ingen som tittar, här är ändå alltid så mörkt.

Pv ägnar alltid mången stund att släcka smålampor som jag tänder och att med kryckor vackla omkring i kolsvarta mörkret - om än bara för en ynka timme - nej, det struntade vi i.

Men tack för ljuvliga bilden Ulrika!
Och ja, allt som kan påverka människor att tänka på vårt jordklot är bra, tycker jag.

 

 

Bästa dagen på länge ...!

Det var idag vi skulle få besked; skulle Nelly piggna på sig eller kanske var det dags att ta farväl.Vaknade vid fyratiden natten mot idag och hade sån ångest så det går inte att beskriva.
Skrollade runt på instagram och upptäckte att AP också varit vaken - hon som ju är Nellys Riktiga Matte - och har haft hand om henne i elva av dom tretton åren.

Och så gick timmarna här på förmiddan.
Jag stod i badrummet och knäppte händerna och jag skakade som ett asplöv .., och så ringde två mobiler samtidigt, både min och pv:s .

Det finns faktiskt inte ord för den glädje jag kände när jag - under samtalets gång - förstod hur läget var. Hon skulle få komma hem idag .., hon hade ätit mat och ska nu gå på skon-kost!

När världen brinner; när småttingar i Mosul bombas till döds eller skadas för livet .., när någon vettvilling löper amok med sin bil och prejar ner människor på Westminster Bridge i London .., när människor svälter och kämpar för sina liv .., då kan det tyckas (eller kännas) som ett hån .., detta att bli så ledsen när en liten hund blir sjuk.

Men det är ju så det är; att en hund eller katt eller en liten hamster, blir så småningom en familjemedlem som har ett bo längst inne i hjärtat!

Det ena behöver kanske inte ta ut det andra?

När pv lagt på luren blev det kramkalas och två vuxna människor som började gråta och nu blir det kaffe och kaka i solskenet och tänk, att någon Högre Makt kanske hade tid ändå att gå in på lagret och där, på hyllan där det står "Små och större under", plockades det fram en liten mirakelburk och så fungerade det!

S o m   jag önskar att det skulle fungera för alla andra också; alla som är lika oroliga just den här dagen och alla andra dagar!

#halvtrefårvihämtahenne

En förmiddag i slutet av mars ....

Ja, jag vet, jag skriver det så ofta, men det är ju verkligen så - det är ett obestridligt faktum - detta att dagarna bara  r u s a r  iväg! Snart två veckor sedan jag var i Hässleholm! Otroligt!

Mindre och mindre smärtstillande behövs; ett långtidsverkande morfinpiller till natten, men för övrigt är det sparsamt med tabletter. Och jordnötsbollen gör nog verkan, det tror jag.

Livet hemmavid blir tämligen enformigt. Det har jag också skrivit om.
Frukost för mig själv (är jag uppe samtidigt som pv, kan han hjälpa mig att bära kaffekoppen och asietten till rummet) och jag tänker på alla möjliga och kanske omöjliga uppfinningar som man kunde vidareutveckla, allt för att underlätta när man går omkring med kryckor som alltid dråsar i golvet!

Lite gomorron-tv .., jag ringer ett samtal till medborgarskolan och säger att det där kravet på 444:- som jag fick igår, det gäller inte, jo, men jag fick ett löfte av två olika representanter för just m-skolan, att anmälan till kursen skulle dras tillbaka, då jag fått kallelse till operation och köra bil till Halmstad för att gå kurs, det är ju liksom uteslutet.

Kvinnan som svarade var vänlig, men kunde inte på egen hand dra tillbaka den här fakturan, utan jag skulle förhoppningsvis få tala med någon "Stefan E" (som var en av dem som lovade ...). Måtte han nu inte vara utomlands på semester, ty kravbrevet avslutas med hot om Intrum Justitia och där har jag ingen lust att hamna.

Inget nytt om lillpiggan som ligger i Slöinge; men det ska väl gås rond och undersökas.
Vi hoppas på det bästa.

Och nu?
Nu blir det en liten promenad ute i solskenet ....., jag ska sedan sätta mig i trädgårdsstolen och njuta av fågelkvitter och ljumma vindar.

Liten uppdatering ...

Nelly blir kvar på djursjukhuset över natten.
Hon har fått dropp, det har tagit blodprover och röntgats och i morgon blir det ultraljud.
Frånsett att hon har kräkts mycket och då blivit uttorkad, hittar man inget särskilt.
Jo, högt antal vita blodkroppar, men inte alarmerande.

Nu får vi se hur det går.

Här hälsar hon på sotarmurre som kollade kaminen.

Och här tittar hon ut genom fönstret.

Och här är hon i Bjärlöv hos pv.s släktingar och visar vem som Bestämmer.

Nelly är sjuk ....

Om några timmar kommer pv hem och då tar han med sig nelly till djursjukhuset i Slöinge.

Hon är verkligen risig.

Snart fyller hon femton år.

Vi får se hur det här slutar. 

En spännande dag ...

hästryggen - lockigt hår har hon också -

Ja, så värst spännande är det väl inte egentligen.
Dagarna blir i mångt och mycket sig lika.

Men ändå .., det blev ett besök i affären (fick lifta med friherrinnan, då jag inte får köra än på några veckor) .., småprat med stressade arbetskamrater (det är bonuskväll ikväll och mycket som ska hinnas med) .., kaffe i fikarummet .., inköp av våffelmix för 5:- paketet (ni kan lika gärna förbereda er på våfflor i solskenet Eva och Ulf!) och sen hemåt igen.
Lönebeskedet fick följa med också.
Det här blir väl den sista vettiga lönen på länge, länge och nu gäller det att hålla igen lite tills allt fungerar med försäkringskassan, vilket det har gjort hittills, men man vet ju inte.
Och AFA ska också kontaktas.

Väl hemma promenerade jag ner till hästhagen och serverade stoet en morot + ett äpple i halvor - allt togs tacksamt emot - men det där med kel och gos var helt onödigt, tyckte hon.
Ja, ja.

Så hemåt igen.
Slog mig ned på stentrappan och vilade nån halvtimme .., nelly och harry gjorde mig sällskap .., tränade med jordnötsbollen .., surfade på nätet och upptäckte att Nordegren & Epstein idag skulle bestå av repriser och det är då det värsta vad SR har många konferenser och kurser och så ställs programmen in.

Senare på dagen får jag ett sms från äldsta dottern. Hennes man har städat nån låda på jobbet och hittar då detta; en utskrift från ett telefonsamtal - det måste ha varit när Emil var sju år -, alltså 2006.
Jag kan säga att det låter inte så värst mycket annorlunda numera :)

Dagens fönster ....

.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

En vecka precis ....

Tiden rusar iväg, som alltid!
Sju dagar är det nu sedan jag låg på operationsbordet och allt som har med den biten att göra är så ångestframkallande, så jag blir ofta illamående bara vid tanken. Och inte begriper jag varför heller.

Men nu är jag ju hemma och när solen strålar som allra mest tar jag kryckorna och går försiktigt, försiktigt nerför backen och så bort till stoet i hagen, tvärs över vägen. En bit bort bara.
Fort går det inte, men långsamt.

Och jag blir stående en stund och lockar på henne .., men hon kommer inte förrän jag lagt ifrån mig kryckorna och då kan vi gosa en bra stund.
Jag kliar hennee bakom öronen och på sidan och jag pussar på mulen och den är varm och len och det känns som om jag skulle vilja krypa in i hagen och sitta där i en fåtölj intill henne.

När orken tryter, slår jag mig ned vid lagårdsväggen - mitt emot hagen -, på som en cementavsats.
Solen i ansiktet!
Där sitter jag en stund och begrundar tillvaron och tackar högre makter för att det bara rör sig om en ny knäled; det hade kunnat vara så oändligt mycket värre.

Knatar sedan hemåt.
Sakta.
Sakta.
Måste pausa i backen .., slår mig sedan ner på stentrappan och blir sittande där i kanske en halvtimme, kanske mera? Ser mängder av småfåglar flyga fram och åter till fröautomaterna .., hör såväl lärka som bofink .., och harry sitter hela tiden intill mig.

Sist av allt kommer friherrinnan på besök.
Det blir kaffe och smörgås och prat om ingenting och allt .., lite om jobbet, om tv-serien Bonusfamiljen ., hon visar sms-bilder från Thailand ... - där är en morfar som badar i ett turkosfärgat hav med lilla barnbarnet - och vi pratar om hennes stundande resa till Småland, till kalaset i helgen. I morgon ska det bakas en stooooor ostkaka, ja, alltså .., det ska friherrinnan göra och ta med sig.

Och ännu flödar solen!
Lyssnade till P1 i morse om vattenbristen i vårt land.
Skrämmande, är vad det är.

Att det blir torka i delar av Afrika har vi vant oss vid (vi - inte dom ...?), men här, hos oss!
Det pratas om ransonering och att ta drickvatten från större sjöar.

Ungefär så.

Dagens fönster ...

.... piggar upp mig med ett fönster från lilla Plockton i Skottland.
Ett butiksfönster nära vattnet.

Sköna hem ....

Satte mig ute i vårluften och njöt en stund.
Väntade på ett samtal som blivit fördröjt.

Sen tog jag mig en sväng runt huset.
Kryckade på i sakta mak.
När jag kom till den östra sidan, där pv huserar, vände jag och gick in igen.

#depp#kaos#enendaröra

Ny vecka, ny giv ...

Pigg igår, skruttig idag.
Darrig.
Ligger på soffan och läser lite i boken som Eckes Britt kom med igår.
Britt, hon som är en bra bit över åttio och så otroligt vacker!
Nu hade hon och Ecke tittat till huset och klippt ner hösthallonen och så blev det en stund över i vårt vardagsrum.

Lyssnar på radio.
Mest P1.
Tänker på Gudrun Sjödén som fick ris för att hon döpt ett mönster till "Lappros"; ja, kritiken kom från samiskt håll. Gudrun berättade att hon i vuxen ålder fick reda på att hon hade samiskt ursprung - på mammans sida - och att hon väl inte tänkte att själva namnet skulle vålla debatt. Namnet på mönstret, alltså.
Igår på facebook och även på instagram såg jag massor med bilder där stod om att det snöade "lapphandskar". Och i min barndom hade vi "lappskor", gjorda av renskinn.
Hur förhåller man sig till dom uttrycken numera?
Sånt tänker jag på.

Man kan också tänka på Anders Kompass - hjälten i mina ögon - som larmade om FN-soldater som förgrep sig på barn och ungdomar som dom egentligen var där för att skydda. Denne Anders Kompass fick sparken från sitt FN-uppdrag! Bedrövligt! Han borde i stället få medalj av största storleken. Och vad gjorde Jan Eliasson? Kom han till visselblåsarens försvar?
Denne Jan Eliasson som på FB skickade vänförfrågningar kors och tvärs, även till mig och jag fattade ingenting.

Och så tittar friherrinnan in.
Hon har varit i Getinge och besökt Apoteket och har med sig en liten vårblomma och hembakade kakor.
"Ja, om ni får besök eller så ...", säger hon.
Friherrinnan som har koll på det mesta frågar om jag lämnat in sjukintyget?
Nej, det har jag inte, jag har inte ens fått nåt.

Ringer till ortopeden och efter ett femtontal knapptryckningar ringer en sköterska upp och berättar att intyget är skickat med posten och kommer troligen idag eller i morgon.
Minns jag rätt, är jag sjukskriven på heltid till den 25:e juni eller nånting sånt. 

Så åker friherrinnan hem till sig - fast först ska hon köpa ägg i Ullarp - och själv tänker jag lägga mig raklång på soffan Ektorp.

Ungefär så.

Söndagsfönstret ....

... fångades igår när eftermiddagsljuset var så fint, så fint.

Den här bloggen är ju lika mycket en dagbok, som en "blogg". Jag kommer därför att ha en ruta där jag antecknar hur rehabiliteringen går och tankar kring och om själva operationen. Den här gången innehöll hela alltet så mycket ..., ja, ångest .., och jag måste liksom reda ut det för mig själv.
Det känns lite som ett garnnystan som trasslat in sig i sig själv.

Kåre, en av sjuksköterskorna som tittade till oss patienter, sa så där apropå på bara att .."Elisabet, du är en mönsterpatient!", men så känner jag det inte själv.

Nej, det var mycket som var så ..., rörigt liksom.

Så nu skriver jag den här noteringen till mig själv:

#rehab
Kan fortfarande inte lyfta benet när jag ligger raklång, men grips inte av panik, tänker att det här är andra gången man rotar och härjar där inne bland senor och muskler, det FÅR ta tid. Och skulle det inte lösa sig, kan man leva med det också.
Har stora blåmärken på baksidan av benet.

Känner mig betydligt piggare mentalt.
Starkare.
Är inte trött efter att snart ha skrivit två inlägg .., längtar efter att få ta mig an DN och så Söndagsintervjun i P1. Idag är det Maud Olofssons tur. Jag har under årens gång röstat på centern då och då och det ska bli intressant att ta del av den före detta partiledarens tankar och åsikter.
Och så ska jag skriva till min syster i Australien som väntar på att få sin ena höft utbytt.

Längtar efter att gå ut.
Idag ska det ske. 
Synd att jag inte har piggar under kryckorna; vad man än gör får man INTE halka och ramla omkull.

Morgonglädje! 

Redan igårmorse noterade jag att vi hade fått fågelbajs på sängkammarfönstret och jag tänkte att kanske, kanske är det herr Stare som har anlänt? Den brukar nämligen sitta uppflugen på tv-antennen - den som inte längre har någon funktion och som jag förbjudit pv att plocka ned, just för starens skull - och då passar det bra att använda sängkammarfönstret som toalett.

Och så plötsligt, när jag låg där i sängen och körde jordnötsbollsgympan, säger pv: "Elisabet, titta!" och så pekar han mot fönstret.

Där, längst uppe i eken, där sitter då två starar och spejar ut över världen!

Vilken outsäglig glädje!

För den som är osäker på hur staren låter, kan man klicka här och lyssna.

En lördagmorgon ....

Den här morgonen känns det bättre.
Mer som om krafterna är på väg tillbaka, men fortfarande kan jag inte lyfta mitt opererade ben om jag ligger raklång på sängen och det gör mig omåttligt irriterad.

Vid dom två förra operationerna var det inga som helst problem!
Högt i luften sprätte jag med benet och sjukgymnasten häpnade.
Nu ...?
Knappt en centimeter!

Efter boll-gymnastiken lyssnar jag till reprisen av Sommar med den igår bortgångne Torgny Lindgren; min favoritförfattare alla kategorier.

Pv har, tillsammans med harry, cyklat iväg till Guds Gröna Ängar .., en sträcka på cirka sex kilometer och det räcker precis för att jag ska höra programmet klart.
Efteråt känns det alldeles varmt i hjärtat!

Och den där solen som skulle flöda över vårt land, den visar sig i alla fall inte här.
Här är det snöblask!

Själv ska jag nog ta mig an någon av herr Lindgrens utgåvor och läsa lite igen.
Här ett utdrag från Norrlands Akvavit, där förre predikanten Olof Helmersson återvänder hem för att "av-frälsa" sina tidigare församlingsmedlemmar. Det går inte så värst bra.

"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet."

Mer spridda skurar ....

Efter frukosten (onsdagmorgon) som kommer upp på en gång, blir det gångträning i korridoren.
Det är rena rallyt där ute; dom flesta har fått nya höftleder och struttar omkring nästan utan bekymmer, lite värre är det med oss knäopererade som inte har riktigt samma fart.

Och sjukgymnasten kommer och visar hur vi ska använda "jordnötsbollen", något som kirurgen själv har hittat på och som är ganska finurlig.

Så här ser det ut när jag använder den i sängkammaren.
Man drar bollen mot sig och ifrån sig - sträcker och tänjer - jo, det blir nog bra.

En syster Rachel finns nog överallt och även här, på sjukhuset där jag då befinner mig.
När det är dags för lunch säger hon att jag måste gå till matsalen och sätta mig där och jag säger att nej, jag vill inte, tänk om jag får upp även lunchen och där inför alla andra och då blir Rachel sur och pekar på ett anslag som sitter på väggen där det står "Alla måltider ska intas i matsalen. Detta är ett led i din träning."
Men så blir det inte.
Jag blir kvar på salen.

Några timmar senare - då mår jag bättre - idkar jag trappträning och det går fint och då bestämmer jag mig för att åka hem. Mest beror det på syster Rachel, men också på att det känns så stressigt på avdelningen, ungefär som om man är på ett träningsläger. Och jag är så vanvettigt trött.
Jag vill hem till trygghet och lugn och ro.

Och här är jag nu.
Övar med bollen .., kan lyfta benet från plant underlag, men inte helt och fullt .., mår lite illa ibland, mår bra andra stunder. Tittar på tv .., slötittar .,. tänker på vikten av underbar personal ....,äter färsk ananas ...,dricker vatten och har harry som sällskap i soffan.

Fick finbesök av friherrinnan igår, som hjälpte mig med kaffe och fika och hundarna som fick mat.
Idag strålar solen.
Men jag är fortfarande sååå trött.

Kram till er alla för uppmuntrande tillrop och glada hälsningar ., för kort som kommit hem och för att ni är så himla rara!

Nu ska jag lägga mig och vila igen!
Ajöken, sa fröken.

Någorlunda på banan igen ....

Efter att först ha fått besök av friherrinnan (bästa hemsamariten ever!) och så fått lunch av pv, känner jag livet återvända så sakteliga. Nu gör jag ett försök att så ärligt jag kan sammanfatta den här resan.

Natten mot tisdag sover jag nästan ingenting.
Två, tre timmar kanske.
Pv skjutsar mig till Hässleholm och klockan 11.00 har jag tid till operationsavdelningen och jag ringer på dörren och får ta mig gräsligt hemska kläder; en slags joggingbyxor och stoooor vit mjuk skjorta och så foppatofflor.

Och så får jag slå mig ned i ett angränsande väntrum där vi sitter fyra stycken.
En kvinna född 1940 med finskt namn berättar att hon varit krigsbarn som hamnade i Skåne och om hur hennes liv gestaltade sig och efter tre år i Skåne skickas hon hem till Finland och har då glömt finskan och vem som är hennes mamma -. 

På slutet när kvinnan berättar, börjar hon gråta.

I ena hörnet sitter en äldre solbränd man som halvårsvis bor i Spanien; utanför Barcelona.
Han har arbetat som lantbrukare och ska nu byta ut sitt ena knä.

En kvinna i 50-årsåldern ansluter. 

Hon är pigg som en lärka och visar sig ha haft cancer i benet och har nu drabbats av något som heter Bakers cysta och intill mig sitter en äldre dam som ska få ny höft och hon ska ligga nära mig på uppvakningen, men det vet jag inte då.

Det blir en fasans eftermiddag och natt.
Vid första knäprotespoperationen fick jag ryggmärgsbedövning men fick också sova under själva ingreppet och kräktes rejält efteråt.
Vid den andra operationen fick jag enbart ryggmärgsbedövning och kräktes bara lite.

Nu var det full narkos och operation vid tretiden och efter någon timme på postop börjar jag kräkas (då ska man träna med en boll, men den tar personalen bort, jag klarar det inte, är alldeles för slut på)  och hamnar inte på avdelningen som förut, utan får stanna kvar på uppvaket och jag kräks mest hela tiden .., slumrar till - eller blundar i alla fall - delar alla ljuden med dom övriga tre - vi har skärmar mellan oss - tanten med höften vill bajsa och kämpar förtvivlat .., på min högra sida ligger en man som skadat och opererat sin axel och åååå, så ont han har!

Och jag kräks och kräks och jag blir kissnödig och så kommer änglapersonalen (nattpersonalen) med en rull-potte-stol som man ska sätta sig på intill sängen, men jag bara kräks och kissar på mig och skäms så jag vill dö .., och så plötsligt sitter jag där naken i pottstolen medan den där underbara personalen tvättar mig och rengör sängen, renbäddar och säger att inte behöver jag be om förlåtelse inte, det här händer ofta!

Vid fyratiden på natten har jag testat mangodryck (kom upp bums), vatten och saft (allt kommer upp), men när jag får några Mariekex på ett litet fat, kommer livet tillbaka. Jag är kruttorr i munnen och kan knappt prata; har inte ont, men mår i alla fall mindre illa. Kanske ska det nu bli bra, tänker jag.

Kring åtta på morgonen hamnar jag på ortopedavdelningen.
Då blir det frukost.
Intill mig ligger en rar kvinna som en gång varit städchef på sjukhuset och tycks känna alla; och medan hon äter frukosten, kräks jag upp alltsammans.
Stackars henne! Vilket ackompanjemang!

Så småningom - efter mera träning - börjar jag att må bättre.
Men nu orkar jag inte skriva mera, utan återkommer lite senare.

På rumsbordet ser det ut så här.
Ajöken, sa fröken för ett tag.

Hemma igen

Så har då bloggerskan kommit hem igen, riktigt pigg men nu i säng. I morgon blir det säkert en riktigt lååååång uppdatering om de senaste dygnens förlustelser, bl a  en rapport från EM i kräkning.
Slut från PV