Upphittat ...

Tre upphittade lappar. 

Länge sedan nu, men alltid lika roligt när det någon gång händer .., det är inte ofta. 

Kanske är det snart bara jag själv kvar som skriver inköpslistor. Pv gör det i sin mobil och ändå blir det fel. 

En annorlunda lista upphittad i Tyresö. Man kan undra vad det hela handlar om. Kanske ett barnkalas? 

Och Valienne .., vilket vackert namn!

Och kanske satt någon på kontoret som har med Stadshypotek att göra och funderade på dagens middag. En man, tror jag. Och jag tror inte att hen yrkesarbetar längre. Nej, två broccoli .., då är det nog en kvinna?

 Måhända skulle hen köpa två broccoli, då var det nog extrapris? Och en pocketbok skulle kanske få följa med hem också. En tidning. Kvälls, eller morgon ...? Jag gissar på Aftonbladet.

Dagens fönster ...

... fångades i Köpenhamn för flera år sedan och det var jag själv som agerade fönsterfångerska. Detta var Operahuset och tyvärr var där stängt, annars hade det varit intressant att se även insidan.

Här kan man dock få en liten glimt av hur där ser ut.

Hos reparatören ...

Så är då min Iphone helad - om den nu visar sig fungera framöver -. 

Reparatören har sitt lilla kontor en halvtrappa upp på Karl XI:es väg i Halmstad. 

Jodå, han ställde diagnos per omgående och sa att detta var skärmen som havererat. 

En timme tog det (eller man får hämta den efter en timme, det kanske bara tog 10 minuter att byta skärm) och mannen bakom disken var vänlig och visade sig vara från Beirut och hade hamnat i Halmstad efter att ha bott i Köpenhamn, Gislaved, Malmö och fler ställen än så, för att till slut hamna i Halmstad.

"Ja, det är ju lite skillnad på Libanon och Halmstad ...", sa jag. 

"Jo, förvisso .., det är vackert i Beirut men såååå dålig luft fylld med dieselavgaser!" sade mannen.

Och nej, min Iphone var inte hackad, ja, skönt det. Nu kanske den den klarar sig ett år till - därefter får det bli en ny.

Bilden visare vyn när vi kom ut från butiken. Nicoalikyrkan skymtar där till höger och medan vi väntade på att den där timmen skulle gå, bjöd pv på kaffe med valfritt tillbehör på konditori Regnbågen, alldeles intill. Han valde en semla (oj då, det hade man väl inte väntat sig ....!)  och konstaterade att den var helt okej, men inte i klass med Solhagas, som har en himmelsk mandelmassa.

På väg hem kom ett ösregn som i sällskap hade en helt otrolig regnbåge! Har jag någonsin sett en så häftig regnbåge, så stooor?!

En rapport att bli glad av ...

Gårdagkvällens Rapport gjorde mig så glad och det händer väl inte särskilt ofta. 

Först reportaget från Boden i Norrbotten där man inte enbart tänkt "utanför boxen" när det gäller att integrera och locka till sig arbetskraft, nej, man "schlängde ut boxen!"

Och nog är det väl fantastiskt så snabbt ukrainska kvinnor visar sig komma in i det svenska språket! Helt otroligt, tycker jag. (11 minuter in i programmet).

Från Kiev visades också ett reportage,(14 minuter in i programmet) där vi får följa Yang, en vietnamesisk ung kvinna som studerat till läkare just i Kiev och som valde att bli kvar, trots kriget. 

Och intressant att följa den palestinske läkaren  som vid invasionen direkt anmälde sig till försvaret av staden. "Jag har bott i Palestina, jag vet vad ockupation innebär ..", sa mannen.

Intressant var även reportaget från USA. Jag tycker att Fouad Yosefi är så bra och nu gällde det lärarbristen i North Dakota.  (20 minuter in i programmet.)

Så nu säger jag: tack Erica Olofsson för reportaget från Boden .., tack Bengt Norborg i Kiev och tack Fouad Youcefi i USA, ni som så berikar min och säkerligen många andras tillvaro! Tänk, så mycket man får veta. Och tack också till Fredrik Skillemar i Rapportstudion, som sannerligen är en klippa!

Mindre glad, ja, rent av djupt bedrövad, blev man (jag) av reportaget från Gaza, där människor nu inte får någon mat och där ett av sex barn är akut undernärda. Ett mål mat om dagen är vad som bjuds och somliga har inte ätit på en hel vecka. Tyvärr vet jag inte reporterns namn, ty när jag tittar på play, ja, då visas en liten skylt längst uppe till vänster på skärmen där det står "Rapport", som om jag nu inte skulle veta det, då jag själv valt att titta på play. Den lilla skylten skymmer reporterns namn. Dåligt, tycker jag.

Är jag förvånad ....?

Inte ett dugg.

Nej, inte det minsta.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är Monet: 

"När jag ändå håller på med bildgallring som nu får du en variation på fönster. Ljuset från det speglar sig på vardagsrumsväggen och den nyuppsatta tavlan av gode vännen Mats Åkerman. Gudabenådad konstnär, vän och granne i skärgården och en gång också min konstskolelärare. 

”Rosor av guld” heter tavlan, det är originalet som jag har men finns/fanns som litografi också. Du kan ju googla om du vill se mera av hans mycket speciella och fantasieggande måleri.

Man kan också räkna spårvagnens fönster om man zoomar in bilden!"

//Tack Monet!  säger jag. 

Morgonbild från landet Uppland och lite lättnad ..

Tidig morgonrunda med hundarna och dottern häpnar över hur vackert det är. 

Bilden togs av hon som en gång här på bloggen kallades för Dr Böhlander.

Så fick jag för en stund sedan besked från "Info-repair" - dit jag skrivit och berättat precis hur mobilen uppför sig - att det är skärmen som är kaputt och måste bytas. 

Det låter ju bra. Det är oftast när jag är längst ner till höger på skärmen som det börjar krångla och där är jag ofta .., när det ska "raderas" eller när jag ska slänga saker i papperskorgen. 

Hoppas att det ordnar sig nu.

Ett par timmar ...

.. blev Sonja och dottern Maria här och vi satt i uterummet och åt fisksoppa (recept från Mathem, men jag ändrade och gick lite på eget bevåg och man undrar ju om man någon gång i livet kan följa ett recept rakt av, nej, så blir det aldrig ..) och till efterrätt blev det fruktsallad med vispad grädde. 

Mycket prat blev det. Pv berättade om hur det går till när gänget från Ljungby åker till Sälen i gemensam buss och det är stopp här och där och lunch med mycket pasta och inköp på Systemet i Filipstad (somliga vill fira att dom klarat av loppet) och så är det middag förstås och besök i tältet i Sälen och kanske provar man skidorna, köper ny valla och så där håller det på. Jag förstår att han längtar.

Allt eftersom tände vi ljus efter ljus och mot uterumstaket hördes smattret av regn .., och Harry låg på soffan och sov. 

När jag gick in för att hämta något och kom ut igen, blev jag som förstenad på trappan. Vad var nu detta ...? Jo, så var det. Det var koltrastens första försiktiga vårflöjtande! Även i år sitter den en bit uppe i slänten på grannens tomt. 

Lycka. Rakt av l y c k a.

I väntan på ....

.. nej, inte Godot, men väl på att klockan ska bli fyra så att vi kan ställa fram fisksoppan (vitlöksbröd till för den som så önskar och aioli finns också), sitter jag ute vid eken och gör just ingenting. 

En enda människa har jag sett passera nere på vägen idag .., och inte har hästarna gnäggat som vanligt. 

Mellan varven räfsar jag ihop alla skal av solrosfrön som hamnat på marken. Där ligger också drivor av ekollon. 

Det måste ha varit tusentals av dem i höstas och jag tänkte då att ekorrarna vill väl ha lite gott att kalasa på och säkert en del fåglar också, men nu ångrar jag mig. 

Nu har  ekollonen spruckit upp och börjar nästan slå rot och är hopplösa att få upp med räfsan. 

Annat ...? Jo, på väg ner till Skåne i onsdags blev jag uppringd av en säljare som frågade om jag var intresserad av en digital prenumeration av Svenska Dagbladet. Fyrtionio kronor för två månaders läsning och abonnemanget slutar utan att jag själv behöver säga upp det. 

"Det tar jag!" sa jag på studs och säljaren lät förvånad.

I morgon måndag tar prenumerationen sin början. Härligt! Jag tycker att SvD har mycket intressant att  bjuda på och är bättre digital än i pappersversionen, som för mig är så icke-kontrastrik i trycket (texten är ljusgrå), så där så jag har svårt att läsa den.

Just så är det.

Dagens fönster ...och den där mobilen.

... fångades under ett kort ögonblick av solsken och detta var i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland. 

Kan också meddela att igårkväll skedde ännu ett mindre mirakel, det vill säga, mobilen levde upp igen och fungerade precis som vanligt. Då hade jag bytt lösenord hit och dit och kände mig såå nöjd, rent av på gränsen till begåvad, men den känslan tackade för sig nu på morgonen .., nu är den likadan igen. 

Ja, ja. Tänker inte hetsa upp mig .., utan tar den i morgon till reparatören på Karl den XI:s väg och kan han/hon inte få till den, då ger jag upp och får köpa en ny. Tänker att i det stora hela är det ju ingen fara .., det går att ringa  ..,, och det finns långt värre saker som kan hända: det är krig i Ukraina och glaciärerna smälter. 

För övrigt? Malmbanan i Norrbotten, den som äntligen var igång igen efter urspårningen, ja, där har det åter igen varit en urspårning. Måhända börjar man (jag) blir aningen neurotisk, men min första tanke är inte att det bara var en händelse vilken som, nej, jag gissar på andra orsaker. 

Här hemma är det eld i kaminen .., hund och katt sover här intill mig .., och pv ska om en halvtimme bege sig till grannen några hundra meter bort för en mattelektion. Så målmedveten den unga kvinnan är!

Senare idag stundar fisksoppa med saffran, tillsammans med Sonja och dottern Maria - hon som vikarierar som Siggeskötare när friherrinnan inte kan köra bil, på grund av sin gipsade handled.

Måtte den bli god!

Apropå mobilen ....

Den glädjen blev kortvarig. Nu är den - om möjligt - ännu tokigare än tidigare. Nu fladdrar olika sidor förbi i en strid ström och att skicka några bilder av nerklippt klematis till sonen, blev ett äventyr som framkallade illamående. Markerade jag tre bilder, ville den skicka iväg tio - vilka som helst -! 

Nej, jag orkade inte med den längre, stängde av den - kanske för gott - och åker in i övermorgon till Halmstad. Går det, så går det, hälsar en ganska deppig madame.

Magi eller nånting ... 

Igår eller förrgår blev min Iphone fullständigt snurrig. Det var omöjligt att skriva bokstaven m, utan att det blev en hel rad med sådana .., mmmmmmmmm och inte gick det att "radera" heller, nej, jag fick "markera allt" och klicka bort det där långa ordet. Skulle jag skriva någonting, fick jag liksom smyyga mig fram på tangentbordet och varje bokstav trycktes ned med största försiktighet. 

Igårkväll utbröt det stora vansinnet, ja, på mobilen. Nu dök det upp sidor kors och tvärs, flimrade och hade sig .., och jag blev nästan illamående bara av att försöka få någon slags ordning på eländet. Det gick inte alls. 

Tänkte att ja, ja, jag åker in till Halmstad i morgon och hör om den är inne på sista versen, eller rent av är döende. För ovanlighetens skull kände jag mig inte ens desperat, mest bara bedrövad över att besöket mest troligt torde resultera i flera tusen kronors minskning på mitt bankkonto. 

Nu på morgonen tog jag mig an mobilen, även den här gången med stooor försiktighet .., liksom närmade mig den så där som vore där en sprängladdning innanför skärmen. Till min förvåning visade den sig vara precis som vanligt! Allt fungerade och fungerar fortfarande! 

H u r  är detta möjligt? 

Visar det sig att oredan var tillfällig, blir jag mer än lycklig ..,ja, då blir jag rent av överlycklig!

          Dagens fönster ...

          ... fångades i Rom, där AP och Micke var på någon slags lillsemester och där det mesta tycks ha hunnits med. Och fönsterhåven var uppenbarligen nedpackad. Det tackar man för! Tack Anna!

Hemma igen ...

Två nätter med mindre sömn än jag behöver - som alltid när vi inte är hemma - och däckar totalt efter hemkomsten, men först får Sigge mat och gos .., jag slänger tvätt i maskinen och harry får duscha och bli fin i pälsen (det är tack vare dig Henke Lundqvist!) och jag tänker på mamma som utan knot använde hundschampo när vårt eget var slut, sååå typiskt henne. 

Nattade 4-åringen en av kvällarna. Han har så många funderingar om livet och döden och nu var ju frågan hur gamla vi egentligen var och när skulle vi dö och jag sa som man gör att det vet vi inte, har vi tur, så kanske man får leva tills han är får köra moped kanske? 

Och Harry som har fått jättemycket grått hår runt huvudet och under hakan, tänk om han dör snart!

Den som är fyra men snart fyller fem .., älskar Sommarskuggan men tycker inte om monster. 

"Ibland farmor, ibland vill jag inte sova, för jag drömmer om monster ..", förklarar han. 

"Oj, så hemskt .,. det är väl som när farmor drömmer om höga höjder!" säger jag. 

Då pratar vi om hur det är att vara rädd och jag säger att när jag var liten, kanske fem år, då brukade min mamma sitta vid sängkanten och be Gud-som-haver för mig, prick varje kväll - om hon inte arbetade alltså - och jag sa att det kan vi göra, jag kan be att du inte ska drömma om monster. 

Så det gör vi. Eller jag. Av bara farten ber jag för alla i vår närhet. Jag tänkte att detta är ju ett vågspel, för tänk, om han vaknar och berättar att han drömt förfärliga saker om ruskiga monster, men se, det hade han inte! Inte ett enda monster dök upp under natten!

För övrigt ...? Pv som chansat på att köpa en billigare Vasaloppsbiljett, ägnar en del tid åt att titta på sidan startplatser.se där priserna är höga på startplatser där någon ångrat sig eller kanske blivit sjuk och det går väl si så där. En vecka kvar, lite drygt. 

"Det löser sig ..", säger han trosvisst. 

Ja, ja. Vi får väl se.

Förmodligen snart avliden ...

Igår fick min mobil absolut spader. Skriver jag en bokstav, blir det en hel radda och det är nästan hopplöst att radera dem. Får väl höra med någon mer kunnig människa än jag själv, när vi kommer hem. Jag har INTE lust att lägga en hel drös pengar på ny Iphone, även om jag skulle vilja ha en bättre kamera. 

Vi får väl se. 

Ganska soligt och fint här i Skåne nu på morgonen. Pigga småttingar. Nybryggt kaffe. God ost från Lidl, någon slags Hawarti. En trött hund. Skator som letar kvistar och pinnar till renoveringen av boet. En pappa som sover efter kvälls/nattpasset. Och snart är fågelholken, den som 4-åringen och pv byggt, färdig att sätta upp i något träd. 

Onsdag i landet Skåne ... 

Apropå längtansmorötter som jag är expert på att hänga upp framför min näsa. Dessa var från 2015 och jag kan säga att Sing-a-lop- moroten, den blev aldrig av, men det övriga. Nu har jag Litauen, men också en övernattning i Ystad någon gång i vår och kanske något annat. 

Min tjänstepension tackade ju för sig i december och med flera tusen kronor mindre in på kontot var månad, ja, men det märks såklart tydligt. Men jag  h o p p a s  att det blir av, det jag längtar efter. 

Vi körde ner till Skåne vid 11-tiden och det var duggregn och grått och trist. Svängde förbi Laholm där vi skulle titta på en bil, men se det var nog Bluff & Båg med det företaget, så efter att ha irrat omkring och letat sjlva bilfirman .., slutligen funnit det som kanske en gång varit en sådan .., gav vi upp och styrde kosan mot Bunkeflo. 

Ju längre söderut vi kom, desto mer såg vi av översvämmade - för att inte säga helt dränkta - åkrar och ängar! Och när vi närmade oss Malmö, fick vi vika ner solskydden i bilen och himlen var klarblå! Härligt! Sonen bjöd på kaffe ute vid husknuten .., hos grannen såg jag blommande vintergäck och snödroppar .., och över himlen kom fågelsträck efter fågelsträck flygande! 

Borde leta upp en frisörska som klipper upp lite där bak. Bilden togs för två år sedan kanske, då jag för första gången på 45 år lät det långa håret falla för saxen. Tänk, att man kan ha så lockigt hår! 

Å andra sidan är det inte enkelt att hitta en frisör so kan det här med självfall, men kanske ändå. 

Nu är det kväll. Båda pojkarna sover .., deras mamma och pappa arbetar - den ena natt, den andre kommer hem någon gång efter midnatt -. 

På soffan ligger han som är storebror och sover gott och i dubbelsängen där vi ska sova, där ligger lillebrorsan.

På agendan ... 

Efter en ljuvlig natt med sömn långt fram på morgonkvisten (i alla fall till fyrasnåret!) har dagen såklart känts helt annorlunda. 

Bättre. 

Har tagit Harry på promenad och sett och hört bäcken porla .,  hört hästarna gnägga och tänkt på dom två rävarna som pv såg häromkvällen; dom som sprang tillsammans över vägen, bara en bit bort. 

Å, så jag tycker om rävar! Och ja, jag vet att rävar kan ta död på katter, men jag är inte vare sig vegan eller vegetarian och äter således såväl kyckling, som griskött och annat kött också. Kött från fina kor, bland annat, kor som jag tycker så mycket om. 

Alltså kan jag inte bli förargad på räven om han äter upp Sigge, men däremot kan jag bli ledsen.

Och så har jag idag vandrat omkring på Vilnius gator, via Google Maps. 

Här, i det rosafärgade huset, ligger hotellet och alldeles intill finns en nepalisisk restaurang - men, så underbart - !  Och jag har tittat på kartan över staden och upptäckt att vårt hotell ligger som i en triangel, ungefär som en skuren bit camenbertost .., och när jag väl kom på detta, blev det enklare att orientera sig! 

Ett judiskt museum finns i närheten, liksom Vilnius Moderna Museum. Ett illusionsmuseum finns också, plus en massa andra sevärdheter. 

Och femtio kyrkor, så klockklang lär jag inte behöva sakna, även om det kanske inte ringer i alla. 

Kontaktade tidigare idag DFDS:s kundtjänst och hörde mig för huruvida vi kan få avboka färjebiljetten, om - utifall att tikarna i Bjäresjö skulle löpa precis när Harry ska vara där -. Inga problem. Avbokning inom 1 vecka kostar 150:-/biljett/person och det är ju inget, i jämförelse om man avbokar samma dag, då får man endast igen halva kostnaden, för oss skulle det innebära att 1500:- förloras. (Skulle tikarna löpa, den ena eller båda, flyttar vi fram resan 1 månad).

Snabbt och vänligt svar fick jag. All heder åt Sara på kundtjänst!

Om att skriva brev ...

Letar en sak, hittar något annat. Ett inlägg från 2018 när jag suttit och läst brev som mamma skrivit till sin lillasyster Lisbet, av mamma  alltid kallad "Bisse". Efter moster Lisbeths död, fick jag av hennes döttrar en kartong fylld med mammas brev. Läser och ler. 

I början av brevet märker jag tydligt att mamma är trött och även besviken över den bristfälliga kontakten med syskonen, men ingen av dem är intresserad av att sitta med penna och författa brev och det kan ju inte ha kommit som en överraskning för mamma. 
Gunvor som nämns, var även hon lillasyster till mamma, född som förstabarn i mormors andra äktenskap - Lisbet är nummer två - och Gunvor är även mamma till den flitigt vävande mellansystern.

"Kära Bisse och co!

Hjärtligt tack för brev n:o 3.
Det är nog bäst att Du håller reda på räkningen, så du inte överanstränger Dig. Men mycket roligt så länge detta varar. Har även skrivit brev till mor Betty idag. Fick brev från Gunvor som säger att mamma klagar på att ingen skriver. Förstår, att denna någon är jag. I alla fall så sände jag brev till henne i veckan när vi var upp till Tartagal. Själv hade jag väl ett 15-tal brev att hämta. Men så är jag också en flitig brevskrivare, något som jag tror är en absolut förutsättning för att få brev, ja, det är ju  att själv sända några. 

Bilden här under visar mamma som delar ut bröd och mediciner till väntande indianer.

Vägen upp till Tartagal var nu inte den bästa vi åkt någon gång. Sjutton timmar tog färden upp.
När vi kom till det värsta surstället som vi absolut inte skulle ha tagit oss över, si då ..., efter cirka 15 minuter, kommer en traktor som var på väg att hjälpa en bil som suttit fast från fredag till tisdag!
Det blir en oerhörd påfrestning för bilarna när de ska kränga genom gräsliga gropar, köras genom formliga dikbildningar - så där så de hänger på underredet både nu och då. 

Nerresan gick dessbättre på bara elva timmar, men även då fick vi traktorhjälp över det stället vilket vi absolut inte skulle ha tagit oss över själva. Bara en enda lervälling med hemska gropar i! Den traktorn var på väg ner för att hjälpa en bil som suttit fast de två dygn vi varit i Tartagal.

När vi skulle ner igen var vi ett femtontal personer på flaket, tillsammans med bensinfat, stora säckar med mjöl, brödpåsar, gasoltuber med mera. Jag log i smyg, när en ung fröken klev på och försiktigt borstade bort lite jord från sina långbyxor. "Vänta du lilla vän", tänkte jag.
När vi elva timmar senare kom fram, var hon, såväl som alla vi andra, bara jord och smuts. Hon var vit av skräck när bilen krängde så vi tumlade om varandra, men innan vi var här nere så hade hon morskat upp sig. Hon skulle arbeta som lärare i en by några mil härifrån.

Själv satt jag och tänkte på det förunderliga i att jag över huvud taget fanns med på detta flak.
Aldrig hade jag väl någonsin fantiserat om att en dag sitta inklämd på ett lastbilsflak nere i Chaco, bland bensinfat, indianer och crioller, men jag kände mig så lycklig.
Ingen jäkt. Ingen stress.
Vi kommer när vi kommer; alla tålmodiga och lugna.

Jag har alltid med ett extra förråd av bröd och kläder, ty det är alltid några utfattiga som inte haft råd att köpa detta för resan, och ofta är ungarna utan skyddskläder när det regnar.
Då känns det meningsfullt att vara medresenär och kunna erbjuda bröd och kläder.

Ha det nu så gott med Din lille dotterson och dina barn och din fine Örjan. Klart att jag ber för er alla. Till sist de innerligaste hälsningar från er bortlupna syster, moster och svägerska.

Ann-Gerd."

Dagens fönster ...

"Vill du ha ett fönsterbidrag till? 

Det/de finns i bakom katten som leker kurragömma bland blommorna på köksbordet!"

//Så skriver Monet. 

Tack! säger jag.

Dagens fönster ...

Hos cykelreparatören i Harplinge.

Cykleln står klar att hämta inne på gården. 

Eftersom batteriet ligger hemma och vilar sig, säger pv att han cyklar hem den, så kan jag svänga förbi såväl biblioteket som Ankaret. 

Så blir det.

Måndag ...

Så är tillvaron som vanligt igen, efter en ovanligt hektisk helg. Besök av såväl den äldsta som kört ner för att hämta hundarna och i lördags kom Tommy och Karin med sina två ystra fyrbeningar och tänk, SMHI:s prognos stämde på pricken .., vi satt ute solen i någon timmes tid - minst - och därefter middag i uterummet. 

Söndagmorgon packade dottern bilen inför resan till landet Uppland och vi sade att .., undrar när vi ses nästa gång, ty i slutet av mars går flyttlasset till Malå. Många mil blir det, minst etthundratrettio, enkel väg. Nåja, det ska nog gå det med. Man kan ju säga att vi är duktiga på att sprida ut oss i familjen. Några bor längst i söder .., vi bor tjugo mil ytterligare norrut, AP och Micke på Ekerö och så nästa rejält norrut! När jag var tjugofyra år flyttade mamma till Sydamerika och återvände för gott när jag var fyrtiofyra. Det gick det med. 

Gråmulet idag. Vi kör Lillebäcksvägen i Halmstad och lämnar pannacotta till Ecke och Britt. Dom väntar besök och har dukat sååå vackert i köket och vänt köksbordet och möblerat om lite, oj, så fint det blev, men säkerligen  aningen bökigt för den som inte ser ett enda dugg, inte ens minsta strimma ljus. 

Efteråt lämnar jag av pv i utkanten av Harplinge där min elcykel varit på vårbehandling (han ska cykla hem dem) och själv tittar jag in på biblioteket i Harplinge. En vägg täcks nästan helt av böcker vilka kanske mest läses av kvinnor och jag förundras alltid över böckernas omslag .., för mig signalerar dessa omslag hjärta-smärta-mitt-livs-novell, men så behöver det ju inte alls vara .., det kanske är jag själv som är förfärligt fördomsfull? Någon måste till syvende och sist ha klurat ut att det här säljer? Intressant även med olika typsnitt.

För övrigt? Slut på skidskytte och ingen längdåkning på ett tag och det är nästan skönt. 

Har återigen sovit dåligt och haft drömmar som jag inte tagit mig ur förrän mitt på dagen .., alltså själva olustkänslan. 

Lyssnade i stället till P1:s Naturmorgon som - åtminstone delvis - handlade om Vattenriket i Kristianstad. En mer engagerad reporter än en av kvinnorna i redaktionen, ja, det tror jag inte existerar, men ibland låter det som om hon är i någon slags extas. Idag gällde det en utter.

Nyheterna senare på morgonen berättar hur Alexei Navalnys mor inte får se sin sons döde kropp och det är så bedrövligt eländigt hur Putin och hans anhang behandlar människor! 

Det är så skamligt och uselt och människor som lagt blommor för att hedra den döde, ja, dom åker i fängelse! Hur kan Putin se sig själv i spegeln utan att vika ner blicken? Sover styrets herrar gott om natten? Och den som tycker att det är fel och sitter vid Putins bord .., hur känner den sig? En gång kanske man ställs till svars för sina gärningar. 

Underbare Bono i U2 sade vad han tyckte om detta.  Vilket civilkurage!

Dagens fönster ...

Två fönster fångade i trakten av Ugglarp och den som hade håven med sig, det var jag själv.

Fredagkväll ... 

Har skurit mig på yttersta pekfingertoppen och det är verkligen så som det sägs, att små sår ska inte föraktas. Oj, så ont det gör! Nåväl, detta är ju en bagatell i det stora hela. I Ryssland har Alexej Navaljnyjs dött i det fängelse där han iminsann inte har haft det lätt och jag läser någonstans att han dog helt plötsligt, ja, vem är förvånad .., inte många 

Otroligt att han inte föll ut genom något fönster; det tycks ju vara det öde som drabbas de som Putin finner misshagliga. 

Vågar människor protestera ...,? Det ska bli intressant att se. 

För övrigt har de båda hundarnas matte nu kommit körande från landet Uppland och här har det förärats presenter som tack för hjälpen och på söndag eller måndag blir det nytt körande för hennes del, då norrut igen. 

Vi har tittat på SVT:s Muren och oj, vilken skärpt kvinna som var en de tävlande! Bäst i Test har vi aldrig sett ett enda helt program av och torde väl vara de enda i Sverige som inte fallit pladask, men alla är vi olika. 

Och tänk .,  i morgon är det bara en hel drös med solar på SMHI:s prognos! Kan det vara möjligt?

Dagens fönster ...

Tänk, att man kan titta in hos August Westerlund och hans fru Hanna, alldeles omåttligt många år senare än när bilden togs. 

August (längst till vänster) var mammas farbror och Hanna var min mammas moster. 

August är mannen som häller upp mjölk i tallrien .., är det kanske kräm som Hanna kokat, eller färska bär?

Denne August var fjärdingsman i Dikanäs och en av de drivande för att få behålla byns mejeri. Det senarer gick inte alls.

Titta på mannen i mitten av bilden! Så förlägen han ser ut att vara .., som en som egentligen inte vill vara med på bild, men ..., ja, jag får väl ...? Han ser ut som en försynt och snäll man, ungefär som den där parkarbetaren som vi mötte i Riga, inte långt från vår hotell. 

Mannen längst till höger, han som redan börjat smaka på det goda, han är nog mer pratig, tror jag. Och vilken solbränd vänsterhand han har! Kan bilden vara tagen någon gång på hösten, tro .., kanske därför handen är så solbränd .., kanske har han arbetat utomhus hela sommaren?

August som just häller upp mjölk (kanske grädde ...?) ser ut som en trygg man .., en som måhända har lätt till skratt? Jag läste någonstans att när han gifte sig med Hanna, fick han lova att leva nyktert .., kanske hade han (jo, jag tycks minnas att det var så) varit lite väl festglad av sig?

Här en annan bild av denne August. Då blir det alltså två fönster i en smäll. Här är det kanske han själv som är på besök hos någon bekant. Och vinter är det där utanför fönstret. Eller kanske vårvinter .., det är ju ingen direkt vinterjacka han har på sig. 

August Westerlund var född den 9:e september 1874 och dog den 20:e juli 1936. Det står att han dog i Kittelfjäll, några mil utanför Dikanäs.

 Dagen innan ..., ja, vad då? 

Ja, den här bilden har visats tidigare - men VAD har inte visats tidigare när man har bloggat i nitton år -? 

Deppigt skidskytte .., Wolfgang Pichler är så rak så vi sitter ofta och ler när han talar om vad han tycker och tänker och jag oroar mig för att han ska drabbas av en hjärtinfarkt. 

Min syster i Skåne, hon hetsar i alla fall inte upp sig över alla missade skott, hur intresserad hon än är. Hetsar upp oss gör däremot pv och jag själv. "Men nu får dom väl ändå skärpa sig!" utbrister vi ibland, vi som väl knappt kan hantera ett vapen.

För några timmar sedan kom denne pv ner med ytterligare några album och en slags dagbok från 1992. Jag låg raklång här på soffan och läste och kom ihåg. 

Detta var året innan vi flyttade till Skåne och allt vad det innebar.

Allra mest skriver jag om hönsen och den där tuppen som vi skaffade aningen senare ..., och mycket om jobbet på Ica där jag var frukt,- och gröntansvarig och textade oändliga mängder med skyltar, ja, sånt. Och exet - som då inte var något x - kommenderades till tjänstgöring i Göteborg där det pågick EM-fotboll. I tre veckor var han borta och stor hjälp med passning av den yngste hade jag av AP.  Dessutom sommarjobbade hon tydligen på affären också: vi var således kollegor. Och många kvällar tillbringade hon - precis som nu - i stallet. 

Den 1:a juli står det så här: "Idag smet Rita (vår stövare), men Tommy lyckades efter mycket besvär - och med hjälp av några bitar blodkorv - locka henne in i bilen."

Den 9:e juli: "Oj, jag har övertrasserat mitt konto med 306 kr."

Ska man spara sina dagböcker? Nja. Kanske åker dom i vedpannan.

Torsdag ...

En lugn dag. Ja, alla mina dagar är väl mer eller mindre lugna. Oftast mer. Friherrinnan har slut på ägg och kan inte köra bil ännu (den gipsade högerhanden) så jag tittar in hos Stensjö Ägg på andra sidan kustvägen och köper ett flak med normalstora ägg. Där inne i det lilla rummet där äggen står samlade i olika flak - allt efter storlek - står ett sällskap av kvinnor vilka tillhör ett städbolag och jag frågar om dom är från Litauen, nej, från Polen, svarar dom unisont. Blå uniformer. Glada damer. 

Så till Steninge. Friherrinnan säger att hon är döless på att inte kunna baka och vara igång som vanligt, men nu är det bara två veckor kvar, sedan ska gipsen tas av. Minns själv hur underligt det kändes .., då när handen befriades från gipsen ., det var som att handen skulle ramla av och falla till marken! 

Kommer hem. 

Fixar lunch och gör en god vitkålssallad med apelsin, - och äppelbitar i, plus solroskärnor, lite rapsolja från Ugglarp, pressad citron, svartpeppar och örtsalt. Sååå gott! Från frysen plockas pv:s lasagne, jo, men det blev en fin lunch. Kryddar extra med såväl curry som cayennepeppar och då blir det ännu smarrigare.

Läser DN på nätet om en 54-årig man i Malmö som mördat och styckat en annan man (24-åring). Efter mordet styckades den mördade och hamnade i frysen hos mördaren. När allt detta uppdagades dömde tingsrätten den åtalade till 5 års fängelse. Trodde att jag läst fel .., FEM år för detta! Nu har hovrätten ändrat domen till sjutton års fängelse! Men  h u r  tänkte den första instansen ...??

Och igår störningar på 1177:s hemsida. 

Blir glad av att läsa att Sverige utlovat stöd till Ukraina "så länge det behövs" och hur glad blev jag inte när kungahuset inte längre vill stå som kunglig hovleverantör när Marabou har med Ryssland att göra, ja, lika glad som när kungen tvekade inför att delta i nobelprisutdelningen  - då Rysslands ambassadör var inbjuden -. 

Har aldrig sett sååå mycket tv-reklam för Marabou choklad som efter hovets kungörelse och åtminstone på Hemköp finns i foajén en jättestört med just M-choklad!

Lyssnade till USA-podden igår och förfärades över vilka tortyrmetoder USA använt sig av för att få fram erkännanden från de som fängslats för inblandning (utan att vara dömda) i 11:e-septembereländet. Bedrövligt .., och detta i ett så kallat civiliserat land!

När jag i morse lyssnade till nyheterna, tänkte jag att är det ens konstigt att ungdomar tappar tron på tillvaron ...? Eller är det underligt att barnafödandet minskar i nästan hela världen? Man behöver sannerligen inte vara raketforskare för att komma fram till vad det kan bero på. Putin, Erdogan och andra potentater uppmanar ungdomarna att skaffa flera barn .., ja, ju fler, desto bättre! Att världen redan är överbefolkad spelar tydligen ingen roll.

Men det finns ju saker att glädjas åt också. Tyckte mig återigen lyssna till annorlunda fågelkvitter nu på morgonen .., det är skidskyttestafett i eftermiddag .., och jag har idag pratat med vännen Ingrid i Falun. 

Om elva dagar flyttar hon till ett äldre/seniorboende i egen lägenhet och med gångavstånd till det mesta. Farväl huset där hon och den sedan länge avlidne maken bott i sååå många år och farväl till rara grannar och farväl till den högt älskade trädgården och inte minst: farväl till solrosorna vilka sommartid växer sig flera meter höga! 

Men också .., så trevligt att få sällskap av en kvinna som hon en gång i världen spelat bridge med ("då, när jag hade minnet i behåll!", säger I) och där finns ytterligare någon som hon känner. Eget boende, men ändå med möjligheten att träffa andra. Om bara några år fyller Ingrid hundra år. (Bilden togs vid hennes köksbord i Falun).

Nu är det sortering av ett helt liv som pågår, säger hon.

"Jag har post-it-lappar .., dom röda ska sättas på saker jag inte kan ta med mig, dom gula sätts på saker som jag inte vet om jag vill behålla ..,. och så gröna lappar på sådant som ska få följa med till det nya boendet."

Och hon hittar en pärm där hon under årens lopp samlat kondoleansbrev; alltså kopior på sådana som hon skrivit och skickat till .., ja, förmodligen någon anhörig till den avlidne. Nu hade hon suttit på en köksstol och läst somliga av breven och förundrats över att hon en gång kunde uttrycka sig så bra, då, när minnet var som det skulle.

Och så får jag hennes nya adress, se den kan hon minsann utantill likt ett rinnande vatten.

Dagens fönster ...

... fångades i Bjäresjö, några kilometer utanför Ystad och det var där jag bodde, då, innan jag blev ensamseglare år 2003. Bakom häcken gick - och går ännu - en smal väg och flera av våra kattungar mötte döden på den vägen. Hu, så fort många körde!

Ler när jag ser att vi hade persienner; om detta kommenterades det på en blogg - kanske min - eller kanske hos Bert. Många tyckte att persienner var det värsta som fanns i fönsterväg, men se, det tycker inte jag. Jag tycker att dom silar ljuset fint. 

Tack till mig själv som tog bilden och tack pv, som upptäckte albumet uppe i sitt rum, hur jag nu kom på tanken att lägga det just där. 

Upphittat .... 

Pv röjer i sitt sovrum och upptäcker ett gammalt .., ja, typ "album" som jag av någon outgrundlig anledning lämnat i hans rum.  Å, så roligt att spankulera omkring bland minnen från ett annat liv! 

En av bilderna var denna. Jag minns  e x a k t  känslan. 

Det var skidtävlingar i Norsjö, fem mil från Malå och Anna hade tävlat och hon sa efteråt, att hon hade hört mitt hejande i flera kilometer från starten! Ja, ska man heja, så ska man. 

Anders som är född i början av juli, torde väl ha varit sex, sju månader kanske och halvsatt i vagnen, den som numera skulle anses förfärligt omodern och säkert var det redan då .

Och jag minns glädjen när hon upptäckte honom och kom fram och småpratade och jag tänkte att å, sicken lycka att ha fått en lillebror när man själv varit lillasyster i tio år. Hon som var äldst, var också en snäll storasyster, men det är klart, är man tonåring finns det annat än småbröder i tankarna.

Till höger om vagnen står Annas klasskamrat Matilda. Matildas mamma heter Gudrun och var min klasskamrat under hela grundskoletiden .., och efter förskollärarexamen tog hon över sina föräldrars butik hemma i Malå "- ”Burwalls foto och papper" - tror jag den hette och den drevs av Gudruns föräldrar Åke och Linnéa och togs alltså så småningom över av Gudrun, som drev den till år 2018. 

I den butiken tillbringade jag hur många timmar som helst av min barndom! I samhället fanns då tre livsmedelsbutiker: Karlssons Livs (ägaren Axel hade dessutom slakteri i en del av huset), Konsum, samt Ica Nilahallen. Så var där Nystedts kläder, en skoaffär, Folkes kiosk, Pressbyrån, en möbelaffär , en färghandel, Bergströms textil, en radiohandlare, en järnaffär och Malå blomsterhandel, ett apotek, ja, Sparbank, Handelsbank och Föreningsbank, fanns också. Säkert har jag glömt någon butik. Hotell fanns och Folkes barservering. 

Men gissa, hur spännande det var att titta in på Burwalls! Där köpte jag olika slags pennor, papper, RX-lim, filmrullar, Barbiekläder, (minns precis var på disken Barbies tjusiga kläder låg), dagböcker, julklappar av olika slag, böcker på bokrean, brevpapper (såna i förpackningar med kuvert till) , och sega sockerbitar, såna här fyrkantiga. 

Det hände ofta att man gick och bara "kollade", ja, tittade på alla leksakerna ., eller beundrade fina prydnadssaker vilka stod på parad längs en vägg ..,  eller så pratade man lite med tant Lotty Lönnberg som var mammas nästkusin/tremänning och från fjällvärlden även hon. Under vad som känns som hela min uppväxt, arbetade tant Lotty i affären.

Längst in i butiken fanns Åkes fotoateljé och finns där någon malåbo som inte suttit där inne och blivit fotograferad? Ibland hände det att några av dessa foton hamnade i skyltfönstret, då i början av december. Fotografiet här till vänster, av en ung bloggmadame, togs av just Åke Burwall.

Alldeles vid ingången till butiken hängde en slags rullanordning med vykort, ofta tagna av Gudruns pappa Åke. Ovanför butiksdörren var en liten mässingklocka placerad så att var gång en kund kom in eller lämnade butiken, plingade det till. Jag minns exakt plinget och hur det lät. 

Och utanför utanför butiken, längst till vänster om dörren, på själva husväggen .., fanns en godisautomat. Där kunde den som hade de rätta mynten köpa t.ex kexchoklad eller något annat gott. Det gällde bara att ha jämna pengar. 

Så var det.

Dagens fönster .... 

Fönster till höger och vänster och i mitten .., allt fångades av AP som, tillsammans med Micke, har tillbringat ett par dagar i Rom. 

Den ena sevärdeheten efter den andra har dom hunnit med och tycks nu nöjda och belåtna, ja, fotografen tycker till och med att Stockholm är bättre - ja, alla gånger -!

Kan detta vara Peterskyrkans kupol, kanske? 

När man själv är rädd ... 

Ni som följer med här på sidan, kommer kanske ihåg att jag själv följer några jorden-runt-seglare, egentligen bara två stycken (av kanske tio, tolv andra) och det är den här unga kvinnan Cole Brauer från USA och så "Captain Ron", det är han som är på bilden. 

För Cole har det hittills gått jättebra, även om hon befunnit sig i jättelika vågor, men för denne Captainron har det inte varit lika trevligt. 

Den senaste veckan har han oroat sig för ett stundande oväder och han har redan dessförinnan kämpat mot jättelika vågor och igår hände det som inte fick hända: masthaveri och detta bara två dagar innan nånting som liknar en orkan är i hans väg!

Jag tänkte att nu är det kört och den tanken hade nog en hel drös andra följare. Masten var han tvungen att kapa loss, då den slog mot styrbordssidan och han därmed var orolig att den skulle skava hål på båten och att den då skulle ta in vatten. 

Någon riktigt styrsel var det sedan inte fråga om och Cole - som hört talas om vad som hänt - skrev att hans situation var väl ungefär som att befinna sig i en kajak mitt ute till havs i det allra värsta av oväder. 

Denne Ron berättade kortfattat att han försökt få kontakt med något fartyg i hans närhet där ute på Atlanten, men det var svårt, rent av omöjligt, till en början. 

Så småningom fick han kontakt med ett pakistanskt lastfartyg som förhoppningsvis skulle kunna nå honom innan det blev mörkt och sämre väderförhållanden. 

Jag följde det hela natten mot idag och bad till högre makter att detta skulle ordna sig. Hur väl minns jag inte rädslan när vi i somras seglade från Torekov och hem till Skallkroken och fast pv sade att det inte var någon fara, var jag sååååå rädd. 

Hur det ska det då inte kännas när man är ensam ute till havs, inväntar förfärligt väder och inte har någon mast på båten!! 

Varje halvtimme kollade jag min mobil, nej, ingen uppdatering. 

Tusentalet följare kommenterade och försökte ingjuta något slags hopp till denne Ron. 

Så berättade han att  k a n s k e  skulle det ordna sig. Kanske skulle lastfartyget snart vara där. Och jag tänkte på annat än mig själv, jag tänkte på någon som jag känner som har testat detta att borda en färja från en liten båt och hur svårt det kan vara. Och så tänkte jag vidare .., i HÅRT VÄDER, hur knepigt ska det inte bli!

Kollar mobilen igen. Nej, fortfarande inte där! När klockan var 03.00 hade jag inte somnat och sände en bön uppåt.  

Men så nu på morgonen ropar jag högt till pv .., ååå, det lyckades!! Han blev RÄDDAD! Segelbåten, den på bilden, sjunker nog ner i havets djup, antar jag, men Ron själv kom levande ur det hela! Tack ni alla ombord på den pakistanska båten, vill jag ropa!

Och jag vet att detta - att ensam ge sig iväg runt jorden i en segelbåt - kan anses som det totala vanvettet och allt annat som är fel också, men det hjälps inte, vi människor är skapta som vi är och vissa tar risker som andra aldrig i livet skulle drömma om!! 

Somliga är som jag själv, som vill ha såväl livrem som hängslen och helst vill segla i någon skärgård utan enorma vågor och tur är väl det, att vi är olika. 

Ja, för mig blev detta det mest glädjefyllda den här dagen! Hurra! Och Cole Brauer, som igår med tårarna rinnande nerför kinderna hälsade till "Captain Ron" och önskade lycka till i eländet, där var det nu en glädjestrålande Cole som var lika glad som vi andra som följt med! 

Tänk, t ä n k, vilka äventyr man kan få vara med om, tack vare sociala medier!

Jag googlade hans namn och då kom detta upp; det var innan man visste hur det hela slutade. 

"Unfortunately Ronnie Simpson lost his rig last night. He was in heavy conditions with a triple reefed main and storm jib when he came off a large wave and the rig came down. He had to cut it away and is now making two knots toward Argentina. A large storm bringing 7 meter seas is 24 hours away. A ship has been diverted to assist with rescue. Hopefully Ronnie will get off safely."

Dagens fönster ...

Jodå, ett litet fönster finns där allt. 

Vi passerade detta på väg till bilen efter biobesöket och pv berättade att detta är före detta Appeltofts bryggeri, grundat 1836 av Julius Appeltoft i Halmstad. 

Nuvarande ägare är Krönleins.

Är inte detta fantastiskt ...!

 

På väg till biografen Röda Kvarn idag, stannade vi till vid den här husgaveln, den som tillhör Krönleins bryggeri (f.d. Appeltofts). 

Jag tycker att det är otroligt, hur levande konstnären fått kvinnan som står där och håller i en spak - eller vad hon nu gör -?

Titta på vaderna och håret!

Undrar just vad konstnärens namn är.

Utflykt 

Idag var det så biodags på Röda Kvarn i Halmstad. Vi såg "The Old Oak" av den legendariske regissören Ken Loach. Det lär för övrigt vara hans sista film (släpptes 2023), ja, vi får väl se hur det blir med den saken. 

Ken Loach fyller 87 år i juni och säger i en intervju med DN:s reporter Mårten Blomkvist, att detta är hans sista film. 

"Närminnet är opålitligt, synen skräp", menar han.

Här en länk till handlingen, men den finns även att läsa hos Bert i Luleå. 

En annorlunda film, men ytterst sevärd. 

Vi var kanske tio personer i salongen (kl.14.00) och de som satt framför oss, applåderade efteråt. Det har jag varit med om en enda gång tidigare vid ett biobesök, nämligen när exet och jag själv såg Bo Widerbergs "Mannen på taket" någon gång på 70-talet. (Jag bad mannen som satt rakt framför mig om ursäkt, då jag hela tiden fick ändra ställning med benen. Det är helt omöjligt för mig att sitta länge på en stol med benen i nittio graders vinkel, då börjar det nästan krampa, det är som om protesen är i vägen. När jag nu sitter och skriver, har jag alltid benen upplagda på bordet och har min dator på en kudde i mitt knä.)

Bild på regissören Ken Loach, född 1936 

Och suverän huvudrollsinnehavare: Dave Turner.

För att inte tala om Ebla Mari (26 år) som spelar den syrianska flickan/kvinnan som flyttar in i grannskapet tillsammans med sin mamma och syskon. Så bra hon var!

En annan skådespelare heter Trevor Fox och jag satt länge och grubblade  på vem han var så lik! Till sist kom jag på det; Lars Wilks!

Vi ger den högsta betyg och pv fällde såväl en som flera tårar under filmens gång.

I tidningen ... 

Hur glad blir man inte när man har ett resmål i sikte och i gårdagens DN upptäcker ett reportage just därifrån. 

Från Vilnius, där vi ska tillbringa fyra dagar. 

På bilden är det skira löv i träden och det är det nog inte under andra veckan i april, men det må vara hänt. 

Nu, efter Vilnius, återstår Tallin.  

Ständigt dessa längtansmorötter! 

Bio idag (tillsammans med pv!), på fredag kommer den äldsta för att hämta hundarna (men blir kvar under helgen), kommande vecka ska vi vara nattvakter till två smågossar i Skåne och om exakt tre veckor ska pv vara på väg hem efter att ha skidat de nio milen från Sälen till Mora, ja, lite sånt. Den 23:e mars är det bomiläggning i Skallkroken och sen är det väl full fart resten av våren. Och hundvakt till exet och hans Karin ska vi vara under tio, elva dagar i slutet av maj. 

Just nu: gråmulet, lätt regn ., en snarkande Harry och de övriga ligger och sover i gästrummet, förutom Sigge som ligger ihopkurad i sin bananlåda i pannrummet.

"Jaha, nu är DN:s lördagskorsord klart!" säger pv och lägger ifrån sig tidningen. 

Det var ovanligt knepigt den här gången, tyckte vi.

Från AP kommer på familjechatten bilder från Rom. (Där har jag aldrig varit, tyvärr).

Fullkomligt älskar såna här bilder och kan bli sittande hur länge som helst och snöa in på alla detaljer. Som "Per grazia recivuta", till exempel.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren som är Monet: 

L’heure bleue” - den ”Blå timmen” är enligt Wikipedia ”en poetisk beskrivning av stämningen under gryning och skymning, mellan solens uppgång och dagens inträdande och mellan solens nedgång och nattens inträdande”.

Eller som någon annan skrev: ” en stämningsfylld timme, eller en förrädisk tid då fartygen till havs har svårt att uppfatta varandra. En tid när skuggor lurar synen och färgerna förvandlas.”

Vi har den här i Djursholm också. Utanför vårt köksfönster.

// Tack Monet! säger jag.

Så säger jag .. 

Grattis Alexander Stubb till att ha vunnit det finländska valet! Det blir säkert bra och oj, vad jag tycker om att det är en artig ton mellan Stubb och Pekka Haavisto! Här gratuleras vinnaren av förloraren - underbart - i jämförelse med hur det kan vara i andra länder. 

Det känns vuxet.

Idag ....

... stundar presidentval i broderlandet i öster. Båda kandidaterna tycks kloka och kanske vinner den hurtige Alexander Stubb, vi får väl se. Och så artiga dom är mot varandra, herr Stubb och Pekka Haavisto! Här kan man ta del av en artikel om finländarnas valsystem.  Finurligt!

Någon annan som vill bli president - herr Trump - visar sig tidigare ha aviserat att Natoländer som inte betalat sin del till (just Nato), inte ska räkna med hjälp från USA, nej, då kan Ryssland "göra vad f*n dom vill, han skulle inte bry sig!" sägs han uttryckt det.

Självklart ska alla göra rätt för sig ekonomiskt, man ska inte åka snålskjuts på andra, men det här uttalandet gick väl ändå över gränsen ...? Hur lycklig ska inte president Putin ha blivit?

I vårt land har som bekant Märta Stenevi tackat för sig som språkrör för Miljöpartiet och nu blir det ny omgång med att hitta en efterträdare. Lyssnade igårkväll till Det Politiska Spelet (podd hos Sveriges Radio), där just detta togs upp.

Här hemma: Junior-VM på SVT 1 .., nu bryr sig Sigge inte alls i hundarna .., det är eld i kaminen och himlen är grå. För egen del har jag - efter covid - fått problem med luktsinnet. Inte så att det har tackat för sig, tvärtom, jag känner de allra mest egendomliga dofter och detta kan ibland göra mig halvt galen.

Dagens fönster ... 

Ja, faktiskt hur många som helst i bakgrunden, men även den gröna båten Emeli II bjuder på ett antal varianter, dels uppe i styrhytten, men även i "salongen". 

Tack Ulf i Tyresö som tog dig tid att agera fönsterfångare!