 |
| Fröken redan då ..., Eva längst uppe till vänster håller skolan för lekkamraterna. |
"Jag har funderat på ditt ämne om att flytta utomlands?
Nej, aldrig i livet!
Jag är nog inte så värst flyttbar, det har alltid varit så.
Oron ökar vid flyttningar. Man vet aldrig hur det blir.
Det här är adresserna där jag har bott i hela mitt liv:
Sthlmsvägen 13, Norrköping 0-14 år (alltså Evas ålder)
Bergslagsgtan 55 - " - 14-20
Brännkyrkogatan 88, Stockholm 20-23 år
Granitvägen 16 B, Tyresö 24-27 år
Mellanbergsvägen 35, Tyresö 27-32
Skördevägen Tyresö 32 -
Nej, jag har egentligen aldrig velat ändra saker. Man vet vad man har och inte vad man får sedan.
Samma make hela livet! Vi gifte oss 1967.
M e n vi har rest lite, helst tillbaka till samma ställe ..., Kreta, Paleohora.
Inga äventyr - HU! (Jag brukar få bestämma).
Stugan i Haverdal köpte vi för fem år sedan. En härlig plats att återkomma till vår, sommar och höst.
Vi kände till trakten eftersom min man kommer från Halmstad.
Men jag l ä s e r om boende utomlands och om segeläventyr och om helt andra förhållanden!
Samma jobb i alla år - speciallärare -.
Samma skola HELA LIVET.
Feg?
Kanske?
Tänker ofta på dig Elisabet som flyttar, reser och ändrar och vågar ...".
2 kommentarer:
Och här är motsatsen till Eva i Tyresö. Fick första dottern som ogift 17-åring. Gift med en annan som jag fick tre barn med, två hemmagjorda och en import. Skild från barnens pappa och gift igen med mannen som jag delat liv med i 22 år och hoppas på fler år med honom. Och jag ska erkänna att jag nog är av ett konstigt släkte då jag och mina tre syskon är skilda allihop. Och mina barn följer oss i samma ombytliga spår. Men hur som helst så tycker jag att livet är ganska underbart då jag har en bra man och fyra härliga barn.
Kram från kusinen
Eftersom artikeln om mig och maken Bengt var ursprunget till diskussionen om att vilja/våga flytta utomlands kanske jag ska tillägga, för dem som inte läst artikeln i Aftonbladet Plus och sett vår lilla film där: För oss var det inget självändamål att flytta till Frankrike. Det var heller inte pengar och lägre skatt som drog. Utan ett behov av att kanske hinna göra något mera av livet medan vi fortfarande hade krafter kvar. Och valet av land handlade om att jag talar franska sedan ungdomen och att det för mig är en förutsättning att kunna språket som talas dit du flyttar.
Vi hade också i samband med flytten sex gemensamma vuxna barn, alla utspridda i USA och Europa och i Stockholm. Två vuxna barn som inte gillade att vi gift oss och som vi därför inte träffat på länge. Ett barnbarn vars mamma undanhöll det lilla barnet också från oss. Och de övriga var mitt uppe i sina karriärer och hade mycket lite tid över för sina föräldrar som ändå fanns där och erbjöd en fantastisk skärgårdsmiljö som de gärna utnyttjade. På sina villkor. Nej, det här med att leva för barn och barnbarn det var under den perioden verkligen inte något för oss och det underlättade förstås vårt beslut att göra något på egen hand medan vi hann med. Idag är barnbarnen nio stycken och man får sno runt för att hinna träffa dem under Sverigebesöken. Och det är lika roligt när de kommer på besök till oss.
Vi är dock båda riktiga hemmakatter och har haft förmågan att skapa en väldig ombonad och fin hemkänsla var vi än bott. Det är likadant här i södra Frankrike. När vi på kvällarna slår på Veckans Brott eller På Spåret och har ätit en middag med IKEA Food-ingredienser kan man lika gärna tro att vi befinner oss i Sverige. Vi har lika mycket allemansrätt här som i Sverige, mer till och med på sina ställen, vi har fyra årstider med tappade löv och glödande vinfält. Vi har en tidigare vår men med snödroppar, krokus och tulpaner i rabatterna. En kortare vinter men UTAN SNÖ, SLASK OCH IS och skrapande av bilrutor. Vi har sol 300 dagar om året och ljust fram till klockan 1800 under hela vintern. Vi har en sjukvård som går utanpå precis allt och lever i ett samhälle där människorna är artiga, glada och
omhändertagande och bryr sig om varandra på ett sätt som någon sa:" så här var det på 1950-talet när jag växte upp". Vi kan skajpa,
fejstajma, blogga, ses på Instagram och Facebook och det tar 2.5 timmar hem till Sverige med SAS om det behövs. Det är inte svårt att vara utlandssvensk i dag.
Vi har träffat fler människor under de här nio åren och etablerat nya vän- och bekantskaper än om vi skulle stannat kvar på vår skärgårdsö. Vi har vidgat våra vyer på alla sätt och aldrig någonsin har vi ångrat det här beslutet. I den artikelserie i Aftonbladet där vi var
först ut säger alla de övriga pensionärerna samma sak. Men kanske är vi en särskild sort - det vet man ju inte. Alla liv som är beskrivna här hos dig Elisabet är ju bra och härliga sådana och det viktiga är ju att man trivs med sina val. Just nu är det Frankrike för oss. Den dag det blir aktuellt med Sverige igen - för det blir det nog för de flesta - ja då kommer vi att trivas med det och anpassa oss efter det också.
Skicka en kommentar