... känns nog igen av många - dom finns nämligen på Stockholms Centralstation.
Där har man tillbringat många timmar av sitt liv.
Ååå, där har man stått och väntat på Lapplandspilen när man skulle åka hem (och bli hämtad i Bastuträsk ..), eller när man själv skulle möta någon anhörig.
Den sjunde december 1976 åkte jag pendeltåg från Kungsängen till Sthlms central.
Väl framme mötte jag Dinah.
Min pappa var då svårt sjuk .., och det här var innan mobiltelefonerna gjort entré .., så innan vi skulle ge oss av ut på stan, gick jag till en telefonkiosk och ringde mina barns pappa för att höra om mamma - som satt vid pappas sida på lasarettet i Lycksele -, hade hört av sig?
Det hade hon.
Och jag fick veta att min pappa inte längre var i livet.
Jag var då tjugotvå år och skulle komma att sakna honom alldeles omåttligt .., en saknad som liksom aldrig tar slut.
Bilden togs av Ulrika.
2 kommentarer:
Vackra fönster. Centralstationerna är fantastiska knutpunkter som aldrig lämnar en oberörd. Fin historia dessutom.
Ulf: ja, jag tycker om att befinna mig på såväl järnvägsstationer som flygplatser .... det är en alldeles särskild stämning av förväntan och ..., ja, allt det där odefinierbara.
Skicka en kommentar