Elisabet

Denna dagen ett liv ...

Först en sväng till stranden i Ugglarp, tillsammans med Emma.
Emma som nu är nitton år och har körkort.
Emma som den tionde juni nästa år tar studenten.

En gång, i som ett annat liv, satt vi tillsammans på Skansen och väntade på Allsången.
Jag satt där några timmar i förväg, sen kom hon, den där lilla kompisen.

En annan gång reste vi tillsammans till Chania på Kreta.

Och till den grekiska ön Kefalonia, där jag tog henne med på en nästan tiomila-moppetur.

Nu är det andra tider.
Hon arbetar extra i en godisbutik och vi pratar om växelmynt och lite annat.
Om vad man en gång kanske vill arbeta med och lite sånt.

På väg hem mot Stensjö upptäcker jag hur många gäss som helst som rastar ute på en åker.
Stannar till .., rutan åker ner och så försöker jag få en bild, men har man bara mobilen blir skärpan därefter. Men så här såg det ut.

Väl hemma får vi besök från Varberg.
Det är äldsta dotterns före detta arbetskamrat Ing-Mari som lämnat stockholmstrakten och nu bor ute vid havet .., som har lärt sig köra båt och lägga ut hummertinor och fiska makrill och som - den första i sin familj - på liiite äldre dar läst på universitet och om det pratar vi .., om detta som kallas för klassresa och inte är min egen erfarenhet, men väl hennes.

Det är Ing-Maris hand som är uppe till höger på bilden.
Den med klockan är äldsta dotterns (inte det minsta lik sin mammas!) och nere till vänster syns
Emmas hand.

Det är ljuset som gör ovanhanden mörkare ...

Ing-Mari som nyss fyllt 50 är således Våg.
Dessutom är hon storasyster (två yngre syskon) och arbetar som socialpedagog.
Vad hon är intresserad av?
Ja, att vara i naturen .., på båten (en sån med en liten hytt mitt på, där man står skyddad från eventuellt skyfall) och tänk, att detta med båten och fiskerit är så roligt, fast hon aldrig någonsin sysslat med det tidigare!

När jag frågar Maria vad hon tycker kännetecknar Ing-Mari, så säger hon ...."det är väldigt raka rör med henne, inget knussel liksom och hon är nog den jag har lärt mig mest av rent yrkesmässigt, då, när jag arbetade som elevassistent. Och hon är duktig på det här med kommunikation, hon är orädd och inte det minsta konflikträdd".'

Lite senare kommer hon ihåg en sak till.
"Typiskt för Ing-Mari är att säga ..., vad-är-det-värsta-som-kan-hända?", säger Maria.

När jag sedan vänder på steken och frågar Ing-Mari vad hon tycker är det mest utmärkande för Maria, säger hon - efter en stunds tvekan -: "Hon har väldigt nära till skratt och tokeri, ja, vi har haft så mycket roligt tillsammans".

På den där skalan mellan 1 - 10 hur bra man trivs med själva livet och tillvaron, svarar den nyblivna 50-åringen ...., "det blir nog en tia".

Hoppsan!
Det är minsann inte många som kan säga så.

Sist av allt ett dopp i havet, tillsammans med friherrinnan som återvänt till landet Halland.
Nio grader påstod någon att det var i havet.
Jag kan säga att det var ingen längre simtur vi gjorde .., nej, bara ett tvärdopp och så upp.
Endorfinerna rusade runt i hela kroppen och landade sedan fint i själen .., och inte var det kallt att stå i bara badhandduken på piren heller.

Nu är det kväller.
Vitlöksspäckad lammstek i ugnen .., potatisgratäng .. ugnsrostade grönsaker.
Jo, men det blir nog bra.