Efteråt ....

I tre dagar har sigge hållit sig borta.
Det gör han alltid när andra hundar kommer på besök och oftast kurar han då i carporten, längst uppe på den där karljohansoffan som jag köpte på auktion och som inte kommit längre än just dit.

Men sigge är expert på att veta när hundfrämmandet givit sig av .., så i morse kom han jamande och meddelade att han gärna kunde tänka sig lite kokt fisk till frukost, jo, det hade smakat som bäst .., och det fick han såklart.
Efteråt hoppade han upp i den tomma bananlådan i pannrummet, den där pv mest haft spån och annat att elda med och som sigge  ä l s k a t  att ligga i - nu har jag lagt en fleecefilt i botten - och där har han legat och mått gott i ett par timmar.

Lite senare gick han ut och lade sig i trädgårdsstolen.
Det går bra det med.
Och så skööönt att slippa oroa sig för en hundvalp med sylvassa tänder - även om dom aldrig hann träffas på riktigt - bara med någon meters mellanrum!

Och igår fick jag mitt sommarschema.
Alldeles enkelt kan det inte vara att agera  schemaläggare när någon blir sjukskriven och inte riktigt vet hur det blir?
Med mitt nya knä är det så här: ena dagen känns det helt okej, nästan så att jag skulle kunna tänka mig att vandra i fjällen.
Nästa dag (igår t.ex) gick jag lillrundan med harry och precis hela tiden mumlade jag för mig själv ..."ååå, så ont! åååå, så ont!" och jag tittade mest ner i marken för att ta ett steg i taget och då ska ni veta att lillrundan inte är lång, kanske 800 meter.

Antiinflammatorisk medicin gör att jag kan gå nerför en trappa precis som vanliga människor, bara liiite långsammare; det är som ett mirakel!

Och jag tror verkligen att det kommer att fixa sig med jobbet.
Två veckor med nån slags arbetsträning (för att vänja knäet), sedan som vanligt.

Tänk, om man nu lever och har hälsan, så är det här mitt livs näst sista sommarschema!
Det är nästan ofattbart.

Veckorna 30, 31 och 32 har jag semester!

Dagens fönster ....

Från Jämtland, inte långt från där Gunnar bor, kommer det här fönstret.
Det fångades av pv:s brorsdotter Kajsa och så här skriver hon:

"Köksfönsterutsikt klockan 22.45!"

Fåren är hennes.

Tack Kajsa!

En slags resumé ....

Tre underbara dagar fick vi tillsammans med äldsta dottern och lille krabaten Charlie!
Tänk, att en hundvalp kan generera så oändligt mycket glädje!

På bara tre dagar har han minsann lärt sig att hoppa upp i soffan och ligga nära-nära Harry .., och igår blev det debut i havet! Vattnet var ljummet, verkligen ljummet (i knähöjd) och även om Charlie gärna höll sig mellan mattes ben, så simmade han glatt omkring!

Och glädjen när han på morgonen upptäckte harry - den glädjen var ömsesidig -, medan Nelly nog tycker att det är rätt skönt att den där efterhängsne typen som hela tiden ville para sig (ibland åt fel håll), ja, att denne nu givit sig av!

Det blev vilsamma dagar här tillsammans.
Igår satt vi ute på altanen och gjorde egentligen ingenting och jag tänkte att det var länge sedan jag tyckte den förstfödda var så lugn!
Och hon, som alltid har håret antingen plattat eller uppsatt, släppte för en stund ut sitt hårsvall och jag föll nästan baklänges!! Att båda döttrarna har ärvt håret efter sin mormor, därom råder inget tvivel, men åååå, så tjockt det var och så lockigt!!
"Men har du det aldrig utsläppt så här!?" frågade jag som tyckte att det var sååå vackert.
"Nej, aldrig!" svarade hon.

Alldeles innan Charlie och hans matte tackade för sig, hojtade hon att det satt en fågel alldeles orörlig nedanför fröautomaten. Det var var den här lille stenknäcken - en unge - som hade fått nånting som såg ut att ha klistrat igen näbben.

Vi fick (pv fick) hålla på ett tag innan han lyckades få fast den och sen blev det till att pillra ut skräpet som var i näbben - det såg ut som skal från solfrösfrön som fastnat i gommen - och jag hämtade en liten sked och vatten och så försökte jag skölja ur så gott det gick.

Det ska jag säga er, att man förstår varför den fått sitt namn, för oj, oj, så ont det gjorde när den nöp fast i mitt finger och pv fick blodvite ...., , ja, ja, det är tacken det ,-)

Efteråt flög den iväg, men jag undrar jag om den klarar sig och nu undrar jag ännu mera om jag verkligen ska fortsätta med matandet? Det kändes olustigt det där.

Det här var v å r  verklighet.
Våra dagar.
I Manchester har mammor och pappor och syskon förlorat någon de älskar över allt på jorden och man kan ju bara  a n a  den förtvivlan som dom känner!
Och det finns liksom inga ord längre.
Vad säger man??
Ja, vad säger man?

Dagens fönster ....

På självaste den norska nationaldagen skrev ellem i Skellefteå så här:

"Igår hade vi avslutning i en daglediggrupp. Vi åt på restaurangskolan Eurest. Mycket god mat och fin utsikt!"

//Det är många år sedan jag besökte Skellefteå .., det var nog vår första tillsammansresa hem till Västerbotten. Och där är kyrkan och bron över älven och det lite högre huset till vänster .., är det inte Scandic hotell, eller är jag helt fel ute?

Måndag i slutet av maj ....

Då blir det liten promenad tillsammans med valpen Charlie .., det blir lunch ute på altanen med äldsta dottern .., senare på dagen bakar hon världens godaste bullar.

Jag plockar in en bukett syréner och tänker att jag nog aldrig vänjer mig vid att såna finns redan i maj! För den som är uppvuxen i det som på väderleksrapporten går under benämningen "norra norrlands inland och fjälltrakter", är blommande syréner nånting som hör juli månad till.

Av bara farten fixar dottern även middag och nu bara väntar vi det sista avsnittet av Line of duty, en av de klart bästa polisserierna jag någonsin sett. Nej, den  b ä s t a!

Och det gamla äppelträdet (där pElle ligger begravd, där under ..) blommar fint.

Den där promenaden med Charlie .., det blev en kort sådan, bara till hästhagen en bit härifrån.
Tvärs över vägen och lite till vänster.
Ett sto och ett föl i ena hagen och hjälp, så spännande för en liten lurvtuss!
Bäst att ligga en bit ifrån, så det där nyfikna fölet inte kommer för nära!

Om barndomsminnen (sibirisk vallmo vid vår garageinfart) skrev jag häromdagen.
Nu finns dessa minnen i rabatten här mot slänten till.

Två åkrar med blommande raps finns inom synhåll, men tänk, jag känner fortfarande ingen doft!
Helt sanslöst vackert är det i alla fall.

En liten charmör ....

Det allra roligaste med att ha flera hundar i huset, det är att se hur finurligt dom agerar tillsammans.
När Charlie dök upp häromkvällen, var Harry sååå förvånad och småmorrade och reste ragg och vad var nu detta ...? Maria, som han tycker så mycket om, hade med sig en ANNAN hund; en helt ny bekantskap!

Nelly brydde sig inte alls.

Efter någon timme bara, knappt det, hade rollerna fördelats.
Charlie lade sig hela tiden platt inför Harry och strök sig mot honom och visade på alla sätt och vis att det var Harry som bestämde.

Igår lekte dom obehindrat ..., och igårkväll när Harry hade krupit ihop på soffan, ja, då kröp Charlie upp och låg nära, nära, nära .., och Harry hade huvudet på Charlies tass.

Natten mot idag låg Charlie - som igår - hos sin matte här nere i Gunnars rum.
Men så, vid halv åtta kanske .., hörde jag på Harrys steg hur otroligt glad han var .., jo, då hade han den där lille krabaten i släptåg och ville liksom visa upp honom .., så där .."titta, han kan följa mig upp för trappan!"

Ja, det är så helt underbart, så det är inte sant!

Måndagsfönstret ....

"Grannens fönster genom min grillrök ...", så skriver Ulrika om bilden.

Tack snälla för att du inte glömmer håven! säger jag.

Det man minns ....

Jag själv .., minns vallmon hemma och hos mormor.

Vi pratar om barndomsminnen och vad dom betyder.
Det var apropå att jag igår köpte hem sibirisk vallmo - gulorangefärgade blommor som växte vid garagenedfarten i Malå -.
Då kommer flera minnen upp.
Så intressant att ta del av!
Tack som berättade.
Vill någon fler dela med sig av vad en doft eller blomma eller nånting annat kan göra för att skicka oss baklänges i tiden, så bara mejla, så lägger jag in det här!

Ulrika sa...
Jag gör också sådana baklängesresor, mest till sådant som handlar om/påminner mig om min mormor. Och hon hade just sån vallmo i sina rabatter. Jag tyckte de var jättefula när jag var barn men nu...när mormor är borta sedan många år, blir jag lycklig när jag ser dem.

De framkallar minnen av sommar i hennes trädgård, med kanelbullar och sockerdricka under stora björken och morötter jag drog upp och torkade av lite på gräset bara och sen åt. Klirret när fikat bars ut på den röda metallbrickan. Kaffekopparna med gröna löv på (Berså?). Klirret från skedarna när sockret rördes om. Trädgårdsmöblerna från Grythyttan där stolarna liksom var vippiga. Mormor och jag som satt med varsin stickning, redan när jag var pytteliten. Morfar som putsade på sin Saab eller krattade gruset. Busken med alla "kusarna" i (kusar betyder insekter, speciellt skalbaggar, där mormor kommer från). Signaturmelodin till sommarpratarna. Doften av tomatplantor i lilla växthuset. En filt på gräsmattan i skuggan under äppelträdet, med en hel hög Agatha Christie-deckare. Känslan av frid och trygghet och kärlek.

Tänk att en blomma, även på bild som nu här hos dig, kan väcka så många minnesbilder och liksom allt på en gång, inte uppräknat som jag gjort nu.

 Monet sa...Ett tillägg: det finns ju en mycket känd romansvit av Marcel Proust - A la recherche du temps perdu - På spaning efter den tid som flytt. Genom smaken på en madeleinekaka och en klunk lindblomste förs han direkt in i barndomsvärlden - också med en mormor som centralfigur. Den anses mycket svår att läsa och man behöver introduktion för att förstå den rätt men nog vore det intressant.

Smak- doft och återsynen av vissa föremål sitter verkligen djupt. När jag var liten körde mina föräldrar första generationens mörkgröna SAAB. Vi var fyra systrar plus en tax som packades in i det trånga bakåtlutade baksätet med små fönster och två storrökande föräldrar i framsätet. Min pappa körde som den pilot han var på den tidens riksväg mella Skåne och Linköping. I baksätet kräktes alla, en av mina systrar värst. Taxen också. Det var helvetesresor, säkert för mina föräldrar också.

Långt senare när mina egna barn var utflyttade (de kräktes aldrig i bilen) var jag på ett bilmuseum någonstans mitt i Sverige. Plötsligt får jag syn på barndoms-saaben och går fram och tittar in i den. När jag ser den grå baksätesklädseln blir jag så illamående att jag måste rusa ut ur lokalen och flämtande vänta ut illamåendevågen bakom en husknut. Så starkt sitter det ju i och aldrig så mycket terapi eller annat tror jag kan sudda bort starka barndomsminnen. Bra eller dåliga. 

Surprise, surprise!

Igårkväll fick vi världens överraskning!
Plötsligt när vi var ute på tomten så hör vi en bil som tutar flera gånger och pv säger .."ja, nu har nog Polen gjort mål" - vi tänkte att vännerna i det vi kallar för polska ambassaden hade fest -. (Där bor flera polacker som arbetar lite här och där i krokarna, vänliga allesammans).

Så var det inte alls!
Det visade sig (återigen ...) att det var äldsta dottern som kom körande längs uppfarten och vi bara 
g a p a d e! Jodå, hon hade - efter att sovit ut efter nattpasset - tagit lillvalpen med sig och kört från Upplands Väsby till Stensjö och oj, så roligt det var!

Den där lille krabaten fick Harry att tvärstanna!
Va!? Vad var nu detta? Harry som tycker så mycket om Maria, nu fanns där en svartlurvig liten hund på tretton veckor och Harry hade ragg på ryggen och var inte så där överdrivet välkomnande .,. men med hundar är det ju så att dom fixar det där själva och valpen, som heter Charlie, visade på alla sätt och vis att han inte var ett hot; han lade sig platt på marken och visade magen och lillskruven och sen blev det full fart!

Ännu roligare blev det nu på morgonen!
Sååå glad harry blev när han upptäckte att såväl Maria som Charlie var kvar och låg i det vi kallar för "Gunnars rum" och idag har det varit idel glädje!

På förmiddagen gick vi ner till stranden och att upptäcka sand var inte det sämsta .., ja, han är så fin, så fin så fin!

I ett par dagars tid blir dom här, så vi ska nog hinna bli riktigt bekanta med varandra.

Om någon undrar så är Charlie en blandning mellan golden och flatcoated retriever.

Dagens fönster ...

"Hej!

Jag tror nog säkert att du fått det här fönstret förut men nu med de nya lamporna. Det hänger en i båda våra två fönster mot sjön.

De hänger nog lite högt tror jag så det ska justeras. Jag föll pladask för dem, handdrejade av en barndomsvän till M.

Nu är vår sommarstuga städad och fin. (nästan.... lite är kvar oss emellan)

Hälsningar från Annica i stugan i skogen vid en sjö."

//Tack snälla! säger jag som blir varm i hjärtat av minnet från besöket i den stugan.

Baklängeslivet ....

Det är underligt hur mycket som blir precis tvärtom mot för vad man tänkt sig.
(Ja, jag vet .. "mot för" är felskrivet, men det är så jag pratar ..).

Hemma i Malå hade vi en sluttande garagenedfart .., den slutade i källaren och på ömse sidor av nedfarten var det stora stenblock; ja, det var liksom som köra i en rodelbanan, om än inte så lång.
Där uppe på dom stora stenblocken (som var gråaktiga) växte fetknopp och så sibirsk vallmo - gula och orangefärgade -.
Å, så fula jag tyckte att dom var!
Ja, dom självsådde sig förstås och vid hundgården, mot grannarna till, kunde man också hitta enstaka exemplar.

Idag när jag besökte Plantagen, då fanns där ett stooooort stånd av just såna här vallmo och det var så otroligt vackert och tjopp bara, så åkte jag baklänges till tiden hemma och gissa, vad som nu har planterats i vår rabatt!
Just det.

Hos mormor i Dikanäs ...

Och såna vallmo fanns även hos mormor i Dikanäs.
Jaha, kanske var det därför mamma var så förtjust i dem?
Och smörboll, som också växte hos mormor och inte minst såg vi  m ä n g d e r  av dem på ängen i Kittelfjäll .., var det också nånting som mamma hade tagit med sig vid flytten till Malå?

Allt går liksom igen.

Och du som eventuellt läser här .., hur har du det med just den biten?
Om du känner för det: berätta!

Lördag .....

Nya grannar ska snart flytta in i det röda huset. I det vita sommar-bor Bengtssons. Båda i åttioårsåldern.

Ja, det spelar ju ingen roll om det är vardag eller helg, hjärnan är inställd på att pv ska stiga upp klockan fem och då vaknar jag alltid, alltid fem-tio minuter innan klockradion går igång.

Det gjorde den inte idag, men jag väcktes av nånting som hördes som en "duns".

Gick ner och kollade så att inget fönster stod vidöppet (det gjorde det, i tvättstugan, men fönstret var hakat så det var ingen fara), upptäckte däremot att en liten talgoxe förirrat sig in på den inglasade altanen och nu kämpade för att ta sig ut.
Där är alla fönster stängda, så även dörren, men på något vis så snirklar dom sig in via taket och sen glöms det nog bort hur man tar sig ut igen.

Stackars lilla fågel!
Där kommer en kvinna i nattlinne och med utsläppt hår som står åt alla håll; inte är det ju underligt att skräcken då växer!!
Nåja, det löste sig.
Försiktigt, försiktigt närmade jag mig den lilla krabaten och kunde fösa in den i handen och så blev det lite småprat om vådan av att flaxa omkring där inne och skatan som suttit i olvonhäcken utanför och räknat med ett skrovmål (om nu inte rutan varit i vägen), fick tji.
Och talgoxen flög glatt iväg, förstås.

På väg in igen slänger jag ett öga i rabatten.
Lika mycket som jag tycker om lavendeln, tycker jag om isop.
Det är den som doftar hundvalpsmage!

Och när klockan är tio över sex, då har harry blivit orolig.
Är det några gener han har från border-collie-hållet (hans mamma) så är det att flocken ska hållas samman. Nu är matte nere och husse ligger kvar i sängen! Vad är detta??

Nej, det går inte .., då får husse stiga upp och så blir det långprommis en lördagmorgon (pv tar alltid honom på promenad vid femtiden när han stiger upp) och lyckan är oändlig!
Men så kommer dom tillbaka lika snabbt.

"Kan du hjälpa mig Elisabet, en fågel har fastnat med foten på Eckes tak, jag  måste ta stegen och hjälpa den att komma loss?" säger pv och jag letar mina sandaler och harry får stanna inne ännu en stund, men när pv närmar sig huset, då har fågeln tagit sig därifrån.

Och så häääär lycklig blir då harry när husse kommer tillbaka för att hämta honom!
Klockan är nu arton minuter över sex och solen strålar för fullt ...., det är en sån underbar morgon så man vill inte gå och lägga sig igen!!

Nu ska jag slå på radion ("slå på radion" - det uttrycket är ju helt förlegat ...), ja, jag ska klicka mig vidare till ww.sr.se och lyssna på P1 och Naturmorgon, sen blir det nyheter och nu, när president Trump är på rundresa i världen, får man hålla andan. Vad ska han nu hitta på?

Lördagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti .., ja, just det, landet Halland.

I väntan på pv ...

Det är helt otroligt, men hundar känner verkligen på sig när någon ska komma.
I alla fall gör Nelly och Harry det.
Säkert beror det på att jag börjar agera annorlunda .., kanske jag tittar jag lite oftare i fönstret, ner mot vägen till ...?
Kanske börjar jag städa?
Nu har såväl Harry som Nelly vankat av och an (Harry väntar troget vid uppfarten) ty snart kommer väl pv hem och det ett par timmar tidigare än vanligt.

Själv sitter jag ute på altanen.
Läser DN.
Lyssnar till koltrasten som tydligen sjunger dygnet runt.
Konstaterar också att smultronen börjat blomma.

Och humlen som pv absolut inte tycker om  (men jag ...) uppvisar en livskraft utöver det vanliga!
Det är som om dom ropar "haha .., där fick ni!"

Helg ....

Eller i alla fall snart.
Ingen medelhavshetta idag och det är så ljuvligt skönt! Jo, men att kunna ha klänning, vara barbent och bara ha lena sommarkoftan .., det är alldeles perfekt för mig!

Solen tackade för sig redan tidigare idag, i alla fall här i Stensjö, men friherrinnan som tagit på sig spenderbyxorna och idkat stadsbesök, hon kunde berätta att i Halmstad, där strålade minsann solen!

Själv har jag inte gjort så värst mycket.
Klippt en stor del av gräsmattan på ena gaveln (rat-gaveln, där pv lägger trädgrenar som han släpat hem och kvistar och annat elände)  och det blev en bra stunds arbete med gräsklipparen (tack och lov för hörselkåpor!), innan en grej lossnade och jag får inte dit den, så då fick det bli upphängning av tvätt i stället, så klipper jag resten när pv kommit hem.

Cyklade en sväng, bara för att jag hade lust.
Överallt blommar nu rapsen!
Men tänk, att jag inte känner doften!
Vad har hänt!

Dagens fönster ...

Även när Ulrika är på rallytävling fångas det fönster och det är ju ytterst tacknämligt!
Så här skriver hon:

"Tävlingen hölls på Trystorps slotts marker, strax söder om Fjugesta.
Här är några av slottets fönster, till dig."

Tack moster Lisbeth! 

Idag klockan 14.00 är det begravning i kapellet i Vilhelmina.
Då ska mina tre kusiner - Agnetha, Ingalill och Ulrika - och deras äkta män och alla barnen och barnbarn också, ta farväl av sin mamma, mormor, farmor och svärmor.

Därmed är hela syskonskaran - tre från den Vesterlundska sidan och tre från Bergmansidan - borta.
Mormor Betty var den gemensamma nämnaren.

Så många gånger har jag skrivit här om moster Lisbeth och vad hon kom att betyda för mig.
Alltid rar och snäll .., omtänksam, rolig, med filurig blick.
Nästan en hel rävfarm bakom öronen hade hon.¨

Från mammas album har jag tagit den här bilden.
Det finns kanske en anledning att min mejladress är bisse151.

Om jag hade varit på plats vid minnesstunden, då hade jag klirrat i kaffekoppen, rest mig upp och berättat för kusinerna och dom andra om hur mycket en människa kan kan komma att betyda; även om man inte ses dagligdags.Jag skulle också ha berättat om känslan av alltid vara välkommen ..,om glädjen i att sitta vid hennes köksbord .., eller när jag växte upp och hörde mamma stå i hallen och telefonprata med Lisbeth och hur glad mamma alltid lät just då.

Med moster Lisbeth kändes det alltid  t r y g g t.
Och man kände sig älskad.
Framför allt det sistnämnda.

Hett, hett, hett ....

Nej, en sak är säker, jag skulle aldrig klara av att bo i ett medelhavsklimat, inte sommartid i alla fall.
Det har varit såååå varmt idag och först cyklade jag själv Steninge och tog ett dopp, ringde friherrinnan och meddelade att jag var där och så kom hon efter en halvtimme kanske.
Jysses, så jag ser ut ikväll!

Sen hemåt igen.
Vid tre kom pv hem och samtidigt anlände Anticimexmannen som skulle inspektera hus och hem.
Oj, oj, oj vad han fick jobba! Det mesta blev godkänt och när han krälade in under husgrunden, då blev harry så förfärligt orolig och visste inte till sig av känslor när mannen kom ut igen, nu med fötterna före!

Så satt vi en stund ute på altanen och drack kaffe och mannen berättade hur bra han trivs med jobbet. I tjugofem år har han varit anställd åt Anticimex Halland och han hade inte ord tillräckligt för att berömma arbetskamrater och ledning!
Jättetrevlig var han .., pratglad och ja, vänlig.

Så blev det ju lika varmt igen .., och jag frågade pv om han ville haka på för ett kvällsdopp, eller i alla fall eftermiddagsdopp? Jo, det ville han, men helt säker på att han skulle bada, det var han inte.
Så är det ofta, men det spelar ju ingen roll.

Själv tog jag några simtag under ytan och nu var vattenståndet högre ("det kan vara tidvattnet, det skiljer nog nån decimeter", sa pv) och att doppa sig var ingen konst .., vattnet nådde längst upp till stegen.  U n d e r b a r t, var det.

Nu bygger pv på altanen .., jag har mat i ugnen .., och snart blir det handboll .., Ystad If mot Kristianstad och nu måste nog YIF vinna, annars blir det knepigt. Eller rättare sagt: då är det kört. Då blir det ingen final för Ystad.

Som i Afrika ...

Otroligt varmt ute!

Efter sedvanlig promenad med hundarna hade jag gett mycket för en kylslagen swimmingpool, det blev soffan Ektorp i stället och Harry flämtade och sträckte ut sig på lakanet. Ja, han vill inte ligga på yllefiltar förstås, det blir för varmt, så ett svalt lakan hamnar då på soffan.

Till småfåglarna har en skål med vatten ställts ut.

Ska bara ladda mobilen, sen cyklar jag iväg till till stranden och tar mig ett behövligt dopp.

Dagens fönster ....

Från Bonnstan i Skellefteå kommer en hel svärm med fönster - ååå, det är ellem som varit i farten -!
Här är det första.

Tack snälla! säger jag.



Här finns en liten snuttfilm om just Bonnstan och mera fakta finns här.