Så här ser det ut där jag sitter just nu.
Det är ljusare ute än på bilden, men för övrigt .., jo, då är det så här.
Bilderna som står uppradade är en slags mentala livlinor, eller kanske mer .., som nånting att binda upp minnena på - guldstjärnedagar som promenerat rakt in i mitt hjärta -.
Det är stranden i Steninge och alla baden förstås .., det är glädjen över Nelly och att hon inte gick hädan efter ormbettet ., glädjen över en omtänksam pv som ligger där i sängen och tar hand om henne .., och där är en bild av stranden på Bornholm; dom där ljuvliga sommardagarna i början av augusti!
Kanske känns såna här bilder än mer viktiga när världen ser ut som den gör?
På väg hem från jobbet igår lyssnade jag till nyheterna i P1 och en intervju med Trollhättans presschef, och jag - som inte visste vad som hade hänt - förstod ingenting.
Journalisten som intervjuade den till synes chockade presschefen, hon agerade likt en hyena som
fångat ett byte .., det var den mest osmakliga intervju jag någonsin lyssnat till och jag ville skrika högt att "MEN SLUTA! GE DIG!" till kvinnan i studion. Det var vedervärdigt.
Under hela arbetspasset igår var det ett enda elände med mitt högra knä, där den första protesen hamnade.
Så här såg det ut senare på kvällen.
Tidigare på dagen tittade jag in i charkrummet och såg hur Marie fixade fina mackor till försäljning och jag hämtade min mobil och tog några bilder och en av dem hamnade på Instagram.
Då kom Bodil och frågade om jag möjligen kunde tänka mig att lägga upp ett hemköphaverdal-konto på Instagram eller Facebook och så sköta om det.
Jag sa att det kunde jag tänka mig .... :)
Att arbeta dag - som igår - är roligt som omväxling.
När mitt pass var tillända, slog jag mig ner en stund i personalköket och så blev det lite småprat med Marie och Madeleine; båda hade lunchrast.
Marie hade hittat mitt konto på Instagram och satt och tittade på mina döttrar .., "jo, men titta här Bettan, här ser man klart likheter mellan dig och ...!" och jag böjde mig fram och tittade och log.
Och så fick jag se en bild på hennes tre barn.
Två töser och en minsting som är lillebror.
Precis som mina egna.
Om det pratade vi och jag försökte - utifrån bilden - säga hur jag trodde att barnens karaktärer var.
Så roligt det var!
Och sen alltså hemåt till verkligheten.
Eller till en parallell verklighet.
Till vansinnesdåd i Trollhättan, sorg och bedrövelse.
(Och just nu spelas detta från SVT ...,precis vad man behöver höra!)
7 kommentarer:
Men alltså .... Ursäkta mig, men det där benet ser ju helt fel ut. Vet inte om jag ser det på rätt sätt, men sitter inte knäskålen på sidan?
Nåväl. Det där med bilder gillar jag också. Här vid bloggarhörnan har jag en bild på mig i vinterutrustning, just ankommen till Sveriges högst belägna fjällstation på 1228 m.ö.h, efter en tröttsam uppstigning på skidor. Den tittar jag ofta på och minns. Eller bilden där jag sitter tillsammans med en god väns hund och stirrar ut mot skogen. Vi sitter tillsammans, sida vid sida. Bilden är tagen så att man bara ser våra ryggar. Den visar harmoni.
Men kära du, knäet! Det kan inte vara möjligt att du ska ha det så. Hur ser det ut i normaltillståndet? Har du visat läkaren det här?
Nu instämmer jag med övriga skribenter: du kan inte ha det så där. Ditt knä måste åtgärdas!! Vad ont du måste ha. Så ska ingen behöva ha det. Syster Eva har talat.
Bert, Cruella och Eva: så här ser mitt knä ut nästan för jämnan, bara aningen mer eller mindre. Det andra är också aningen svullet, men inte tillnärmelsevis som det här! Och det knäet har jag NOLL problem med, det fungerar perfekt, jag vet knappt att jag har en protes där.
Ps. Jag är ju med i en forskningsstudie när det gäller den här sortens proteser - Triathlon - heter den och jag undrar jag om det är tänkt att man ska delta i nåt sånt sen ...
För en vecka eller två sedan fick jag papper från Hässleholm där dom undrade om jag ville ställa upp ytterligare två ggr, efter sju år och vid tio år efter operationen, ja, så skulle jag få papper att fylla i. En mejladress till forskningskordinatorn fanns också. Så jag mejlade henne och bifogade ett mejl till kirurgen som opererade mig (dom arbetar på samma ställe) och bad henne vidarebefordra mejlet, samt bilden och bad att han skulle höra av sig när det passade honom. Ännu har jag inget hört. Ds.
Men herre jisses! Det är ju bedrövligt svullet!
På dom igen, säger jag.
Är det nåt jag lärt mig om vården nu så är det: tjata, tjata, tjata!
Så där kan du inte ha det!!
Skicka en kommentar