tisdag 2 december 2014

Det där mötet ...

En dörr som öppnas ....


Kanske kommer ni ihåg vännen som levt ett 50-årigt liv och en kväll i  förra veckan fick ett samtal från någon som presenterade sig som vännens "halvbror"?

Allt hade uppdagats vid en släktutredning efter ett dödsfall.

Det bestämdes då att den uppringande brodern, och även en halvsyster ..., och så 50-åringen, ja, att dom skulle mötas på en restaurant igårkväll.

Dom skulle träffas för allra första gången. 

Tänk er själva vilket möte!
Vilken anspänning!

"Hur gick det ..?" frågar jag.

Och han som - från att ha varit ett endabarn - plötsligt har fått två halvsyskon, nästan svämmar över av glädje.
Rent av lycka.

Jo, men allt hade gått bra .., dom var så rara och fina.

"Du förstår .., jag blev alldeles varm ...., det var helt klart ett av mitt livs största ögonblick ...", säger han som har blivit storebror.

Varm i hjärtat .., ja, det blev minsann jag också.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Letar efter näsduken...



afBabs

Anonym sa...


Jag förstår hur du känner . Har skälv varit med om detta . Men vi var många fler halvsyskon.


Friherrinnan

Ulrika sa...

Häftigt!!

(Som liten önskade jag att något liknande skulle hända mig, fast mer det att det skulle uppdagas att jag egentligen var adopterad och hade Riktiga föräldrar nånstans där ute.)

Anonym sa...

Riktigt lika bra gick det inte för min halvsyster, som dök upp som en överraskning när den gemensamma fadern dog.Halvsyskonen ville alls inte veta av henne,och var framför allt inte villiga att dela med sig av arvet.

Anonym sa...


Sanningen kan vara svår ibland , eftersom dem man älskat inte talat sanning.

Friherrinnan

Andra året i Hjo sa...

Vid en sådan händelse kan vad som helst hända. Tur då att det gick så bra i det här fallet.

Elisabet. sa...

norbergianblue: men om man är bortadopterad, då faller väl ändå arvsbiten från den biologiska föräldern?
Ja, det går säkerligen inte lika bra för alla. Det är nog inte heller alldeles enkelt att plötsligt få ett nytt, vuxet syskon ..., då gäller det att vara storsint och ta emot med ömhet.
Tänker jag.

Elisabet. sa...

Friherrinnan: just det! Det blir ju den biten också att handskas med, att någon har dolt sanningen.