Dagens fönster ...

Från Ungern och Budapest kommer den här bilden, fångad av Karin, gift med mina barns pappa.
Tack snälla! säger jag.
Så omtänksamt!



Här en något pratig liten film som två ungdomar gjort med tips om saker att göra i Budapest.



Och här en film där man får förslag på ungerska delikatesser.
(På familjechatten berättar Tommy om hur billigt det är att äta på restaurang, ja, där alltså).



Man kan besöka marknaden också.

Själv har jag aldrig varit i vare sig Ungern eller Budapest, men onekligen så lockar det.

Summering ...

Ja, vad blev det av den här dagen?
Jo, det blev frukost/brunch tillsammans med friherrinnan. Inte på stranden som det var tänkt,
men i vårt växthus, där det var lä och skönt och gott att vara!

Och två hundar och en katt gjorde oss sällskap och vi pratade om allt möjligt; bland annat om att jag borde lobotomeras, för jag KAN verkligen inte släppa tankarna på jobbet fast jag är ledig.
När jag tittar in i affären tänker jag ibland .."oj, har dom inte gjort fint i fruktdisken ännu?" eller "är det slut med frontningen?" och det är ju fullkomligt vansinnigt, dessutom ska jag om ett och ett halvt år träda in i pensionärernas skara och innan dess  m å s t e   jag ha lärt mig att koppla bort jobbet. 

Friherrinnan skrattar gott åt detta mitt bekymmer.
Hon tillhörde den lyckliga skaran som - i samma stund hon stämplade ut - tänkte på annat än jobbet.
Ja, så var det i alla fall när hon arbetade och för att må bra, så är det väl så det ska fungera också,
men så här har det alltid varit för mig.

Nåväl.
När friherrinnan tackat för sig, tog jag mig an växthuset.
Planterade sticklingar i större krukor, sopade golvet och röjde lite allmänt .., jo, det kändes bra.
Stöp som vanligt vid ettiden .., samma procedur dag efter dag, men piggnar till några timmar senare.

Påskduken får ligga kvar på bordet så länge och i bakgrunden skymtar grannen Ingers sommarhus.
Här, där vi bor, finns inte många året-runt-boende och det är inte många bilar per dag som passerar längs vägen, som för övrigt är en återvändsgata.

Men idag .., eller ikväll .., kom trettioen mullrande motorcyklar och körde ner mot havet till, där det blev fika på hällarna!

Det finns fyra byggnader på grannens tomt. Först själva boningshuset, så två mindre (dom på bilden) och så ett avlångt som kanske en gång varit stall och så finns förstås den där mossbelupna jordkällaren som är så fin!

Och vinkrankan har vaknat till liv!

Mera?
Ja, jag körde till Slöinge och hämtade ut ett Adlibris-paket i matbutiken och inte långt därifrån ligger Sia-glassbutiken (och fabriken) och eftersom pv är en stor glassälskare (inte jag) blev jag ombedd att köpa hem andrasorterings-varianter som säljs till halva priset.

På väg ut ur butiken låg självaste frestaren och lurade och jodå, jag åkte dit och köpte mig ett rån med två kulor lemoncurd. God, men vansinnigt söt! Flera gånger på väg hem tänkte jag slänga ut glassen genom fönstret, in i skogen, men jag hade en bil bakom mig och nja, glassen fick ätas upp.

Vad var det då för bok jag hämtat ut?
Jo, den här. 
Det var nämligen så att jag i ett inlägg berättade om min morbror Ivan Westerlund i Dikanäs, han som var blind och drabbad av epilepsi och så småningom hamnade på Umedalens sinnessjukhus och där dog han, bara knappt tjugo år.

Om denne Ivan vet jag egentligen nästan ingenting, annat än små fragment som mamma berättat när jag var yngre och hon ännu levde.
Att Ivan alltid grät när han skulle sättas på bussen till Umeå .., att han ibland gick vilse när han besökt utedasset i lagården och hur dom hittade honom gråtande i någon snödriva.
Denne Ivan som syns på olika svartvita fotografier och som alltid tittar åt fel håll, eller åt ett annat håll än alla dom andra.

Här står han i mitten i den översta raden.
Denne unge man som jag inte vet just nånting om och det gör mig så ont .., det är som om han inte har funnits.
Ivan .., Ivan Bernhard .., vad tänkte och kände du? 
Hur ensamt blev ditt liv på Umedalens sjukhus?
Vad dog du av?
Ingenting vet jag och boken som jag nu har liggande här på bordet, den tar upp just det här .., alla barn som hamnade på sinnesslöanstalter som det då hette.
Och den som tipsade om boken, det var Rexxie och till dig säger jag: stort tack!

Nu blir det bingen och i morgonkväll åker pv tåg till Skåne för att övernatta hos goda vänner och på lördag väntar toughest-tävlingen, med start 14.45 för hans del. Fyrtio hinder ska han ta sig över.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

Så här skriver Annica i Värmland - i Karlstad - om fönsterbilderna som hon skickade igår.
Underbara bilder!! Tack snälla, rara!

"Hej!

I den delen av sjukhuset som jag arbetar finns ett trapphus upp till våning sex. Där mellan femte och sjätte våningen har en duva byggt sig ett bo och ligger nu och ruvar.

På något sätt så märkte hon inte att vi stod nära fönstret på insidan. Hur hönsnätet hamnat där så perfekt är också ett mysterium men det ger ett bra stöd för boet
.


 
Gick sen ner en våning och fotade från ett annat fönster. Duvan låg kvar så lugnt och fönstret speglar henne. Så vi har vårt eget lilla fågelbo på mitt arbete. Vi får hålla span och se om det blir några duvungar.

Annica / Turtlan"

Onsdag i början av maj ....

Och nu har poppeln fått blad och ni anar inte - eller kanske att ni gör - hur ljuvligt det doftar!
Jag smider planer på att gräva upp några rotskott att plantera i vår backe, eller nere mot vägen till, men när jag sedan läser på olika sidor om vilka förfärliga utlöpare poppeln skickar iväg och hur rötterna saboterar nedgrävda rör .., nja, då vet jag inte.
Men kanske uppe i slänten?

Nu sjunger vitsipporna på sista versen!
Egentligen har jag svårt för det här med En Skapare, men om nu allt bara är en slump .., ja, men hur kan nånting bli så vanvettigt vackert?!

Nere vid vägen, alldeles intill segelbåten (som i vår ska flytta till en riktig hamn och få en riktig båtplats)har boken ändrat färg.

Och på andra sidan bäcken, den som mynnar ut i havet, ser det ut så här.
Det lilla huset som snart tippar omkull (och som vi tror en gång har varit en kvarn) kallar jag numera för Rexxies hus. Han drömde ju om att få ta hand om det här och tänk, så trevligt det hade varit!
Uppe på berghällen till höger om huset, har jag sett en stor råbock som står där så majestätiskt och spanar ut över världen.

Vänder man ansiktet uppåt, är detta vad man ser ....

Och detta!

I flera dagar, ja, säkert en veckas tid, har jag sett hur herr Duva enträget uppvaktat sin käresta, men utan resultat. Nej, så snart hon kommit för nära och fastän han vippat på stjärten upp och ner och upp och ner, har hon bara puttat iväg honom. Men inte idag! Idag satt dom på en gren uppe i den gamla björken till vänster på bilden och det vänslades alldeles omåttligt!

Senare på eftermiddagen, när friherrinnan kommit tillbaka från läkarbesöket (mycket nöjd och belåten, alla värden var bra!) stämde vi träff nere på stranden i Steninge.
Jodå, jag hade baddräkten med mig, men tappade sugen när det visade sig att piren var nycementerad och avstängd (alltså inget dopp från stegen), nej, man skulle gå ut i det långgrunda vattnet och där, halvvägs till Danmark, nedsänka sin lekamen.
Det gjorde jag inte.
Men friherrinan tog ett hastigt dopp och kom upp och sa som alltid att det var såååå skönt i vattnet.
(Jag brukar säga att det är skönt efteråt ...).

Lite senare anslöt två andra kvinnor, varav den ena nog är halländsk mästarinna i att vara friskus när det gäller iskalla bad. Vi såg henne vinterbada en gång .., hon låg i och simmade som vore hon i det allra varmaste Medelhav!

Efteråt blev det prat om allt möjligt och eftersom friherrinan - som vanligt - inte hittade sina glasögon (det brukar vara bilnycklarna), handlade det mesta om vårt bristande närminne, ja, alla fyra hade vi samma bekymmer. Många skratt blev det om just detta.

Och  jo, glasögonen fanns såklart i friherrinnans ryggsäck.
Hur prydligt som helst instoppade i ett elegant fack.

Nu är det eftermiddag, nästan kväll .., och jag ska ordna med middag till herr pv och i morgon har vi stämt träff igen, på stranden. Då ska nog även jag ta mig ett dopp.

Ännu ett sörmlandsfönster ...

Och det var Ulrika - just då i sjunde himlen, tror jag - som agerade fönsterfångerska.

Halvtid ...

Ja, i morgon är det sju veckor sedan jag senast klädde om mig för att åka till affären och jobbet; det var den fjortonde mars som vi vid niotiden på morgonen körde till Hässleholm och ortopeden och jag bad att få ratta bilen - allt för att skingra tankarna - och jag kan nästan i detalj minnas allt som hände fram tills det var dags att sövas; det är som inetsat i minnet!

Jag minns den unge mannen som skulle få sin skadade menisk åtgärdad och när jag togs in förberedelserummet och fick ta av mig det mesta och lägga mig på det som senare visade sig vara ett operationsbord på hjul, då såg jag hur mannen låg på en likadan rullbår/bord och han skakade som ett asplöv - hela kroppen hoppade liksom - och han såg helt borta ut och någon sköterska bredde över honom en filt och sa "oj, vad han fryser!"

Och jag minns narkosläkaren - en ung kvinna - som satt på min vänstra sida och strök med tummen och pekfingret på min vänstra hand och hur hon ideligen vände blicken upp mot en skärm där mitt blodtryck visades och hon sa .."ja, men det är på väg neråt Elisabet".

Nu är allt över och jag vill inte göra om det.

Återstår så sex veckor av ytterligare rehabilitering .., av sträcka och tänja och böja och gå på promenader och resa sig upp och ner från stolar - om och om igen -.
Tanken är att jag sedan ska arbeta nån slags halvtid - tre timmar om dagen - i minst två veckors tid och sedan är det vanligt schema som gäller i sex veckor, innan jag har riktig semester.

Det har, än så länge, varit en kylig rehabtillvaro, men nu tycks det som om det vänder.
Nu är det bara en tidsfråga innan allt slår ut.
Den stora boken i slänten ner mot vägen till, den har stoooora, svällande knoppar .., och björkarna skirar försiktigt i ljusaste grönt.
Och i rabatten, den mot väster, blommar älsklingstulpanerna, dom där små, söta sakerna som är på bilden här ovanför. Som jag älskar dem!

Spireorna är trögstartade, men kommer så snart dom också.
Grannen Ingers vita länga skymtar där i mitten av bilden.
Av alla som här på Ejdervägen vet jag ingen som har så fint som Inger; där är flera vita längor och det påminner på nåt vis om nåt spanskt ..., absolut inget prål, bara så enkelt och så vackert.  

Och så finns där en jordkällare - helt övervuxen av mossa - som på pricken ser ut som den lilla stugan som tomtegubben hade, ja, ni som har läst Hattstugan kanske förstår vad jag menar?

På Ingers tomt har hennes son nu ägnat någon timme eller två åt att försöka få fart på gräsklipparen av robotmodell. En stor boxer har han med sig; den sitter kopplad och igår hade harry helt sonika gjort ett stående hopp rakt över gärsgården och hälsat på, men lika raskt hoppat hem igen.
Den hunden - boxern - är kastrerad, så det gick bra.

Pingstliljor är mina favoriter, men många har vi inte.

Det var en glädjens dag igår - i alla fall så här lokalt -, i mitt hjärta.
Mellanbarnet vann sin första dressyrtävling tillsammans med fina hästen Gabbe och då blir man så här överlycklig! Jag har helt sonika lånat bilden och vet inte vem som agerade fotograf, men jag hoppas att det är nån snäll en som inte blir arg.

Och äldsta dottern ..., hennes ständiga glädje över familjens nytillskott, lille Charlie, ja, den vet liksom inga gränser! På vår familjechatt syns ett ständigt flöde av de allra mest ljuvliga bilder på en svartlockig lurvtuss och alla längtar vi förstås efter att få träffa den här krabaten, så där på riktigt!

Foto: Ulf Palm /TT

Annat känns mindre lustfyllt.
Att det i vår upplysta tid finns nynazister som spatserar omkring på gator och torg, är för mig en gåta. Jo, vi har yttrandefrihet i vårt land, men nog känns det kluvet detta att se vitskjortade män och kvinnor och alla ser likadana ut och ingenting förstår man.
Hur är det möjligt?!
Och nej, förintelsen .., har den verkligen inträffat?
Jag säger det igen: hur är det möjligt?
Hur kan någon vettig människa vilja ansluta sig till nånting sånt här?
Och hur känner deras föräldrar sig?

Så nånting helt annat - lika skrämmande - men på ett annat sätt.
På SVT-play finns programmet "Sista skörden" som tar upp det här med odlande och hur människor fördärvar det där yttersta, tunna jordlagret som till sist blir helt sterilt .,. där finns inte en endaste liten daggmask, det hela liknar mera cement.

I programmet pratar en rundmagad man från USA - en jordbrukare - och jag tänkte först när jag såg honom att jaha, han är väl en sån som bara ser till pengar, men oj, så fel jag hade!

Vilket intressant och viktig program det här är!
Här är länken om någon är intresserad.

Ja, det var några tisdagstankar den andra dagen i maj.
Hoppas att ni alla har det bra och ditt humör ändrat sig fina Ulrika!

Tisdagsfönstret ...

Flitigaste fönsterfångerskan fann flera fönster ..., på utflykten till landet "Sörmland".

Och tänk att hon hade håven med sig!

Tack gulle-Ulrika!

Dagens fönster ...

Nej, ännu är inte påskpyntet bortplockat .., jag tänker som sagt var på hur trist det måtte vara för alla småkycklingarna att återigen hamna i en brun papplåda och ligga där i ett helt år!

Alltså tar jag in en liten bukett vitsippor .., planerar att putsa fönsterna i morgon och gläds åt alla smådjuren där på fönsterbrädan!

(Passserar tv:n där Fråga Doktorn är programmet för stunden och  upptäcker då att programledarinnan har skaffat sig rejäla lösögonfransar).

Sista april och viktig tävling ....

Igår var vi bjudna till Hilda och Patrik som bor ute i Bäckagård; ett hyreshusområde i allmännyttan som i mina ögon är så fint och välskött och där är så lummigt och grönt! På innergården blommar körsbärsträd och där är gott om buskar. Cykelavstånd in till centrum i Halmstad och till havet - helt perfekt -!

Nu var det sextioårskalas!
Hilda har fyllt 29 och Patrik 31.



Och nej, det var inte bara vi, där vimlade av småttingar och där var en höggravid svägerska, där var bröder och svärföräldrar och en svartlockig hund! Och av alla gästerna så hade nog minst fem deltagit i en Toughest-tävling och det var inte bara männen på kalaset! (filmen) Imponerande!
Det är just den tävlingen som pv ska delta i nästa helg, ja, jag säger inget mera.

Hilda - som vuxit upp som endabarn till pv och Mymmel - hon har hamnat i en släkt där det är många syskon och minst lika många syskonbarn, så himla härligt .., och jag tänkte att så skulle jag också ha velat ha det och tänk, att ha syskon som inte bor så långt ifrån varandra!

Veganska smörgåstårtor ..., nej, det hade jag aldrig testat tidigare .., m e n  så gott det var!
Två varianter hade Hilda gjort; jag tror att det var den här (bilden) jag tyckte var i en klass för sig.

Här är den andra!

Vad gjorde vi?
Jo, där var ett slags Melodikryss (konstruerat av 29-åringen) som vi skulle lösa - vi delades in i tre olika lag - och tack och lov för pv som är en hejare på melodier och allt som har med musik att göra! Stor lycka; vi vann!
Två frågor förblev olösta: det ena var namnet på en musikkompositör (till filmmusik) och så fick vi veta några olika filmer som personen i fråga komponerat musiken till, men se, där gick alla bet.




Svaret på den vågräta raden tredje uppifrån visade sig vara Hans Zimmer; en favorit hos Hilda.

Ännu en fråga var för knepig för oss; svaret var Wien.
Nåväl, vi vann ändå och det var ju skönt för den som är tävlingsinriktad!

Och då tar jag samma bild igen; för här är vinsten och mannen som som tittar så förundrat mot taket, det är Patriks pappa - en sprallig man som gått i pension -.
Och så förstapriset då .., blomman!
Ja, det var kul!

Så åkte vi hemåt och tog det lugnt ..,  skink,- och broccolipaj med sallad blev valborgsmiddag .., pv höll på lite med altanen och jag planterade två tämligen robusta plantor med timjan och satte ut dom nyinköpta blommorna (det var det här med pelargoner eller pelargonior) i växthuset ....,och vi tittade på Mästarnas mästare och sen blev det inte så mycket mera.

Jo, vi var förbi på affären och handlade lite och dom var två i kassan och mycket kunder hade det varit hela dagen och jag smöööög in i mejerikylen och puttade fram lite mjölk så där försiktigt och åååå, så jag hade velat vara kvar och göra fint och fylla på och hjälpa till!

Idag är det alltså 1:a maj. 
Ååå, så jag tycker om maj månad!
Några planer? Nja, jag ska fixa i växthuset .., mina barns pappa kommer körande från Ystad med Meja (labradoren) som vi ska ha hand om i tio dagar (harry går redan med spända öron och väntar ...) .., friherrinnan pratade igår om att kanske ta ett dopp i havet och i så fall gör jag henne sällskap (osäkert om jag doppar mig dock) och när Meja kommer, då tar vi till Göstas Café i Steninge och äter lunch.
Tvätt snurrar i maskinen, annan tvätt hänger på sträcket.

Ungefär så.
Mer märkvärdig är inte tillvaron, men det är tillräckligt för mig.

Sista-april-fönstret ....

... får bli Eckes, från lillhuset, det där huset som jag så gärna skulle vilja köpa och ha,
som en slags säkerhet. Men där finns nog vare sig vatten eller avlopp.

Valborgsmässoafton - då -.

Idag är det Valborgsmässoafton och det är knappt man tror sina ögon, ty solen flödar, himlen är blå och så här - som på bilden - såg det ut igårkväll när jag råkade vända mig om och tittade ut över den lilla plätt av världen där jag bor .., ner mot havet till.
Så vackert det var!

Valborgsmäss ..., det är för mig norra norrlands inland och fjälltrakter .., snöfläckar på marken och sällan gröna gräsmattor. Det är manskören som står framför kommunalhuset och sjunger så fint .., många har trenchcoat och några har studentmössa på huvudet (då, på 60-talet, känner jag inte en enda människa som har tagit studenten) och en av dem som sjunger är Fred Holmlund, han som är gift med Britta - båda arbetar som apotekare och Britta pratar skånska -.

Valborgsmäss är också grannens pojke Bosse och hans kompis Rolf som skjuter häxpipor och andra smällare; det är fyrverkeri från gamla kommunalhusets tak och massor med människor där nedanför - på torget och längs Storgatan - och alla roppar "åååååå!" när fyrverkeripjäserna skjuts av mot himlen.
Alla vackrast är "vattenfallet" som alltid avslutar det hela.
Som ett regn av silver är det som flödar ner från taket och mot marken!

Gammal bild av Malå .... jag växte upp på Udden till vänster på bilden.

Det är samhällets brandkår hemma som sköter om det här med fyrverkeriet..
Högt uppe på taket ser man brandmännen huka och sätta fyr.
Där är Ingelas pappa Tomas och där är också min bästa kamrat Gunillas pappa, han som heter Folke och i sin ungdom var duktig slalomåkare.

När fyrverkeriet är slut och vi applåderat, går alla hemåt och ingen hund skakar av rädsla; dom flesta har nämligen jakthundar som är vana vid smällar och skott.

Ibland (mest på 60-talet) har vi som bor på Udden ordnat med egen majbrasa, oftast nere på isen som alltid ligger kvar till slutet av maj månad. Så småningom - långt senare - blir det brasor uppe i Tjamstabacken eller nere i "sjöparken" nära det nya kommunalhuset; det som på 80-talet hamnar på vykort, men inte är ett dugg vackert.

Nu är det ett annat liv .., nu bor jag i landet Halland och något kommunalhustak med fyrverkeri finns i alla fall inte här, i Stensjö, men kanske någon majbrasa i Steninge eller Eftra och där står säkerligen mängder med människor, men ingen som jag känner så där som man gjorde hemma. Kanske några kunder från affären .. kanske lite småprat .., men inget vattenfall och ingen grannpojke som skjuter häxpipor.

Liten eller stor utflykt ....

Det är säkert femtio år sedan jag senast gick på teater och då var det hemma i Malå och minns jag inte helt fel var det "Lång dags färd mot natt" - grannfrun Ann-Britt hade bjudit mig, men det blev liksom ingen succé. För min del, alltså.

Jag, som i min ungdom tyckte att det var hemskt att gå i luciatåg och som - fortfarande - aldrig i livet skulle vilja delta i en maskerad, ja, det blev på nåt sätt pinsamt att se vuxna människor på scenen. Film, ja, det var liksom nånting annat och jo, jag inser att det låter hur tokigt som helst.

Men nu var Riksteatern här med "Landet inuti" och regissör för den föreställningen är Joakim Rindå; just det, Gunnars son och då tänkte jag att ..., ja, men då måste man väl ändå?

Patrik, Joakim och Mymmel ...

Först blev det middag tillsammans med Joakim - som tycks PRECIS lika snäll och rar och go som på bilden här - och därefter dags att göra oss redo för föreställningen. I foajén träffade vi Hilda, Patrik och Mymmel (Mymmel längst till vänster höger på bilden; hon är mamma till Thomas dotter Hilda) och här blir det lite prat om Jämtland (Mymmel är född och bodde där tills hon var åtta år) och lite annat.

Och Mymmels härliga väninna Gudrun var också där ..., här är det ännu mera prat.

I själva föreställningen deltog tre skådespelare - alla män - som representerade olika människor runt om i Sverige som vittnat om sin uppväxt i landsorten och framför allt hur det är att vara gay/lesbisk .., om rädslan att inte våga komma ut .., eller att ha gjort det .., men också om det här med utanförskapet när man lämnar sin hembygd och flyttar till någon storstad.
Väldigt mycket igenkänning blev det!

Av en slump hamnar Hilda och Patrik på bilden .., där till höger står dom och jag tänker att nu är det inte många månader kvar tills det vankas bröllop för deras del.

På golvet hälldes det ut jord som formades till Sverige och jag satt längst uppe, alldeles vid Norrbotten. När bilden togs var föreställningen slut och vårt land hade suddats ut.

Publiken var blandad - många ungdomar - men även män och kvinnor i vår ålder.
Ja, det var faktiskt jättetrevligt alltsammans!

Efteråt blev det kaffe och en mazarin på den övre våningen och jag klarade att gå såväl uppför som nerför trapporna, men hjälp, så stel jag har varit och så ont jag har haft i natt och ännu har!

Den som har läst här hos mig länge, vet vad jag tycker om håriga armar.
Just det.
Om håriga armar tycker jag  m y c k e t.
Och det kan jag säga .., att Joakim, han hade lurviga armar!

Innan vi åkte in till Halmstad (22 km) tittade vi in i affären där jag arbetar.
Där, ute på parkeringen, upptäckte jag den här bilen och den här dekalen.
Finns det nån människa som kan läsa texten utan att börja nynna på melodin?



Inte jag i alla fall.

Och innan vi åkte upptäckte jag att lupinerna är på väg upp .., nu går det fort .., snart blommar dom!

Nu ska jag ta mig an frukostdisken!

Hit och dit ....

Frånsett några år när jag var ensamseglare, så har jag alltid varit omgiven av minst en hund.
Min pappa hade kennel och födde upp hamiltonstövare, men där fanns även perioder av andra raser .., en finsk spets, en tax, en släthårig foxterrier och så fick jag själv familj och där var då en gul labrador och en engelsk cocker spaniel och tillsammans med pv kom alltså harry in i mitt liv.

Och så Nelly på sluttampen.

Av alla dessa hundar har ingen ens varit i närheten av att vara så egensinnig och så personlig som just Nelly. Jodå, hon blir väldigt glad när någon av oss kommer hem från jobbet eller när friherrinnan dyker upp eller när småbarn hälsar på, men annars är hon inte direkt social.

Just nu ser det ut så här, som på bilden.
Hon ligger på soffan Ektorp och har gömt huvudet bakom en stor kudde.
Så gör hon nästan jämt.

Igår fick hon smaka en liten bit stekt fiskpinne, lite stuvad spenat och lite potatismos.
Sällan har vi sett henne så nöjd och belåten! Hon gick raka spåret till soffan, kurade ihop sig på fleecefilten och sov sedan som en liten prinsessa!

Birgit och Valter ... så rara och fina!

Regnandet bara fortsätter (men ja, det är bra!) och jag har pratat med en vänlig sköterska på ortopedmottagningen i Hässleholm och fått tidigarelägga mitt återbesök, nu till den sista maj.
Enligt Försäkringskassan ska jag vara hemma två veckor mindre än vad herr kirurgen anser .., men jag tror nog att jag borde kunna klara av det?
Då arbetar jag tre timmar per dag, fyra dagar per vecka i två veckor och sen .., som vanligt.
Nåja vi får väl se vad läkaren säger.

Helt ärligt längtar jag tillbaka till affären!
Tänk, så roligt att få träffa Birgit och Valter igen och alla andra rara kunder!
Det är ljuvligt med ledighet, men ...., jag saknar kontakten med andra människor.

Ungefär så.

Den låg i kundkorgen ....

I en sån här röd kundkorg som jag plockade undan för att ställa dit min egen.
Och jag blev så varm i hjärtat när jag såg den lilla inköpslistan.