Igår kändes det underligt .., nästan som om det hade vänt.
Det värsta den här gången, det var den där stunden när jag skulle få ryggmärgsbedövning och satt grensle över operationsbordet och fyra kvinnor sprang runt omkring och en höll fast mitt huvud - liksom neråt - och en sa "Elisabet, skjut rygg som en katt!" och mitt högra ben som dinglade började skaka som ett asplöv och jag kände mig så ohyggligt utlämnad och ville ropa "maaaaamma, kom!", men jag är ju sextio år och mormor och borde veta bättre och vad fanns att känna oro för?
Ja, det kan man fundera över.
När det borrades och hamrades som värst, kom en rar sköterska och stod intill på min högra sida och hon strök mig över handleden och jag ville säga att jag älskade henne.
Ja, jag har haft svårt att ta mig ur den där känslan och kan inte lika enkelt som tidigare titta på akutsjukhusoperationsprogram i tv.
Men igår, då liksom vände det.
Jag kunde gå på ett annat sätt .., mer f l y t a n d e ..., och jag kände mig ..., pigg.
Trött också, men mest pigg.
För en stund sedan kände jag lusten att baka komma över mig.
Så jag hämtade allt vad som behövdes och nu finns där en sockerkaka i ugnen.
Det kändes bra, nästan så att jag blev rörd och ville gråta.
Och tidigt på morgonen ringde först Den Äldsta och vittnade om glädjen med nattjobbet hos familjen som ursprungligen kommer från Turkiet och är så snäll och rar mot henne och en stund senare kom ett mms från AP på väg till jobbet; hon hade tagit en bild av en man eller kvinna som satt i en busskur tillsammans med sin hund och så blev hon så rörd över den så uppenbara kärleken mellan hunden och dennes matte eller husse och själv blev jag också rörd. Och glad.
Ungefär så har det varit.
7 kommentarer:
Låter alldeles underbart Elisabet❤️/Babsan
Härligt när man känner att...nu så...ungefär som när migränen släpper!
Underbart! <3
Enligt min åsikt har vi moderna människor liksom invaggats i en tro att medicinskt färdigbehandlat betyder FRISK och FULLT FUNKTIONELL. Det kan vara efter en operation, en skada som läker själv eller efter en riktigt tuff influensa. Det som förr helt naturligt kallades konvalescens, det gradvisa återhämtandet, det har liksom fallit bort. Men det är jätteviktigt att komma ihåg att återhämtning sker över lååång tid, man blir bättre och bättre efter en operation eller en skada i flera år efteråt!
Till er alla: ja, det är säkert som cruella på slutet skriver .., man tänker sig att allt ska bli så bra så snart man har lämnat sjukhuset.
Det beror också på en slags tävlan mellan patienter; jag märker och hör det tydligt, där det gäller att vara den som fortast är igång.
I Hässleholm delade jag sal med en kvinna som arbetade som kontorist inom landstinget och hon menade att vi alla borde vara på plats, helst några dager efteråt .., och sånt där smittar av sig.
Den som känner sig trött och slut på, vågar knappt öppna näbben.
Alltid är det nån som inte behöver minsta konvalescens. Friherrinnan berättade igår om en väninna som bytt ut båda knälederna samtidigt; jag väntar bara att hon ska vara ute och klippa gräset inom kort ,-)
Nej, om inte annat känner jag tydligt att även om jag har mindre ont den här gången, så finns liksom inte orken där. Jag kan gå på promenader, men det finns inte en chans i världen att jag orkar som jag hade förväntat mig. Oj, vad jag får pausa. Men det går det med.
Det kan också vara så att en mängd upplagrad trötthet passar på att blomma ut när den får chansen. Jag trodde att jag som ledig från skolan skulle studsa omkring och vara görpigg hela dagarna, men icke... Jo, piggare än med schema och skoljobb, men inte alls så stor lust att vara kock, diskare, städerska, tvätterska, trädgårdsarbetare, inköpare, klädvårdare - och däremellan kreativ - och motionär, inte att förglömma.
Bloggblad: precis! Jo, och för min del var det mycket spänning inför det hela .. som jag hade väntat och längtat.
Skicka en kommentar