Dagens fönster och lite till ...

Om det är nånting jag tycker extra mycket om, så är det innergårdar. I Ystad fanns en fin sådan där jag då bodde, om än inte så ompysslad, men den fanns där likväl. 

När Anders bodde i sinn lilla lägenhet i Malmö - det var innan Maja kom in i bilden - fanns där en alldeles ljuvlig innergård och fönster åt alla möjliga håll! 

Och igår eftermiddag visade AP oss runt i hennes alldeles egna 2:a på S:t Eriksgatan och där, på innergården, såg det ut så här när jag lyfte blicken. 

Sååå vackert!

Nu är det lördagmorgon. Vaknade tidigt .. var nog först av alla i korridoren (celler på vardera sidan) i "damrummet" som sannerligen inte är luxuöst, utan påminner om alla liknande utrymmen när man kommit i hamn med båten. 

Men såå rent och fint och ett vackert handfat och svartvitt kakelgolv eller klinkers, välj själv. Så där stod vi och borstade tänderna .., några duschade och det var bara rumpor och två italienska tjejer vilka studerar i Odense i Danmark, men nu ville besöka Stockholm var där också. 

Idag skulle dom besöka Vaxholm, i morgon Ikeamuseeet i Älmhult. 

"Aaalmhalt", försökte dom förklara och jag fick inte till det förrän den ena nämnde Ikea. Aha. 

Vare sig pv eller jag själv sov gott. Han snarkade och jag lär också ha fört oväsen .. ja, inte är det underligt att vi - hemmavid - har skilda sovrum!

Att köra från Upplands Väsby hit till Långholm gick bra. En enda felkörning och det var mitt fel, men pv gjorde en "legal U-sväng", efter uppmaning av fru GPS. Laddstolpe fick vi också, så nu ska bilen vara fulladdad när vi åker hemåt i morgonförmiddag. 

Här är så vackert .., så många människor som passerar, många tyskar .., tänk, att man nästan SER vilka som är tyskar, särskilt kvinnorna och kanske är vi en viss sorts resenärer som väljer att bo på 9 kvm? 

Frukostmatsalen är stor och avlång och frukostbuffén UNDERBAR. Äggröra, bacon, prinskorv och ett ljuvligt grovt "Långholmsbröd". Vi bor ju nära vattnet och här vimlar av uppställda segelbåtar .., vi åkte buss nr 54 igår och så praktiskt det är, då får man se ut samtidigt och kan följa med var man befinner sig. 

I pv:s ungdom körde han och kompisen Magnus buss här i Sthlm, tänka sig .., och pv och Mymmel bodde här ett tag när Hilda var nyfödd. 

Igår, innan vi åkte in till stan, gjorde vi Maria sällskap till hennes före detta svärföräldrar, Berra och Maggan. 

Maria hade tagit med sig en påse med hennes goda bullar och bara knutit ihop plastpåsen. 

Jag undrar om inte Maggan ännu hade stått och kämpat med att få upp knuten, om vi inte sagt ..."men klipp bara upp!"

Det är Maggan som är som ett mindre kärnkraftverk, något så vanvettigt engergisk och påhittig! Hon kan nästan allt. 

I skrivande stund sitter jag utanför frukostmatsalen, i en skinnfåtölj och med utsikt över gulnande träd här utanför. 

Människor kommer och går .., och det bästa med Långholmens hotell/hostel är alla sittgrupper som finns med jämna mellanrum. Bor man på 9 kvm, vill det till att ha andningshål med gott om plats och det gör det verkligen. 

Ajöken, sa fröken.

 Apropå långa och lyckliga förhållanden /äktenskap ...

Ja, jag menar det där radioprogrammet som togs upp i föregående inlägg .., så tänkte jag att vet jag något par där jag verkligen tror att dom är helt och fullt lyckliga med varandra?

Det  k a n  man förstås inte veta, men man tro sig ana. 

När vi häromdagen tittade in hos Ecke och Britt, då tog hon mig i armen och visade två fat med torkadse rosor. Faten stod nära bokyllan i vardagsrummet. 

"Titta här ..., det här är rosor jag fått av Ecke ..., jag har låtit dem ligga här och torka!" sa Britt och det riktigt lyste i hennes ögon. 

Och när det för många månader sedan pratades om gruppboende (det var när Sonja flyttat in i sitt nya hem), sa Britt att "nej, nej, jag vill alltid ligga nära Ecke om natten!"

Britt har fyllt 97 och Ecke fyller 99 i december och jag helt förvissad om att där sköt Amor pilarna absolut mitt i prick! 

"Och titta på dom ..., visst är dom vackra!" sa Britt.

Se och hörvärt ....

Igårkväll blev jag kvar nere i vardagsrummet när pv tackade för sig och då, av en händelse, började dokumentären "Butja och framtiden",  Vilket program! Så här beskrivs det: 

"Staden Butja i Ukraina blev känd för hela världen efter den terror och de krigsbrott som ryska soldater utsatte stadens invånare för under vintern 2022. Åren har gått och invånarna kämpar med att bygga upp sina liv och sin vardag med skolpjäser, återuppbyggnad och bröllop. Ukrainsk- tysk dokumentär från 2025 av Olga Teshaieva och Marcus Lenz. En film i satsningen Why Freedom och om alla människors rätt till frihet."

Och varför tyckte jag om programmet? 

Jo, det blev så oändligt mycket att tänka på och vara tacksam för och människor i olika åldrar vittnade om vad ett krig kan innebära. Och så all kärlek, glädje och alla svårigheter som blandades.

Och så det hörvärda - SR:s kortserie  "I vardagsrummet" -. Men ååå, vilket härligt program och det bästa är att det är i flera avsnitt! 

Det var vid 5-tiden i morse kanske som programledaren tipsade om detta och eftersom jag ändå inte kunde somna om, lyssnade jag på det första avsnittet. (Producenter är Rickard Dinter och Katarina Wikars.)

Vad handlar det om? Jo, så här kan man läsa på SR:s sida: 

"Det är bland vardagsproblemen som kortserien ”I Vardagsrummet” utspelar sig. Det ska vara som att kliva in ett litet radiouniversum mitt i veckan. Filmaren Richard Dinter och radioproducenten Katarina Wikars lodar i andras och egna problemkomplex och vänder sig till målgruppen 55+."

Jo, avsnitt 1 har rubriken "Det halvgamla äktenskapet" - om äktenskap som varat i över 30 år."  S o m   jag log när jag låg där under täcket och lyssnade! Och så befriande det var!

Bilden av mamma och pappa visar ett par som kom att vara gifta i 25 år. Ett äktenskap som nog kunde vara lite upp och ner, men det var jag själv som 13-åring som tog bilden av dem .., vi hade besökt mormor i Dikanäs och jag tyckte då att dom såg så lyckliga ut! (Och så är Anders så lik sin morfar i kroppsspråket).

Mitt eget äktenskap med barnens pappa varade i 27 år, vi träffades i unga år, jag blev gravid när jag var 17 och valde att lämna skutan när jag var 49 år. Det hade på många sätt varit ett bra äktenskap, säkert inte sämre än många andras, men man växer kanske åt olika håll?

Nu har jag varit tillsammans med pv sedan början av 2009, alltså i 17 år. 

Det första avsnittet av "I vardagsrummet" var så bra, tycker jag och har förvarnat pv om att vi väl kan lyssna på det i bilen på väg upp till Sthlm i morgon. Olika par berättar om hur deras äktenskap varit och det mesta berättas med både ömhet och humor. Alldeles enkelt är det tydligen inte och mycket handlade om - i alla för mig - igenkänning. 

Här en länk till programmet.

Onsdagsfönstret ....

Ett löv som fastnat i spindelväven ...,ja, det är också ett öde. 

Bilden är från vårt köksfönster alltså, där detta hände.

Vilken överraskning! 

Uppmärksamhet, mottagaren,

Styrelsen och ledningen för Royal Bank Of Canada önskar
informerar dig idag om att din utestående arvsfond värderad till
en totalsumma på 42 500 000 000 miljoner dollar som deponerades hos
vår bank här i Kanada, som står i ditt namn för många år sedan, har lagligen registrerats
godkänd och auktoriserad av Europeiska unionens utrikesutskott
Betalningsupplösning, följt av betalningsbefrielsebrevet vi
mottagen från Kanadas ambassadör i USA, för vidare överföring,
därför har en instruktion givits att kreditera ditt medlen till detta
Bank av (FRB) Federal Reserve Bank Of Scotland för omedelbar offentliggörande
av dina medel till ditt bankkonto.

Som den nyligen utsedda/ackrediterade internationella betalningsbanken har vi
instruerats av världens styrande organ, tillsammans med
Kommittén för internationell skuld och styrelsen för enheten för utländska överföringar,
Arvs- och kontraktsprövningspanelen, för att frigöra dina medel med
omedelbar effekt; med denna exklusiva videotransaktion
Nr: US/UN/WB/ICB/2011 och överföringstilldelningsnr: ICBPLC/X44/701LN/FRB/GB,
Lösenord: 339331, Postnummer: 78569, Meritintyg nr: 104, Friskrivning
Kodnummer: 0876.

Vi ska besöka Sthlm i helgen. Nu avbokar jag hotellrummet på Långholmen och tar Grand Hotel i stället.

Spridda skurar om gårdagens film .., och om en råmande ko. 

Igår blev det den senare filmvisningen, den som börjar 19.30 och ganska många filmstudiomedlemmar var på plats. 

Som vanligt berättar någon från styrelsen lite om filmen ("Hjärtat mitt") och den som gjorde det, var sååå bra. Vi fick bland annat veta att i huvudrollen som äldre släkting (Gela) till den unge gossen på 9 år, att hon heter Aurora Quattrocchi och hon visade sig vara 83 år när filmen spelades in. 

Åååå, så vacker hon var! (Det är denna Aurora som är på bilden.)

Foto: Roselena Ramistella.

Här en länk där man kan få ta del av Roselenas bilder. Makalöst fina!

Nå, men vad tyckte vi om själva filmen?

 Jo, vi fann den båda två ganska seg till en början .., slutet var bäst och MUSIKEN! 

De äldre kvinnorna, de som spelade väninnor till denna Gela var också bra och jag föll som en fura för interiören hemma hos Gela - det hela utspelar sig i södra Italien.

Filmen har överlag fått jättefina recensioner, ofta 4 av 5 i betyg. Pv sa, när vi strosade hemåt i kvällsmörkret, att "jag ger den en 2:a". Själv somnade jag några gånger .., bara kanske tio, femton sekunder, men ändå och jag var inte ensam om den saken, kan jag säga (dock inte pv). 

Fotot var ljuvligt! Jag ger den en .., 3:a.

Och så var det ju det här med kon som hade råmat halva natten mot igår och nästan hela gårdagen. Ett försök att få fatt i ägaren (samme man som hjälpte mig att skotta bort snön i vintras!) via mobilen, visade sig vara hopplöst, då inget telefonnummer fanns att tillgå. 

Då skrev jag ett mejl till det företag han är ägare till och undrade om någon vänlig själ där (det var stängt för dagen när mitt mejl gick iväg) kunde be denne man att slå mig en signal, eller om jag kunde få hans telefonnummer. 

Tidigt i morse ringde han upp mig och berättade att jo, han förstod att det kunde ha varit så här (själv bor han utanför Falkenberg), ty man hade tagit kalven från kon .., ja, det var därför. 

Å, så dum jag kände mig ..! 

Ja, då förstod jag ju, men ett så hjärtskärande råmande har jag aldrig någonsin hört tidigare och absolut inte mitt i natten!

Nu vet vi i alla fall och hittills idag har det varit tyst från hagen. 

Det var inte råmandet i sig som oroade, utan  S Ä T T E T  på vilket kon råmade.

Dagens fönster ...

(Ett garagefönster, alltså).

Bilden togs vintern 1976, ett halvår innan min pappa Ivar somnade in efter en hjärtinfarkt. Vi var hemma på besök i Malå .., Maria skulle fylla 4 år i början av augusti och här står hon och morfar vid garageinfarten på Ringvägen 29. 

Pappa, hade då varit pensionär i tre år, hade köpt sitt livs första jeans och träskor hade han plötsligt också. Polotröja bar han ofta. 

Han var sextiosex år .., hade äntligen vant sig vid det annorlunda livet som icke-arbetande .., ledde en kurs i jaktvård och även i gammaldans.

Efter att i nästan hela sitt vuxna liv ha kört Volvo, bytte pappa till en Saab 99, efter att Volvoförsäljaren i Skellefteå vägrade pruta vid det stundande - men avbrutna - bilköpet. 

Så var det med den bilden.

Det man lärde sig i skolan ....

Bilden från 1992 och från Fåborg i Danmark, där vi hyrde ett litet sommarhus under en veckas tid. Anders funderar över om där är några "äckliga maneter i havet ...?"

Berättade igår för min syster i Australien (hon är ju, precis som Eva med make, född på 40-talet) om ramsorna man lärde sig. Så här skriver hon: 

"Psalmverser skulle man kunna rabbla och jag fick bakläxa då jag inte kunde Danmarks städer i rätt ordning, enligt Irene Bergström.  Sån onödig idioti!  Och inte kommer jag ihåg dem i dag,

jag vet bara att det skulle sluta med "och Roskilde".  

Irene B var också stenhård med grammatiken, som jag tyckte var urtråkig - ett ord som "Pluskvamperfektum" har jag då aldrig kommit i kontakt

med sen och det är helt otroligt att jag alltid fick bra betyg  i både geografi och svenska."

Googlar och letar på någon ramsa från 50-talet när hon gick i skolan.

Köpenhamn har ett herrans liv,
i Aarhus tar vi tågen.
Till Odense med korta kliv,
i Aalborg spänns nu bågen.

Vid Esbjerg möter havet land,
i Horsens fängslas blicken.
Längs Randers flod och Koldings strand,
går Vejle bäst i skicken.
Till sist i Roskilde vi står,
och räknar Danmarks tio spår!

Nej, den slutar ju inte rätt, ser jag.  

Och i det hyrda huset i Fåborg vimlade det av getingar .., detta viktiga berättade jag om i brevet hem. 

Kvällens film ..., nr 4 av 10. 

Och det är den här som vi ska titta på, men det blir på den senare föreställningen, den kl.19.30.

Baserat på recensionerna tror jag att det kan vara en film som jag tycker om.

Här en (trailer) länk till Hjärtat Mitt. 

För övrigt idag ..? 

Jo, en klänning ska kortas och läggas upp (utan symaskin .., hur ska det gå ...?), Dr Indre Nånting ska ringa upp mig mitt på dagen (gäller förmodligen flimmer-medicinen) ..., flickan som får hjälp av pv med matten kommer klockan 16 och ja, det är väl allt. 

Apropå klänningen ... varför tillverkas klänningar såååå himla långa numera? Jag är ju inte kortast i landet, men klänningen når nästan till anklarna! (Gudrun Sjödén).

Måndagsfönstret ...

Nu fångat utifrån .., det är alltså Hotell Drott i Karlstad som lockar besökare på det här viset. 

Tack Annica/Turtlan som tog dig tid!

Tankar idag ...

Den amerikanske presidenten förnekar sig  a l d r i g. Detta, att han anser att Ukraina bör utlysa nyval, byta ut presidenten, kapitulera och lämna fältet fritt för ryska soldater, är så vanvettigt dumt så det är inte sant. Men det är klart .., nu gäller det att göra det amerikanska folket glada och inte höja priset på diesel, så ja, ja, vem bryr sig om sanktioner mot Ryssland, nej, vi handlar gärna med er! tänker tydligen presidenten.

Hur är det ens möjligt? 

Två år till med denne man. 

Måtte tiden gå fort.

Söndagsfönstret ...

Två stycken, ja, närapå tre .., fångades på vårt nötta trädgårdsbord för flera år sedan. Det var då jag inte kunde tänka mig hur uterumsdelen skulle komma att se ut, så till slut blev pv less på att förklara, hämtade lite kartong och så plötsligt kunde jag se - på riktigt - hur det var tänkt. Perfekt! 

Det var en hel del som var slut på det himmelska skapelselagret, då, när det var dags för min hjärna att utformas och en sån egenskap var detta att inom sig själv kunna se hur nånting ska bli när det är klart, det är nästan helt omöjligt. 

Sicken tur att man då blev sambo med en snäll man som kan förklara!

När man vaknar alltför tidigt ...

Här i huset har tillvaron förändrats en aning. Plötsligt är det pv som kan somna i fåtöljen dagtid och han, som alltid varit uppe samtidigt med mig om morgnarna (läs: senast halv 7), kan nu ligga till halv 9! 

Och jag vaknar vid tre eller fyratiden och lyssnar till alla möjliga och omöjliga program från SR. 

I natt Lundströms Bokradio och en intervju med fyra olika författare - det var i samma program - och nu hittar jag inte igen det avsnittet! 

Det var särskilt en norska som skrivit om ett äktenskap och jag låg i sängen och log för mig själv och tyckte om hur hon pratade .., men Marie Lundström - som intervjuade - tycktes finna hennes sätt att beskriva förhållandet som ..., ja, "krasst".  Jag får leta vidare. 

Igår eftermiddag tittade vi in och sade hejdå till Eva och hennes halvlånge make; då dom nu stänger det lilla sommarhuset för vintern. Vi åt fläskpannkaka tillsammans här i uteerummet tidigare i veckan .., nu blev det bara någon timmes surr, mest om hur vi vuxit upp. 

Såväl friherrinnan som den halvlånge är ju infödda hallänningar och hos båda hyrde föräldrarna ut rum sommartid och fick själva tränga ihop sig i husets källare (friherrinnan) eller i något angränsande rum. Det var kanske turister från Sthlm som ville tillbringa delar av sommaren i Halland, som tog över .., och frånsett min mormor som drev rum för resande, minns jag aldrig något sådant från Malå. 

Bilden: Vet jag någon som läser fler böcker än Evas man? Svar: Nej. Här fångad på trädgårdssoffan på altanen i Haverdal, året var 2020.

Den halvlånge, född 1944, vittnade om hur han och hans lillebror under många år fick sova tillsammans i en utdragbar kökssoffa och hos Eva, där bodde familjen länge i en liten 1:a, för att sedan, när Evas sju år yngre syster kom till världen, flytta in i en 2:a i Norrköping.

Alltid lika intressant att ta del av andra människors uppväxt, så helt olikt min egen. Och att tio års åldersskillnad kan göra så mycket, förundrades vi också över! 

För såväl Eva som maken hade utantill-läxor varit flitigt förekommande och i säkert 1 års tid hade båda fått läsa och lära om Esaias Tegnér! Den absolut enda utantill-läxa jag själv kan komma ihåg, var Norrlands älvar.

Nu är det lördag förmiddag och om någon timme ska vi åka och hälsa på Sonja. Bäst att göra sig redo!

Dagens fönster ...

Den 2:a oktober skrev Annica/Turtlan så här: 

"Hallå! Rea på fredag. Två för en. Samma fönster. Ett fångat inifrån. Sen samma från utsidan.

Efter jobbet och efter ett ärende på stan gick vi och åt på Hotell Drott. Alltid trevligt och bra!

Jag passade också på att fånga fönstret till landet Halland.
Nu susar det iväg!"

//Tack Annica! Nu är det inte länge kvar förrän ni är i Grekland och har det bra!

Dagens fönster ...

 Faktiskt hur många som helst, fångade av madamen i Porto, men då på tjänsteresa i Italien, i Pisa.

T a c k! säger jag.

Fredag i oktober ...

Regn och rusk. Eld i kaminen. En katt bakom vid sidan av min rygg.

Klockan 11 har jag tid för öronspolning på vårdcentralen i Slöinge, men igårkväll - plötsligt när jag pratade i telefonen - släppte trycket i örat, suset, illamåendet och yrseln; ALLT på en gång! 

Om jag säger att det var ett halleluja-moment, så är det ingen överdrift. 

Å, så underbart det var!

Trycket visar sig nu på morgonen vara kvar, men suset och det övriga är borta. 

Det blir som vanligt en lugn morgon. Frukost framför Nyhetsmorgon med panelen och som så ofta är det en av de tre inbjudna som tar över helt och hållet och någon annan, mer försynt, som knappt får en syl i vädret. 

Eken ..., och tusentals löv som ska falla ner.

Mera nyheter. Pete Hegseth, den amerikanske försvarsministern (som tycker att krigsminister låter betydligt häftigare) menar att nästa avrättning av en dömd mördare, den ska visas offentligt i tv. Denne Hegseth måste väl vara den sämste försvarsminister som USA haft. 

Och man (jag) undrar hur det ska bli med kvinnan som  s k u l l e  avrättas, men där allt gick fel och nu ligger samma kvinna på sjukhus och hålls vid liv. Låt henne leva, tänker jag.

Tillbringade i princip hela dagen på soffan Ektorp igår och när livsandarna började vakna till liv, råkade jag titta på ett program på SVT-play - "Vår älskade låtskatt" -. Vi hann med tre av fyra avsnitt och får väl se det sista senare idag. Ett riktigt glädjepiller var det!

Brittiska deckare/krimserier brukar ofta vara sevärda och "After the Flood" fångade i alla fall pv. Själv har jag svårt för serier där även poliser är korrumperade, å andra sidan blir historien inte så svart-vit. Minns så väl den amerikanska tv-serien "Line of Duty" med så himla trevliga poliser, men ack ..., den underbare chefen, han visade sig ju också vara också korrupt!

För övrigt? Veckorna bara susar iväg! Det är rejäla översvämningar och snöfall i Dalarna. Åtta plusgrader här på morgonen och vi pratar inte om något dopp i havet. I morgon tackar Eva och den halvlånge för sig och kör hem till Tyresö, nu blir det inga fler resor till landet Halland förrän till våren. 

Och nästa helg åker vi upp till Stockholm för att se hur döttrarna bor. Den ena på Sankt Eriksgatan, den andra på landet tio minuter från Upplands Väsby. (Jag valde billigt boende på Långholmens hostel, 1200:- för ett dubbelrum på 9 kvm. Vi har bott där tidigare, men då på "hotell-delen", men lika litet rum. Vi tyckte sååå mycket om hela alltet. Frukost ingår inte, det är som med Ryan Air, med alla tillägg stiger priset.

Dagens fönster, kemipriset och lite annat ...

... fångades av mig själv, det var i september 2016 och fönstret fanns då i Lilla Stensjö. Måhända finns fönstret ännu kvar?

Alldeles nyss presenterades Nobelpriset i kemi och det kan jag säga, att idag kanske vår fläskpannkake-gäst känner sig hemma på det området - det kemiska - då han arbetat som professor i kemi på KTH i Sthlm. För mig är det totalt rena grekiskan. 

I skrivande stund fixar pv efterrätten till lunchen och själv har jag gjort en råkostsallad, stekt fläsk, dukat i uterummet och torkat halltrappan. Och mitt i alltsammans hade vi en liten gärdsmyg här inne; det var Vickan som kommit in med den och så kom den loss och en vild jakt inleddes här inne. Pv fick tack och lov fatt i den lilla köttbulle-fågeln som är så fin, så fin .., men huruvida den klarar sig nu efteråt, det vet vi inte.

Om filmen ...

Först ..., hur var nu filmen "Diktatorns tårta", den vi tittade på igår? 

Ja, det var i sanning en annorlunda historia. Det hela utspelar sig i det tidiga 1990-talet då Iraks f.d president/diktator Saddam Hussein skulle firas storligen på sin 50-årsdag och alla uppmanades förstås att delta i detta spektakel, vare sig man ville eller inte, så även skolbarnen. 

En av dem - flickan på bilden, Lamia - tilldelades av sin stränge och rättrogne lärare uppgiften att baka en tårta till presidenten, något som visar sig vara närapå hopplöst svårt, då det på grund av USA:s bombningar och alla sanktioner .., knappt finns något mjöl, smör eller socker att köpa och finns det, så är priset (inte enbart i pengar ...) skyhögt.

Filmen som prisades i Cannes, kan för 49:- ses på bland annat HÄR men finns nog på typ Folkets Bio och andra ställen också. 

Pv och jag själv valde 13.30 -föreställningen och kön var lång utanför Röda Kvarn, nittiofem procent visade sig vara kvinnor i vår ålder. 

Filmljudet var HÖGT .., det var flygplan, bomber och torgliv och jag, som har problem med ständigt sus i vänster öra, höll på att bli galen, ja, jag blev så utmattad av allt detta, så det hände mer än en gång att jag bara blundade och närapå somnade. 

I stort sett handlar väl filmen om hur Lamia och hennes kamrat, ficktjuven Saeed ger sig ut i vimlet i ett försök att finna ingredienser till tårtan och detta blir sannerligen inte enkelt. 

Manus och regi står Hasan Hadi för och detta var hans debutfilm. 

"Iraqi writer and director Hasan Hadi based the film on his own experiences growing up in Iraq during the 1990s. Under the brutal dictatorship and international UN-backed economic sanctions, basic items like sugar, flour, and eggs were scarce and expensive.

Despite the widespread poverty and starvation, schools held mandatory class lotteries where children were chosen to provide expensive gifts, such as a birthday cake, to celebrate Saddam Hussein's birthday. While the specific journey of the nine-year-old protagonist Lamia is a narrative fable, it reflects the real psychological terror, forced loyalty tests, and surreal pressure placed on ordinary citizens—even children—by a totalitarian government.

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från Italien, nämligen från Pisa, där annannan befann sig för en tid sedan och hon bodde då mer eller mindre mitt i universitetsområdet.

När jag söker på "Rilegature Tesi" får jag fram att det handlar om "Inbindning av examensarbete". 

Men hur öppnas dörren .., tänker jag?  Eller det kanske inte är själva ingången? 

Tack att du stannade till, annannan!

Bakom köksväggen i Bunkeflo ... 

Ja, vad dolde sig där, om inte en helt underbar gammal tapet och med hälsningar fasttejpade från några barn eller barnbarn till de förra ägarna! 

Sånt här är ju bara så härligt.