Nere vid parkeringen upptäcker harry att en man och hans hund står lite gömda bland buskarna och jag undrar vad i all världens dagar .., tills jag förstår att nöden faktiskt inte har någon lag .., och jag kopplar harry som har lagt sig platt vid sidan av vägen och mannen ropar att han har en tik, vi kan släppa dem och det gör vi.
Tiken visar sig heta Molly ("det lär vara vårt lands vanligaste hundnamn numera", säger mannen) och är en blandning av border-collie och golden retriever .., nio år är hon och inte sååå sugen på att leka, men snäll är hon .., viftar på svansen och kommer gärna och hälsar.
Vi slår följe ner till havet .., harry lämnar oss och springer i vida kringelikrokar .., kommer tillbaka .., kollar lite .., och så iväg igen, allt medan vi pratar om hur det kommer sig att vi bor här nere, ja, mannen är från Stockholm men är sedan några år omgift med en kvinna från Örnsköldsvik, hans förra fru var från Kusmark utanför Skellefteå, så nog vet han var Malå är ..., förresten har han sålt skogsmaskiner .., och hur kom det sig att vi flyttade till Ystad ..., jaså, på det viset .., ja, själva bor dom nu i Halmstad - herregud, så svårt det är att komma in i något sammanhang i den stan! - säger han.
Så där går pratet fram och tillbaka .., jag frågar om han har ont i höften och det har han och efter tag vänder vi om och går hemåt, han har bilen på parkeringen - en stor vit BMW - och så säger vi hejdå och jag tänker att det hade funnits två alternativ den här morgonen .., antingen hade vi bara hejat och passerat ..., eller så stannat upp - så där som det blev - och alla gör förstås som dom vill, men för mig är dessa små pjuttmöten verkligen en del av livet som jag tycker så alldeles oerhört mycket om, ja, det är väl egentligen det livet går ut på?
Tror jag.
10 kommentarer:
Jo.
Att du inte bjöd på en kopp kaffe. PV
Det tror jag med.
Guldkanten! Du kan ju ta vara på mötena också!
Vet du Elisabet, vår allra första rottweiler fick heta Molly. Det var 1972 och ingen hade hört det namnet på en hund. Anna Carin var sex år och vi döpte valpen efter "sagofiguren" Milly-Molly, en liten flicka på den engelska landsbygden. Någon som minns henne? Nej, jag tänkte väl det.
Sedan följde Nockie, Alva och dagens Disa.
Du är duktig på möten, du Elisabet! Själv är jag av en helt annan sort...
Ja, såna möten älskar Jag hade ett sånt senast idag.jag också!
Jag höll på att bli påsprungen av en joggande tant, som kom springade längs de parkerade bilarna på gatan,plötsligt gjorde hon en tvär U-sväng runt en bil och oförberedd som jag var fick jag kasta mig åt sidan. Detta tyckte en passerande tjej såg så roligt ut att hon skrattade högt och vi kom till att prata om joggare i stan i allmänhet och joggande tanter i synnerhet. Jag fick också en komplimang för mitt hår och sen sa vi "hej då" och gick vidare åt varsitt håll!
Sånt blir jag glad av!
Till er alla: jag vet inte riktigt hur jag ska svara er :)
Ja du har helt rätt i det....men själv är jag av en annan sort....drar mig för spontana samtal.....men då missar man mycket också, sådant trevligt.
Sven och alla andra: jag menade så här egentligen, att för MIG är det det viktigaste .., eller i alla fall väldigt viktigt och att andra inte alls känner för det där småpratet, betyder inte att jag tycker mig vara "bättre", inte alls!
Det är väl helt enkelt bara så att vi människor är olika. Och i mitt jobb är det nog en fördel att kunna svamla på lite :)
Skicka en kommentar