torsdag 18 mars 2010

Så blev det ...



Egentligen börjar allt med att jag halkar på butiksgolvet och bryter höger handled.



Det är i början av maj månad år 2008, bara någon vecka efter min mammas begravning.

I fyra veckor blir jag sjukskriven och det bestäms att den tiden ska tillbringas hos pv i det gula huset i landet Halland.

Då hade vi inte känt varandra mer än i några månader.

Och det blir ett slags sorgearbete och man är inte helt ensam.



Den sjukskrivningen kommer helt enkelt som allra, allra bäst, dels för att man känner sig vilsen i och med mammas död, men också för att solen strålar nonstop i trettio dagar och jag mår som en prinsessa och ååå, så jag älskar närheten till havet och detta att sitta på stentrappan och dricka morgonkaffe och att kunna dra med fingrarna genom lavendelplantan till höger om mig och pElle som lullar på där i gröngräset eller vässar klorna på en gammal trädstam.



Och det blir Midsommar och jag går, trots den där ångesten, i Samlad Tropp.

Och överlever.



Två år senare opereras mitt högra knä och en fyra månader lång sjukskrivning tar sin början.

Jag bestämmer mig för att tillbringa den tiden hos pv.



Bara någon vecka eller två efter att jag kommit dit, dör, helt oförhappandes, pv:s mamma Gunvor.

Det blir en turbulent tid.


pv:s storebror t.v. , han som kom skidande i mål i Vasaloppet vid åttatiden på kvällen.
Och så den härlige unge prästen.

Sent om kvällarna ligger jag nära pensionatvärden och hör honom sucka och säga ..."lilla, lilla mor ...," och .."ja, vilken tur att du är här nu Elisabet!"

Jag tänker att det är en mening med allting och hela livet är ett pussel där bitar sakta faller på plats.



Kring Lucia kommer charmtrollet sigge nilsson till oss.

Och den sista av de fyra månaderna sitter jag ibland timmavis ute vid husväggen med katterna springande runt benen och jag tänker att lyckligare än så här blir jag inte.

Vi gör om hallen ., målar och tapetserar fast i omvänd ordning .., mina fototavlor kommer på plats .,. jag börjar känna mig hemma på riktigt.


Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.

Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.

Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.

Och Sonjas värme.

Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.


Med Kapten Lintott på Samos.

Och Emma på Kefalonia.

Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.

Allt sånt berättar jag.

Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?

Egentligen.

Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.

Hon förstår.

Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".

Många gånger har det också blivit bra.

Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.

Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.

Det var väl det jag mest ville säga.

Tack också för att ni är så underbart rara!

Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.


19 kommentarer:

Bert sa...

Grattis till din kaptensexamen, Elisabet.

Elisabet. sa...

Bert: ja, du är välkommen att hälsa på ,-)

Anonym sa...

du skriver så fint Elisabet.....Och så roligt att du tar det STORA steget.

Anonym sa...

Ja jag glömde skriva mitt namn i förra komentar M.V.H Ines (svägerskan)

anna of sweden sa...

Skepp o'hoj! Heja dig!

anna of sweden sa...

Och jag tycker verkligen att du borde skriva en krönika någonstans. För du skriver så himla bra.
Så det så!

Anita sa...

Grattis Elisabet!

Det största steget jag tagit är när jag vid 40 års ålder lämnade storstan, familj, vänner och ett intressant och roligt arbete för att bosätta mig i en liten by i Ångermanland. Allt för kärleken. Men det var inte svårt alls.

Egentligen!

Lycka till med allt Elisabet!

annannan sa...

Ett så fint inlägg. Jag undrar vad din chef sa, blev han möjligen lite förvirrad?

Jag antar att jag tog ett stort steg och släppte taget när jag flyttade till Porto. Men jag tog det steget i små steg och i en ålder då det fortfarande var ett steg efter det andra av utmaningar och tagsläppande. Och inte alltför mycket eftertänkande.

Det är stort att ta sådana steg när man har kommit in i eftertänkaråldern - men så vitt jag kan utläsa av din mammas historia så har du en föregångare!

Jag kommer att sakna utposten i Ystad. Men i ett litet gult hus i Halland skulle nog till och med en infödd skåning kunna trivas.

Blir det pensionat, vuxenstudier eller en annan snabbköpskassa, tro?

pralinen sa...

Grattis till ett stort beslut!

Själv steg jag av skutan vid 38 för att hjärtat sa stopp... Kunde bara inte vara kvar, trots det fina huset, alla resorna, trevliga umgänget... allt var bara ett skal där jag inte hörde hemma. Lämnade allt utaom kläder och lite konst, in i en relativt hemsk lägenhet...
Det blev mitt avstamp med barn var annan vecka, så småning om ny kärlek... Ångrar mig inte :-)

Kramar

Anna-Lena sa...

Efter en jobbig skilsmässa tvingade mina arbetskamrater mig att registrera mig på SprayDate. En engelsman boende i Dalarna kommenterade och sade hello. Vi började prata och prata och prata och efter någon månad ringde han upp och vi tillbringade kvällarna i telefon. När vi så småningom vågade träffades kändes det bara som en bekräftelse. Efter ett halvår hyrde han en andrahandslägenhet och flyttade han ner till Stockholm. Jag tror att han sov där två nätter på hela året han hade lägenheten, men vi ville ha en möjlighet att backa lite - för mina barns skull.
För att göra en lång historia kort så frågade han efter ytterligare något år barnen om det var okej att vi gifte oss. De blev jätteglada och nu har vi varit gifta i snart 4 år och har en hel drös med barn och barnbarn. När vi samlas är vi 22 stycken och har fantastiskt roligt. Det går nästan inte en dag utan att vi kommenterar till varandra hur bra vi har det och vilken tur det var att vi vågade.

Tankevågor sa...

Jag blir så innerligt glad när jag läser det här. Så skönt att du bestämt dig.

Just det där att lita på sitt hjärta helt och hållet....just det har jag också lärt mig. (Trots att jag "bara" är 55)

Du är så klok Elisabet.

Cecilia N sa...

Anna-Lena, nu blev jag rörd!

Och Elisabet, jag undrar fortfarande hur chefen tog det.

cruella sa...

1991 var jag precis nästan klar med mina universitetsstudier och hade väldigt vaga planer på framtiden. Inte var jag ett dugg stressad heller, tänkte säkert att det skulle ordna sig - eller så kunde jag kanske fortsätta plugga.

Så tänkte jag säkert. Singel var jag också sedan fyra år.

En lärare tipsade under ett seminarium om att något företag sökte språkfolk. Jag uppfattade att det låg här i Stockholm, men var i tankarna redan på väg till England dit jag och en kursare bestämt oss för att åka tre månader och chilla, som det heter nu för tiden.

Därför sökte jag aldrig något jobb.

Men efter någon vecka blev jag uppringd av en människa som ville att jag skulle komma och träffa henne för en intervju om ett möjligt jobb i Dublin!

Jag var mycket fundersam över allting, hur visste hon vem jag var, mitt namn, mitt nummer... ja, sånt. Men jag cyklade dit, blev intervjuad och fick göra ett översättningsprov, för det handlade om att översätta programvara på Microsoft.

Gulp. Men jag tänkte inte så noga på det, jag hade ju siktet inställt på Englandsresan och tre månader var länge på den tiden.

För att göra en lång historia kort fick jag erbjudande om jobb, tackade helt kallt nej till att börja förrän senare eftersom jag ju skulle ut och resa. "Då kanske det inte blir något", sa intervjuaren. Nä, må vara hänt då, tänkte jag.

Men jobbet fanns kvar ett halvår senare, och den 17 februari 1992 anläde jag till Baíle Atha Clíath:-)

Och ytterligare ett halvår senare hade jag träffat en skåning och efter bara någon månad till väntade jag vår lille A som föddes där borta sommaren 1993.

Långt senare fick jag veta att rekryteringstanten hade ringt FEL PERSON - hon trodde jag var någon helt annan. Det är fortfarande ett mysterium.

Cecilia N sa...

Fantastiskt, Cruella! Speciellt slutknorren!

Elisabet. sa...

Ines: ,-)) Tack! Du är rar. Men det visste jag ju redan, förstås.

anna of sweden: jag skrev krönikor i flera års tid och spydde till slut över all prestationsångest. Nu skriver jag bara nån gång nu och då i vår facktidning. Att skriva regelbundet är inget för mig. Då tappar jag glädjen i att skriva.
Det här med bloggandet, det är ju mer som att prata med goda vänner bara.

Smulan, Cruella, Anna-Lena, annannan och pralinen: TACK! Jag lade ut era berättelser i ett eget inlägg!

Turtlan sa...

Å vad jag skulle vilja läsa Dina krönikor. Finns de på nätet?

Jag blir så berörd av alla små berättelser om omvändningar i livet. Jag har nog inte gjort någon större sådan.
Mer att jag nu halkat (!) in på rätt spår i livet efter år av krokiga spår. Tackat mig själv många ggr att jag slött klickade på det där namnet som varit inne på min "date sida" fast jag helt och fullt då bestämt för att sluta med det letandet på den sidan.

Jo en sak.. jag kom in på en utbildning i Falun som jag tackade nej till för att kompis B och jag skulle till Rhodos och parta loss. Det var viktigare än plugga!

Tur nog kom jag in på samma utbildning en termin senare....

Jag också MYCKET nyfiken på vad chefen sa???

Å du.... tänk vilken tur det var att Du bröt armen där på ICA golvet ;-))

Undrar om chefen förstår vad hans då halkiga ICA golv gav för effekt? Eller heter det resultat...?

Kram från Turtlan!!!

Elisabet. sa...

Turtlegirl: jag har flera klippböcker med krönikor, men dom är i landet Halland .-))

Och chefen var så vänlig och hade väl, precis som alla andra, kanske anat att detta skulle komma förr eller senare.

Det gick jättebra!!

Det var inte golvet som var halkigt .., det var jag som halkade på en liten plastbit som hade ramlat ner ,-)

Turtlan sa...

Oki... det var så det gick till :-))

På ICA i alla fall :-))

Han ger Dig säkert ett fint avgångsbetyg... å gör han inte det så ska han akta sig ;-))

Sven Teglund sa...

Åh vad du skriver bra! Jag blir rörd av din fina berättelse, att du tagit rodret i tillvaron.