En vanlig man och en inte så vanlig kvinna ...

I en kommentar i det föregående inlägget, skriver denne vanlige man (det sista enligt hans egen utsago) att hans vänsterhand nog - någon gång - har hamnat här på bloggen. Jominsann, det hade den, men det var inte jag själv som tagit bilden, utan hans kära hustru - walkaboutsweden -. 

Kanske belv det lika mycket en högerhand, men det spelar ingen roll. 

Båda två - dessa eminenta fotografer - finns i min länklista.

Bilderna togs när herrskapet var på väg till Vårgårda Nostalgifestival, det var i juni 2012 och vi fick veta att "den vanlige mannen" växte upp som ensambarn, är född i Fiskarnas tecken, är praktiskt lagd och har höger tumme upp. 

Och här är hennes vänsterhand. 

Om sig själv berättar hon .., ja, att hon är född i Fiskarnas Vädurens tecken, yngst av fyra syskon, har vänster tumme upp och relativt ohändig.

      Ny vecka och nya kort på handen ....

Ösregn ute. 

Gråväder. 

På bordet här framför mig .., en stor, rund vas med en rejäl bukett videkissar, vilka borde bytas ut. 

Och här: teckningen från många år tillbaka .., den som Eva i Tyresö hade gjort och bifogat i ett brev. 

Det var nog påskhelg då och nu har dom äntligen återvänt till Haverdal och det känns så bra!

När jag hittar Evas teckning, upptäcker jag även den här bilden. 

Jag kommer e x a k t  hur det var!

Stod i kassa 1 .., det var kväll - nästan stängning - och då kommer den här mannen och jag tänker att jag aldrig någonsin i mitt liv hade sett en mer kraftfull hand! 

Den var stor och bred som ett dasslock. 

Inga andra kunder var där och i lådan intill mig låg min mobil och jag frågade mannen om det var möjligt att få ...? Jodå, inga problem alls.

Så här skrev  jag: 

"Det visar sig att mannen med de stora händerna - dom är som björnlabbar -, kommer från Kemijärvi i finska Lappland .., han har tre systrar, arbetar som bilmekaniker och är Skorpion.

När jag - efter att bilden tagits -, tar i hand och tackar för vänligheten  (han har lika varma händer som min pappa hade ...), försvinner min hand i den där stoooora och Joakim står intill och ler och skakar på huvudet och sen är det kväller och vi låser butiksdörrarna och åker hemåt."

Ja, det är mer än en gång som arbetskamraterna tänkte att hon, den där Elisabet, hon har nog inte alla hästar hemma .., men det gör inget, det bjuder jag på. Och tänk, så många underbara människor man har träffat när man arbetat i olika butiker! Vilken perfekt jobb för den som tycker om småmöten med människor från alla möjliga håll och kanter!

Här en liten film om och från just Kemijärvi i finska Lappland.

Skrev tidigare på morgonen ett ig-inlägg om bilder från Ukraina som fick mig att känna ett rent av oresonligt hat mot ryska militärer i allmänhet och deras president i synnerhet! Ja,  jag säger som Bert, i Luleå,  aldrig i mitt liv ska jag sätta min fot i det landet där herr P sitter vid sitt löljigt långa bord.

Idag på Twitter var det bilder av massgravar .., av mängder med nötboskap som skjutits och från ett hundhem (måste det ha varit) travar med skjutna hundar! 

I ett inslag på nyheterna igår intervjuades en ukrainsk äldre man som blickade ut över förödelsen .., på gatorna låg skjutna människor och med bruten röst sa han mest bara ..."fähundar!"

Jag håller med.

   Dagens fönster ....

... fångades i flykten i Malmö under en eftermiddagspromenad. 

Där fångades även brunnslocket. 

   Fiskdamm .. drink på MJ:s och morgonyoga ...

Ja, det ska jag säga .... detta att ett enda litet dygn kan innehålla så mycket .., så mycket förväntan och glädje och värme och kärlek, ja, men det är ju nästan otroligt! Tänk, vad lite som behövs egentligen!

Ett kalas för en treåring - ett kalas som hålls i hans morföräldrars lägenhet i Malmö - och med fiskdamm där hans mamma tecknat så fint  på lakanet och alla fick fiska .., man kunde få allt möjligt på kroken (som var en klädnypa); allt från godis till en slickepott och en riktig skatt fanns där också och t.om en liten haj.

Hajen var en present från faster Anna (på bloggen ofta benämnd AP) och den visade sig bli storligen uppskattad. Oj, vad den fick smaka på små, små Haribogodisar instoppade i gapet,ja, den hajen kunde nog lägga sig rejält mätt i magen.

Vid tretiden lämnade treåringens pappa kalaset - då var det dags för jobb - och någon timme senare var kalaset överstökat .., allt presentpapper bortplockat .., tårtresterna hamnade i pappans matlåda ., och dottern och jag själv fick skjuts in till stan. 

Oj, vad jag tycker om Malmö!

Det var bord bokat på en vietnamesisk restaurang vid halvsjutiden, men innan dess blev jag bjuden på Gin Fizz, en så fräsch och god drink. Den intogs på en närbelägen bar och där var packat med människor  - och i mjuka soffor med mängder med kuddar - satt män och kvinnor och surrade och där var ett sällskap danska män som väl ville slå runt - svenska kronan stod sist jag kollade i 1:50 danska - så dom tycker nog det är trevligt att ta sig över sundet.

Om man inte är någon stor konsument av alkohol (nästan aldrig sprit och inte särskilt mycket vin heller), blir man snabbt ljummen i benen av - dels det här innehållet i glaset - men också att därefter, till den asiatiska maten, dela på en flaska vitt vin. J

Jag kan säga att jag sov gott.

Morgonen bjöd på en liten yogalektion, ja, lärarinnan menade att mamman verkade stel som en pinne och det har hon ju rätt i. Just den här övningen gjorde jag dock inte. 

Kvällen innan gick jag ut på solopromenad (iskalla vindar!) och stannade till vid den här husfasaden och kunde då bland annat läsa om Haqvin Bager som ärvde gården år 1744 och där bedrev lanthandel. Haqvin .., det hette ju min mammas styvfar, han som jag länge trodde var min biologiske morfar.

Och så idag då. 

Klockan 11.08 avgick Öresundståget från Malmö och två timmar senare var jag framme i Halmstad och möttes av en kostymklädd pv (han skulle iväg på Kammarkör-konsert i Slöinge kyrka lite senare), ja, det var nästan så jag trodde att nånting blivit fel. 

Körde honom till Slöinge, därefter till affären där jag inhandlade livets nödtorft .., samt hämtat ut ett paket från Apoteket. Återstår nu fyra dagar hemma (pv arbetar måndag - fredag), sen på fredag bär det av till Skåne igen, för vidare befordran till Berlin. 

Men tack - vem jag nu ska tacka - för det här dygnet!

Tack älskade lille minsting för alla kramar i farmors famn .., tack till hans mamma och pappa för såväl smörgåstårta som hajtårta ., tack Claes och Monica att vi fick komma hem och kalasa hos er .., och tack Anna för den goda drinken och maten och tack Karin för den vackra fågelboken som du gav mig!

Så var det.

//Men förvånad var jag att den relativt unga kvinnan i hotelldisken inte kunde tyda danska gästers sätt att uttala rumsnumret, sex og halvtreds (femtiosex), nej, hon bad dem att ta det på engelska. Nog borde det ändå vara enkelt för just den yrkesgruppen att lära sig i alla fall elementär danska, jag menar, när man bor i Skåne och arbetar på hotell? Jo, det tycker jag, som under tiden i Ystad, själv gick en dansk språkkurs då vi hade många danska turister på besök i affären.

    Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: 

"Många fönster och många människor! Det är en härlig fredagseftermiddag här. Min favoritbar, som jag inte besökt sedan före pandemin. Inte idag heller, har vägen förbi bara."

Och det var annannan som hade håven med sig.

       Dagens fönster ...

Jodå, jag frågade den unge mannen om det var okej att lägga ut bilden - det var när sonen bodde i Malmö och innan han  hade träffat den där blonda småländskan som senare skulle bli mamma till hans barn, men det visste vi ju inte då.  

Det var i april det med.

      April, april ...!

Och Sven Melander finns inte längre. 

Nej, jag hade ingen särskild relation till honom .., var egentligen aldrig någon större fantast av Sällskapsresan-filmerna och inte Jönssonligan heller, men det känns ändå tomt på något vis. Han var som en "rolig prick". Folkkär. Och så fanns det ju så mycket mer än just det  jag räknade upp.

Vaknade tidigt och låg då och lyssnade till hans Sommarprat från 2017. 

Tänk, så många "kändisar" som har tackat för sig dom senaste åren, vilket ju inte är underligt .., många var bara några år eller kanske tio år äldre än en själv? 

Jominsann, sakta men säkert puttas man fram i ledet.

Lyssnar till annat också, bland annat Radiokorrespondenterna och programrubriken är "Fyra punkter som inte gått enligt Putins krigsplaner". Oj, så intressant!

I "lilla lunden", den mot öster, ser det ut så här nu. Och tänk, att där under ligger pElle. 

I början av april 2014 tog jag en bild av hur rufsigt hår ser ut och ett gräsligt fult - men ack, så skönt - nattlinne. Tittar länge på bilden .., tänk, att jag hade så tjockt hår! Så annorlunda i jämförelse med hur det är nu, efter covideländet. 

Nyss ringde sonen, på väg till förskolan med lillkillen, han som i morgon fyller 3 år. 

Jag berättade att Harry och Sigge just nu är i färd med att slå in paket till födelsedagsbarnet och så fick jag veta att "mormor ska göra en hajtårta!" 

Det blir spännande det. 

Nu stundar promenad med Harry och hos tv4 vinner en kvinna precis nu en halv miljon kronor.

    Första-aprilfönstret ....

"Vill du titta in i en annan port? Fina postlådor här, men inga växter."

Så skriver annannan i Porto och jag blev så glad. 

Alltid vill man väl titta in i olika portar!

T a c k!

    Sånt som gör någon annan glad ....

Någon (jag) blir glad av rårakor. 

Någon annan blir glad av att ta en ridtur med sin häst. 

AP tog bilden.

      Kväller ....

Numera är pv så trött om kvällarna .., det blir ofta tidig sänggång. Å andra sidan lämnar han sängen vid femtiden om morgnarna .., det blir långa dagar och i eftermiddag hann han svänga förbi och handla till Hilda som är så vanvettigt förkyld och dålig. Är det inte Edvin, så är det Hilda. Stackars krakar!

Jag steker rårakor till middag. 

River potatis, morötter, palsternacka, kryddar rejält, lägger till två ägg, kokar broccoli till och steker fläsk .., det blir så gott så det är inte sant. Älskar rårakor!

Senare under kvällen tipsar jag pv om Anna-Lena Lauréns krönika från i förrgår, den som var så bra och fick en att förstå hur det kan vara att leva som korrespondent i Ryssland just nu. Älskar jag rårakor, så älskar jag även denna DN-skribent, hon .., Anna-Lena. 

Undrar just när man slutar att känna tacksamhet över att vara född i det här tidevarvet med internet? Så mycket man får ta del av! Så oändligt mycket man inte visste! 

En dag kvar hemma. 

På lördagmorgon tar jag tåget till Malmö, bor på hotell med AP (mellandottern) och går på treårskalas. 

Och bara en vecka kvar tills pv och jag själv ska gå ombord på planet till Berlin. 

Ja, det är gött att leva, så länge man får vara med.

Och precis nu plingade det till i min mobil. 

Aha ..!

Ett kvällsfönster från Portugal!

U n d e r b a r t!

    En torsdag ...

Vaknar till solsken. 

Egentligen vaknar jag redan klockan tre .., uppsöker "damrummet"  (beläget i det rum där pv sover) och där står pv vid det öppna fönstret och jag fattar ingenting ., tre på natten!! Jo, han har en musfälla under sängen och nu har den plötsligt slagit igen och nu slängs offret ut. Underligt att pv som i vanliga fall sover så hårt, vaknar av musfälle-smällen. Ja, jag säger bara det: det finns alltså en anledning till att jag ALDRIG tänker sova i det rummet.

Men för skatan (den på bilden) är det lugnt. Ingen fälla. 

Jag tycker om skatorna och blir så glad eller full i skratt när jag ser hur dom liksom tar över tomten, så snart vi går in och blir inne ett tag. Dom tycker nog att det här, det är är deras revir och vi har väl bara råkat komma hit av något misstag. 

Boet - längst uppe i björken - restaureras hela tiden. Nya kvistar hämtas och det måste tydligen vara exakt Rätt Pinne. 

Kommer ner till detta.  Solstrålar mot kuddarna. Å, bästa tänkbara!

Och den slitna ekparketten är ännu ljummen av värmen från kaminen.

Bilden:  syster Hildegard och syster Ann-Gerd (mamma, alltså) på den tiden det begav sig. Två starka kvinnor som, tillsammans med andra, hade arbetat i evigheter på sjukstugan hemma. Mamma brukade leende berätta hur tämligen unga och oerfarna (ofta danska) stafettläkare kom och viskfrågade vad mamma trodde .., ja, men kunde den här diagnosen stämma, vad trodde hon (eller andra sköterskor) och därefter gick läkaren ut och meddelade med myndig stämma vad han trodde. Så klokt ändå att fråga, tycker jag.

Igår råkade jag hamna på en tråd på Twitter där en sjuksköterska kom med tips om hur man kunde underlätta när man har dementa patienter (alternativt brukare på demensboenden). Tänk, om jag hade fått dessa tips när mamma var i den situationen, hur mycket enklare hade det då inte varit - inte minst för henne -! 

Detta att jag ofta (i alla fall till en början) rättade henne .."nej, men mamma, mormor har ju varit död i tjugo år!" och mamma som på det viset fick ideliga dödsbud. Det där slutade jag med, men det tog tid.

Kanske var det också ett sätt (för mig) att försöka behålla hennes förstånd. 

Nu tipsades om hur enkelt det var att distrahera tankarna hos den det berör. 

"Ja, pappa ..., hunden har fått mat, du kan vara alldeles lugn!"  (om mannen som var så orolig att den hund han haft - död sedan länge - inte skulle få mat).

Någon hade gett en orolig f.d. sjuksköterska rapportblad och penna och så fick kvinnan tro sig vara på en sköterskeexpedition och blev lugn. En annan fick vika servetter och handdukar och kände sig så nöjd. En väldigt orolig patient (dement) fick helt enkelt sitta inne i sjuksköterskeexpeditionen och bara vara där ..., så upphörde det ständiga vandrandet i korridoren. 

En tredje, en före detta lärare, fick en rödpenna i sin hand och några papper med ingen-viktig-text på och så rättades det prov för glatta livet. 

Helt underbart! 

Detta att få känna sig nyttig och värdefull .., att få arbeta lite. 

Man hade kunnat utrusta mamma med en blodtrycksmanschett, så hade nog hennes tillvaro känts betydligt bättre!  Och varför köpte jag inte garn och stickor till henne?

Hur väl minns jag inte kvinnan på ålderdomshemmet i Malå som stickade hälsteg .., säkert tio på rad .., det blev aldrig något mera .., aldrig en hel strumpa, men oj, vad hon var nöjd!

På golvet i sitt rum hade hon en uppstoppad killing som var morgon fick mjölk i en skål.

Säkerligen hade kvinnan haft lagård och varit en omtänksam bondmora. 

Å, det hade ju varit nånting för mig i samma situation!

Mina barn har sagt att om - eller när - jag blir dement, ska dom ge mig ett tangentbord så får jag sitta och låtsas skriva på bloggen. Hej bara, vad det ska skrivas!

Annat?

Den där lönnen jag såg från badrumsfönstret igår, visade sig nu på morgonen var en ek. 

Förstås. 

Överallt dessa ekar med sina torra, fnasiga löv!

För kanske tio år sedan - Gunnar i Jämtland var här på besök då - rök en syrénberså eller mer som ett hie av syréner vilka tog upp en stor del av gräsmattan, på den östra sidan. 

I den lilla "lunden" blommar nu drivor av scilla, nunneört och så dessa som väl är nävor? Ja, dom blommar inte ännu, men snart så. 

Det är för övrigt där som pElle ligger begravd.

Nävorna växer lite överallt .., även uppe på stenmuren som vetter mot grannens tomt. 

Hund och katt sover ännu gott här intill mig ., och jag  l u s l ä s e r   Bodil Malmstens bok "Sista brevet från Finistére), bara för att jag älskar den så omåttligt!

     Dagens fönster ....

För exakt tio år sedan kom den här bilden susande genom rymden! Det var madamen i Portugal som hade håven redo, då i samband med sitt "bästa", ni vet, när vi var vecka bidrog med vad som hade varit bäst .., vad som hade gjort oss glada. 

Så här skrev hon: "Bäst i min vecka är att ha varit på tre platser jag älskar i en och samma vecka: Skåne (ena hemma), Porto (andra hemma) och Utrecht (älsklingsstad i Nederländerna och grannstad till en plats jag bodde lyckliga år på 1990-talet). 

Det var solsken överallt dessutom."

Såja, det blev en liten repris det. 

     Spridda skurar i slutet av mars ....

Upptäckte att det pågår en tävling, anordnad av Arkitekturupproret, som handlar om att utse Sveriges fulaste - respektive vackraste - nybyggnation av bostadshus (tycks mest vara hyreshus).

Här finns en länk till sidan och där finns även dom så annorlunda husen i Harplinge representerade; jag har tidigare visat bilder från när dom byggdes. 

(Väggen på bilden finns i Lilla Stensjö. Jag älskar den!)

Annat?

Lyssnade igårkväll till alltid intressanta Europapodden, som den här gången handlar om Zelenskyjs närmaste rådgivare. Jag har sagt det så många gånger, men säger/skriver det återigen: Claes Aronsson är sååå bra som programledare för Europapodden! 

Kanske tror någon som läser här att jag tappat intresset för kriget i Ukraina?

Nej, inte alls ., det diskuteras friskt med sonen och med pv.

Bilden: på väg in i köket, passerar jag hallbyrån. Där är oljemålningen som köptes i Kungsängen av en finska ., och där huvudet på den lilla keramikängeln - en present från min systerdotter - .., och där är postens vykort från Eva i Jämtland och där är också påskliljorna! 

Och igår .., glädjen över DN:s Anna-Lena Laurén som vittnar om hur det är att återvända från Finland till S:t Petersburg där hon är stationerad. Att få ett inifrån-rysslandperspektiv .., tänk, så intressant! Ja, men vilken lycka att få leva och bo i ett land där pressen är fri! tänker jag när jag läst hennes reportage!

Efteråt förstår man verkligen vad alla sanktioner mot Ryssland innebär; vilket krångel det blir och hon berättar om ryska bekanta som vill ta sig därifrån, kanske till Finland, men hur bär man sig åt? 

Nog måtte herr P vid sitt väldigt långa bord fundera över hur det kunde bli så här?

Och så snabbt?

Fanns det ens i hans fantasi  .., själva tanken att så många länder skulle hålla ihop? 

Gadda sig emot honom?

Tänk, om vi också kunde strypa den ryska försäljningen av gas, då skulle det sina snabbt i statskassan!

Lite senare. 

Har precis pratat med Ulf Bergström i Malå; en man av det annorlunda slaget och flera gånger har jag fått höra att jag är så enveten som inte genast uppsöker läkare när nånting krånglar och jag har sagt att .., helt ärligt tror jag att det är ett drag hemifrån. 

 

I tjugonio minuter har jag lyssnat till denne Ulf som - på min fråga hur han mår just nu - fick veta sådant som man knappt tror är sant .., detta om tåliga  (eller dumdristiga, välj själv) norrlänningar. Om detta ska jag berätta senare. 

Ulf sköter Malåsidan på facebook och han hade idag lagt in bland annat den här svartvita bilden och skickade ett sms om att mamma fanns med bland alla sina kollegor (somliga hade slutat, andra arbetade kvar). Mamma sitter i mitten längst fram och känns igen på sitt tjocka hår. 

Hon ser så pigg och glad ut! 

Tack du underbare Ulf!

Nummer 6 från vänster på översta raden, visar Ann-Britt Sandström, granne till oss hemma under mängder av år. Ingen har väl någonsin bakat godare bullar än just Ann-Britt!

Onsdagsfönstret ....

Jag stod i duschen i badrummet .., skummade in håret (det som ännu känns så tunt, ungefär som hälften av det som en gång fanns ...) och tittade ut genom fönstret. Det var förstås prickigt av vattendroppar, men jag såg en duva komma susande förbi och den satte sig i lönnen där utanför och precis efteråt uppenbarade sig en ekorre .., den kom från grannens tomt och nu var det bråttom till fröautomaten! 

Det var ungefär vad som hände där i badrummet.

Ja, inte riktigt. 

Ty därefter, medan jag duschade och skurade badrumsväggen med en scrubbi, ringde pv. 

Han har varit hos tandläkaren nu på morgonen (bet sönder en tand för några dagar sedan) och berättade att i stället för en krona, bad han dem göra nåt enklare (och billigare) och tandläkaren sa att "det håller väl ett par år, kanske tre, fyra") och så var det bra med det.

Det märks tydligt att såväl vi själva - som goda vänner i bekantskapskretsen - börjar bli till åren komna. Många tänder/fyllningar som tackar för sig numera.

Tisdag ...

Och Emmas 25-årsdag. 

Jag kanske kunde skriva att det känns som om hon föddes igår, men det gör det inte .., det känns mera som en evighet sedan! Det var ju också i ett annat liv; innan jag blev ensamseglare. Så mycket som har hänt sedan dess!

Emma .., det första barnbarnet .., så skärpt och med sån humor .., så omtänksam och så  snäll. Och så rolig. Vilken gåva till oss alla! Och världens bästa storasyster är hon!

Översta bilden till vänster visar när dragkedjan hakade upp sig; det var någon timme innan det var dags att fira studenten och full panik utbröt! 

Strålande solsken idag. 

Eller i alla fall just nu. 

Har suttit ute i solen .., grannen en bit bort (dom i det stora, härliga huset från 1800-talet någon gång) kom förbi med hunden Manou, som är som en lurvtuss och sååå glad i Harry, ja, i pv också. Det är deras dotter som får stödundervisning i matte 3 av pv. 

En bra stund satt vi där ute och surrade, mest om vad vi hade önskat arbeta med om vi vore tjugo år. 

Manous matte som alltid är så tjusig (jackan machar hundens päls!) säger att hon hade velat arbeta med inredning, eller kanske på ett auktionshus. 

Jag frågar vad hennes föräldrar sysslade med?

Jo, hennes mamma var distriktssköterska och pappan läkare. 

Ingen av dem finns längre i livet. 

Och så har jag varit förbi på Ankaret (Hemköp ., ett stort ankare ligger utanför affären) och handlat sex burkar Abbas matjessill (dom runda blå burkarna) för 5:-/st! Perfekt till påsk! Ja, inte bara till påsk, jag älskar matjessill med potatis, gräddfil och gräslök och eftersom pv inte delar min åsikt, får jag ha dem helt för mig själv.

Nu ska jag gå ut igen. Pv har föresatt sig att få in det som återstår av all kluven ved och det är inte mycket kvar. Själv ska jag hänga tvätt.

    Dagens fönster ....

Bert i Luleå - ögonblick i norr - fångade dessa fönster som speglade sig i den uppskottade snöhögen!

Tack Bert och sååå läckert!

   Hemmabio ....

Kvällens film på Röda Kvarn; alltså Filmstudions val, är Clara Sola. Då pv har bilen och inte är hemma förrän i eftermiddag, bestämde jag mig för att hyra filmen via triart.se. Trettionio kronor är priset för att hyra den i fyrtioåtta timmar och det är ju i alla fall billigare än att ta bussen in till Halmstad och hem igen - då pv inte är hemma förrän om några timmmar -. 

Filmen har - som synes - fått väldigt bra kritik av recensenterna och här kan man ta del av handlingen.

Foto: Esteban Chinchilla/Folkets Bio

Alldeles omåttligt vacker är filmen .., det är ett underbart foto .., bra skådespeleri .., många närbilder (som jag tycker så mycket om), men sen tar det nästan slut för mig. Det här övernaturliga och ...., ja, jag kommer på mig själv med att - i alla fall mellan varven - tänka på helt andra saker .., om posten har kommit och om jag inte skulle göra mig en kopp kaffe och ta en macka?

Filmen är inspelad i Costa Rica, språket är spanska och det handlar till stor del om instängd sexualitet (skamkänslor och sträng fostran) .., om att våga befria sig själv, ja, ungefär så.  

En sak som jag tyckte om, det var att den manliga huvudpersonen var en till synes vettig man. Spatserar man omkring på sociala medier - kanske mest på twitter - kan man få uppfattningen från olika inlägg att precis alla män (utom någon enstaka) är avskum och borde utrotas från jordens yta, men se här fanns det en som avvek från den sorten. I alla fall enligt mitt tycke. Den mannen spelades av Daniel Castañeda Rincón.

Så .., vad blir mitt betyg till Clara Sola?

Tja .., av fem möjliga ger jag den en stark 3:a, men fotot får en 5:a. 

För regin stod Nathalie Álvarez Mesén och Clara Sola spelades av Chinchilla Araya.

  Måndagsfönstret ....

.... finns i vårt pannrum och visar utsikten ner mot Ejdervägen. 

Längst till höger på fönsterbrädan står en f.d. glassbytta fylld med äggskal. vilka - när dom torkat - krossas och läggs ut på gräsmattan. Ja, det är pv som ägnar sig åt detta.

Notera hur murgrönan där ute snart snärjt in sig överallt .., hela slänten är fylld av allt det gröna och nu vandrar den upp längs trädstammarna!

 Mindre än ....

... två veckor kvar tills det är dags att ta sig an Berlin och jag tänker att vi kanske klarar oss med var sin liten resväska och lika så gott att checka in nu, ja, så är det gjort, men jag drar på det. 

Igår upptäckte jag vitsippor i en bokskog ..., tussilago längs kustvägen .., och buskar som skirar i grönt. 

Precis hela dagen hörde jag rödhaken sirl-kvittra; den bor i närheten av grannens kompost och varje gång jag hör rödhaken, tänker jag på Olle Stenholm som var programledare för "Efter tre" och hur han berättade om just en liten rödhake. Jag satt då utanför exets arbetsplats nere vid hamnen i Ystad och väntade på att han skulle sluta för dagen och tänk, att man kan komma ihåg en sån sak många, många år senare, ja, det är i alla fall nitton år sedan vi separerade!

Idag är det kyligt ute. Jag har fyllt på med frön till fåglarna .., försökt göra upp eld i kaminen - det vill inte ta sig - och harry ligger och deppar i gästrummet. 

Bilden: Lysekil, Bohuslän. 

Har pratat med pv nu på morgonen. Natten tillbringade han i segelbåten (en liten värmefläkt fick hålla värmen) och idag ska han prata med varvspersonalen om kommande sjösättning och den nya motorn ska väl provköras. 

Så här vackert var det igårkväll .., det är alltså husets herre som tagit bilden. 

Tack pv!

 

Här, i distriktet Prenzlauer Berg - i forna Östberlin - ska vi bo. 

Man kan ju hoppas att löven slagit ut lite när vi är där. 

     Dagens fönster ...

... fångades för en evighet sedan - om en evighet är tretton år kanske - och detta skedde på innergården i Ystad.