torsdag 28 augusti 2014

På vid gavel ...


Om man är riktigt trött, på gränsen till vanvettigt trött .., då är det som om hela hjärnan och även hjärtat står på vid gavel .. ja, som om där inte finns någon spärr åt något håll .., man orkar helt enkelt inte stänga dörren.

Så känns det under fyra timmar i kassan.
Helt andra kunder än mina vanliga kommer och handlar .., många äldre tanter och någon enstaka barnfamilj .., det är så oändligt mycket lugnare än på kvällen när vi är ofta bara är två.

Och jag får träffa Annika som är nyanställd.
Om henne har jag hört enbart gott och hon infriar alla förväntningar!
Mjuk och rar .., har arbetat på Ica precis som jag själv .., trivs i mindre butiker och hon har ett mjukt och varmt leende som nog kan smälta de allra tjockaste polar-isar! 
Dessutom påminner hon om min systers barnbarn Nathalie.



Från förskolan intill uppenbarar sig fyra glada småttingar och deras fröken och jag får veta att alla fyra barnen har fyllt år och nu ska det bli fruktkalas på dagis.
Fem år är dom alla!
Titta här! Fingrar räcks upp och spretar i luften.

En av dem fyllde år igår.
I en liten korg vid kassan finns festis-reflexer och jag tar mig friheten och ger dem var sin, trots det uteblivna festisköpet, och en av lillkillarna blir överlycklig och berättar samtidigt att han har en reflex hemma som blinkar!

Hej å hå så trevligt det är med ungar i affären!

En Skytt, en Fisk och en Stenbock.

Trots att arbetstiden är så kort, väljer jag att ta kaffepaus. 
Mitt emot mig, på andra sidan bordet, sitter städarna Mustafa och Alexander. 
Jag frågar var dom kommer ifrån?
Serbien, säger Alexander. 
"Jag var sju år när vi flytttade till Tyskland och nu har jag bott i Halmstad i fem år, här trivs jag jättebra, har ett jobb och .., ja, det är bra här", säger han leende.
Varje sommar åker han tillbaka till släkten i Serbien.
Nu arbetar dom båda männen (27, respektive 28 år) som städare och gnor och gnor och gnor.



På väg tillbaka till kassan, passerar jag charken där A-M gör i ordning en buffé som ska hämtas senare under dagen. Det blir lite småprat .., och så hej svejs.

Fina möten blir det också. 
En kvinna i min ålder berättar att hennes mamma är dement och helt försvunnen i sin egen värld och så pratar vi om detta .., om gemensamma upplevelser och hur olika vi har hanterat det hela. 
Mina barn och barnbarn har alla varit med intill slutet och sett mormor/gammelmormor förändras och till slut försvinna ..., kvinnan har valt en annan väg. 

"Nej, jag förbjuder mina barn att träffa henne och vi tar inga bilder av mamma .., jag vill ha kvar henne i minnet som hon en gång var .., du förstår, hon drev ett bageri i Småland och hade nån slags catering långt innan ordet fanns! Hela vårt hem förvandlades ibland till nån slags festlokaler! Men nu, nu är hon så dålig .., hon finns, men finns ändå inte .., ja, jag undrar .., hur lång tid har det tagit för dig innan det här sista förbleknar, ja, jag menar, hur minns du din mamma numera ...?" säger kvinnan.

Jo. 
Det blir ett fint möte.
Och nu är jag hemma och ska pusta ut.

    

5 kommentarer:

mossfolk sa...

Åh, vilken lycka att gå till affären och få en födelsedagspresent till av självaste kassörskan. Det där kommer både fröknar och kamrater få höra om tills de nästan fått skavsår i öronen ;)

Anonym sa...

Hoppas att det blir bättre i knäna och att du slipper ha ont, och att du får sova om nätterna. /Smålandstjej

Anonym sa...

Detta med demens och hur man ska förhålla sig till det är verkligen ingen lätt fråga. Jag vill nog helst att mina barn och barnbarn ska minnas mig som den jag är just nu. Med fysiska sjukdomar är det ju enklare, man kan prata om dessa, och om det som väntar. Men om jag blir dement har jag ju ingen möjlighet att välja.

Elisabet. sa...

mossfolk: ,-)

Smålandstjej: ja, det hoppas jag med!

norbergianblue: jag vill nog att dom är med mig hela vägen .., minns hur glad mamma blev när lille Emil satt i sängen hos henne .., fast hon inget kunde säga ..,,men hemskt är det ju.

Anonym sa...

Det här att dölja sjukdom tycker jag inte om. Låt alla som vill komma o hälsa på.
Jag har erfarenhet av detta ,min syster fick cancer hon berättade för mig. Men hennes son fick inget veta.När jag förstod hur allvarligt det var med henne undrade jag om inte J hade varit och hälsat på, då svarade hon att han skulle inte skulle veta något.
Inte hjälpe det honom.Två dagar senare avled hon.

Friherrinnan