Elisabet

Ledig dag ...

När längtade jag såååå  efter en helt arbetsfri dag senast?
Det är inte bara det att jag den här månaden har arbetat rejält mycket mera än i vanliga fall; där är även oron över att arbetskamrater är sjuka och vad det för med sig.

Igår - efter knappt en timme bakom kassan - får jag hasta över till charken, då V blir akut sjuk och får skjuts hem. En timme senare ringer telefonen .., då har en liten Oskar ramlat i ett nässelsnår och hans mamma - som är en veritabel klippa och fixar schemat för oss alla - blir hemma idag.

Javisst, man behöver inte bry sig, men på en liten arbetsplats gör man det ändå.
Man blir på ett sätt som en familj.

Och så är det detta med pv:s hjärta.
Det vill sig inte.
Igår var pulsen så låg igen och han ringde flimmermottagningen och fick besked att ja, så kan det bli .., man ska vänta och se. Idag på samma sätt och nu ville han få skjuts in till akuten, i alla fall kunde dom väl ta ett EKG och se hur det ser ut?

Jag skjutsade in honom ..., solen flödade från en blå himmel och jag berättade om natten mot idag och rädslan när jag inte hörde honom andas .., skräcken att vakna och att någon ligger iskall intill en.
Det där hjärtat som ju är som en liten maskin .., tänk, om det får för sig att helt enkelt lägga av!
Sånt tänker man på.

Svänger förbi affären på väg hem igen .., pratar med arbetskamrater som arbetar ihärdigt med alla varor som kommit nu på morgonen ..., jag säger till Annika i kassan (som blir mamma i höst, för allra första gången) att jag har ett paket färgmedel i RESERV, ja, till håret, men i bara yttersta nödfall.
Jag har verkligen tänkt att det ska få bli naturligt grått och jag hade varit helt grå för säkert femton år sedan, om jag bara låtit det växa fritt.
Om det pratar vi.

"Bettan, jag känner INGEN som inte färgar håret ..., men du blir säkert fin i grått", säger Annika.

Och så en sväng förbi friherrinnan som sitter ute vid trädgårdsbordet och har ätit frukost.
Nu ägnar hon sig åt korsordslösande.
Jag berättar om pv och vi pratar om ett eventuellt dopp i havet och så småningom ansluter hennes kusins fru H, som å arbetets vägnar är nyligen hemkommen från Indien, från det som tidigare hette Madras.

Kulturkrock.
Kulturchock.
Ja, jag kände precis igen mig från besöket i Ghana, när jag dom första dagarna omöjligen kunde sortera intrycken!
För H:s del var det annorlunda.
Hon reste ensam och mötte en helt annan värld på egen hand.

Så har den här morgonen varit.