En lördagmorgon ....

Den här morgonen känns det bättre.
Mer som om krafterna är på väg tillbaka, men fortfarande kan jag inte lyfta mitt opererade ben om jag ligger raklång på sängen och det gör mig omåttligt irriterad.

Vid dom två förra operationerna var det inga som helst problem!
Högt i luften sprätte jag med benet och sjukgymnasten häpnade.
Nu ...?
Knappt en centimeter!

Efter boll-gymnastiken lyssnar jag till reprisen av Sommar med den igår bortgångne Torgny Lindgren; min favoritförfattare alla kategorier.

Pv har, tillsammans med harry, cyklat iväg till Guds Gröna Ängar .., en sträcka på cirka sex kilometer och det räcker precis för att jag ska höra programmet klart.
Efteråt känns det alldeles varmt i hjärtat!

Och den där solen som skulle flöda över vårt land, den visar sig i alla fall inte här.
Här är det snöblask!

Själv ska jag nog ta mig an någon av herr Lindgrens utgåvor och läsa lite igen.
Här ett utdrag från Norrlands Akvavit, där förre predikanten Olof Helmersson återvänder hem för att "av-frälsa" sina tidigare församlingsmedlemmar. Det går inte så värst bra.

"När Olof Helmersson någon gång på nittonhundrafemtitalet botade Eskil Holms magsår visste han egentligen ingenting om själva sjukdomen. Den var bara ett ord för honom, men ord var å andra sidan den substans som gav upphov till hans värld.

Det var först senare, under hans andra omvändelse, den utdragna förvandlingen till gudsförnekare, som de sura uppstötningarna och magkatarren och magsåret drabbade honom.

Det sade han nu till Eskil Holm:

Jag hade ingen kunskap om magsår.
Ingen erfarenhet.
Jag visste ingenting om kramperna och smärtorna. Allt det lärde jag mig senare.

Det spelar ingen roll, sade Eskil Holm. Helbrägdagörelsen bet i alla fall.

De satt i den bolstrade hammocken utanför huset i Svanliden, mangårdsbyggnaden.

De skuggades av ett blommigt soltak av plast.

Mellan tallstammarna framför dem glittrade det och blänkte från vattenvirvlarna i Skellefteälven.

Nere vid avtagsvägen mot Jörn arbetade någon med en motorsåg.

Jag har kommit för att be dig om förlåtelse, sade Olof Helmersson.

Hela det där tältmötet i Gissträsk var ett enda stort bedrägeri.
Min predikan, bönerna, tungomålstalet, lovsången, helbrägdagörelsen.
Alltsammans.
Det enda som inte var alltigenom falskt var dragspelet.

Så ska du inte säga, sade Eskil Holm.
Hela mitt liv har jag tackat Gud för det där tältmötet."

Mer spridda skurar ....

Efter frukosten (onsdagmorgon) som kommer upp på en gång, blir det gångträning i korridoren.
Det är rena rallyt där ute; dom flesta har fått nya höftleder och struttar omkring nästan utan bekymmer, lite värre är det med oss knäopererade som inte har riktigt samma fart.

Och sjukgymnasten kommer och visar hur vi ska använda "jordnötsbollen", något som kirurgen själv har hittat på och som är ganska finurlig.

Så här ser det ut när jag använder den i sängkammaren.
Man drar bollen mot sig och ifrån sig - sträcker och tänjer - jo, det blir nog bra.

En syster Rachel finns nog överallt och även här, på sjukhuset där jag då befinner mig.
När det är dags för lunch säger hon att jag måste gå till matsalen och sätta mig där och jag säger att nej, jag vill inte, tänk om jag får upp även lunchen och där inför alla andra och då blir Rachel sur och pekar på ett anslag som sitter på väggen där det står "Alla måltider ska intas i matsalen. Detta är ett led i din träning."
Men så blir det inte.
Jag blir kvar på salen.

Några timmar senare - då mår jag bättre - idkar jag trappträning och det går fint och då bestämmer jag mig för att åka hem. Mest beror det på syster Rachel, men också på att det känns så stressigt på avdelningen, ungefär som om man är på ett träningsläger. Och jag är så vanvettigt trött.
Jag vill hem till trygghet och lugn och ro.

Och här är jag nu.
Övar med bollen .., kan lyfta benet från plant underlag, men inte helt och fullt .., mår lite illa ibland, mår bra andra stunder. Tittar på tv .., slötittar .,. tänker på vikten av underbar personal ....,äter färsk ananas ...,dricker vatten och har harry som sällskap i soffan.

Fick finbesök av friherrinnan igår, som hjälpte mig med kaffe och fika och hundarna som fick mat.
Idag strålar solen.
Men jag är fortfarande sååå trött.

Kram till er alla för uppmuntrande tillrop och glada hälsningar ., för kort som kommit hem och för att ni är så himla rara!

Nu ska jag lägga mig och vila igen!
Ajöken, sa fröken.

Någorlunda på banan igen ....

Efter att först ha fått besök av friherrinnan (bästa hemsamariten ever!) och så fått lunch av pv, känner jag livet återvända så sakteliga. Nu gör jag ett försök att så ärligt jag kan sammanfatta den här resan.

Natten mot tisdag sover jag nästan ingenting.
Två, tre timmar kanske.
Pv skjutsar mig till Hässleholm och klockan 11.00 har jag tid till operationsavdelningen och jag ringer på dörren och får ta mig gräsligt hemska kläder; en slags joggingbyxor och stoooor vit mjuk skjorta och så foppatofflor.

Och så får jag slå mig ned i ett angränsande väntrum där vi sitter fyra stycken.
En kvinna född 1940 med finskt namn berättar att hon varit krigsbarn som hamnade i Skåne och om hur hennes liv gestaltade sig och efter tre år i Skåne skickas hon hem till Finland och har då glömt finskan och vem som är hennes mamma -. 

På slutet när kvinnan berättar, börjar hon gråta.

I ena hörnet sitter en äldre solbränd man som halvårsvis bor i Spanien; utanför Barcelona.
Han har arbetat som lantbrukare och ska nu byta ut sitt ena knä.

En kvinna i 50-årsåldern ansluter. 

Hon är pigg som en lärka och visar sig ha haft cancer i benet och har nu drabbats av något som heter Bakers cysta och intill mig sitter en äldre dam som ska få ny höft och hon ska ligga nära mig på uppvakningen, men det vet jag inte då.

Det blir en fasans eftermiddag och natt.
Vid första knäprotespoperationen fick jag ryggmärgsbedövning men fick också sova under själva ingreppet och kräktes rejält efteråt.
Vid den andra operationen fick jag enbart ryggmärgsbedövning och kräktes bara lite.

Nu var det full narkos och operation vid tretiden och efter någon timme på postop börjar jag kräkas (då ska man träna med en boll, men den tar personalen bort, jag klarar det inte, är alldeles för slut på)  och hamnar inte på avdelningen som förut, utan får stanna kvar på uppvaket och jag kräks mest hela tiden .., slumrar till - eller blundar i alla fall - delar alla ljuden med dom övriga tre - vi har skärmar mellan oss - tanten med höften vill bajsa och kämpar förtvivlat .., på min högra sida ligger en man som skadat och opererat sin axel och åååå, så ont han har!

Och jag kräks och kräks och jag blir kissnödig och så kommer änglapersonalen (nattpersonalen) med en rull-potte-stol som man ska sätta sig på intill sängen, men jag bara kräks och kissar på mig och skäms så jag vill dö .., och så plötsligt sitter jag där naken i pottstolen medan den där underbara personalen tvättar mig och rengör sängen, renbäddar och säger att inte behöver jag be om förlåtelse inte, det här händer ofta!

Vid fyratiden på natten har jag testat mangodryck (kom upp bums), vatten och saft (allt kommer upp), men när jag får några Mariekex på ett litet fat, kommer livet tillbaka. Jag är kruttorr i munnen och kan knappt prata; har inte ont, men mår i alla fall mindre illa. Kanske ska det nu bli bra, tänker jag.

Kring åtta på morgonen hamnar jag på ortopedavdelningen.
Då blir det frukost.
Intill mig ligger en rar kvinna som en gång varit städchef på sjukhuset och tycks känna alla; och medan hon äter frukosten, kräks jag upp alltsammans.
Stackars henne! Vilket ackompanjemang!

Så småningom - efter mera träning - börjar jag att må bättre.
Men nu orkar jag inte skriva mera, utan återkommer lite senare.

På rumsbordet ser det ut så här.
Ajöken, sa fröken för ett tag.

Hemma igen

Så har då bloggerskan kommit hem igen, riktigt pigg men nu i säng. I morgon blir det säkert en riktigt lååååång uppdatering om de senaste dygnens förlustelser, bl a  en rapport från EM i kräkning.
Slut från PV

Det kom ett telefonsamtal...

nu på morgonen, cirka 05.20.

En avsevärt piggare bloggmadame i andra änden, nästan som den röst jag älskar att höra.

Det finns hopp, även om detta var det värsta hon varit med om.

En spröd röst i telefonen

kom alldeles nyss från Hässleholm.

Madamen har ont, mår rejält illa och låter väldigt trött. Förhoppningsvis ska det bli bättre i morgon, ingen tidpunkt för hemresa bestämd ännu.

Senaste nytt från TT, förlåt PV ska det vara

Bloggmadamen har gjort sig oanträffbar i eftermiddag. Jag lämnade henne på ortopeden i Hässleholm strax före elva i förmiddags, för att i lugn och ro få i mig en semla och en kopp kaffe. Madamen skulle levereras fastande och jag ville inte fresta henne.

Strax efter fyra började jag mina efterforskningar och hittade henne direkt på avdelningen för uppvaknande, dit hon precis kommit. Hon sov.

Ytterligare en dryg timme senare sov hon och då åkte jag hem. 

Vid åttatiden på kvällen ringde jag upp avdelningen igen, nu började de tycka att jag var lite tjatig. Men det nya var att hon varit uppe och på toa, hade problem med illamåendet men att operationen hade gått enligt plan. Hon ska ligga kvar och sova på uppvaket (!) under natten, om hon orkar så ringer hon hit och då kommer självklart nya rapporter på bloggen.

Ha förtröstan, snabbare än ni kan ana är hon tillbaka vid sina älskade tangenter och rapporterar alldeles på egen hand.

PV, vikarierande redaktionschef, som vill hävda att fönstren i tidigare inlägg inte är fotade i Blekinge utan just utanför Gula Huset i Halland.

Dagens fönster ....

... fångades i Blekinge för några år sedan.

Utrangerade fönster som stod där lite vissna och eländiga, men fina ändå.

Det var jag själv som tog bilden.

Och idag såg jag ....

Foto: Marton Berntsen

Gravänder nere på stranden i Steninge och så hörde jag herr Koltrast flöjta lite trevande i morse.
Han satt i ett träd uppe i slänten.

Vilken  g l ä d j e!

Det bästa av allt ....

Efter skoinköpen och allt det andra, ringer jag till friherrinnan och frågar om vi inte ska ta årets första dopp idag? Egentligen brukar det vara till Vårdagjämningen, men då kan jag ju inte.
Jodå, hon ställer upp.

Så jag packar väskan .., handduk, nya badskorna (det är stor skillnad att gå barfota på betongen, än att ha badskor på sig och framför allt att kliva ner/upp för stegen)  och baddräkten tar jag på mig redan hemma.

Det är gråmulet ute och fastän solen verkligen försöker att titta fram, så värmer den i alla fall inte.
Jag skyndar mig för att bli först i .., det är hemskt att se någon annan kämpa mot kylan .., och dessutom är det rejält lågvatten och då blir det ännu värre .., då måste man liksom  t v i n g a  sig att krypa ihop, nej, någon simtur blir det inte!

Men efteråt .., åååå, endorfinerna som slumrat så länge .., kanske legat i nån hög sedan allt hejandet vid Vasaloppet, dom vaknar till liv och susar omkring som galna i kroppen, men kanske mest i hjärnan och hjärtat och det som är själen .., jo, det är verkligen så .., man blir bara så ofattbart lycklig!

Hokus pokus, tänker säkert några.
Nej, inte konstigare än glädjen många känner när dom varit och tränat hårt.
Eller varit på ett yogapass och sträääckt och tänjt och kommit till ro.
Men det här är mycket enklare :)

Kniven på strupen ...

Jo, så är  det, att somliga måste ha det där tvånget över sig.

Idag har jag nämligen köpt nya inneskor - det var av nöden tvunget - man får inte
gå omkring i älsklingssandaler i sjukhusets korridor, i alla fall inte om man just begåvats med en ny knäled eller kanske höftprotes.

Rosa blev dom.
Tunna. Nätta.
Segergudinnans märke.

Och ett ljusblåprickigt nattlinne från Ica Maxi fick också göra mig sällskap hem.
Plus lite vårblommor .., en stor bukett mixade tulpaner (så jag har nåt fint att se när jag kommer hem) och vita pärlörhängen.

Friherrinnan gjorde mig sällskap och kanske ska vi ta årets första dopp snart.
Det glömde vi Lena - jag som skaffade mig badskor -.
Vad säger du?

Dagens fönster ....

Det här är dagen innan det bär iväg till Hässleholm och operationsbordet.
Jag undrar hur många människor vi är i vårt land som känner ungefär likadant?

Alla som har långt svårare bekymmer; som kanske har fått besked om elakartade sjukdomar och ska påbörja en behandling .., eller alla som - liksom jag själv - ska ligga på ett operationsbord och känner en viss oro .., inte mycket, men lite.
Eller är våldsamt oroad.

Jo, vi är nog många.
Vi är säkerligen hur många som helst som just idag rengör oss med tvättsvampen Descutan 4% och noga är vi;  rengör naveln med en Topz .., och absolut inte får vi ha balsam i håret eller smörja in oss med hudkräm, då kan effekten av den där skarpa tvålen försvinna.

Snart ska jag - tillsammans med fina friherrinnan - åka in till stan på jakt efter bra inneskor (har ni hört det förut ...?) och ett nattlinne finare än det som inhandlades från Cellbes och är så gräsligt fult och jag ska plantera minipåskliljor i stora trätunnan och renbädda i sängkammaren; det måste man, för ikväll är det dags för dusch nr två med Descutan.

Dagens fönster har jag valt av en enda anledning: det är fönstren i det hus där mormor bodde och fostrade sina sex barn. Ett slags trygghetsfönster.

Idag fyller han år ....

Jo, ingen mindre än den fine Rexxie - Anders Nilsson - i Västerås!

Tänk, så mycket han har berättat för oss .., fakta han letat fram innan man ens hunnit tänka tanken och han har varit med länge-länge-länge och kommenterat, nästan från det att jag började blogga någon gång på hösten för tolv år sedan!
Jag tror att han, Ulrika och Anna i Helsingborg (vars blogg hette Mandalaya) var dom första att plita ner några bokstäver. Bloggblad kom också in rätt tidigt.

Du betyder mycket här i bloggvärlden Anders, ja, bara genom ditt sätt att vara.

Stort grattis på 54-årsdagen! från oss här i landet Halland.

Det bästa ....

Efter en dryg veckas frånvaro på jobbet och därtill tre lediga dagar på raken, var det så helt underbart att vara tillbaka bakom kassan igen! Så många vänliga människor .., så många obekanta ansikten, ja, det kändes nästan som när sommaren närmar sig och kundkretsen blir en helt annan än den vanliga!

Två kunder förgyllde dagen lite extra.

Den ena var en liten tös på fem år och som hade ett rött, glittrigt diadem (eller tiara, jag vet knappt skillnaden) i sitt hår.

"Men ååå, så fin du är, nästan som en prinsessa!" sa jag.

Då pekade lilltösen på sin fina tiara och sa att .."när jag blir stor ska jag faktiskt bli prinsessa, men jag kan inte hålla besticken i rätt hand, jag har kniven i den här (så håller hon upp sin vänstra hand och visar) och gaffeln i den här (viftar med högerhanden)".

Och jag säger att det går säkert lika bra ändå - det här med prinsesseriet - och så pratar vi en stund om den saken.

Lite längre fram på kvällen har jag en ung kvinna i 30-årsåldern kanske framför mig i kassan.
Hon berättar att hon är nyinflyttad och vill bara säga att hon är så glad att det finns en så välsorterad butik i närheten, det hade hon inte förväntat sig och jag tar henne i hand och hälsar välkommen.

"Så du har flyttat hit till Haverdal ...?" frågar jag.

Nej, hon bor i Stensjöstrand.
Jaha, på det viset.

"Stensjöstrand ..., men där bor ju jag också!" säger jag, även om vi som inte bor längst nere vid havet säger att vi bor i Stensjö.

Jodå, hon på Ejdervägen, ja, men det är ju där vi bor!

Det visar sig då att hon och hennes familj och minst en katt har flyttat in i något av husen närmast havet - det är bara en stor äng mellan -! Å, så roligt med lite småttingar här längs vägen .., nu har det blivit ett par barnfamiljer som flyttat hit .., sex, sju stycken barn inalles tror jag.

Ja, det var kul!

Hände nånting mera?
Jo, en kvinna visade sig ha ett sånt vackert tennsmycke runt halsen och hon kunde berätta att det var hennes morbror eller farbror som gjort just detta och så fick jag veta vem han har.
Här kan man läsa om honom.
Min mamma hade på 60-talet några tennsmycken, men numera ser man dem ju allt mer sällan.

Han som alltid ställer allt på kanten ....

Och nu är det söndagförmiddag; jag har lyssnat till Söndagsintervjun där det idag var Gudrun Sjödén som satt i intervjustolen och pv ägnar sig för tillfället åt tårtbak; jag ska nämligen fira detta att operationen äntligen blir av med att i morgon bjuda arbetskamraterna på tårta.

Det här är nämligen min sista dag i affären på många månader.

Söndagsfönstret ....

Ett kattfönster från Närke .., en katt som är lite sugen på en pippi till frukost eller lunch kanske?
Sigge, som är kastrerad - men det har han inte fattat - börjar nu i mars att ligga och kråååma sig i gräset eller nere på asfalten, ungefär som våra katthonor gjorde .., och han stryyyker sig gärna mot harry som då hoppar rakt upp, nej, aldrig närkontakt med en opålitligt katt som bäst det är sätter klorna i ens päls!

Så kan kattlivet te sig.

Det här med kroppsspråk ....

Håll med om att det är intressant, det här med hur människor rör sig.
Och hur man förändras.

Jag själv har varit en människa som rört mig "kvickt"; ja, jag har i alla fall tidigare haft hastiga rörelser och vid promenader där vi varit ett sällskap, där tog jag ofta täten.

Så kom knäeländet och då förändrades tillvaron.
Om jag upptäcker att en kund har glömt en vara på kassadisken, hinner jag inte alltid upp kunden ifråga och eftersom stamkunderna vet att jag haltar, händer det ofta att någon i kön tar den kvarglömda varan och springer ut mot parkeringen i akt och mening att överlämna det glömda.
Vilka underbara människor!

Att halta .., det gör i alla fall att jag känner mig ..., halv, på nåt vis.
Och de gånger - vilka varit lätträknade det senaste året - när jag av någon obegriplig anledning har kunnat röra mig precis som förr i världen, har det verkligen varit en ljuvlig aha-upplevelse!
Det hände i Edinburgh, det hände i somras på stranden i Steninge och det hände på jobbet för en tid sedan.

Vilken glädje!
"Jaaa!! Det är ju så här det känns!"

Vilken frihet!

Min känsla beror alltså mest på det fysiska som brister, men det finns förstås andra sätt att se på kroppsspråk.
Ta Stefan Löfven, till exempel.

När han valdes till vår statsminister, då tänkte jag ofta .."oj, det ska inte vara helt lätt att komma till förhandlingar i EU bland alla andra regeringschefer och bara detta att ta vid efter Fredrik Reinfeldt som till synes såå vant rörde sig bland höjdarna och kramades om så vänligt av Angela Merkel.

Och så tycktes det också bli, för herr Löfven, ja, att det inte var alldeles enkelt.
Han såg så ..., tafatt ut och jag tyckte så synd om honom - jo verkligen -  och fast jag inte är socialdemokrat så kände jag en sån sympati för den mannen och tänkte att ...., ååå, det måste ta tid att komma in i det hela, att känna sig helt bekväm; att bli en i gänget.

Nu, nu när jag ser Stefan Löfven i såna sammanhang, då är det helt annorlunda.
Nu tycker jag att han rör sig med en slags - kanske inte pondus - men med en självklarhet; det är som om han inte längre är den där gästen som står i dörröppningen och väntar på att bli insläppt när det är fest och jag är så glad för hans skull.

När jag skriver det här försöker jag tänka efter om jag kan komma på människor som rör - eller rörde sig - på ett särskilt sätt?

Jo.
Vi hade en tid en rektor i Malå, Magnus Persson hette han (uppvuxen i fjällvärlden) han gick med stooooora kliv och log ofta. Han log samtidigt som han gick; han kanske alltid log?
En granne hemma, Margareta Nilsson, gick med ena foten inåtvänd.
Mina båda döttrar går med duracellkaninhastighet.

Min pappa  k n ä a d e  liksom när han gick. Gungade på nåt sätt.

Jag minns en filmsnutt som mamma tagit där pappa kommer gående längs Ringvägen, på väg hem från Domänverkets kontor. Han bär ryggsäck (inte en modern variant, utan den han hade i skogen) och på huvudet har han en mössa med öronlappar och hon har filmat honom i kanske en minut och det är vinter och rimfrost och jag inser nu, när jag skriver det här, att hon måste ha känt en sån värme för honom just där och då när hon stod i köksfönstret med kameran i handen.

Jag minns också att grannfrun - hon med den inåtvända foten - en gång sa att ..,. "Ivar, han är så MANLIG!" och plötsligt såg jag pappa med andra ögon.

Och ni som eventuellt läser här, vad har ni för tankar kring det här med kroppsspråk och hur rör ni er? Dela gärna med er, om ni har lust!

Ett härligt livsbejakande inlägg .....

Det hittar man här. 
Ja, jag tycker i alla fall att det är härligt!

Dagens fönster ....

Så här skriver alltid så rara Solbritt från Ystad:

"Vet inte om du fortfarande samlar på fönster men skickar detta från en tygaffär på Sladdergatan. 

ar tvungen att låta den vackra gatlyktan vara med.

En natthälsning från mig/Solbritt".

 

// Jag förmodar att affären är "Tygtokig", om den nu finns kvar? Där inne arbetade en sån underbart härlig kvinna; jag tror att hon var från Hälsingland eller nåt sånt, men hon kanske inte är kvar nu? I så fall får du gärna hälsa till henne från mig, Solbritt.

På tronen ....

Tidigt idag blev det en liten utflykt till vårdcentralen i Falkenberg, i akt och mening att hämta hem självaste toa-tronen .., förhöjningen, alltså. Kom på plats alldeles för tidigt, men det gjorde inget, då hann jag prata lite med en äldre man som blivit hjärtopererad i Göteborg och var rejält besviken över resultatet. Egentligen var det han som pratade; han var sannerligen öppenhjärtig.

Innan jag slog mig ned i väntrummet, tog jag en titt på Ätran som rinner så strid och fin en liten bit bara från sjävla vårdcentralen. Oj, så vackert det var! Och jag hörde vårens första koltrast sitta och flöjta från ett hustak!

På väggen uppe till höger i väntrummet sitter en sååååå vacker tavla och  jag frågade de övriga väntande om dom möjligen visste vem konstnären var? Nej, det skakades på huvudena, så jag stegade fram och gjorde mig så låååång jag bara kunde och såg då signaturen: Axel Olsson.

Denne Axel Olsson var en av medlemmarna i Halmstadgruppen - då förstår man att han är sprungen ur den halländska myllan -. Nu går inte färgerna fram som dom ska .., men det var varma färger i blått och grönt och dom färgerna togs upp av det enorma fönsterpartiet där det längst uppe var en slags solskydd kanske, så det band samman det hela så otroligt fint! 

Fick träffa en sympatisk arbetsterapeut, en ung kvinna i 30-årsåldern kanske och så kånkade jag iväg med tronen till bilen och körde hemåt. 
Från Falkenberg till Stensjö tar det kanske tjugo minuter, max.

 

Kom hem .., tog hundarna på promenad ., upptäckte herr och fru Kaja på taknocken av Eckes lilla plutthus .., matade stoet (nu vet jag: det är ett sto) med morötter och äpplen .., hörde lärkan för första gången i vår och kände mig lycklig!

Och ikväll blir det middag här tillsammans med friherrinnan, som tack för att hon tog så väl hand om sigge nilsson och fågelmatningen.

Dagens fönster är en dörr ...

Och det var ellem i Skellefteå - men på vift utomlands, på en kanarisk ö tror jag - som fångade bussdörrens fönsterruta med textenatt ledarhundar är välkomna ombord.