Det är lustigt det där, hur det fungerar i Vår Herres Hage.
När min mamma någon gång på 90-talet kom hem på besök, hade vi ett ganska stort akvarium.
Där fanns olika sorters fiskar, men särskilt en av dem utmärkte sig - det var en Scalare - och den var en riktig mobbartyp .., oj, så den sjasade iväg dom andra fiskarna när det vankades mat och somliga fick gömma sig bakom små gröna växter och mamma, hon var så omåttligt irriterad på den där Scalaren, ja, det hände att hon tåg den lilla akvariehåven och försökte daska till fisken när den var mer än lovligt egenyttig och ilsken.
Hennes uppfostran lyckades inget vidare.
Så småningom avled herr Scalare och vi tänkte att nu blir det nog lugnt och fridfullt i akvariet.
Nej, då började en av de andra fiskarna, den som fått mest på pälsen den nu bortgångne mobbaren, då började d e n att vara elak mot sina tidigare kamrater!
Då gav mamma upp.
Ungefär så är det här ute på gården.
Varje morgon skivar jag fyra, fem äpplen och lägger ut dem vid vedhögen; det är väl tänkt till koltrastarna. Men se koltrastherrarna är hopplösa och så fruktansvärt egoistiska och vill alltid ha äppelskivorna för sig själva .., ååå, så dom jagar iväg dom andra fåglarna - särskilt koltrasthonorna -!
Det där har irriterat mig, så jag försöker lägga äppelskivorna lite här och där, så det blir svårare med bevakningen, men det har inte hjälpt nämvärt.
Men se .., nu har en ny herre-på-täppan uppenbarat sig; nämligen herr Björktrast!
Och nu åker koltrastarna på däng och jagas iväg med våldsamt kraft och ensam bland allt frukten står nu herr Björktrast och äter frukost eller middag.
Så är det med livet på landet.
Och jag har givit upp som fredsmäklare.
1 kommentar:
Jojo, det är inte bara bland människorna det finns härskartekniker. :*)
Skicka en kommentar